Kristen i en avkristnad stad

Tidigt en majmorgon 1952 anlände en medelålders fransyska med tåg till Rom. Hon begav sig genast till aposteln Petri grav i Peterskyrkan. Vid den uppehöll hon sig med få avbrott hela dagen. På kvällen tog hon tåget tillbaka till Paris.

Hemkommen nåddes hon av ett brev med en biljett till en påveaudiens som – henne ovetande – utverkats för henne den dag hon var i Rom. Angelägen om att be om ursäkt för sitt uteblivande skrev hon ett brev till påven, Pius XII. Hon inledde det med en presentation av sig själv och sin avsikt med resan: ”Sedan aderton år tillbaka lever jag bland människor som saknar inte bara tro utan också minne av ett kristet förflutet. Jag är djupt förbunden med allt som kyrkan i Frankrike bär fram av nytt och gammalt och är övertygad om att vår trohet fordrar en ständigt mer brinnande missionsiver och samtidigt en alltmer fast grundad lydnad. Därför ville jag resa till Rom för att å allas våra vägnar utbe en dubbel nåd av Kristus-Kyrkan.” Hon förklarade så att hon inte trott sig har rätt att begära en audiens och avslutade brevet: ”Det är kanske inte särskilt vanligt att man skriver på det här sättet till påven. Men när en Fader har väntat på sitt barn och detta barn inte har kommit, skulle det inte ha varit ett barn om det inte skrev till sin Fader och uttryckte sin tacksamhet och sitt beklagande. Jag framför mina ursäkter och ber er, helige Fader, att välsigna mig och alla dem som jag bär i mitt hjärta.

Madeleine Delbrel.”

Blixtbesöket och brevet ger Madeleine Delbrel i ett nötskal: en i missionssträvandena livligt engagerad lekman, som – fri från alla traditionella former men respektfullt och utan tanke på att spela en roll inom kyrkan – sökte sig till trons djupaste källor.

Man frågar sig förgäves vad hon uträttade i yttre avseende. Till yrket var hon socialassistent men social verksamhet var för henne aldrig huvudsaken. Hennes namn är inte förknippat med någon institution eller någon andlig rörelse. Hon undvek att bli en litterär person. Den enda bok hon skrev utöver några facktidskrifter – om sina erfarenheter av mötet med ” människorna utan tro och kristet förflutet” – hade ingen större framgång. När hon dog 1964, 60 år gammal, var hon okänd för de flesta.

Nu är hon föremål för doktorsavhandlingar och de böcker med texter ur hennes hand, som getts ut efter hennes död, översätts och citeras. Många, och inte minst prästmän, betygar att hon – som själv saknade teologisk utbildning – betytt mycket för dem. En av dessa, kardinal Veuillot, har antytt vad som var hennes verkliga styrka: ”Hemligheten med Madeleines liv är en förening med Jesus Kristus av sådant slag att den tillät henne all djärvhet och all frihet.” Denna innerliga förening med Kristus är anledningen också till att hon kunde stå så fast – i en omgivning, som förnekade Gud, – i en kyrka, som tidvis fick henne att lida, – i ett gudsförhållande, som förde henne på svåra turer under lydnadens virvlande dans.

Mötet

Madeleines föräldrar var inte troende. 15 år gammal var hon själv övertygad ateist. ”Gud är död”, förklarade hon som allvarlig sjuttonåring,” och vi måste vara ärliga nog att inte längre leva som om han existerade.” Livet tycktes henne som ett gyckelspel och döden som en fiende.

Det var först bland studentkamrater vid Sorbonne hon mötte kristna, som ingav henne bekymmer: ”De levde samma liv som jag, diskuterade lika mycket som jag, dansade lika mycket som jag… De talade om allt, men också om Gud, som föreföll vara lika nödvändig för dem som luft… I alla diskussioner, planer och minnen blandade de in ord av Jesus Kristus. De skulle kunnat ha satt fram en stol åt Kristus och han skulle inte ha blivit mer levande än han redan var.” Fanns då ändå Gud? Hon beslöt sig för att pröva på att be. Beslutet ledde till vad hon själv betecknat som ”en våldsam omvändelse”. Några ord avslöjar vad som hände: ”Redan första gången bad jag på knä… Längre fram har jag funnit Gud genom att läsa och meditera. Men det var när jag bad som jag i tro erfor att Gud fann mig och att han är den levande verkligheten och att man kan älska honom som man älskar en människa.”

Genom detta första möte med Gud förstod hon en gång för alla vad människor kan få. Hon kände sig skyldig att förkunna denna levande verklighet – människans enda riktiga lycka – för andra.

