Katarina – den heliga garvaredottern från Siena

I S:t Thomas församling i Lund har en radpersoner medverkat i en föredragsserie Ande och liv, där mystik från olika traditioner presenterats. Dominikansyster Anne Bente Hadland från Oslo, som är novismästare och idehistoriker, höll en föreläsning om den heliga Katarina av Siena, som vi här publicerar i en något förkortad version. Katarina är ingen modern mystiker utan en medeltida kvinna som här framställs i sitt idehistoriska sammanhang. Artikeln ger likväl vid handen att denna kyrkolärare har ett aktuellt förhållningssätt till kyrkan och världen också för vår tid.
I S:t Thomas församling i Lund har en radpersoner medverkat i en föredragsserie Ande och liv, där mystik från olika traditioner presenterats. Dominikansyster Anne Bente Hadland från Oslo, som är novismästare och idehistoriker, höll en föreläsning om den heliga Katarina av Siena, som vi här publicerar i en något förkortad version. Katarina är ingen modern mystiker utan en medeltida kvinna som här framställs i sitt idehistoriska sammanhang. Artikeln ger likväl vid handen att denna kyrkolärare har ett aktuellt förhållningssätt till kyrkan och världen också för vår tid.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det viljestarka barnet

”I mig själv är jag inget, det är Gud som är”, så lyder ett känt citat av Katarina av Siena. När man ser på hennes barndoms- och uppväxthistoria, kan man undra över hur en sådan utsaga uppfattades i hennes närmaste krets. Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom 1380. Historien berättar om en viljestark och självständig människa, som utvecklar en oavhängighet, en autonomi i förhållande till sin omgivning och till auktoriteter som gör henne så att säga oemottaglig för kritik. Hon är dessutom mycket envis. Det kommer tydligt till uttryck i hemmet och hon väljer tidigt vägar som väcker moderns missnöje. Det finns många berättelser som visar hur hon redan som barn ålägger sig stränga botövningar och fastor och tar avstånd från en världslig livsstil. I protest mot familjens äktenskapsplaner klipper hon håret och tillkännager för familjen att hon föresatt sig att aldrig gifta sig därför att hon redan som sjuåring lovat att tjäna Gud i kyskhet.

Att hon inte ville gifta sig var inget problem i sig eftersom klosterliv också var ett alternativ. Men Katarina ville inte heller gå i kloster. Hon ville bli som en dominikanbroder, sådana hade hon känt i hela sitt liv. De verkade i kyrkan San Domenico på en höjd strax ovanför hennes barndomshem. Det kunde hon givetvis inte. Hon var ju inte man och ingen kvinna kunde vara i farten på så sätt som bröderna var, ensam och utan beskydd. Men Katarina hade en utväg. Hon kunde bli ”mantellata”. I Siena fanns en grupp kvinnor som bar namnet ”Den helige Dominikus botsystrar”. De hade ordensdräkt och följde en regel med vissa förpliktelser, men de bodde hemma och ägnade sig åt karitativ verksamhet. Detta kunde hon tänka sig. Men problemet var att de bara tog emot äldre kvinnor, oftast änkor. Unga, ogifta kvinnor kunde inte leva ett så utåtriktat liv. Katarina sökte sig dit, men fick avslag, hon försökte igen och fick avslag på nytt. Då blev hon sjuk, allvarligt sjuk. Den enda som visste bot på sjukdomen var Katarina själv: om hon bara fick bli mantellata så skulle hon bli frisk. Till sist blev hon antagen och även frisk.

”I mig själv är jag inget”, säger hon alltså. Personligen kan jag inte underlåta att helt ovetenskapligt ställa frågan: ”Vad sade egentligen hennes mamma om detta?” Monna Lapa var nämligen ingen obetydlig person. Samtida vittnesbörd berättar att hon var en mycket stark och dominerande kvinna som var van att få som hon ville. Katarina var hennes tjugotredje barn. Monna Lapa tillbringade år av sitt liv med att försöka lägga band på Katarinas överdrivna fromhetsövningar och få henne att lägga av en massa fromma nycker. Vid ett tillfälle avskedade Lapa sin hemhjälp och lät Katarina ta hennes plats i tro att hårt arbete skulle få dottern på bättre tankar. Men hon drog det kortaste strået gentemot Katarina oavsett vad hon gjorde.

