Kardinal Stefan Wyszynskis kompromisslösa kamp

Den 1 september 1939 invaderade den tyska armén Polen. Andra världskriget hade börjat. År 1795 hade Polen delats för tredje gången mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Polen upphörde att existera som självständig stat fram till första världskrigets slut 1918. Då blev Polen åter ett fritt land, dock för att i oktober 1939 för fjärde gången delas – nu av stormakterna Tyskland och Ryssland. I ockupationens spår följde den ideologiska kampen för att utplåna Polens själ. Målet blev den katolska kyrkan.

En och en halv månad efter den nazistiska invasionen kom ryktet att flera präster hade arresterats. Stefan Wyszynski som var lärare vid prästseminariet Wloclawek uppmanades av rektorn Korszynski att omedelbart lämna staden och sätta sig i säkerhet. Wyszynski vägrade ”Men varför skall just jag ge mig iväg?”, frågade Wyszynski.

”Du måste undkomma, för du kommer att behövas i framtiden.” Men Wyszynski vägrade fortfarande.

Då tillgrep rektorn det enda som kunde tvinga Wyszynski till lydnad. Han ringde biskopen, som ögonblickligen befallde den motsträvige prästen att ge sig av. Det var i sista minuten. Gestapo rusade in i seminariet bara några minuter senare och sökte honom.

Men biskopen arresterades och skickades senare till koncentrationslägret Dachau, där han dog. Gestapo stängde prästseminarierna i hela Polen. Sjuhundra präster arresterades och skickades till Dachau.

Varför krävde rektorn och biskopen att just Stefan Wyszynski, en bland många präster och lärare i Warszawa [Wloclawek], borde gömmas undan tyskarna? Därför att, under de år den unge Wyszynski verkat i huvudstaden, hade de sett en man med ovanliga kvaliteter, en man som kunde behövas i framtiden hur det än skulle se ut i Polen.

Historien har bekräftat denna intuition. Wyszynski skulle decennier senare få ärenamnet ”Polens okrönte kung” och leda den katolska kyrkan genom dess svåraste tid. Han gjorde det till priset av både fysiska och psykiska lidanden, som ärkebiskop och som fånge. Beteckningen ”Polens okrönte kung” har historiska rötter. Polens primas fick redan på 1700-talet titeln interrex under perioder mellan två kungar. Eventuellt kan man alltså tolka hans titel så, att man i Polen antydde att det inte fanns något legitimt styre under kommunismen. Beteckningen får då en ännu tydligare markering.

Stefan Wyszynski föddes i Zuzuela, en liten stad i den ryskockuperade delen av Polen. Familjen Wyszynskis anor gick tillbaka till 1400-talet, då de fick en adlig titel som tack för att de försvarat Polen, något som ingav Wyszynski en stark patriotism. Liksom sina förfäder ville han försvara sitt land, inte med vapen utan med ”Andens svärd”.

Fadern, Stanislaw, var organist i kyrkan och i familjen med tre systrar och två bröder utvecklades ett rikt musikaliskt liv. När han var nio år dog modern Julianna i barnsäng.

Stefan var en begåvad elev och uppmuntrades att fortsätta med gymnasiestudier i Warszawa. Här mognade kallelsen att bli präst. När han kom hem på sommarferier berättade han det för sin far. Fadern som hoppats att sonen skulle efterträda honom som organist i kyrkan, där Stefan ofta spelat, frågade honom: ”Är du alldeles säker?”

”Ja”, svarade sextonåringen allvarligt och fick sin fars välsignelse. Den 3 augusti 1924 blev Stefan prästvigd i Czestochowakapellet i Wloclaweks domkyrka (Guds Moders av Jasna Góra-kapellet).

”Jag vigdes ensam. Mina kamrater prästvigdes den 29 juni, samma dag som jag tagits in på sjukhus. Men det var en lycklig omständighet, eftersom jag tack vare det kunde få prästvigas i Guds Moders kapell. Eftersom jag vigdes i vår Moders åsyn, hon som betraktade sin Sons lidande på Golgota, kommer hon nog att se till att resten går enligt Guds plan.”

Han valde att fira sin första mässa den 5 augusti i Paulinerklostret på Jasna Góra inför Madonnan av Czestochowa: ”Jag for till Jasna Góra för att få vara nära Modern, för att hon skulle stå vid varje helig mässa som jag firade på samma sätt som hon stod vid Kristus på Golgota.”

