Kyrklig uppförandekodex

Våren 2012 skrev Svenska kyrkans biskopar gemensamt ett brev om det man kallar ”de kyrkliga handlingarna” – här i meningen dop, konfirmation, vigsel och begravning – i ett alltmer mångfacetterat samhälle. Brevet heter De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext. Ett brev från Svenska kyrkans biskopar (Uppsala 2012) och riktar sig i första hand till Svenska kyrkans präster och andra som möter människor i själavård och pastorala samtal. Både uttryckligen och mellan raderna kan man i brevet få intressanta ledtrådar till Svenska kyrkans självbild och syn på såväl enskilda människor som andra samfund.

Det som står i fokus för biskopsbrevet är vad biskoparna kallar ”de kyrkliga handlingarna”. Det rör sig om dop, konfirmation, vigsel och begravning. Kännetecknande för dessa är att de brukar föregås av fördjupade förberedande samtal, vilket gör att det ofta är först i samband med dessa samtal som frågan om religions-/samfundstillhörighet tas upp till behandling. Biskoparna lyfter fram tre särskilt viktiga perspektiv i dessa möten, och tre kriterier för hanteringen om det visar sig att den som tagit kontakt inte är medlem i Svenska kyrkan. Jag återkommer till dessa men ska först säga något om folkkyrkan som idé, om Svenska kyrkans självbild och om hennes syn på ekumeniska relationer.

Biskopsbrevet är präglat av Svenska kyrkans brottning med folkkyrkobegreppet och kyrkans roll i samhället. Denna brottning pågår parallellt i Sverige, Norge och Danmark, med något olika fokus beroende på var man befinner sig i skilsmässoprocessen mellan kyrka och stat. Konkret syns detta i kapitlet ”Folkkyrka när samhället förändras” (s. 14 ff.). Svenska kyrkans församlingar har enligt Kyrkoordningen ansvar för alla som bor i och besöker församlingen. I brevet beskrivs detta under rubriken ”Svenska kyrkans identitet och uppdrag” (s. 18), där biskoparna skriver ”[a]tt vara folkkyrka innebär att leva i dialog med människor, vare sig de är medlemmar eller inte. Uppdraget är att finnas till för dem som bor eller vistas inom församlingens område”. Folkkyrkan är till för alla, och, viktigare, alla ska känna sig välkomna. Den stora frågan är inte bara hur man fortsätter vara kyrka i ett traditionsmässigt komplext samhälle utan också hur man gestaltar tron när de man ska finnas till för inte nödvändigtvis är medlemmar i Svenska kyrkan och kanske inte ens är döpta. Balansgången mellan att hålla fast vid det kristna och att vara öppen är naturligtvis svår, och de som arbetar nära Svenska kyrkan på flera plan märker av att diskussionen hela tiden finns där.

Svenska kyrkans självbild är i många hänseenden präglad just av folkkyrkotanken – man är till för alla. Hon anser sig ha ett ansvar för precis alla som bor inom de geografiska gränser som hör till församlingen, oavsett medlemskap. Hur den lokala församlingen tolkar detta ansvar skiljer sig naturligtvis, men det är viktigt att känna till denna del av självbilden och beskrivningen av det egna uppdraget när man på ett eller annat sätt relaterar till Svenska kyrkan. En del av det som katoliker (och, för den delen, andra samfund och även de som inte anser sig troende) kan uppfatta som problematiskt eller i vissa fall direkt stötande (exempelvis konfirmation i Svenska kyrkan av katolska ungdomar) har sin förklaring i detta stora självpåtagna ansvarsuppdrag och hur detta förvaltas lokalt. Det ska givetvis kunna framföras kritik vid upplevda övertramp, men samtalet blir mer givande om kritiken är konstruktiv, vilket kräver kunskap om den andres bevekelsegrunder. Diakonalt arbete bland människor med annan samfundstillhörighet är ingenting man gör för att värva medlemmar utan därför att självbilden förpliktar till detta. Det bör tilläggas att det hör till Svenska kyrkans självbild att man är öppen. Regler för medlemskap är inklusiva: Kapitel 29 i Svenska kyrkans kyrkoordning klargör att den som är döpt, tror på Kristus och vill tillhöra Svenska kyrkan är välkommen som medlem (se även biskopsbrevet s. 24). Det finns inga mekanismer för att utesluta medlemmar, och man gör inga kontroller av eventuella dubbla medlemskap (däremot bör en präst, av pastorala skäl, göra klart för den som begär medlemskap och tillhör en annan tradition att detta kan innebära uteslutande ur det andra samfundet, se s. 25).