Den inre cellen

När hon slutligen tvingades ge upp kampen med att få Katarina in på en mer konventionell bana var detta först när Katarinas far ingripit. Den tid Katarina tillbringade med hårt arbete och i isolering i föräldrahemmet blev en tid av mognad för henne. Kallelsen till radikal efterföljelse och helighet utvecklades under denna tid och det som blir räddningen för henne är vad hon senare skulle kalla ”den inre cellen”; hennes kallelsemedvetande som ger henne mental styrka att acceptera det oföränderliga. Denna inre cell utgör en mycket central ide i Katarinas tankevärld. Vi ser här hur de praktiska omständigheterna i förening med hennes otroliga envishet bidrar till att utveckla henne både mänskligt och andligt. I motsats till en vanlig klostercell kan man aldrig lämna den inre cellen. Man kan inte heller fly från den. Man bär den med sig överallt. Under den tid som Katarina bor i sitt föräldrahem blir den en mental fästning, en andlig tillflyktsort, skulle vi kunna säga, och den ger ny mening åt omständigheter som Katarina inte kunde påverka. Förvisso förekommer både barnsligt trots och nycker hos henne men därtill en osedvanlig kapacitet för Gud. Katarinas liv är starkt och intensivt. I Katarinas liv finns inget utrymme för medelvägar eller kompromisser. Hon kunde bara bli ett härsklystet troll eller ett stort helgon.

En eländig tid för mänskligheten

Både av sin samtid och av eftervärlden bedömdes hon som ett stort helgon. Hon helgonförklarades 1461. Hennes verk Dialogen utkom redan 1471 och hon utnämndes till kyrkolärare 1970. Hon är både Roms och Italiens skyddshelgon. Denna status har sin grund i hennes insats för att få slut på påvens ”babyloniska fångenskap” i Avignon. När det gäller Katarinas arbete som ”fredsmäklare och politiker” så invänder somliga att om man nu först ger Katarina äran av att ha fatt påven tillbaka till Rom, så måste hon också stå till svars för den västliga schismen och man drar hela hennes inflytande i tvivelsmål. I det följande skall vi försöka göra oss en bild av det andliga och politiska klimatet på 1300-talet innan vi riktar uppmärksamheten på Katarina som mystiker.

En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt: ”Det var en eländig tid för mänskligheten.” Enkälla från 1300-talet säger om denna tid att den var utsatt för ”egendomliga och besvärliga plågor och olyckor”. Vilka plågor rörde det sig om? Det var pest och krig – hundraårskriget mellan England och Frankrike, överallt kan man bevittna uppror och vanvettiga regeringar. Även kyrkan är splittrad. Det var en omvälvande, förvirrad och plågad tid, som enligt historikern Barbara Tuchman åstadkom social oro, ekonomiskt kaos, moralisk upplösning, social och religiös hysteri, girighet, överdådig lyx, vanstyre – bara för att nämna några karaktäristika. En samtidig krönikör skriver att det förefaller ”’som om dessa tider styrs av en planet som skapar splittring och stridigheter’ […] Hela världen stred. I Siena var det ingen som höll sitt ord, folket motsatte sig sina ledare och var inte överens med någon, hela världen var i sanning en skuggornas dal” (Tuchman, En fjärran spegel, Sthlm 1988, s. 328).