Strax efter prästvigningen drabbades han av tuberkulos och skickades till sanatoriet i Zakopane.

Efteråt följde doktorandstudier 1925–1929 vid det katolska universitetet i Lublin. För sin doktorsavhandling valde Wyszynski ämnet ”Familjens, Kyrkans och statens rätt till skolan”. Han intresserade sig för arbetarnas situation och för kyrkans relation till fackföreningarna. Under en resa i Europa studerade han fackföreningarna och de katolska arbetarungdomarnas organisationer. Intrycken från resan gav Wyszynski ett bestående engagemang för arbetarens situation. Det ledde på ett naturligt sätt femtio år senare till stödet för Solidaritetsrörelsen och dess ledare, varvsarbetaren Lech Walesa.

Påven Leo III:s encyklika Rerum novarum som utkom 1891 var en viktig grund för Wyszynskis tänkande. Under sin Europaresa hade han också mött den framväxande kommunismen bland arbetarna. Han insåg vikten av att bemöta marxismen intellektuellt och utvecklade det i sin essay ”I kamp mot kommunismen”. Organisationen Katolsk aktion bildades med uppgift att verka både politiskt och humanitärt över hela landet. Den kom senare att förbjudas av både nazisterna och kommunisterna.

När Wyszynski tvingades lämna prästseminariet tog han tåget till föräldrahemmet i Wrociszew. Här fann han tid för stillhet och bön efter de intensiva åren på prästseminariet. Hans svaga hälsa förbättrades, så också hans inre människa.

I juli 1940 lämnade emellertid Wyszynski i hemlighet byn trots att han fortfarande var efterspanad. Han reste till Zakopane, då han återigen drabbats av lungtuberkulos. Men också här jagade man honom. En dag mötte han en tysk som frågade om han visste vart den ”där prästen Wyszynski” hade tagit vägen. Wyszynski var klädd i vinterrock, som dolde prästkragen; han pekade uppåt bergen: ”Jo, han sprang åt det hållet”, sade han och började själv springa åt andra hållet.

De följande åren tillbringade han som präst och biktfar i blindhemmet Laski utanför Warszawa. Här gick han under namnet ”syster Cecilia”. Få kände till var han fanns eller vem ”syster Cecilia” var. Under dessa år undervisade han också vid det underjordiska universitetet i Warszawa och ledde den andliga träningen av unga motståndskämpar. När Warszawaupproret bröt ut fungerade Wyszynski, nu under täcknamnet Radwan (egentligen Radwan III, en medeltida riddare och patriot) som präst för de sårade och döende. Han samarbetade denna tid med en grupp unga kvinnor, Sophia Institute, vilka utgjorde en länk till de stridande och skickade bud efter honom när en präst behövdes.

Efter andra världskrigets slut återvände han till prästseminariet, som han så hastigt lämnat sex år tidigare. De flesta av hans jämnåriga hade dött i koncentrationslägret Dachau eller återkommit från kriget med men för livet. Prästbristen var stor i Polen. Siffror talar ett dystert språk: 1939 fanns i Polen 51 biskopar och 12 100 präster. 1945 återstod 23 biskopar och 8 600 präster. (Man måste dock komma ihåg att Polens geografiska område inte var detsamma 1945 som 1939). Wyszynski blev inte bara lärare och rektor på seminariet utan också kyrkoherde i två församlingar i Wloclawek. Men tiden där blev kort. Den 4 mars 1946 utnämndes Wyszynski till biskop i Lublin och biskopsvigdes den 12 maj 1946.

Wyszynski strävade som biskop att bygga upp det av kriget förstörda stiftet. Han besökte församlingarna, predikade i Lublins arbetarstadsdelar, ordnade katekesundervisning och föreläste på universitetet.

De följande åren arbetade Wyszynski på att stärka kyrkan i det Polen som Sovjet hade tagit makten över. Krigsåren hade berövat kyrkan så många biskopar, präster och troende, att återuppbyggnaden skulle kräva stora resurser, både andligt och materiellt. Det var nödvändigt att utbilda nya präster, det behövdes nya prästseminarier. Kallelser fattades inte.

