Andlig undervisning med ett leende

En mörk vinterdag i Skåne mötte jag en fransman på Sverigebesök. Dunklet var för honom inte alls dystert, utan han vände på perspektiven och konstaterade: ”Det är så bra att det är mörkt här i Sverige, eftersom ljuset från stearinljusen skiner desto klarare då.” En sådan optimistisk hållning kännetecknar också munken Dorotheos av Gaza, vars Undervisande tal och brev i urval Per Rönnegård har översatt från grekiska till ledig och läsvänlig svenska.

I Rönnegårds inledning får vi veta att denne munk troligtvis föddes i Antiochia i början av 500-talet och levde stora delar av sitt liv i ett kloster i Gaza-området. De kunskaper i retorik och medicin som Dorotheos förvärvade före inträdet i klostret präglar undervisningen. Han är noga med andlig balans och hälsosamt engagemang. Ivern att uträtta något får varken ske på bekostnad av mänskliga relationer eller egen hälsa. Gudsfruktan, förstådd som kärlek till Gud, lyfts fram som en sund motivation bakom handlingarna. Dorotheos formulerar sig i matematiska termer, där en väl avvägd arbetsinsats till en åttondel beror av egen ansträngning, till sju åttondelar av ett riktigt sinnelag. Ett riktigt sinnelag innefattar en lugn och spänningsfri hållning, där den egna insatsen måste ställas i proportion till Guds agerande. Vi ser här ett fint prov på det som i den katolska nådeläran kallas människans samverkan (cooperatio) med Gud.

Samvetet är för Dorotheos en instans som är given av Gud och en ”naturlig lag”, genom vilken människan kan orientera sig i tillvaron. Dorotheos menar dock att många är omedvetna om detta gudomliga samvete som finns i människan: ”vi ringaktar det och trampar på det.” Här hade det varit intressant att få en mer utförlig redogörelse för Dorotheos syn på sin samtid.

Ett genomgående tema i Dorotheos undervisning är betydelsen av att inte döma andra människor. Han pekar på att till synes oförargliga och små fördömanden lätt föder andra onda tankar som i sin tur snabbt åstadkommer en ond spiral. Lärorika exempel illustrerar hur man i stället ska se på sin nästa. När en munk besöker sin grannes ostädade cell ska han bli imponerad över hur obunden denne är av allt jordiskt. En välstädad cell, å andra sidan, återspeglar en ren själ.

Redan vid (tyst) läsning av detta och andra budskap i boken fylls man av en ljuv och glädjefylld känsla. Ännu mer tilltalande blir det när man provar på att läsa högt, att omvandla texten till en talbok så att säga. Budskapet och andan i undervisningen, som från början förmedlades muntligt, träder fram tydligare då.

Det ska poängteras att detta inte är någon självhjälpsbok av det slag som har blivit så vanligt i dag. Dorotheos varnar för att ”blint följa sitt eget omdöme” och ägnar ett helt avsnitt åt behovet av att ha en andlig vägledare vid sin sida. Att det andliga sökandet sker tillsammans med andra uttrycker Dorotheos dessutom med en fin bild: ”Tänk er att denna cirkel är världen, att mittpunkten är Gud och att linjer från cirkeln till mitten är människornas vägar, det vill säga deras sätt att leva. När de heliga söker sig närmare Gud rör de sig mot mitten, och ju längre in de kommer desto närmare kommer de varandra och Gud. När de närmar sig Gud närmar de sig varandra, när de närmar sig varandra närmar de sig Gud” (s. 49).

Rönnegård berättar om det inflytande som Dorotheos av Gaza har haft på både östkyrklig och västkyrklig spiritualitet. Spridningen av hans texter i väst skedde inte minst tack vare jesuiterna, vars novismästare skulle ange Dorotheos – tillsammans med Johannes Cassianus, Gregorios den store, Katarina av Siena med flera – som rekommenderad läsning för noviserna. En sådan lista upprättades redan år 1580. Med hänvisning till tidigare forskning nämner Rönnegård sedan försiktigtvis att Ignatius av Loyola själv möjligen kom i kontakt med Dorotheos skrifter (under en vistelse år 1538 i benediktinklostret Monte Cassino där Dorotheos texter hade översatts till latin). Det är inte otänkbart, men belägg saknas. Att Undervisande tal och brev i urval är uppbyggliga och läsvärda än i dag råder det dock inget tvivel om.

Fredrik Feiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.