En filosofisk brytpunkt

Det är en väldig brytningstid som Katarina lever i. Det är omöjligt att peka på en eller den ”egentliga” orsaken till de våldsamma brytningarna och upplösningstendenserna. Här skall vi bara se närmare på några få aspekter som möjligen kan säga något om det särpräglade för denna tid. Vi befinner oss fortfarande i medeltiden. Människorna lever, tänker och tror inom samma andliga sfär som människorna före dem. Men det är en medeltid i avtagande. Den medeltid som ofta omtalas som ”den västliga enhetskulturen under kyrklig ledning”, håller gradvis på att avvecklas. I själva verket är det en hel världsbild som är i färd att förändras, så också kyrkan i sin glanstid som samlande faktor i den västliga världen.

Högmedeltiden och den kristna enhetskulturens värden har de objektiva, evigt gällande sanningarna som förutsättning. Man tänker och reflekterar i universella, allmänna och objektiva begrepp. Kyrkan är den institution som förvaltar och garanterar sanningen. Världen är en enhet och en helhet. Allt som sker här nere har en motsvarighet i den gudomliga världsplanen, en gudomlig ordo däruppe.

Thomas av Aquino lärde att man kunde sluta sig till något om Gud genom analogi. Man kunde med andra ord veta något om det primära, skaparen, utifrån det sekundära, skapelsen. Fides quaerens intellectum, tron söker att förstå, sade man, eftersom allt som sker på denna sida har sin referens i det hinsides. Det är ett redligt och förnuftigt universum. Tron och förnuftet löper i samma riktning. Det är denna världsbild som nu börjar bryta samman.

Högmedeltidens stora intellektuella strid, universaliestriden, kan berätta något för oss om förutsättningarna för det nya som bryter fram. Den filosofiska riktning som gick segrande ur striden var nominalismen. Nominalisternas Gud var inte rationell och förutsägbar, som realisterna menar. De hävdar att Gud först och främst är vilja. Gud kunde ha skapat världen helt annorlunda om han hade velat, därför kan man inte veta något som helst om Gud utifrån det vi tillfälligtvis kan observera och konstatera. Credo quia absurdum, säger representanterna för den nya tiden, via moderna, jag tror därför att det är absurt. Nominalisterna betonar Guds obegriplighet och transcendens. Tron är det enda sätt på vilket Gud kan erkännas. Nominalisternas Gud är oberäknelig och suverän, helt irrationell. Ett teoretiskt förhållningssätt till Gud blir ohållbart, ja, det blir på det hela taget omöjligt att tänka sig det hinsides.

Nominalisterna definierar så att säga Gud vid sidan om världen. Tron och förnuftet går var sin väg och far definiera var och en sina ”verksamhetsområden”. Detta har följder för religiositeten. Gudsförhållandet blir praktiskt, det vill säga empiriskt och känslomässigt. Det sker en omvärdering av de religiösa begreppen; de teologiska begreppen får en ny funktion bort från det kollektiva, utvändiga till det individuella inåtvända. Fides – stod under medeltiden för lojalitet och trohet som en objektiv relation. Nu blir tron en subjektiv övertygelse, man går från en sakral juridisk ordo till en personlig relation, där tron blir en affär mellan själen och Gud. Nominalismen uppmuntrar mystiska strömningar. När det osynliga inte längre kan uppfattas av förnuftet, blir Gud tillgänglig endast för mystikern. Det får också följder för kyrkan. Det är helt avgörande för kyrkans uppfattning om sig själv att hon är ett synligt uttryck för en osynlig verklighet. Endast då kan hon stå som medlare mellan människor och Gud. Men när det blir omöjligt att tänka sig det osynliga då skakas också kyrkan i sitt fundament.

Denna strid är på intet sätt en rent teoretisk angelägenhet, en lek för intellektuella. Den avspeglar tendenser som skall komma att göra sig gällande på snart sagt alla områden under de följande århundradena. Overallt ser vi en tendens från det universella, allmänna och objektiva som förståelsemall till det speciella, individuella och subjektiva. Denna strömning går inte att vända. Den gemensamma förståelsemall och referensram som präglade medeltidens kultur och som utgjorde förutsättningen för kyrkans herravälde börjar nu spricka.