Rom följde med oro utvecklingen. Rapporter om vad som drabbat den katolska kyrkan i Rumänien och andra stater som hamnat under rysk maktöverhöghet förebådade vad som troligen skulle ske i Polen. Det behövdes en stark man i ledningen och när ärkebiskopen och Polens primas, kardinal Hlond, avled valdes Wyszynski till ärkebiskop av Gniezno och Warszawa den 12 november 1948. Han blev även Polens primas. Han var förskräckt: ”Må påven ta tillbaka sin dom över mig”, skrev han till Pius XII. ”Detta överstiger mina möjligheter.”

Vid installationen, som ägde rum i Gnieznos domkyrka den 2 februari 1949, deklarerade han: ”Jag är varken politiker eller diplomat. Jag är ingen aktivist eller reformator. Men jag är er andlige fader, era själars herde och biskop.”

Wyszynski förstod att kyrkans verkliga styrka fanns hos dess troende präster, som trots ständiga trakasserier lyckats leva efter sina prästlöften. Hans målsättning som ärkebiskop var att på alla sätt förstärka det andliga livet och fördjupa den marianska traditionen i landet.

Kommunisterna välvde samtidigt planer på hur de skulle få kyrkan i sitt grepp. Fredsrörelsen Pax, som alla präster skulle tvingas ansluta sig till, var ett första steg. I andra östländer hade Pax haft framgång men inte i Polen. Nästa steg blev ett hårt slag för kyrkan. I augusti 1949 deklarerade regeringen så kallad religionsfrihet, vilket innebar att alla katolska skolor och institutioner, sjukhus, ålderdomshem, barnhem med mera förklarades olagliga och statens egendom. Också Caritas, Katolsk aktion, den katolska kyrkans viktiga sociala organ för hjälp och stöd åt de många nödlidande, övertogs av staten.

Kampen, som skulle pågå de följande trettio åren, hade börjat.

Wyszynski förstod att det var nödvändigt att finna en samarbetsform, ett slags modus vivendi med regeringen. Han tillsatte en kommission av representanter för regeringen och biskopskollegiet. Samtidigt utarbetades 19 punkter i ett modus vivendi, en överenskommelse mellan staten och kyrkan, som godkändes av regeringen i april 1950. Med denna överenskommelse, unik i sitt slag i länder med kommuniststyre, räddades mycket av kyrkans frihet, även om kommunisterna åtskilliga gånger bröt mot flera av de nitton punkterna.

I Rom var man tveksam till överenskommelsen, möjligen därför att den polska regimen trots allt behöll ett visst inflytande över det slutliga valet av ny biskop. Enligt modus vivendi skulle regeringen acceptera påvens makt i kyrkorättsliga angelägenheter, till exempel att utnämna biskopar; vallfärder utanför kyrkan godkändes liksom katolska ordnar och kongregationer, vilka tidigare förbjudits. Kyrkan fick rätt att ge trosundervisning i statliga skolor och hålla sjukhus och fängelser med präster, att utge kristna tidskrifter och utse församlingspräster och lärare på prästseminarierna. Det katolska universitetet i Lublin, det enda i hela Östeuropa, fick rätt att existera. Kyrkan lovade å sin sida att arbeta för den sociala återuppbyggnaden och att motsätta sig alla ”fientliga handlingar mot den polska folkrepubliken”.

Tyvärr blev detta modus vivendi alltför kortlivat. Dock gav det ett visst andrum för kyrkan, och tid att tänka igenom kyrkans förhållningssätt för framtiden.

Den 12 januari 1953 utnämndes Wyszynski av konsistoriet i Rom till kardinal. Myndigheterna vägrade att ge honom pass. Han kunde inte fara till Rom för att ta emot kardinalshatten ur påvens hand.

I februari krävde kommunisterna, i uppenbar motsats till den överenskommelse de undertecknat, att biskopar endast kunde utnämnas i samråd med regeringen. Wyszynski reagerade som ett vredgat lejon och röt: ”NON POSSUMUS” (Det kan vi inte). Staliniseringen fortsatte i Polen även efter Stalins död 1953, vilket bidrog till oroligheter.

Den 4 juni höll Wyszynski en flammande predikan för kyrkans frihet för dess rätt att själv utnämna sina biskopar och för rätten för biskopar att försvara sina präster.