Mötet blev orsak till andra överraskande möten. När hon 1933 flyttat till Ivry – en kommunistdominerad industristad intill Paris – chockades hon av de sociala missförhållandena och började att arbeta tillsammans med kommunister för att hjälpa arbetslösa och strejkande. Hon som tidigare ”inte vetat mer om kommunister än att de gjort revolution i Ryssland”, greps av deras generositet och offervilja. Men då hon stod i begrepp att gå in i kommunistpartiet – ett för en praktiserande kristen på den tiden uppseendeväckande steg – hejdade hon sig. Vid en fullständig genomläsning av evangelierna – som talade bara om kärlek och inte ett ord om våld – fann hon, till sin sorg, en bristande överensstämmelse mellan hennes nyvunna vänner och Kristus. En broschyr om Lenin och religionen blev en ännu mer effektiv broms. Med ens gick det upp för henne att marxismens huvudmål var att bekämpa kristendomen. ”I det ögonblicket spratt jag till av fruktan för Gud, min skatt”. Honom hade hon inte tänkt lämna. ”Jag erinrar om”, kommenterade hon 30 år efter händelsen, ”att jag hade blivit, och jag förblir, bländad av Gud.”

Hon stannade i Ivry och samarbetet med kommunisterna fortsatte. Men hon vägrade att medverka i sådant som enligt hennes mening skulle innebära att direkt eller indirekt handla mot Gud. Och det var inte lösandet av praktiska samhällsfrågor som kändes mest angeläget för henne som kristen. Utan detta att varje enskild människa skulle få möjlighet att – som hon själv – få möta denne Gud som Någon. Därför vägrade hon – lika definitivt som hon tagit avstånd från en doktrin som förnekade Guds existens – ett tiotal år senare att följa med på vägar där missionärer tycktes vara i färd med att förneka sin kristna identitet.

Hon hade hälsat den framväxande arbetarprästmissionen med glädje. Den innebar ju – liksom varje kristens samarbete med kommunister – ett kyrkans möte med icke-troende på den plats där dessa fanns. Men en del arbetarpräster höll avvaktande inne med sin kristna förkunnelse och gled i stället över till en större politisk aktivitet.

Madeleine såg faran. Det andra budet höll på att bli det första. I ett brev till hamnarbetarprästen Jaques Loew skrev hon: ”Kampen för arbetarklassens bättre villkor var i början ett uttryck för dessa missionärers kärlek till Kristus men nu håller striden på att bli det väsentliga och Kristus ställs i dess tjänst.” År 1951 utvecklar hon närmare sina tankar: ”Att frälsa världen betyder inte att skänka den lycka. Det betyder att uppenbara lidandets mening och att ge den en glädje som ingen kan ta ifrån den. Vi är ålagda att kämpa mot misär och olyckor, vilket är en så viktig sak för Kristus att vi på den yttersta dagen skall dömas med utgångspunkt i vilken hjälp vi givit. Men vi måste hålla i minnet att utöver allt detta är det livet i Gud, som det är fråga om och inte om ett andra jordiskt paradis.”

I sin bok, Ville marxiste, terre de mission – en sammanställning av hennes erfarenheter från Ivry – tog hon upp samma ämne: ”Det finns en uppgift som är ännu mer angelägen än att bekämpa orättvisor, krig och hat… Jesus har talat om bröd, frid och frihet. Men han har gett oss något mer: det eviga livet. Han har kommit för att tala om för oss vad evigt liv är, vem Gud är och för att lära oss att vi kan äga det eviga livet redan här på jorden. Det som de kristna är ansvariga för, det är livet i Gud. Om inte vi för vidare budskapet om det eviga livet, livet i Gud, kommer ingen att göra det… Utan kunskap om Gud kommer människorna, även om alla tallrikar är fyllda och bostadsbehovet täckt, att dö av hunger och förtvivlan.”

Ingenting kan ersätta det personliga mötet med Gud: ”Den som inte tror lider av en omänsklig ensamhet. Han är berövad den relation, som är viktigare än alla andra… Frälsning är inte något abstrakt kollektivt. Himmelriket är Guds personliga kärlek, i Kristus, till varje enskild människa. Det är ett möte mellan Gud och en mänsklighet, som består av en och en och en. Det uppstår inte i en anonym massa utan upplevs av Petrus, Jakob och Johannes.”