Påvedömet i samtiden

Dessa upplösningstendenser yttrar sig också politiskt och socialt. Vi kan se en tilltagande urbanisering och därmed växer nya samhällsklasser fram, som var och en utvecklar sina kulturer och vi kan lägga märke till en ide som gradvis vinner terräng och som kommer att få vittgående konsekvenser för framtiden: iden om nationalstaten. Den nationella statsmakt som kan existera oberoende av kyrkan som ett övernationellt styrelseorgan.

Furstar och makthavare för krig med varandra, och påven är inget undantag. Påven kan närmast betraktas som en politisk härskare i linje med de övriga, bortsett från att han inte bara kräver rätten över ett begränsat landområde utan en oinskränkt överhöghet. Detta är konklusionen i Bonifatius VIII:s bulla Unam sanctam från år 1302. Han hävdar där att Gud har utrustat kyrkan med två svärd – ett andligt och ett världsligt – det andliga som kyrkan själv leder och det världsliga som kyrkan delegerar och som står i kyrkans tjänst. Detta utspel och Bonifatius VIII:s insisterande på påvedömets överhöghet markerar faktiskt det definitiva slutet för påvens herravälde. Aldrig senare har kyrkan intagit en så suverän ställning som under medeltiden. Bonifatius hade vidare för avsikt att bannlysa den franske kungen, men dagen dessförinnan blev han själv tillfångatagen och dog senare i fångenskap. De efterföljande påvarna finner det klokast att söka stöd just hos den franske kungen och från och med 1309 residerar de i Avignon. I Italien förfaller Kyrkostaten medan franska kardinaler har makten.

Tilltron till påvedömet försvagas naturligtvis och denna misstro leder till en djup auktoritetskris. Det handlar inte bara om enskilda personers anseende, hela systemet står på spel. Som Barbara Tuchman säger: när gapet mellan ideal och verklighet blir för stort bryter slutligen hela systemet samman. Det var sannerligen en dålig tid för mänskligheten.

Vi befinner oss i Avignon vid det påvliga hovet. Året är 1376. Här äger mötet mellan påven Gregorius VI och Katarina rum. Vilken uppfattning man än må ha om Katarinas inflytande så är detta möte mellan den högste representanten för den trots allt mäktigaste institutionen i Väst och den outbildade garvaredottern från Siena något anmärkningsvärt. Det visar en hel del just om den avtagande tilltron till traditionella auktoriteter. För när en auktoritet förlorar terräng öppnas möjligheter för andra. Vi påstod att nominalismen uppmuntrade mystiska strömningar. Samma effekt hade den försvagade auktoriteten. 1300-talet har ofta kallats mystikernas århundrade. Det fanns många sådana. Otroligt många. Ofta var de kvinnor i en marginell position som uppträdde som gudomliga budbärare som gärna instruerar påvar och kungar om vad de skall göra och hur de skall göra det. Det fanns en öppenhet för profetiska röster och alternativa uppenbarelser.

Av alla dem som uppgav sig som mystiker under 1300-talet blev bara ett litet antal erkända som heliga personer och genuina visionärer. Birgitta av Vadstena och Katarina av Siena är två av dem. Båda såg det som sin gudomliga kallelse att arbeta för att få påven att återvända till Rom. Katarina befinner sig likväl i en särställning: hon är inte bara kvinnlig mystiker utan hon är den kvinna på 1300-talet som är bäst dokumenterad av alla. Hon efterlämnade närmare 400 brev, en del böner, och sitt huvudarbete Dialogen, som utgörs av det budskap som hon mottagit av vår Herre under en extas som varade i fem dagar. Dialogen är den förnämsta källan till hennes teologi. Det finns också samtida dokument om henne. Den mest kända och utförliga biografin är Raymond av Capuas Legenda Maior. Han var hennes biktfar och andliga vägledare och följde henne på flera av de resor som hon gjorde. Han fick också ta del av hennes extaser och visioner. Raymond var också dominikan och mycket aktad. Han blev senare ordens generalmagister.