Biskoparna talar i första hand om en kontext där icke-kristna söker sig till kyrkan, men de pastorala råd som ges är också i hög grad tillämpliga i mötet med kristna från framför allt katolska och ortodoxa traditioner och brevets mottagare uppmanas att vara pålästa om andra samfund och framför allt ha reda på synen på de kyrkliga handlingarna hos dessa. De betonar att ekumeniska möten i framtiden kommer att äga rum allt oftare och bli allt viktigare, och att man när det gäller kyrkliga handlingar som omfattar någon med annan samfundstillhörighet så långt möjligt är bör söka samförstånd med präst eller pastor i det andra samfundet. Svenska kyrkan arbetar aktivt med att implementera ekumeniska överenskommelser och arbeta med ekumeniska texter och flera av dessa hänvisar man också till i brevet. Av särskilt intresse är här Sveriges Kristna Råds skriftserie nr 1, Charta Oecumenica, och nr 13, Tro – Liv – Enhet.

De kyrkliga handlingar som biskopsbrevet i första hand berör är livets övergångsriter. I många fall är det först i samband med dessa som samfundstillhörigheten diskuteras och inte sällan är det först i ett sådant sammanhang som människor över huvud taget har kontakt med ett kristet samfund, vilket förstås medför särskilda pastorala svårigheter. I brevet lyfter man fram tre perspektiv som särskilt viktiga i dessa möten (s. 18ff). Det handlar om respekten för den enskilda människan och hennes sammanhang och förväntningar i relation till kyrkans bekännelse och tradition. Det handlar om ekumeniska och interreligiösa relationer där man särskilt betonar vikten av att odla ekumeniska och interreligiösa kontakter lokalt för att därmed stärka möjligheten att finna samförstånd i de situationer som uppstår. Det handlar slutligen också om en genomtänkt religionsteologisk grundhållning, där den enskilde prästen och församlingen har klart för sig hur man kan och vill relatera till andra, hur man ser på den egna tron och på andras. Till detta hör också frågan om hur man förhåller sig till sådana religiösa uttryck som man själv har svårt för, till exempel i de fall där samfunden har dragit olika slutsatser i etiska frågor.

Eftersom varje enskild människa är unik, och varje pastoral situation därför skiljer sig från alla andra, fungerar kriterier (jag skulle snarare tala om principer) bättre än detaljerade regler när man ska finna en god lösning på en svår situation. Biskoparna talar om tre kriterier som vägledning när tjänstgörande präst ska finna den lämpligaste vägen. Alla tre bör alltid beaktas, men pekar de åt olika håll måste man prioritera efter eget omdöme. Det första kriteriet är konsekvenskriteriet, att lösningen ska ”hjälpa människor att bli ansvariga för sina liv, finna gemenskap och delaktighet och att bygga goda och varaktiga relationer”. Det andra är konfessionskriteriet, lösningen får inte strida mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Det tredje kriteriet kallas det ekumeniska kriteriet och säger att en god lösning bör ta hänsyn till ekumeniska samförstånd och överenskommelser, och indirekt att man, när man söker en lösning, om det är möjligt bör antingen hänvisa till eller åtminstone ta kontakt med andra samfund som berörs.

Förutom de här beskrivna avsnitten, som framför allt ger mottagaren en grund att stå på, innehåller brevet en genomgång av de nämnda kyrkliga handlingarna med exempel på hur man i praktiken kan tillämpa och resonera kring kriterierna i det pastorala möte som till exempel ett förberedande samtal är. Det är slående att det flera gånger påpekas att brevet främst är tänkt som ett underlag för egna reflektioner. Biskoparna sätter inte ner foten – och det kan de inte heller i Svenska kyrkan – och säger att detta är vad som gäller. I stället uppmanar de läsaren till att själv reflektera över och förhålla sig till det som sägs för att bilda sig sin egen uppfattning i förhållande till den lokala kontexten. Brevet är inte ett officiellt styrdokument utan biskoparnas ganska ödmjuka förklaring: Så här tänker vi.

Man kan inte säga att Svenska kyrkan tassar fram i några ekumeniska filttofflor, tvärtom konstaterar man att det finns fall där konsekvenskriteriet måste väga tyngre än det ekumeniska kriteriet och att man kan behöva erbjuda själavård och även kyrkliga handlingar till exempel när människor lever i konflikt med sin traditions hållning i etiska frågor. Samtidigt har biskopsbrevet ett relativt ödmjukt anslag där man hela tiden förhåller sig till ekumeniska samförstånd och relationer. Den grundläggande uppmaningen i brevet kan gälla även katoliker: sök kontakt, bygg relationer och se till att ha kunskap om den andre. Då går det att i de flesta situationer undvika missförstånd och finna kärleksfulla lösningar utan att göra avkall på lära och tradition.

Litteratur
För att studera folkkyrkornas utveckling i Norden, se artikelserie i Signum 5/2012 samt artikelsamlingen Exploring a heritage. Evangelical Lutheran Churches in the North, utg. Anne-Louise Eriksson (Picckwick Publications 2012) och Sann mot sig själv – öppen mot andra. Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan (2011).

Magdalena Dahlborg är handläggare för ekumenik i Stockholms katolska stift och teol.stud. vid Uppsala universitet.