Kärlek och kärnfysik

På en kullfallen trädstam i en snödriva utanför Kungälv, strax efter jul i onådens år 1938, satt en liten dam i 60-årsåldern. Bredvid stod hennes systerson. Med en pennstump skrev hon på en papperslapp, medan hon intensivt diskuterade med sin nevö. Plötsligt hade hon räknat färdigt och då fanns ”en teori som omvälvande skulle förändra förutsättningarna för den framtida forskningen och för den politiska världsordningen”. Den som räknade var Lise Meitner, en av dåtidens ledande atomfysiker, och hennes sparringpartner i snödrivan var Otto Robert Frisch, också han en framstående fysiker. De hade kommit fram till hur en atomklyvning går till. Hur kom det sig att detta hände just där och då?

Lise Meitner var på flykt undan nationalsocialismen och lyckades, liksom de flesta av sina släktingar, att fly till Norden, England och USA; sedan tillbaka till Sverige och sedan till England igen. Hon vistades julen 1938 i Kungälv hos sin vän Eva von Bahr-Bergius, även hon fysiker. Båda var pionjärer, båda arbetade i motvind på grund av sitt kön. von Bahr var den första kvinnan i Sverige som disputerade i fysik och en lysande begåvning, men trots erövrad docentur, ekonomiskt oberoende och en hög social ställning lyckades hon inte bryta igenom glastaket utan flyttade 1914 från det förkvävande Uppsala till den socialdemokratiska Brunnsviks folkhögskola och började ett nytt liv som lärare.

von Bahr hade tidigare blivit vän med Lise Meitner, en lika lysande begåvning. Med sin helt okuvliga energi lyckades dock Meitner att bita sig fast, att med hjälp av alla sina talanger förbli i den vetenskapliga världen och bli en kollega på jämbördig fot med dåtidens alla stora namn: Planck, Einstein, Bohr, Heisenberg, Hahn, Siegbahn … Och ändå hade hon att kämpa med ett dubbelt utanförskap, ty hon var inte ”bara” kvinna utan också judinna. Meitner förebrådde oupphörligen sin väninna Eva för att hon svek vetenskapen och kvinnofrigörelsen genom flykten från universitetsvärlden. Men Eva von Bahr-Bergius stod fast vid sitt val och hon blev liksom sin väninna dubbelt utanför, när hon upptogs i den katolska kyrkan. Det är lätt att se paralleller till många liknande akademiska kvinnoöden i denna tid. Osökt går tanken till Edith Stein som arbetade i samma akademiska motvind.

Om Lise Meitner har det skrivits mycket. Hon är en av 1900-talets stora forskare. Ett och annat har även skrivits om Eva von Bahr-Bergius. Vad kan en konstkritiker som Hedvig Hedqvist ha att tillföra ämnet? Svaret är mycket, väldigt mycket. Hedqvist är inte bara en driven skribent som briljant behärskar genren Life and letters, hon har också haft lyckan att finna och för första gången använda ett osannolikt rikt källmaterial: breven från Lise Meitner till Eva von Bahr, småningom gift Bergius, och en rad andra korrespondenser i hennes och von Bahrs gemensamma familjs arkiv. Eva von Bahr är nämligen Hedqvists mormors syster. Genom detta rikhaltiga material får hon också nya ingångar i Meitners eget stora arkiv som nu förvaras i Cambridge.

Genom denna både kollegiala och samtidigt mycket personliga korrespondens kan Hedqvist inte bara lägga ytterligare pusselbitar till de båda kvinnornas liv och forskning utan framför allt belysa motiv och vägval. Hedqvist använder omväxlande orden kärlek och vänskap när hon beskriver kvinnornas relation. Meitners vänskap är mer passionerad än en vanlig vänskap, men samtidigt är det saken – kärnfysiken – som driver dem och driver dem samman.

Även om Hedqvist inte besitter några särskilt djupgående kunskaper i fysik förmår hon att beskriva forskningsfrågorna och -resultaten, så att en lekman kan hänga med och understundom till och med tro sig förstå. Texten är faktagranskad av en god popularisator, professor Anders Bárány. Vad som emellertid är än mer intressant är det sociala och politiska spel som äger rum både innanför och utanför de akademiska murarna. Meitner arbetar på Kaiser-Wilhelm-Institut i Dahlem/Berlin. Hon beskyddas av sina kolleger och kan stanna kvar ända till 1938. Efter kriget ångrar hon att hon inte flyttade från Tyskland redan 1933. Hon kände att hon genom sitt kvardröjande bidrog till uppbyggande av det nationalsocialistiska Tyskland.

Lise Meitner flydde via Holland och Danmark till Sverige och sin vän Eva. Hon motarbetades effektivt i Stockholm av bland andra den svenske fysikern och Nobelpristagaren Manne Siegbahn. Somliga försökte att få fram rum och resurser för hennes forskning, men ständigt sattes käppar i hennes hjul. Hedqvist konstaterar att Meitner uppfattades som ett hyperintelligent hot mot den svenska forskningen. Hon var av många föreslagen till Nobelpris (sammanlagt 15 gånger!), men manövrerades alltid undan i sista stund. Efter krigets slut kom hon dock att få erkännande både från forskarsamhället och samhället i stort: en professur på Kungl. Tekniska högskolan inrättades för henne tack vare intervenering från Tage Erlander och hon fick goda resurser för sin forskning. Hon lovprisades från alla håll och kanter, valdes in i Kungl. Vetenskapsakademien som tredje kvinna någonsin, överöstes med hedersbetygelser både i Sverige och utomlands. Varför denna plötsliga vändning?

Det hade då kommit fram att hon under kriget på distans hade varit de allierade behjälplig med kvalificerade beräkningar för atomkraftens användning – trots att hon i grund och botten var en djupt övertygad pacifist. Men som Meitner konstaterar: ”Livet behöver inte vara enkelt – bara det inte är tomt.” Hon flyttade småningom till Cambridge där hon slutade sina dagar. På hennes gravsten finns inskriptionen ”… a physicist who never lost her humanity”.

Hedqvists bok handlar om en ömsesidig vänskap, speglad genom en intensiv brevväxling, men i och med att Lise Meitner kom att spela en så stor roll både vetenskapligt och politiskt kommer skildringen av henne att ta det största utrymmet mot slutet av boken – och det med rätta. Det skulle dock vara intressant att få en samlad skildring av Eva von Bahr-Bergius och för den delen också av hennes make folkhögskoleläraren, den före detta jesuitstudenten Nils Bergius. De spelade även en viss roll i mellankrigstidens katolska liv i Sverige.

Hedvig Hedqvists bok borde bearbetas för översättning till tyska och engelska.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.