En kyrklig mystiker

När moderna människor talar om mystik så tänker man gärna på mystikern som ett isolerat fall, tidlös och gränslös samtidigt. Mystikerns gränsöverskridande upplevelser ses gärna i motsats till den institutionaliserade religionen som definieras i dogmer. Mystikerns upplevelse är obeskrivlig och mystikern kan bara nå så långt som till att se vad Gud inte är.

Det individualistiska och subjektiva i upplevelsen understryker det personliga, det innerliga gudsförhållandet och föder direkt eller indirekt antikyrkliga och antiklerikala tendenser. Den direkta personliga omedelbara kontakten med Gud hotar att göra sakrament och prästerskap överflödigt. Hos en Thomas a Kempis som levde hundra år efter Katarina är det bara den personliga relationen – ”Jesus och jag” – som det rör sig om. Den kollektiva aspekten som är en förutsättning för kyrkan som institution är borta. I modern tid drar man en gräns mellan mystisk och dogmatisk teologi, en gräns som inte alltid har existerat. För tidigare tiders kristna var just dogmer som inkarnationen och treenigheten mystisk teologi, som var och är sanningar som blott kan ”gripas” och förstås genom bönen.

Katarina är ingen modern mystiker. Hennes Gud försvinner inte bakom en sky, tvärtom är hennes visioner mycket konkreta och sinnliga. Den korsfäste Kristus återkommer i alla hennes visioner – lammets blod, blodets nycklar, blod fyllt med evig gudomlighet, att dricka Jesu hjärteblod – är några av de uttryck hon använder. Vi hör om hennes mystiska bröllop, när Kristus tar henne till äkta, att Kristus ger henne sitt eget hjärta och att hon dricker ur såret i hans sida. Katarinas andliga väg är ett stegvis indragande i Kristusmysteriet. Hennes förening med Kristus blir allt innerligare alltifrån det att hon som sexåring ser Kristus över brödernas kyrka i Siena och tar emot hans välsignelse, tills hon vid vuxen ålder tar emot stigmata, sårmärkena, som ett tecken på en fullständig identifikation med honom. Katarinas mystik är helt och hållet centrerad kring Kristus, och den är helt och hållet kyrklig. Den leder inte bort från gemenskapen, utan än djupare in i den. Den enskildes enhet med Kristus leder ovillkorligen till de mångas enhet i Kristus. Det var kyrkans uppgift att fortsätta Kristi uppdrag på jorden, och bilden av detta är den korsfäste Jesus Kristus som ger sitt liv på korset av kärlek till och barmhärtighet för människorna. Katarina vill detsamma. ”Tag mitt hjärta”, säger hon på ett ställe, ”och tryck det hårt och pressa det ut över kyrkan!”

En och samma iver

Hennes uppenbarelser och visioner står på intet sätt i strid med kyrkan och kyrkans lära. Kyrkan är själva grogrunden för dem. Katarina var en människa med en osedvanligt stor kapacitet för Gud. Hon absorberar verkligen allt hon hör, i förkunnelsen, liturgin, sakramenten, genom extas och visioner och integrerar detta i sitt samlade vetande. Hennes skrifter är fulla av bibelreferenser och citat från kyrkofäderna och hon är mycket ortodox i sitt teologiska tänkande men hennes sätt att uttrycka detta är hennes eget och helt originellt. Kriteriet för en av kyrkan accepterad genuin uppenbarelse är för övrigt att den inte säger något nytt.