Gärningar och lära räcker inte, också förkunnelse behövs. De kristna måste visa på att tron är ett faktum, som hennes studentkamrater gjort. De måste ha mod att förklara vad som är deras livsmål, oberoende av om de möts av gillande eller likgiltighet. Men tron, den är det Gud som ger.

Den smärtsamma födelsen

Madeleines far var järnvägstjänsteman. Det medförde att familjen ofta bytte bostadsort under hennes uppväxttid. Hennes släkt var ”gjord av allt möjligt”. Kanske var det detta som var orsaken till att hon aldrig låste sig fast i en viss miljö eller vid en viss spiritualitet. Hennes önskan var att ”leva evangeliet fritt och öppet mitt i världen” sida vid sida med alla sorters människor. Det var för den skull, och inte i främsta hand för att utöva sitt yrke, som hon slog sig ned i det kommunistiska Ivry. Där ville hon och två kollegor till henne vara ”vägskälets människor” – utan någon regel, utan något löfte, utan någon avvikande klädsel eller någon viss verksamhet – ”utan annat bud än kärleken”. Det förde dem i kontakt med både icke-troende och bekännande kristna med olika slags engagemang. Deras formlösa levnadssätt verkade inspirerande på andra, som väckts till medvetande om att Frankrike var ett missionsland. I de nyinrättade arbetarprästseminarierna delade Madeleine med sig av sina erfarenheter, lyssnade och diskuterade, som en mor, en syster.

Trots sin reserverade hållning mot den utveckling experimentet med arbetarpräster delvis medfört, led hon intensivt av Vatikanens fördömanden: 1949 förbjöds allt samarbete med kommunister, 1953 stoppades arbetarprästernas verksamhet och 1959 varje slag av fabriksarbete för präster. Hon kände starkt vilken kris dessa pionjärer stod inför och vilken splittring som hotade.

Det var henne fjärran att själv söka ingripa på högsta ort. När situationen mörknade gjorde hon sitt blixtbesök i Rom, blott och bart för att be. Hon bad inte om ljus för egen del. Men där, vid den apostels grav som Jesus kallat Klippan, blev hon medveten om – har hon berättat – att Jesus med sin kyrka önskat inte bara något vitalt utan också något fast. Hon visste det egentligen redan: ”Vi kan inte förändra kroppsorganens plats. En mystiker eller en missionär kan aldrig ersätta hierarkin.”

Ändå blev de följande åren prövande för henne. Själv sjuk sökte hon, med stor diskretion, stå vid deras sida som nu måste upphöra med sin verksamhet. ”De franska lidandena” var ständigt över henne. 1954 skrev hon i ett brev: ”Det finns ögonblick, då sanningen är så svår att känna igen att endast lidandet kan, som en blind, tjäna den.” Korset var nödvändigt: ”För att bli kristen medborgare måste man ha lidit åtminstone litet grand”. Till slut måste hon be andra om hjälp: ”Tack för att ni håller mig kvar i Rom genom er bön.”

Men hon upptäckte Kristus i lidandets mysterium. Mitt under värsta krisen skrev hon till en arbetarpräst: ”Håll inte fast vid er mission som en kvinna som inte förstår att det är under smärta som man föder barn… Så länge barnet är i moderns kropp är det i en vuxen kropp. Att födas innebär för barnet att bli litet, begränsat… men det måste i alla fall först bli denne lille för att bli en man. Det är denne man som människor väntar på, inte på den vuxne som ni är… Det tycks mig som om det alltid varit på det sättet som kyrkan fötts under alla tider… Helgonen var kallade att bära frukt. När de accepterade att det som var vuxet i dem, lämnade dem försvagat och förminskat genom en smärtsam, blodig nedkomst, enligt lydnadens lag, då fortsatte Kristus-Kyrkan att födas i världen. Andra, som kallats till att bära frukt på samma sätt, har inte förstått att känna igen livets lagar utan har trott att de led av en kropp som var sjuk. Kristus har inte kunnat passera genom dem för att nå längre.”

Hon var inne på samma tolkning också senare: ”En sann kärlek till kyrkan innebär med nödvändighet att ta emot slag och att bära sår… Vi har att varje dag välja för att vara trogna den trohet Gud visar oss… Valet är sönderslitande. Det är lidandet hos en kvinna som sätter barn till världen. Varje gång vi så sönderslits blir vi öppna bräscher i världens motstånd. Vi lämnar passage åt Guds liv. Ingenting kan leda oss djupare in i kyrkans intima verklighet.”

