Kärnkraftsomröstningen

En knapp månad före folkomröstningen om kärnkraften förefaller det finnas en klar övervikt för tolvreaktorsalternativen i opinionen. Något annat än ett nytt Harrisburg någonstans kan knappast vända siffrorna.

Detta konstaterande visar också den främsta svagheten med en folkomröstning i en fråga som denna. Vid en tid då kärnkraftens säkerhetsproblem vore akuta och samtidigt oljetillförseln fungerade väl och priserna på olja vore överkomliga, skulle sannolikt en majoritet kunna mobiliseras för nej-sidan. I dag torde de flesta vara övertygade om att oljeförsörjningen på både kort och lång sikt är det större problemet.

Etablissemang mot folkrörelse?

Men oberoende av vilket alternativ man föredrar och vilket utslaget i folkomröstningen blir, har ändå striden om kärnkraften en stor politisk betydelse. Det finns mycket av sanning i beskrivningen att en folkrörelse här står emot ”etablissemanget”. Nej-alliansen är ett exempel på en ny dimension i politiken, en fråga där värderingar kring livsstil och gemenskapsformer och inte så mycket korporativa ekonomiska intressen styr avgörandena. Denna tendens till grupperingar kring nya, ”postindustriella” värderingar har av statsvetare kallats ”den tysta revolutionen” (Ronald Inglehart). Det är det politiska arvet från 60-talet som nu omvandlas i politiska aktioner innanför systemet. Nej-sidan har lyckats hålla avstånd till utomparlamentariska aktionsgrupper med samma arv, alltifrån husockupanter till terrorister. Dessbättre har ju sabotage och liknande hittills saknats i de svenska aktionerna mot kärnkraften.

Nej-alliansen

Bilden av nej-alliansen börjar klart avteckna sig i opinionsundersökningarna. Den har en klart starkare ställning bland kvinnor än bland män, inom utkantsbefolkningen och i glesbygden, bland de yngre, främst studerande, inom den offentliga sektorns ”helping professions”, bland fria yrkesutövare främst inom kultur och massmedier.

Det gemensamma för dessa grupper är att de stått vid sidan av industrisamhällets framväxt eller att de nått styrka och inflytande efter dess kulmination. De som vill fullfölja den planerade utbyggnaden är däremot industrisamhällets kärntrupper, både industriarbetarna och ”teknostrukturen”.

Sammansättningen av nej-alliansen kan givetvis föranleda påståendet, att det just är de grupper som inte direkt berörs av energiknapphet och energikostnader, som säger nej. På motsvarande sätt kan då hävdas att jasägarna styrs av kortsiktiga hänsyn till det egna jobbet och den egna förtjänsten. Även om det förhåller sig så, att vi är på väg in i det postindustriella samhället, där andra grupper och andra prioriteringar blir viktigare, torde de flesta vara överens om att det ekonomiska läget för dagens Sverige knappast är det gyllene ögonblicket för en ytterligare nedbantning av industrisektorn.

Nej-alliansen är fortlevnaden av 60-talets alternativ-, miljö- och solidaritetsrörelser. Med dess visioner om ett nytt samhälle och dess opinionsbildning på gräsrotsnivå. Men samtidigt finns här svagheterna från 60-talsaktivismen. Det totala engagemanget kring en enda fråga i taget. Självrättfärdigheten och oviljan att se anständiga motiv hos motståndarna. Vpk skördar nu i början av 80talet sina vinster av 60-talsradikalismen. Centerpartiets äldre garde har uppenbara svårigheter att smälta in i väckelsestämningen.

Partiernas dilemma

När tvärpolitiska grupperingar uppträder i centrala politiska frågor ställs partierna inför problem. Å ena sidan önskar man givetvis utnyttja opinioner i partiets intresse, (vilket givetvis är något helt legitimt), å andra sidan måste man begränsa uppkommande splittring inom de egna leden. Centerpartiet införlivade kärnkraftmotståndet med programmet, och hade t o m 1976 stora framgångar med denna linje. Därefter synes den entydiga hållningen snarast ha påskyndat tillbakagången.

Kravet på folkomröstning var centerns recept för att både driva frågan och hålla samman en borgerlig regering. Den första trepartiregeringen lyckades dock inte komma överens om användningen av receptet, och beslut om folkomröstning kom först, när socialdemokraterna fann detta vara det bästa sättet att desarmera motsättningarna inom partiet och den starka kritiken från vänsterns opinionsbildare.