Katarinas mystiska liv och hennes aktiva verksamhet är två sidor av samma sak. Hennes mystik har inget med flykt från världen att göra eller med andlig tröst och odlande av egen fromhet. Betydelsen av hennes mystiska upplevelser för hennes liv säger något om halten i dem; det rör sig inte om illusioner. En dröm eller en kallelse kan aldrig bli fruktbar i en människas liv så länge den leder människan bort från verkligheten. Katarinas kallelse förde henne mitt in i verkligheten. Så brutalt tycktes det att hon rycktes upp ur det liv som hon byggt upp i föräldrahemmet att hon bad att få slippa. Men Kristus påminner henne då om följande: ”Kära dotter, […] min nåd som är i dig måste nu börja att bära frukt, inte bara för dig personligen utan för alla andra också. Jag har ingen avsikt att skilja mig från dig, utan snarare binda dig allt närmare till mig genom din kärlek till din nästa. Kom ihåg att jag givit två kärleksbud: att älska mig och din nästa. […] Du måste gå min väg på två fötter; med två vingar måste du flyga till himlen. Kom ihåg hur ditt hjärta alltifrån barndomen ivrat för människornas frälsning, en iver som jag lagt ner i det, som jag har vattnat och fatt att växa. Minns hur du brukade fantisera och klä dig som man och gå in i Predikarorden i främmande land för att arbeta för människornas bästa. Minns hur du alltifrån att du var barn brann av iver att få den dräkt som du nu bär, för att på så sätt tillfredsställa din kärlek till min trogne tjänare Dominikus som grundade sin orden framför allt för att med iver arbeta för människorna. Varför blir du då förvånad, varför är du sorgsen, när jag nu drar dig ut på det arbete som du längtat efter sedan din barndom.” (Detta och andra citat från Legenda Maior (LM) är citerade från Fredell, M., Kvinna i Kyrkan, nr 4, 1987.) 1387 börjar hon sin utåtriktade verksamhet bland Sienas fattiga och sjuka. Och gradvis utvidgas aktionsradien.

Katarina lever i det dominikanska spänningsfältet mellan bön och utåtriktad verksamhet. Genom bönen drivs hon till handling, och genom handling drivs hon åter tillbaka till Guds närvaro. Till dem som har problem med denna livsform, ger hon följande råd: ”Var som en hink som du fyller vid källan och som du öser och dricker ur medan den står kvar i källan. Bygg dig sedan två celler; först en riktig cell så att du inte springer omkring och pratar utom när det är nödvändigt … Och bygg dig sedan en andlig cell, som du alltid kan bära med dig. […] Självinsikten är den sanna cellen, och den bär vi med oss överallt. Utan den inre cellen har den yttre inget ändamål, och befinner vi oss i den inre behöver vi ingen yttre.” (Jörgensen, J., Den helige Katerina af Siena, Köpenhamn 1915.)

Om den inre cellen var som en mental fästning, ett skydd mot pressen från familjen på ett tidigare stadium, så blir den inte mindre viktig under hennes utåtriktade period. Den inre cellen är mycket mer. Den är den andliga insikt som är helt grundläggande för Katarinas gudsförhållande. I ljuset av denna insikt tolkar hon sitt eget liv och hela skapelsens mål och mening. Kristus säger till henne: ”Min dotter, vet du vem du är och vem jag är? Om du vet dessa två saker har du saligheten inom räckhåll. Du är hon som inte är, och jag är Han som är. Låt din själ genomträngas av denna sanning så skall Fienden aldrig leda dig på villovägar; så skall du aldrig fångas i hans snara och heller aldrig bryta mot något av mina bud; du skall så ha satt dina fötter på den kungliga vägen som leder till nådens, sanningens och ljusets fullhet.” (LM, op.cit.)

Och Katarina tar det till sig. ”Jag önskar verkligen att ni skall se er intighet”, säger hon i ett av sina brev, ”men jag vill inte att ni skall se den i förtvivlans mörker, utan i ljuset av den gudomliga godhet som bor i er.” Vi kommer då att se att vi uteslutande existerar i kraft av Guds skapande kärlek, att det uteslutande är som ett resultat av Guds nåd att vi är till. I denna visshet ligger den sanna ödmjukheten och den sanna friheten, för när vi erkänner den mänskliga existensen som en Guds gåva och när vi erkänner att det som håller oss igång helt enkelt är att vi tar emot, så frigörs vi från den outhärdliga bördan det är att tvingas tro att vi är Gud. I självinsiktens inre cell konfronteras Katarina med sina onda och destruktiva sidor men hon lär sig också att Gud har utrustat henne med förnuft, vilja och förmåga att älska. Hon lär sig att acceptera och leva med paradoxen: att vara skapad till Guds avbild och samtidigt ha synden och ondskan i sig. När Katarina når fram till självinsikten blir hon också medveten om sina medmänniskors situation. Hon ser både deras svaghet och deras värdighet, precis som hos sig själv. Det far konsekvenser för hennes böneliv och för hennes verksamhet bland människor som lider både av andlig och materiell nöd. Hon blir snart känd som en begåvad själasörjare just på grund av sin osedvanliga människokännedom som hon själv betraktar som en gåva från Gud.