Samma år, den 17 juni, bröt ett arbetaruppror ut i Östberlin. Den polska regeringen fruktade nu att samma uppror skulle bryta ut i Polen. Flera präster arresterades. Men också Wyszynski måste ur vägen. Hans makt över kyrkan och det polska folket var för stor. I kampen för rättvisa jordreformer, i omsorgen om de fattiga genom Caritas som hjälpte alla utan undantag, var han också en styrka för hela landet.

Vid midnatt den 23 september 1953 började gårdshunden vid ärkebiskopens palats på Miodowagatan i Warszawa att skälla.

Wyszynski berättar i vad han själv kallar sin fängelsedagbok vad som hände på natten: ”En halvtimme efter det att jag lagt mig hörde jag hur någon kom in i mitt rum. Det var fader Gozdiewicz (biskopskollegiets sekreterare). Han rapporterade att några herrar hade kommit med ett brev från minister Bida (chefen för säkerhetspolisen i Polen) till biskop Baraniak (Wyszynskis personlige sekreterare) och att de begärde att portarna skulle öppnas.

En av de nyanlända herrarna klagade över att grindarna inte hade öppnats ordentligt för regeringens utsända. Jag förklarade att jag fortfarande inte visste huruvida jag hade med tjuvar eller regeringstjänstemän att göra […]

En av herrarna tog av sig rocken och tog fram ett brev ur sin portfölj samt överlämnade ett dokument som innehöll gårdagens beslut av regeringen. Enligt detta beslut skall jag ögonblickligen flyttas bort från staden. Jag får inte utöva några plikter som är förbundna med min nuvarande position. Han bad mig godkänna det och underteckna dokumentet. Jag svarade att jag inte kunde godkänna det, då jag inte såg att det fanns någon juridisk grund för beslutet Jag blev ombedd att åtminstone skriva under att jag läst brevet, vilket jag gjorde.

Polisen kom med min hatt och rock. Jag tog mitt breviarium och min rosenkrans. Vi kom ut i hallen. Jag stannade för ett ögonblick i kapellet för att se på Tabernaklet och på glasmålningen av Guds Moder. Vid dörren vände jag mig om och såg återigen på målningen av Vår Fru av Jasna Góra […]

Tre män steg in i bilen tillsammans med mig. Jag vet inte exakt vad klockan var när vi körde ut genom grindarna vid Miodowagatan. I varje fall var det långt efter midnatt.”

I gryningen den 24 september tvingades priorn i capucinklostret i Rywald upp ur sängen för att röja ur sitt rum och flytta till en annan del av det gamla klostret. När Wyszynski anlände hade man tejpat för fönstren med tidningspapper i priorns gamla sovrum. Rummet innehöll bara en enkel säng och ett rangligt skrivbord.

Wyszynski började genast skriva dagbok. Det skulle bli tre år av stor betydelse för honom. Det var då han utarbetade planen på en nioårig novenabön inför firandet av Polens kristnande. År 1966 skulle bli ett jubelår för Polen, vare sig det var kommunistiskt styre eller ej. Då skulle man fira att Polen varit ett kristet land i tusen år från den dag då landets förste härskare, furst Mieszko, lät döpa sig och hela sin släkt, sitt hov och alla sina riddare.

Husarresterna avlöste varandra. Redan efter ett par veckor förflyttades Wyszynski nattetid från det övergivna klostret i Rywald till ett annat kloster i Stoczek Warminski, som i hast hade renoverats. Här fick han sällskap med två andra fångar, en präst och en nunna. De tre fångarna vaktades dag och natt av dussinet hårdföra poliser. Kardinalens redan svaga hälsa försämrades. Ett flertal gånger måste han föras till sjukhus. Läkare undersökte honom regelbundet och lämnade falska rapporter. (”Han är vid utomordentligt god hälsa” var den ständiga rapporten.) ”Ett sådant omdöme hade jag aldrig tidigare fått höra om mig”, skriver Wyszynski ironiskt i dagboken.

Under fängelsetiden följer Wyszynski ett disciplinerat dagsprogram med mässa, tideböner, rosenkransläsning och förböner. Den 6 oktober följande år beslutar regeringen att flytta sin höge fånge, hans medfångar och vaktstyrka till en plats med bättre klimat och utrustning. Det blir ett utrymt franciskankloster i Prudnik Slaski.

