Det ständiga diakonatet – ett nytt kyrkligt kall

Den 24 februari 1979 kunde jag i vår stora kyrka ”Maria no te Hau” (Marie Fred) viga de första fyra ständiga diakonerna. Alla fyra är gifta och har många barn. Två härstammar från Tuamoto-öarna, en är kines och den fjärde till hälften kines. Alla är över 35 år och gifta sedan mer än tio år. Det motsvarar Roms villkor för det ständiga diakonatet och ger oss möjlighet att samla erfarenheter tillsammans med de första ständiga diakonerna. Också yngre kandidater kan gå på diakonskolan och redan nu ta på sig diakongöromål. Men de måste vänta flera år på vigningen. En av våra aspiranter exempelvis är 29 år, gift sedan fem år tillbaka och far till tre barn. Han artar sig till att bli en duglig själasörjare och är redan verksam i kateketutbildningen. Det brådskar inte för honom att få mottaga diakonvigningen, men nog kunde man för hans del få ett särskilt tillstånd från Rom.

En plan blir verklighet

Redan när jag blev biskop 1968 hyste jag planer på att viga ständiga diakoner. Men vid den tidpunkten stod en reserverad, för att inte säga fientlig inställning från de flesta biskoparnas sida hindrande i vägen för det ständiga diakonatet. Både i Oceanien, Europa och annorstädes skjuter man ofta undan återinförandet av det ständiga diakonatet på grund av det socialt-religiösa läget på orten. Somliga får inte riktigt klart för sig hur man lämpligast tillgodogör sig den reform som Andra Vatikankonciliet erbjudit.

Förhållandena på Tahiti och missionens utveckling gör att anförandet av det ständiga diakonatet i vårt stift framstår i sin rätta dager. Vi kan nämligen fordra en grundligare förberedelse av de blivande diakonerna än av kateketerna. Vigningen förutsätter en definitiv avgörelse. Dessutom bispringer de på ett värdefullt sätt den övriga klerus, som ännu till större delen består av åldriga utländska missionärer, i dess verksamhet. Dock måste vi vänta på beslutet från Oceaniens biskopskonferens, till vilken också Papeetes ärkestift hör, för att kunna öppna en diakonskola. Frågan stod under debatt redan 1970, men först i januari 1973 var Oceaniens biskopskonferens i tillfälle att inför den Heliga Stolen framlägga en läroplan, som då bifölls mycket snabbt. Men till dags dato är vårt ärkestift ensamt om att ha inrättat en skola för diakoner (i januari 1976).

Hur diakonerna utbildas

Aspiranterna för det ständiga diakonatet presenteras för prästerna. Bland de första var några kateketer som redan var insatta i församlingsgöromålen. Andra hade ännu ingen erfarenhet genom praktisk verksamhet, vare sig på församlings- eller stiftsplanet. Vi har bara en handfull präster att tillgå och dessutom nästan inga pengar att sätta av. Därför beslöt vi oss för en metod som inte översteg vår förmåga. Läroplanen omfattade en kvällskurs en gång i veckan, tre timmar från kl. 18.30 till kl 21.30. Lektionerna måste hållas efter deltagarnas dagliga förvärvsarbete. Var sjätte månad deltog de i ”andliga kurser”. Utbildningstiden sträckte sig över tre år.

Efter veckans lektion skulle deltagarna gå igenom lärostoffet tillsammans med en församlingspräst för att förstå det bättre och tränga djupare in i det. Dessutom inleddes den praktiska verksamheten med detsamma: varje blivande diakon måste medarbeta i kateketik eller liturgi, i andra pastorala uppgifter eller i föreningar, såsom Marialegionen, det katolska familjeförbundet m.m. På det sättet kunde många präster i stiftet samtidigt medverka i utdanandet av det ständiga diakonatet. Å andra sidan blev familjefäderna inte bundna vid en skola under någon längre tid.

Visserligen kunde aspiranter från avlägsna öar inte komma med. Våra kurser kan för närvarande endast inrikta sig på deltagare som bor i Papeete med omnejd. Vi försöker att i möjlig mån dessutom utbilda kandidater från mera avlägsna ögrupper. Men vi måste avancera i etapper och inrikta oss på det som är möjligt, nämligen en så god utbildning som möjligt för våra kandidater på Tahiti.

Metoden har stått sig väl under de gångna tre åren. En stor del av bibeln har redan varit föremål för studium, likaså kyrkohistoria, troslära och en smula kyrko- och familjerätt, dop- och vigselliturgi. Då och då förekom kurser i praktisk själavård. Allt försiggår på det tahitiska språket, men de flesta åhörarna är tvåspråkiga. Av de åtta kandidater, som studerar för närvarande, talar två bara tahitiska, de andra behärskar också franska. En av våra nyvigda diakoner talar dessutom kinesiska.

