Vägar till förståelse

Kan vi förstå människor som tillhör en annan kultur än vår egen? Frågan är nu mer aktuell än någonsin. Aldrig tidigare har världens civilisationer kommit varandra så nära inpå livet som nu, då kommunikationerna blir allt tätare, ekonomin alltmera global och nya krishärdar ständigt uppstår i olika delar av världen. Folkförflyttningarna ökar med allt större hastighet och vållar nya konflikter. Främlingskap och intressekonflikter mellan folk och etniska grupper är ett av dagens största problem, och vi konfronteras dagligen med deras fasansfulla följder på Balkan, i Mellanöstern och i Rwanda. Att ”de andra” är människor av samma slag som vi själva, och att det borde finnas faktiska möjligheter att förstå deras grundläggande behov, är insikter som för många tycks svåra eller omöjliga att förvärva.

Förståelse av andra kulturer är något helt annat än den ytliga kunskap som mediernas nyhetsförmedling dagligen bibringar oss. Att på djupet få en inblick i andras livsmönster och livshållning fordrar långvarig övning, en villighet att sätta sig in i främmande tänkesätt och ett mod att knyta personliga kontakter med dem vi uppfattar som annorlunda. Detta är en långt ifrån enkel uppgift. Det är inte ovanligt att människor lever en stor del av sitt liv mitt i en främmande kultur utan att ta kontakt med den utöver det allra nödvändigaste. Som vår tids många etniska rensningar visar oss är det inte heller nog att ”de andra” lever nära inpå oss själva som grannar eller arbetskamrater. Tvärtom kan sådant öka den ömsesidiga irritationen och förstärka behovet av att markera revir kring sig och de sina. Kort sagt är förståelse ingenting som ger sig självt; det förutsätter en aktiv vilja till nyorientering, där förnuft, känsla och inlevelse får tillfälle att samverka. Om förståelse i en sådan vidare mening har den amerikanska filosofen Linda Zagzebski kloka ting att säga (Signum 2:2001).

Till de svåraste barriärerna att övervinna hör skillnaderna mellan språken. Kultur och språk är så nära förbundna med varandra att de inte kan skiljas åt. Språket uttrycker inte bara våra tankar utan bidrar också till att forma dem. Det bär inom sig mycket mer än det lexikaliska och grammatiska: vår uppfattning av oss själva, av vår historia, av våra tycken och förväntningar; här finns uttryck för kärlek och hat, hövlighet och arrogans, humor och ironi. Utan tillgång till denna språkets rikedom förblir kulturförståelsen bristfällig. Japansk kultur är ett mysterium för de flesta bland oss, därför att språket, skriften och samhällslivet avviker så starkt från vad vi känner till. Detsamma kan vara fallet också när en kultur befinner sig geografiskt nära oss själva. Kan vi egentligen förstå finska tänkesätt och levnadsvillkor om vi inte kan ett ord finska? Det är relativt få förunnat att språkligt och kulturellt ha full inblick i flera skilda kulturella och språkliga världar, och att till exempel kunna röra sig med samma lätthet i en fransk och en arabisk miljö. Gemensamt språk är dock ingen garanti för en inbördes förståelse människor emellan. Kroater, serber och bosnier talar alla samma eller nästan samma språk, men detta har inte förhindrat blodiga etniska konflikter.

Också under fredliga och gynnsamma förhållanden vållar kulturella skillnader stora vardagsproblem. Var och en som har levat i en främmande miljö har kunnat uppleva hur svårt det kan vara att göra sig förstådd och respekterad i kontakter med olika myndigheter, med vården eller rättsväsendet. Sådant erfar Sveriges invandrare dagligen, och ju mer de utsätts för negativa upplevelser tenderar deras känsla av utanförskap att öka. Hur mycket vi än inser att olika folkgrupper bör lär känna och förstå varandra stöter vi på oupphörliga hinder när vi söker omsätta detta i handling.

Insikter som dessa kan leda till en viss pessimism. Trots att vi alla som människor har grundläggande gemensamma erfarenheter är det oundvikligt att en stor del av världens befolkning måste förbli främlingar för oss själva. Detta är en utmaning till hela det internationella samfundet. Att i möjligaste mån skapa förståelse för andra kulturer och att motarbeta fördomar och missuppfattningar om dem är en ofrånkomlig uppgift inom varje nutida samhälle. Det gäller också svensk invandringspolitik och den bild av nya kulturer i Sverige som skola och medier förmedlar.

