Kardinalskollegiet i Rom

Bland påvens rådgivare och viktigaste medarbetare intar kardinalerna en särställning. Deras antal är för närvarnde rekordhögt: kardinalslängden omfattar numera 183 personer. Av dessa lever ett mindre antal i Rom för att ta hand om olika ledningsuppdrag i kyrkans centrala administration. De allra flesta av dem lever emellertid utspridda runt om i världen, för det mesta i egenskap av att vara ärkebiskop för något större stift.

Kardinalerna kommer relativt sällan samman som grupp, men när så sker är det antingen i form av en konklav eller ett konsistorium.

Konklaverna är de mest bekanta och uppmärksammade av kardinalernas möten: det är de tillfällen då de samlas i det berömda Sixtinska kapellet i Vatikanen för att välja en ny påve.

Men vid sidan av konklaverna finns alltså även de s.k. konsistorierna, som påven inkallar antingen för att utnämna nya medlemmar till kardinalskollegiet, eller som ett slags internationella brainstorming-möten för att diskutera olika frågor som kyrkan behöver ta sig an.

Den 21 till 24 maj i år ägde ett konsistorium av det senare slaget rum i Vatikanen. 155 av de 183 kardinalerna hade lyckats komma till Rom för att delta i överläggningarna med påven.

Aldrig tidigare i kyrkans historia har så många kardinaler varit samlade vid ett och samma tillfälle. För många av dem blev konsistoriet ett värdefullt tillfälle att lära känna varandra bättre; 44 av dem utnämndes nämligen till kardinal så sent som i slutet av februari i år.

Uppföljning av jubelåret

Utgångspunkt för kardinalernas diskussioner var frågan om hur kyrkan ska följa upp firandet av det stora jubelåret 2000. Som arbetsunderlag för mötet använde man den apostoliska skrivelsen Novo millennio ineunte (Vid början av det nya millenniet) som påven publicerade i samband med jubelårets avslutning den 6 januari i år. I denna skrivelse sammanfattar Johannes Paulus II erfarenheterna från jubelåret och skissar några tankar om hur kyrkan bör möta de nya utmaningar som hon står inför vid början av det tredje årtusendet.

Konsistoriets överläggningar inleddes på måndagsmorgonen den 21 maj med två korta referat som respons på påvens egen utvärdering av jubelåret.

Det första referatet hölls av den franske kardinalen Roger Etchegaray, som fungerat som ledare för Vatikanens jubelårskommitté. Etchegaray framhöll särskilt betydelsen av jubelårets många liturgiska firanden, som ofta fick stor uppslutning, som t.ex. påvens mässa med över två miljoner ungdomar vid Världsungdomsmötet den 19 augusti i Rom. Men kardinalen fann också anledning att påpeka en del brister i genomförandet av jubelårsprogrammet. Särskilt beklagade han att påvens ursprungliga idé om ett stort ekumeniskt allkristet möte i det Heliga landet inte kunnat förverkligas.

I det andra referatet, hållet av kardinal Crecenzio Sepe, beskrevs jubelårsfirandet främst som ett fördjupande av Andra Vatikankonciliets vision av kyrkan som ett Guds pilgrimsfolk i världen.

Ett tredje, mera utförligt referat hölls av kardinalen av Paris, Jean-Marie Lustiger. Denne betonade i sitt föredrag att kyrkan inför det tredje årtusendet måste bli tydligare i sin solidaritet med världens fattiga och marginaliserade människor: ”Vägen till omvändelse och förnyad kärlek till Kristus leder kyrkan till gemenskap med de fattiga och maktlösa.”

Intensivt arbetsmöte

Kardinalernas konsistorium var ett tre dagars arbetsmöte med påven, och programmet var, som man kunnat förvänta sig, fullspäckat från morgon till kväll. Till sitt förfogande hade man fem sammanträden i plenum på vardera tre timmar, plus ett par diskussioner i smågrupper uppdelade efter olika språk. Så även om deltagarna var fria att ta upp vilka ämnen de ville, måste man av tidsskäl nöja sig med att koncentrera sig på ett mindre antal frågor för att alls komma framåt i diskussionerna.