Den 18 december 1954 skriver Wyszynski i dagboken:

”Om ett par dagar börjar Polen fira ett ovanligt jubileumsår. Det är trehundra år sedan vi försvarade Jasna Góra. När ’flodvågen’ i november 1655 nådde utkanten av Jasna Góra (han syftar på Sienkiewicz roman om svenskarnas fälttåg i Polen) uttalade fader Augustyn Kordecki följande ord: ’Fienden hånar oss och föraktar oss och frågar vad det har blivit av våra gamla dygder. Och jag vill svara: de har alla försvunnit, men någonting är kvar, ty vår tro och vår kärlek till Jungfru Maria har bestått och på den grunden kan resten bli återupprättat.’”

ur Henryk Sienkiewicz roman Potop, svensk översättning: Syndafloden

Från sin isolering lyckades Wyszynski genom medarbetarna i biskopatet genomföra sin idé om firandet i Jasna Góra. Hans önskan att det polska folket än en gång skulle upprepa löftena som kung Kasimir avgett inför Madonnan i Czestochowa uppfylldes också. Vad kunde regeringen göra? Förbittrade såg de hur kardinalen som en osynlig makt fortfarande styrde sitt folk. Över en miljon polacker hade kommit till Jasna Góra tillsammans med många präster och de biskopar som inte satt i fängelse.

Samtidigt ökade oron i Polen. Ransoneringen var knapp, arbetare i Poznan strejkade och krävde bröd, men demonstrationerna slogs ned med flera dödsskjutningar.

I november 1956 bröt upproret i Budapest ut. Wladyslaw Gomulka tillkallades för att hejda fortsatta kravaller i Polen och beslöt därför att den fängslade ärkebiskopen måste friges.

Regeringen skickade två ministrar till fängelset i Komancza och bad honom lämna husarresten.

”Ja”, svarade Wyszynski, ”på tre villkor:

1. Att kyrkan har rätt att utnämna sina biskopar och kyrkoherdar.

2. Att fängslade biskopar och präster friges.

3. Att religionsundervisningen åter blir tillåten i skolorna.”

Gomulka lovade godkänna Wyszynskis villkor. Ett slags konkordat skrevs mellan regeringen och kyrkan, vilket kommunisterna dock bröt flera gånger. Men biskoparna frigavs, prästseminarierna fortsatte att utbilda präster och religionsundervisningen tilläts på nytt i skolorna.

I hemlighet och under skydd av mörkret hade Polens primas förts bort från Warszawa. Nu återvände han i dagsljus och på begäran av regeringen, som fängslat honom! Han möttes av jubel vid Miodowagatan, där man väntat på honom i tre år. Det var Kristus Konungens festdag den 28 oktober 1956.

Följande år den 3 maj 1957, Polens nuvarande nationaldag, började den stora novenan, då den polska nationen skulle inleda firandet av tusenårsjubileet av Polens kristnande. Wyszynskis önskan var att Guds Moder skulle leda novenan genom att besöka varje församling i hela Polen. Man förberedde kopior av Svarta Madonnan (= Madonnan från Czestochowa, Jasna Góra) då regeringen förbjöd Madonnans bild att visas. Då skickades den tomma ramen ut i församlingarna och för polackerna blev detta ett ännu starkare tecken.

Samtidigt startade en förtalskampanj mot Wyszynski som konstaterade: ”Ingen kämpar mot ett lik. Varje attack mot vår Kyrka utgör ett levande bevis på att hon står fast och agerar.”

Det goda samspelet mellan honom och Gomulka som börjat med frigivningen av Wyszynski tog slut, då ärkebiskopen inte upphörde med sitt försvar för kyrkan och regeringen svarade med förbud och fängslande.

Under åren 1962–1965 deltog Wyszynski tillsammans med biskopen i Kraków, Karol Wojtyla, aktivt i Andra Vatikankonciliet i Rom.

Året före tusenårsjubileet inbjöd Wyszynski de tyska biskoparna att närvara vid jubileumshögtiden i Jasna Góra. Inbjudan avslutades med följande rader:

”I denna allmänt kristna och samtidigt mycket humanitära anda sträcker vi ut våra händer mot Er från det snart avslutade konciliets bänkar, ger Er vår förlåtelse och ber om förlåtelse, […] och först om Ni – de tyska biskoparna och konciliets fäder – broderligt fattar våra utsträckta händer kan vi med lugnt samvete fira vårt millennium i Polen på ett helt kristet sätt.”