Hennes uppfattning om kyrkan som något nödvändigt rubbades ej. ”Man kan inte leva ett realistiskt evangeliskt liv i en abstrakt kyrka.” 1961 – när den svåra tiden var över – slog hon fast: ”Vi kommer att vara framgångsrika endast om vi har kyrkans sändning bakom oss och är förbundna med kyrkan.”

Det var inte bara i sitt brev till påven som hon kallade kyrkan ”Kristus-Kyrkan”. För henne betydde de två orden ett och detsamma. Hon höll bedjande fast vid båda: ”Man bör se kyrkan i ögonen, så som ett barn ser på sin mor och sträcka ut sina händer mot henne”.

Kom Herre och bjud upp oss!

Madeleines föräldrar hade drömt om att deras dotter skulle bli pianist. Pianolektionerna hade fått gå före läxläsningen. Hon hade också andra anlag. Knappt 20 år gammal fick hon ett litteraturpris för en diktsamling. Som vuxen fortsatte hon att skriva men ville inte ”göra litteratur”. Hennes poem och meditationer cirkulerade bland hennes vänner. Hon lät publicera endast någon enstaka text i en tidskrift. De övriga fick allmän spridning först efter hennes död.

I hennes betraktelser blandar sig djupt allvar med lekfull humor, verklighetsnära analys med barnslig gudsförtröstan. Prosa övergår till fri vers. Överraskande ordvändningar leder över till ett ljust ackord. Med pianistens lätta hand sveper hon över hela klaviaturen. Det är ett charmfullt potpurri hon bjuder på. Med Kristus har glädje kommit in i hennes liv. Det är han som uppfyller hennes tillvaro.

Tonåringens klagan över dödens ofrånkomlighet har efterträtts av Glädje från berget: ”… giv att vi som gnistor i halmtak skyndar genom stadens gator bland strömmen av folk, smittade av salighet, smittade av glädje…”

Efter sin omvändelse hade hon övervägt att gå i kloster och hon bevarade livet igenom en fin förståelse för kontemplativt liv. Men i Nous autres, gens des rues, Vi andra, vanliga människor på gatan – tryckt i en karmelittidskrift – skisserade hon en spiritualitet för dem som Gud ”inte – tar bort från världen”, folk med vanliga arbeten, vanliga kläder, vanliga sjukdomar, vanliga bekymmer. Hon slår an en optimistisk ton: ”…vi tror med all vår kraft att denna gata, denna värld där Gud har satt oss, är den plats där vi skall bli heliga. Vi tror att vi inte saknar något som är nödvändigt, för om vi inte hade detta nödvändiga, skulle Gud för länge sedan gett oss det.” Också människorna på gatan har möjlighet till tystnad, ensamhet, lydnad och kärlek. Livet har många pauser, som kan fyllas med Guds närvaro: när det tutar upptaget i telefonen, när någon är försenad, när bussen inte kommer. Inget uppgjort program behövs, för ”vår Fader i himmelen har skrivit ett sådant för oss i förväg och det räcker för oss att ta emot hans order, dag för dag”. Varje liten händelse är ett möte med Gud som vill älska oss.

Den kristne är inympad i Kristus och bebodd av honom. Missionärer utan båtar har sin nästa bredvid sig på sätet i tunnelbanevagnen: ”Herre, må detta skal som täcker mig inte vara ett hinder för dig. Passera. Mina ögon, mina händer, min mun är för dig…

Forna tiders försäkringar i form av böneformulär och botmetoder gäller inte längre, snarare en Cykelspiritualitet. På en cykel kan man bara hålla sig upprätt om den är i rullning. Livet är ett nådens äventyr, där allt lämnas åt Guds fantasi.

Lydnadens bal målar upp livet som en dans med Herren. Det är han som bestämmer stegen och det gäller att vigt följa, vara villig att vända, bli knuffad och uttröttad. Inte leva livet som något svårt utan ”som en dans, i din nåds famn, till kärlekens alltomslutande musik”.

Madeleine lät aldrig sitt allvarliga sinne ta överhanden. Det behövs Humor i kärleken: vår frid ligger i att skrattande kunna erkänna att vi är dåliga kärlekspartner till Gud. Sina egna vardagserfarenheter lät hon avspegla sig i den lilla figuren Alcide, han som inte strävade efter att bli ett helgon men som gärna skulle vilja bli ett helgon.