Förutom inledningsreferaten av Etchegaray, Sepe och Lustiger hölls konsistoriets alla överläggningar bakom stängda dörrar. Under mötets gång lämnade visserligen Vatikanens pressekreterare Joaquin Navarro-Valls vid några tillfällen ut sammanfattningar av vad kardinalerna sagt i sina inlägg, men dessa sammanfattningar var så allmänt hållna att de flesta journalister inte fann någon anledning att bry sig om dem. Istället sökte man efter tillfällen att intervjua någon av de deltagande kardinalerna direkt, vilket somliga av dem var beredda att ställa upp på. Av dessa intervjuer framgår det att samtalen främst handlade om vilka frågor och teman som kyrkan behöver fokusera framöver.

Teman som nämndes särskilt ofta var familjens ställning i det moderna samhället, påvens roll i världskyrkan, liturgi och inkulturation, evangelisation, ekumenik och interreligiös dialog, frågor om global solidaritet och rättvisa, samt etiska frågor i samband med genteknikens utveckling.

Den engelske kardinalen Cormac Murphy-O’Connor av Westminster beklagade i sitt tal att det allkristna möte som påven hade velat genomföra i det Heliga landet inte blivit av. Murphy-O’Connor förklarade sig beredd att istället själv bjuda in till ett sådant möte i England någon gång under de närmaste åren. Förslaget verkar dock ha vunnit föga anklang bland de församlade kardinalerna. Christoph Schönborn, kardinalen av Wien, beskrev efteråt i en intervju förslaget som ”en eskatologisk dröm, snarare än ett genomförbart förslag”.

Ett annat tema som verkar ha varit föremål för vissa kontroverser gäller relationerna mellan kurian i Rom och de lokala biskoparna runt om i världen. Några av kardinalerna, däribland Thomas Winning från Skottland och Aloisio Lorscheider från Brasilien, önskade ett större inflytande för lokalkyrkorna vid tillsättandet av nya biskopar. Kardinal Carlo Martini från Milano, den belgiske kardinalen Godfried Daneels och kardinal Bernard Law från Boston förespråkade dessutom reformer när det gäller biskopssynodernas arbetsformer.

Biskopssynoderna är möten som påven då och då kallar samman till Rom, när han med ett större antal biskopar önskar diskutera någon fråga av särskild betydelse för kyrkans liv. Till biskopssynoderna får alla biskopskonferenser i världen skicka egna representanter för att framföra sina synpunkter på det behandlade temat. Enligt Martini, Daneels och Law borde dessa biskopssynoder i framtiden hållas årligen. Däremot borde de inte bindas upp kring något särskilt tema. Istället skulle man använda dessa möten till ett mera fritt tankeutbyte mellan påven och biskoparna världen över.

Slutdeklaration

Innan kardinalerna på Kristi himmelsfärds dag avslutade konsistoriet genom att fira en högtidlig mässa tillsammans med påven i Peterskyrkan formulerade man en gemensam slutdeklaration i sju punkter. I deklarationen säger man bl.a. följande:

”Vid slutet av detta konsistorium vill vi kardinaler, som kommer från olika håll runt om i världen, bekräfta den djupa enhet i tro och kärlek som förbinder oss med påven, aposteln Petrus efterträdare … Tillsammans med hela kyrkan vill vi tacka Gud, alla goda gåvors givare, för de nådegåvor som han har skänkt sitt folk och hela mänskligheten under det gångna jubelåret. Vi är förvissade om att vad jubelåret har givit oss som gåva och uppdrag är en personlig, förtröstansfull förnyelse av vår bekännelse till Jesus Kristus, Guds son, den korsfäste och uppståndne, han som är hela mänsklighetens unike och universelle frälsare. Därför vill vi uppmana alla att med glädje och hopp rikta blicken på Kristus och betrakta hans ansikte. De troendes enhet, som Kristus själv bad om, är förutsättningen för, källan till och frukten av kyrkans evangelisationsuppdrag. I en värld som är så djupt präglad av slitningar och konflikter, och i en kyrka som också bär såren av splittringar, finner vi oss än mer förpliktade att slå vakt om en enhetens spiritualitet. Detta gäller för livet inom kyrkan själv, men också för den ekumeniska och interreligiösa dialogen som vi, enligt påvens exempel, vill fortsätta på kärlekens, sanningens och tillförsiktens väg. Denna enhetens spiritualitet driver i dagens globala kontext kyrkan att vara solidarisk med hela mänskligheten, särskilt med de fattiga, de nödlidande och med dem som förvägras sin oförytterliga rätt till liv, hälsa, arbete, religionsfrihet och deltagande i den sociala och kulturella gemenskapen. Vi förnyar vår beslutsamhet att arbeta för rättvisa, solidaritet och fred åt de folk som plågas av konflikter och krig. Vi tänker särskilt på Afrika, där så många människor drabbas av etniska konflikter, utbredd fattigdom och svåra sjukdomar. Kyrkan över hela världen behöver visa sin solidaritet med Afrika. Tillsammans med påven riktar vi också en innerlig vädjan till alla kristna att intensifiera sina böner för fred i det Heliga landet, och vi uppmanar världens ledare att söka efter lösningar så att israeler och palestinier kan leva tillsammans i fred. Under den senaste tiden har situationen i Jesu land förvärrats och alltför mycket blod har redan spillts. Tillsammans med påven uppmanar vi de inblandade parterna att gå med på en omedelbar vapenvila och att inleda förhandlingar i en anda av ömsesidig och jämbördig respekt … Genom att tillsammans med påven be för hans förestående pilgrimsresa till Ukraina önskar vi slutligen bekräfta vår broderliga gemenskap med alla Österlandets kyrkor.”

Kommentarer efter mötet

Kommentarerna efter konsistoriets avslutning är överlag försiktigt återhållsamma, både från massmedierna och från de deltagande kardinalerna själva. Även om det alltså på några punkter framkommit meningsskiljaktigheter mellan kardinalerna, verkar mötet i det stora hela ha präglats av en anda av enhet och sammanhållning. Apropå de mera kontroversiella frågorna förklarade den förre ledaren för Sekretariatet för de kristnas enhet, den australiensiske kardinalen Edward Cassidy, i en intervju efter konsistoriet att det onekligen finns behov av förändringar i kyrkans interna organisation och arbetsformer: ”Moderna människor är vana vid att vara kritiska mot auktoriteter och de vill ha inflytande på de beslut som rör dem själva. Vi behöver därför anpassa somliga av våra kyrkliga strukturer så att de passar bättre för människor som lever i ett pluralistiskt och demokratiskt kulturmönster. Jag tror att kyrkan både vill och kan genomföra sådana reformer, men det var inte huvudsyftet med just detta möte. Huvudfrågan var istället hur kyrkan ska nå ut med evangeliet till vår tids människor. Vi är på sätt och vis tillbaka till det grundläggande; frågan är alltid hur kyrkan ska fullgöra sitt evangelisationsuppdrag i en föränderlig värld.”

När påven i sin predikan i avslutningsmässan på Kristi himmelsfärds dag beskrev konsistoriet som en värdefull erfarenhet av biskoplig solidaritet och kollegialitet, verkar detta motsvara de flesta deltagarnas upplevelse av mötet. Och kanske ligger värdet med det nu avslutade kardinalsmötet främst just på detta plan. Bortsett från slutdeklarationen verkar mötet ju inte ha lett fram till några direkt konkreta beslut eller mera spektakulära resultat. Som den engelska katolska tidskriften The Tablet uttrycker saken i rubriken till sin huvudartikel om konsistoriet: Extraordinary Rome meeting brings ordinary results. Till dessa mera ordinära frukter får säkert också räknas det värde som ligger i att kardinalerna på detta sätt fått lära känna varandra bättre. Värdet av det kommer väl att visa sig inte minst den dag de samlas i Sixtinska kapellet för att välja en efterträdare till Johannes Paulus II.