Ett självständigt kall

Min broder Hubert Coppenrath, som också är språkvetare, bekläder ämbetet som direktor för diakonskolan. Jag har för egen del hållit föreläsningar och vid slutet av varje termin samspråkat med de enskilda eleverna. Genom långvariga diskussioner har jag kunnat göra mig en bild av hur våra blivande diakoners kall kan utveckla sig. Av 15 deltagare i första årskullen nådde åtta fram till slutmålet. Flera avbröt studiegången. Några stycken hade anmält sig, när det aviserats att kyrkan behövde diakoner som apostlar och medhjälpare; andra hade bara kommit i avsikt att bättra på sin bibelkunskap och fördjupa sin tro.

Men när allt kommer omkring så har bara de hoppat av, som inte trodde sig ha någon kallelse till det ständiga diakonatet. Till slut mottog de omnämnda fyra familjefäderna diakonvigningen. Av de övriga fyra kände sig en osäker om sin kallelse. De andra tre hade ännu inte uppnått den ålder och tid i äktenskapet som var föreskriven.

Under dessa tre år har jag kommit fram till övertygelsen att diakonatet som livsväg i hög grad är en kallelse. Diakonatet är inte någon kallelse för lekmän, som allt efter sin förmåga betros med kyrkliga uppgifter. Diakonen hör till hierarkin. Han mottager en vigning, vars ursprung gått tillbaka på apostlarna. Hans ställning borde definitivt vara sådan som prästens.

När jag mot slutet av första året märkte att våra aspiranters kall klarnade och mognade, gav jag dem det rådet att skaffa sig en andlig vägledare som skulle kunna hjälpa dem att se sin väg klarare. Så har de också gjort. Under utbildningstiden utvecklas deras andliga liv på ett sätt som är värt att lägga märke till. Som andlig vägledare kan endast en bönens man med apostolisk disposition och med öppenhet för nutidsmänniskans situation, tjäna de blivande diakonerna med sina råd.

Varje år kan nya kandidater anmäla sig. De olika kurserna – f.n. finns det åtta deltagare – måste organiseras. Man kan vänta sig att antalet diakonaspiranter under åren som kommer inte går tillbaka utan kanske t.o.m. ökar. Kurserna förbättras, och det kommer utan tvivel att bli möjligt att komplettera med en hel studievecka för särskilt intressanta och svårsmälta teologiska läroämnen. Kunskapstörsten är stor hos våra kandidater. Men det hittillsvarande inpluggandet behöver fördjupas. I alla händelser är våra blivande diakoner redan genom sina grundliga bibelkunskaper riktiga överdängare mot toppbegåvningarna bland våra lekmän. På mindre än nio år kommer förmodligen 20 män att få mottaga diakonvigningen.

Varför inte flera präster?

De katolska missionärerna kom till Polynesien år 1843. Julafton 1873 vigdes den första polynesiska prästen, Titipone Mamataira. Sedan måste vi vänta till 1954 innan ytterligare en polynesisk präst kunde träda inför altaret. Idag har vi bara fyra inhemska präster. Ligger skulden därtill hos Picpus-fäderna, som hade missionen om hand? Säkerligen inte. Så snart det var möjligt startade de ett läroverk och ett seminarium. Också idag finns det ett lägre seminarium och ett centrum för blivande präster på Tahiti. Länder som Samoa, Tonga, Gilbertöarna (Kiribati) har emellertid skaffat fram flera präster och levererar alltjämt materialet till Oceaniens regionala prästseminarium i Suva på Fidji.

Vårt stift har bara tre teologie studerande vid prästseminariet. Jag ställer mig undrande inför orsakerna. Det är trögt före för celibatet. Kinesiska familjer, men även polynesiska, har hittills haft föga förståelse för sina barns andliga kallelse och tillåter den inte att nå mognad. På atollerna, långt borta från centret, bor mycket goda katolska familjer. De är inte många. Naturbarn som de är, tar var och en sin så snart giftasåldern är inne.

Annorlunda är det på Tahiti. Där måste man efter en lång skoltid välja ett yrke, det vill säga tänka på framtiden. Det börjar gå upp för våra polynesiska familjer att evangelisationen i öriket numera har nått ett sådant stadium, att unga människor borde ta mod till sig och följa Herrens kallelse och avstå från en egen familj. Många kommer att göra det, om och när de vet sig vara i linje med den allmänna meningen i församlingarna. Men det underlättar sannerligen inte för dem att inordna sig i en stiftsklerus som knappast finns, då vi bara har fyra präster. Det skulle bli annorlunda så snart de inhemska prästerna blev flera och kunde stödja varandra mera.

En del av hierarkin

Vi menar allvar med våra fyra diakoners ställning som medlemmar av hierarkin. De deltar i prästernas möten, och en av dem representerar dem i prästrådet, en annan är ledamot av pastoralrådet. På det sättet kan det inte uppkomma någon känsla av att diakonen skulle vara någon ”hjälpreda” som skall allt bestyra när prästen inte absolut behövs. Diakonerna utför sin tjänst som ”kaplaner”, även om deras befogenheter är begränsade i jämförelse med prästerskapets. Jag tänker t.ex. på den roll som kan övertas av en diakon, som talar tahitiska flytande. Han är i kraft av sitt ämbete ”Ordets tjänare”. Han går mycket lättare i land med detta än mången utländsk präst, som å sin sida bistår diakonen med sin erfarenhet och sitt teologiska vetande. De blivande diakonerna kommer f.ö. inte bara att utbildas till att tjäna Ordet i kyrkan och vid möter; utan också för radio och TV. De troende lyssnar gärna till dem.