Hennes diktsamling hade titeln ”Vägen” och det var ett tema hon ofta kom tillbaka till. Hon talade med förkärlek om ”folk på vägar och stigar” som inte ägnar sig åt någon bestämd uppgift utan är i rörelse och tar emot vad Gud sänder dem i de små ögonblicken. De är i ständigt möte med Jesus. ”Han – är på vägen och inte endast vid målet. ”

Hennes meditationer över det dagliga livet vittnar om hennes obundenhet av varje slag av organisation eller evangeliseringsmetod. Hon talade djupa ting om bön, lidande, fattigdom men inspirerade också till mod att vandra sin egen väg vid Herrens sida: ”Det finns ställen där Anden blåser, men det finns en Ande som blåser på alla ställen.”

Tiden idag, tid för vår tro

Orörligheten var emot Madeleines natur, både andligen och kroppsligen. Hennes spensliga gestalt uttryckte sig med livliga och energiska gester. Hon hade lätt för att le men ögonen mörknade och hela kroppen spände sig om hon uppmärksammades på en oförrätt. En enskild persons angelägenhet engagerade henne lika mycket som en stor sak. Hon förstod att både smeka ömt och kraftfullt försvara. Det kors hon i 30 år i tysthet bar på – sin synskadade, excentriske fars nästan sjukliga fientlighet mot henne – ökade inlevelseförmåga och medkänsla. En förståelsefull blick, ett koncist svar, en fast handtryckning och sen ett kort, bestämt farväl inför andra uppgifter – det är så många minns Madeleine.

När hon en höstkväll 1964 talade inför en grupp studenter tog hon emellertid god tid på sig. Hon berättade om sitt möte med kommunismen. Men den är, förklarade hon, inte längre aktuell på samma sätt som förr. Den ateism, som de kristna nu konfronteras med, bekämpar inte Gud – den stänger honom ute. Ingen ställer en fråga om Gud. ”När vi vill ropa ut hans namn har vi ingenstans att ropa”. Ändå uppmanar hon sina unga åhörare att inte fly en miljö där ingen tycks behöva Gud. Det är kanske först där som de skall upptäcka att tron inte är något ärvt eller förvärvat utan en gåva, något som de ständigt på nytt och under prövningar har att svara ja till. I en omgivning, där tron hotas, tvingas den troende att fråga sig vilken plats Gud intar i hans liv, vad tron betyder för honom.

Madeleine hade alltid varit några steg före andra i sina erfarenheter. Tio år före arbetarprästerna hade hon upplevt hur dåligt förberedda troende från kristna miljöer är att möta den ”hedniska” världen. I den finner de inte de fattiga syndare de väntat utan starka, förträffliga människor som inte är det minsta oroade av Guds frånvaro. De är inte medvetna om i vilken hög grad de icke-troendes syn skiljer sig från de kristnas. Allt för länge har de levt ett kristet liv endast bland kristna.

Ställd inför valet att resignera eller missionera hade Madeleine dock aldrig tvekat: den kristne har att göra Gud känd för sina medmänniskor. Men han har också att bära fram sina medmänniskor för Gud, att så att säga vara troende å deras vägnar. Vid upptäckten av de andras nöd börjar han granska sitt eget trosliv. En omprövning sker, under vilken han blir medveten om att kristendomen inte är fråga om ett program utan om ett liv. Vetskapen om att Gud älskar människorna och att de i sin tur har för-

måga att älska Gud i ett liv, levt tillsammans med alla, för och genom honom, föder glädje och optimism. ”Vi vet inte vad Gud vill göra av vårt arbete, ens om det skulle råka vara perfekt. Och om det är ofullkomligt eller drumligt vet vi inte heller vad han kommer att låta det tjäna till. Vi vet bara att det som ges åt Gud inte går förlorat.”

Madeleine visste vilken öken ett missionsland är och att den troende kristne där känner sig som en främling bland sina vänner just genom den tro-som fört honom till dem. Hon hade ofta framhållit hur viktigt det var att de kristna utbildades, inte för att leva sitt eget kommunitetsliv i kyrkan, utan för att kunna leva sin tro ensamma på det ställe där man är ensam om att tro, ”De träd som tillsammans skall bilda en skog, lever vart och ett av sina ensamma rötter.”

Hon hade kallat sitt föredrag för studenterna ”Den ateistiska miljön är gynnsam för vår egen omvändelse”. Det blev hennes hoppfulla andliga testamente. En månad senare sjönk hon död ned vid sitt skrivbord.

Det andra Vatikankonciliet var då ännu inte avslutat. Hennes tankar om mission, bön och Guds folk på ständig vandring hade fötts långt innan konciliet började. Hon hade inte på nytt rest till Rom eller på annat sätt sökt göra sin stämma hörd. Men av ledande konsilieteologer har hon betecknats ”ett mönster för framtidens kristna”.