Kulturkrock under senantiken

På svenska har vi inte många böcker om senantiken. Om man närmare specificerar detta till att handla om övergången mellan olika religioner och kristendomens seger, så blir de ännu färre. Nu har vi fått en bok om detta av Lars Rydbeck. På en av bokens sista sidor ges en god beskrivning av dess innehåll: ”Vad hände när den judiskt förankrade kristendomen föddes i tidig romersk kejsartid och kolliderade med och sedan sammansmälte med den urgamla mångtoniga religiösa och filosofiska kultur som rått i Medelhavsvärlden alltsedan Homeros?”

Boken är alltså huvudsakligen mentalitetshistorisk och innehållet är varierat. Här finns författarens avskedsföreläsning på teologiska institutionen i Lund. Andra essäer handlar om grekerna och samvetet, om ångest i antiken, om antik pessimism och om grekisk lyrik. De flesta av bidragen har varit publicerade i tidskrifter eller festskrifter, andra har hållits som föredrag och behåller något av sin muntliga fräschör. Alla vittnar de om god beläsenhet och en inte obetydlig pedagogisk talang. Källor och litteratur anges för varje kapitel och ett fåtal illustrationer finns.

Det är svårt att referera ett så skiftande innehåll, men en bild kanske kan ges genom essän som handlar om den antika grekiska kulturens inriktning mot det förflutna. Utifrån en rent språklig iakttagelse om vissa rumsadverb hos Homeros framläggs här ett fängslande perspektiv på grekernas inriktning på, ja, nästan besatthet av det förflutna. Det syns i texterna: man väntar sig variation på ett redan givet tema (Homeros, myterna), men absolut inga nyskapelser. Här citeras Aristoteles: ”Det faktum att något är gammalt gör, att det står nära det som är enligt naturen.” Rydbeck kommenterar: ”Det gamla är helt enkelt mera essentiellt än det nya.” Man kan förstå att en religion med en samling heliga texter som snart fick benämningen Nya testamentet kunde väcka uppseende redan därigenom. Det är likadant hos de romerska författarna. När historikern Tacitus skall säga något vänligt om de av honom annars avskydda judarna så blir det, att man måste medge att deras lagar är så gamla!

Den omfattande beläsenheten leder ibland till ett något splittrat intryck. Här refereras böcker som har betytt mycket för Rydbeck under hans livsgärning som grecist. Flera av dessa har behållit sin ställning som standardverk, några kanske nu upplevs som föråldrade. Hos alla har han funnit något som är värt att ta vara på och ibland har han kunnat sätta in dem i ett nytt sammanhang. Endast en författare finner inte nåd inför hans ögon, den amerikanska filosofen och antikhistorikern Martha N. Nussbaum. Mot henne avlossas en veritabel bredsida.

Författaren refererar utförligt Eric A. Havelocks bok The Literate Revolution and Its Cultural Consequences (1982). Man får där intrycket av att han ansluter sig till synen att det grekiska alfabetet innebar en stor revolution i förhållande till de semitiska alfabetena, som krävde specialister för att kunna läsas, ”skriftlärda kallas de på Nya testamentets tid” (s. 48). Det är riktigt att det grekiska alfabetet genom sina vokaltecken är lättare att läsa, men det går förvånansvärt snabbt att öva upp förmågan att läsa en ovokaliserad hebreisk eller annan semitisk text. För att göra det krävs inga specialister.

I baksidestexten kallas Nya testamentet ”den tveklöst intressantaste senantika textsamling som finns på grekiska”, vilket recensenten gärna håller med om. Det går också att hålla med om fortsättningen, att det inte alltid var lyckligt att det lämnades i teologernas vård, om nämligen ”alltid” får en viss betoning. Givetvis har religionshistoriker, klassiska filologer och vanliga antikhistoriker mycket att bidra med till förståelsen av denna textsamling.

Till gruppen av klassiska filologer hör författaren av den här anmälda boken. Att han inte är främmande för Nya testamentet vittnar hans bok vältaligt om.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.