Vpk gick på nej-sidan och markerade därmed ytterligare partiets nya profil av akademiker- och ungdomsparti. Socialdemokraterna menade sig böra undvika att identifieras med industrin och moderaterna. Därför ordnade man två tolvreaktorsalternativ, när moderaterna inte kunnat acceptera skrivningen om offentligt ägande. Folkpartiet slöt sig utan entusiasm till löntagarlinjen. Linje 1 får uppenbarligen större anslutning än moderaternas väljarkår, vilket gynnar partiet. Att Folkpartiet skulle komma i kläm vid en folkomröstning kunde man förutse, och det hade knappast varit bättre för partiet att sluta upp kring linje 1. Socialdemokraterna förefaller hittills att ha måttlig framgång med att hålla samman linje 2 med dess långsiktiga avveckling. För tunga grupper inom LO var det väl mycket avveckling, för viktiga grupper inom partiet för mycket utbyggnad. Vpk befäster sin ställning bland ungdom, kvinnor och offentligt-anställda, medan centern har svårigheter både med lantbrukarväljare och med de nya tätortsväljarna. Samtidigt håller moderaterna på att bli ett storstadsparti som norska höyre, störst i Oslo, och finländska samlingspartiet, störst i Helsingfors.

Exemplet Norge

Många har pekat på ev. lärdomar från den norska omröstningen om medlemskap i EG. Motståndet var också där en tvärpolitisk gruppering, som fick stöd av senterpartiet och vänstern bortom Arbeiderpartiet, medan den liberala Venstre och Kristelig Folkeparti hade svårigheter att ta ställning. Också i argument och stämningar som bar upp motståndet finns stora överensstämmelser med formeringen i Sverige. Att vara mot EG var att motsätta sig ”big government, big business, big union”. Nordnorge, jordbruks- och fiskarbefolkningen, ”målrörsla”, alltid nynorskföreträdarna, alternativ- och miljörörelserna skapade ”periferins” seger över ”centrum”.

Arbeiderpartiet tillfogades sår, som ännu inte riktigt är läkta och norsk liberalism splittrades och nära nog utplånades parlamentariskt. Däremot skadades höyre föga av nederlaget och inte heller Kristelig Folkeparti av sin splittring. Det följande valet följde upp folkomröstningen med framgångar för socialistiska valförbundet och senterpartiet, men därefter har ordningen återgått till mer normala förhållanden. Segrarna från EG-omröstningen, så långt det gäller partier, är idag i öppen kris. Senterpartiet har gått under tio procent, vänstern har åter splittrats och sjunkit till obetydlighet. Liberialismen har inte hämtat sig, kf håller ställningarna som största mittenparti, höyre går upp mot trettio procent, medan Arbeiderpartiet ligger under fyrtio. Det senaste valet gällde kommun och landsting.

Lärdomen från Norge skulle väl dels vara möjligheterna för en tvärpolitisk rörelse, dels att partistrukturen i stort håller för en påfrestning som EG-nejet (eller kärnkraftsnej), men att vissa partier kan malas sönder.

Huruvida alternativ-, miljö- och bygderörelserna framgick mera påtagligt stärkta ur EG-omröstningen är väl mera osäkert. Hur som helst var koalitionen ingenting att bygga något nytt parti på.

Lokalsamhället och arbetsfördelningen

Debatten om lokalsamhälle, småskalighet och ”sjölberging” (nynorsk för self-reliance) har dessvärre aldrig fått riktigt bredd och djup. För många som är djupt oroade inför kommande resurskriser, har det blivit ett axiom att världshandeln och den internationella arbetsfördelningen är både ett slöseri och en exploatering av svaga regioner och samhällskikt. För de professionella ekonomerna är det lika självklart att frihandel är en förutsättning för hela världens utveckling och välstånd, och att ett överhängande hot är frestelsen för enskilda länder att skydda sig mot kriser genom att stänga gränserna. Länge föreföll anhängarna av mera self-reliance kunna hänvisa till liknande utvecklingsmodeller i Tredje världen. Men där har en väsentlig omsvängning ägt rum. Kuba har givit upp försöken att bryta sockermonokulturen, och bygger sin ekonomi helt på Sovjets sockerköp. Kina har gjort en dramatisk kursändring från inhemsk ekonomisk massmobilisering till ett införlivande i världshandeln och förvärvande av utländsk teknologi. Tanzanias beundransvärda program av ”self-reliance” med ujamaa-byar etc. har haft föga ekonomisk framgång, och tonas nu ner i utvecklingspolitiken. Den kanske mest totala kursändringen av samma slag har skett i Sri Lanka.

Atomstaten

Hotet från en teknisk utveckling som gör samhällsmaskineriet alltmer komplicerat och sårbart, och därför framtvingar en olidlig övervakning och kontroll, är högst reellt. Men om allmänheten är beredd att betala priset, beror helt på vad man vinner, och om kontrollen verkligen uppfattas som ett nödvändigt skydd för oskyldiga. De rutinkontroller som införts för det internationella flyget sedan en tid kapningsvågen nästan syntes hota luftfarten, väcker idag ingen som helst opposition, och jag har inte hört någon avstå från att flyga på grund av säkerhetsåtgärderna. Det är inte alldeles lätt att inse att övervakningen av kärnkraftverk och bränsletransporter skulle bli mer inträngande och omfattande än dem som idag accepteras för den internationella luftfarten.