Det som här har sagts om kultur och språk gäller också skillnader i religion, och som vi vet är många religiösa tänkesätt och sedvänjor starkt kulturbundna. Detta gäller i hög grad en så mångkulturell religion som kristendomen, färgad som den är av så många olika folks historia och självbild. Många kulturella och etniska motsättningar i dag har religiösa inslag som på inget sätt är oväsentliga. Att skapa en förståelse för andra religiösa former än den egna är därför en viktig del av arbetet för internationell fred och försoning.

En föregångsman ifråga om detta synsätt var den anglikanske filosofen och religionsfenomenologen Ninian Smart, som avled i början av detta år. Enligt honom hör religionen – i dess skiftande former – till människans grundläggande villkor, och förståelse av andras religiösa liv är därför en väsentlig mänsklig uppgift, som befordrar fred och goda samhällsförhållanden. Enligt hans pedagogiska program, som fått ett starkt genomslag i de brittiska skolorna, har religionskunskapen som en huvuduppgift att förmedla en rättvisande bild av andras tro och liv. En framställning av buddhismen skall vara sådan att en närvarande buddhist känner igen sig och kan bejaka den. Detta program har en tidlös giltighet men fordrar en kunnighet hos läraren långt utöver den elementära. I Sverige är det särskilt islam som av många uppfattas som främmande och hotfull, och just av den anledningen bör skolan verka för ökade islamkunskaper bland lärarna och en större inlevelse i muslimernas villkor.

Detsamma gäller i viss utsträckning den katolska kyrkan. Ännu för några årtionden sedan räknades den till kategorin ”främmande religioner” och utsattes inte sällan för rent förtal i skolundervisningen. I dag är förhållandena långt bättre än förr, men för många svenskar är den katolska kyrkan ännu något okänt och främmande. Alltför få icke-katolska svenskar har ännu visat en förmåga att på ett trovärdigt sätt åskådliggöra katolsk tro och livshållning. Ett lysande undantag är Lars Bergquist, tidigare svensk ambassadör vid Heliga stolen, som i en rad artiklar och i boken Den heliga pyramiden (1992) har skildrat sina upplevelser av hur kyrkan fungerar både på högsta nivå och i vanliga människors vardag.

Det hör till saken att den katolska kyrkan inte kan begripas i sin totalitet om man inte inser dess mångfald. Irländare, polacker och italienare har olika förhållningssätt till kyrkan, och detta av historiska och dagsaktuella skäl. Det kan vara svårt för en utomstående att avgöra vad som är betingat av deras katolska tro och vad som kommer av deras nationella, regionala eller lokala traditioner. Det svenska stiftets kulturella och språkliga mångfald är därvidlag till både för- och nackdel. Det ger en åskådlig bild av kyrkans internationella och multikulturella karaktär, men ofta kan det vara svårt att fånga upp det gemensamt katolska som håller alla samman.

Den katolska kyrkan befinner sig här i gott sällskap med islam men också med andra grupper, vars tro och livsmönster avviker från de gängse svenska, de ortodoxa och orientaliska kyrkorna liksom många svenskkyrkliga och frikyrkliga riktningar, som i dag ser sig alltmer isolerade i ett sekulariserat samhälle. En särställning intar judarna, som genom sin enastående förmåga till självpresentation i litteratur och journalistik har gjort sig bättre kända än många andra folkgrupper.

När det gäller ömsesidig kulturell och religiös förståelse har den katolska kyrkan väsentliga erfarenheter att bidra med. Genom sina internationella kontakter – senast så tydligt demonstrerade vid påvens besök i Damaskus – har kyrkan insikter i andras förhållningssätt, i långt högre grad än något annat religiöst samfund i världen. Med sin positiva människosyn och sin uttalade respekt för andra religiösa åskådningar har den katolska kyrkan möjlighet att sporra andra till en ökad interreligiös dialog och därmed till en ökad förståelse religionerna emellan.

Som Ninian Smart ofta påpekade är klarhet och distans viktiga förutsättningar för en djupare kulturell och religiös förståelse. En känslomässig sympati är inte nog, utan här fordras en intellektuell redlighet, där man visar respekt för både sin egen och andras ståndpunkter. Av samma skäl är en distans till ”de andra” ofrånkomlig. En empati kan inte utvecklas om man inte håller skiljelinjerna klara och förstår var gränserna går mellan skilda livsinställningar. Båda dessa principer överensstämmer helt med katolsk uppfattning. De har sin giltighet inte enbart inom den avancerade religionsdialogen utan också – och i lika hög grad – i vardagens möte med människor som har en helt annan kulturell och religiös bakgrund än vi själva.