Hos den kommunistiska regeringen väckte Wyszynskis initiativ vrede. Internationella kontakter var i kommunistiska länder enbart förbehållna regeringen.

Regeringen svarade med att på allt sätt försvåra för människor att komma till Jasna Góra-högtiden. Idrottsevenemang och sångfestivaler anordnades för att locka människor från att bege sig till Czestochowa.

Påven Paulus VI som var inbjuden fick inte komma, utländska pilgrimer förbjöds, bussar ändrade tider, vägar spärrades av men ändå samlades bortåt femhundratusen den 3 maj 1966 inför Svarta Madonnan för att höra Wyszynski inleda ”den historiska akt som leder in i trons nya årtusende”.

Jubelåret som kyrkan och de troende förberett under nio år inleddes och vid varje högtid fanns Wyszynski med: i Gniezno, Czestochowa, Kraków och Warszawa. Höjdpunkten blev den 3 maj, Polens drottning Marias festdag, då Polen ”överlämnades i Marias beskydd”. Överlåtelsen inkluderade inte bara det polska folket utan även ”Kyrkans frihet i världen”.

Men ut i världen fick inte den polska kyrkans primas fara. Kardinal Wyszynski var åter fånge, inte i husarrest som femton år tidigare utan fånge i sitt eget land.

När regeringen 1970 höjde matpriserna med 25 procent utbröt våldsamma protester och oroligheter bland arbetarna. Kommunisterna svarade med brutalt våld. Fler än hundra sköts ihjäl i Gdansk och Szczecin, men också på många andra platser dödades människor. Till slut måste regeringen backa och sänka matpriserna. Men händelserna var bara ett förspel till den frihetsrörelse som så småningom skulle förändra Polen och som den gamle ärkebiskopen Wyszynski skulle stödja – Solidaritet (Solidarnosc).

Den kommunistiske partisekreteraren Wladyslaw Gomulka som gjort misstaget att höja matpriserna efterträddes av Edward Gierek, vars politik gav Polen ett andrum under det kommande decenniet.

Försoningsarbetet med Tyskland som Wyszynski inlett med brevet till de tyska biskoparna fick några år senare en värdig uppföljning. År 1977 kom Wyszynski till Tyskland och firade mässa i det tidigare koncentrationslägret Dachau, där så många polska präster och biskopar lidit martyrdöden.

I Polen väntade Wyszynskis sista uppdrag. När varvsarbetaren Lech Walesa steg upp på några packlårar vid varvet i Gdansk och med kraft samlade varvsarbetarna till den manifestation och strejkrörelse som fick namnet Solidaritet, behövde man kyrkans stöd. Wyszynski var redo: ”Vi måste först ta oss ut ur den andliga fångenskapen, ur det moraliska nederlag som framför allt har sin grund i onykterhet, fylleri, stölder, ohederlighet, bristande samvetsgrannhet och oroligheter, särskilt av social och offentlig karaktär”, sade han. Ändå var kardinalen inte odelat positiv till strejkrörelsen; kyrkans hierarki manade hela tiden till återhållsamhet, medan prästerna med lägre rang stödde protesterna mer oförbehållsamt. Kardinalen – sedan även Glemp – sökte ofta medla framgångsrikt. Det gällde ju att om möjligt förhindra blodbad.

Den 13 maj 1981 skakades Polen av nyheten om attentatet på Sankt Petersplatsen mot påven Johannes Paulus II. Wyszynski låg svårt sjuk och hela nationen höll bönevakor för honom. Han bad nu att dessa böner i stället skulle riktas till Kristi Moder för den helige faderns tillfrisknande. Själv var han beredd att dö, sade han.

Kardinal Stefan Wyszynski, Polens primas, dog klockan 4 på morgonen på Kristi Himmelsfärdsdag, den 28 maj 1981. Alla kyrkklockor i Warszawa och runtom i landet började då ringa sitt mäktiga farväl av ”Polens okrönte kung”.

Ingrid Ydén Sandgren är journalist och författare verksam i Jönköping.