För folket har diakonatet blivit ett begrepp tack vare protestanterna. De har ju redan diakoner. I den evangeliska kyrkan väljes diakonerna. De får visserligen sedan kort tid tillbaka en egen utbildning. Trots det har de sedan länge utövat ett auktoritativt inflytande i sina pastorat. För oss betyder diakonen mycket mera. Han intar en plats mellan kateketerna (hos oss en gammal institution), som förblir lekfolkets ledare i de små församlingarna, och prästerna. Den ständige diakonen bibehåller sitt civila yrke. I sitt familjeliv har han del i lekfolkets liv.

Vi har inte för avsikt att förbereda dessa diakoner till prästutbildning. För övrigt har de själva avgjort sig för diakonatet. Ett krav, som härrör ur kyrkans tradition, har gjort dem mycket betänksamma: en diakon som blivit änkling, gifter inte om sig! De har talat om den saken med sina anhöriga. Deras hustrur är vid god hälsa. Och visst har denna tanke spelat med i deras beslut att avstå från omgifte.

Det förekommer särfall, som vi också måste ta hänsyn till, Lex. att en ogift diakonaspirant förklarar att han inte vill gifta sig. Då kvarstår möjligheten att han blir präst. En av våra aspiranter hade som ung velat bli präst. Hans anhöriga tillät det inte. Nu är han gift och har tre barn. Jag vill här bara säga så mycket, att han kommer att utveckla en osedvanlig duglighet som andlig rådgivare. Han är den som har gnistan, och många kommer snart att styra stegen mot honom. Naturligtvis hoppas vi att också flera präster skall följa på diakonerna, om inte annat så ur deras egna familjer.

Diakon betyder tjänare

Diakonen mottager den vigning som betyder ”tjänst”. Han ensam är den i kyrkan som helt och fullt kan kalla sig ”tjänare” till kallelse och uppdrag. För de andra är tjänsten alltid ett epitet, inte ett nomen proprium.

Jag skriver dessa rader strax efter en stilla dag tillsammans med mina fyra ständiga diakoner och fem stiftspräster (flera har inte stiftet). De 25 utländska ordensmissionärerna var inte med. En av reträttdagens programpunkter lydde: ”Diakonens böne- och familjeliv”. Jag har gjort mig tankar om att den obligatoriska breviariebönen skulle gå trögt så där tre månader efter vigningen. Icke så. En av diakonerna, som tidigare varit ordförande och senare andlig rådgivare åt Marialegionen, utbrast med det samma: ”Min fru och jag stiger upp klockan fem på morgonen. Vi ber laudes och går sedan varje dag om vi kan i halvsexmässan. På kvällen före maten försöker vi få våra barn med oss i vesperbönen. Ofta säger någon bland småttingarna: ‘Nä nu räcker det, vi kan väl be en dekad i rosenkransen, pappa!’ Ja, så gör vi det då, och mamma och pappa får ta vespern efteråt.”

En annan ber laudes tillsammans med församlingsprästerna klockan fem om morgonen, den vanliga tiden för vardagsmässan i huvudkyrkorna. Han förvärvsarbetade på en mycket tröttande nattjänst vid flygplatsen. Därför sökte han en annan anställning. Nu får han lägre lön, men står mera parat för kyrkan och familjen.

Ännu en annan, som arbetar om nätterna i ett tryckeri, läser sitt breviarium regelbundet tillsammans med sin fru eller med en kommunitet av ordenssystrar. Om han inte på villkors vis får tid att be vesper fram emot kvällen, dyker han in i en undanskymd smatt på tryckeriet och drar igenom aftonsången för sig själv. Den fjärde finner det svårt att avbryta sin syssla, när arbetet står honom över öronen, för att ägna sig odelat åt breviariet. Hans andliga rådgivare har därför rått honom att inte ge sig i kast med sina bestyr förrän han genomfört tidebönen.

Det är ett talande vittnesbörd. Erfarenheterna visar att man inte får betunga diakoner med materiella okvalificerade sysslor. Visserligen har apostlarna enligt Apostlagärningarna tillsatt diakonerna i syfte att själva bli mera fria för bönen och förkunnelsen av Gud ord. Men den ”uppassning” som de första diakonerna fick ta på sin lott, var inga släparbeten. I urkyrkan var denna tjänst en storartad väsentlighet. Enligt min mening är diakonerna också evangelievittnen: de har blivit martyrer, se på Stefanus. Han var protomartyren, Kristi första blodsvittne. På honom hade apostlarna lagt sina händer och på detta sätt genom sakramentet bekräftat ”vittnets” värdighet. I Polynesien önskar vi att diakonen skall uppträda som ett vittne om evangeliet, i folket, i kyrkan, mitt ibland människorna och prästerna.