Också här blir det i sista hand fråga om man betraktar kärnkraftsdriften som ett av andra tekniskt komplicerade energi-, informations- och kommunikationssystem eller som något kvalitativt annorlunda.

Hänvisningarna till sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen har också en tvetydig karaktär. Risken för vapenspridning via den fredliga kärnkraftstekniken är uppenbarligen ett viktigt skäl mot dess användning. Men om verkligen Sveriges avstående skulle ens ha förebildlig verkan, är tvivelaktigt. Alla är ju överens om nödvändigheten av nedrustning, men endast en minoritet önskar att Sverige ensidigt börjar.

Hur man än uppskattar riskerna för en verkligt betydande kärnkraftsolycka, synes de flesta vara överens om att risken för kärnvapenkrig är betydligt större. Nyligen kunde man i tv höra bekymrade frågor hur det skulle gå med skadorna på och från Barsebäck om aggregatet förstördes av kärnvapen!

Sinnelagsetik och konsekvensetik

Kärnkraftskampanjen karakteriseras av ett slags moralisk överlägsenhet för motståndarna. De vet sig kämpa för en rättfärdig sak, en altruistisk strid för kommande släkten och kanske för världens fattiga. Någon gång förefaller omsorgen om naturen viktigare än om människan. Det är inte alldeles lätt att gripas av rädsla inför utsikten att urberg med avfall inte skulle klara nästa istid. Någon beredskapsplan för att rädda människan över nästa istid är veterligen inte aktuell.

Det moraliska övertaget grundas i en typisk sinnelagsetik. Man känner stark sitt eget eller meningsfrändernas goda uppsåt. Anhängarna av den nuvarande politiken måste däremot uteslutande diskutera i konsekvensetiska termer. Det är omöjligt att övertyga någon att kärnkraft är något gott i sig självt, att det skulle ligga en högre moralisk hållning i att förespråka att de tolv reaktorerna tas i bruk. (Fanns det en tid då tekniken kunde uppfattas som ett gott i sig?)

Den kristna opinionsbildningen

Eftersom kärnkraftsfrågan har fått en så tydlig etisk dimension, är det naturligt att opinionsbildningen på kristet håll har spelat en större roll än vad som är fallet inför vanliga politiska val. Till en del kan vi också här skönja arvet från 60-talet, de ekumeniska ställningstagandena, i allmänhet kritiska mot kärnkraften, anknyter till 60talsteologins syn på kyrkan i världen. Men det är långtifrån bara bärarna av 1968 års idéer som ställt upp på nejsidan. KDS var tidigt ute och meningarna är delade i snart sagt alla samfund.

Men sättet att argumentera liknar övriga grupper. För motståndarna är kärnkraften ett slags absolut ont eller åtminstone symbolen för det onda, medan däremot förespråkarna för utbyggnadslinjerna kvalificerar sin positiva hållning till att gälla ett visst land, under en viss tid och under särskilda förhållanden.

En undersökning av opinionerna som Religionssociologiska Institutet gjort för Svenska Journalens räkning i Vänersborg, visar att bland såväl frikyrkliga som aktiva inom svenska kyrkan fanns en majoritet emot. Denna var emellertid inte överväldigande, och skillnaden till ett urval av befolkningen var inte stort, eftersom i Vänersborg sympatierna för ja och nej var tämligen jämt fördelade.

A andra sidan gav en sluten omröstning vid den teologiska tematerminen i Uppsala, (n = 50, varav fem anställda) två tredjedelar för linje 3. Majoriteten är blivande präster i Svenska kyrkan. Här synes den allmänna ungdoms och utbildningsfaktorn samverka med den religiösa.

Dock förefaller de flesta samfundsledare överens om att rekommendationer och ställningstaganden från officiellt håll är uteslutna.

Livskvalitet

Kärnkraftsamhället har för många kommit att bli inbegreppet av ”högteknologi” och storskalighet. Hotet mot det mänskliga i det moderna industri- och byråkratisamhället uppfattas av allt fler som en livsfråga, men partiarbete och allmänna val ger sällan möjlighet till ett val mellan alternativa framtider. Därför är det naturligt att många som hyser fruktan inför utvecklingen och anser en kursändring nödvändig, också har hälsat kärnkraftsomröstningen som en unik och kanske sista möjlighet att stoppa utvecklingen och lägga ut en ny kurs.

I det sammanhanget ter det sig mindre betydelsefullt att det annorlunda framtida samhälle som eftersträvas är högst olika för olika grupper. Men denna insikt om en nödvändig förändring är omistlig för vårt samhälles hälsa. Ingen utgång av omröstningen kunde vara olyckligare än en ja-seger som kom att tolkas som klartecken för industrisamhällets värderingar på bekostnad av tillvarons gemenskaps- och solidaritetsdimensioner. Som tystade ifrågasättarna av masskonsumtions- och masskommunikationssamhällets gemenskapssurrogat, och drev kritikerna in i tystnad eller desperation. Ansvaret för att undvika en sådan utveckling ligger på båda sidor.