Att tolka tidens tecken

Från 1370 tar hon allt mer del i det offentliga livet. Efterhand förkunnar hon inte bara den enskildes omvändelse utan hon förkunnar hela kyrkans omvändelse och enhet. Stegvis får politiker och kyrkoledare upp ögonen för henne, och det är framför allt de sista fem åren av hennes liv, 1375-1380, som hon helt och fullt ägnar sig åt kyrkans uppdrag på högre nivå. Hon vänder sig med stor auktoritet till härskare och prelater på alla nivåer och ger dem politiska och andliga råd även om de inte bett henne om det. Hon predikar korståg. Att kristna bröder ligger I strid med varandra är meningslöst. Det vore mycket bättre om de samlade sina krafter i kampen för det Heliga landet. Men hennes viktigaste angelägenhet är att påven skall återvända till Rom, och att prästerskapet och kyrkan skall reformeras. Hon tar itu med detta i förvissning om att hon går Guds ärende. ”Gör Guds vilja och min”, kunde hon säga.

Lyckades hon? Gregorius XI återvänder i alla fall till Rom efter Katarinas besök. Femton månader senare dör han och det skall väljas en ny påve. Kardinalskollegiet är delat i två parter men de enas till slut om Urban VI, en italienare och helt harmlös, trodde kardinalerna. Det senare var emellertid fel och situationen blir efter hand så tillspetsad att man förklarar valet ogiltigt och väljer en motpåve, Clemens VII. Med en påve och ett kardinalskollegium i Rom och en annan påve och ett annat kardinalskollegium i Avignon är schismen ett faktum. Denna schism bidrog också till att splittra den västliga världen och den fann sin lösning först vid konciliet i Konstanz 1417, då två påvar avsattes och en tredje drog sig tillbaka frivilligt för att man äntligen skulle kunna enas om en ny påve.

Katarina fick se påven återvända till Rom, men hon fick också erfara schismen. Vad säger då Katarina? I stridens hetta hade Urban kallat henne till Rom. Katarina uppmuntrar Urban att gå ut i striden – han kan ju bli martyr! Men Urban har andra mål än de hinsides för ögonen. Likväl förblir hon ett troget stöd för honom. Han var trots alla sina fel och brister aposteln Petrus rättmätige efterträdare och Kristi ställföreträdare på jorden och som sådan hade han rätt till stöd och solidaritet. Katarina fortsätter att tigga och be om att prästerskapet skulle omvändas och kyrkan reformeras. Hon skriver till alla dem som kan tänkas ha något som helst inflytande och uppmanar till enhet. A ena sidan vänder hon sig mot påvens motståndare och å andra sidan går hon tillrätta med påven själv: Kristus på jorden blir via Katarina tillrättavisad av Kristus i himlen! Kyrkans sändning är först och främst andlig, säger Katarina. Hon önskar en fri kyrka; en kyrka som inte är bunden i sin mission av hänsyn till världsliga intressen och makthavare. Detta betyder inte att kyrkan inte skall ingripa och säga ifrån där ofred och orättfärdighet råder, men hon skall kämpa utan vapen och ha full frihet att utöva sitt andliga uppdrag. Kyrkan skall respektera den civila ordningen samtidigt som hon skall vara fri och oavhängig av den. Sådant är för övrigt Katarinas eget förhållande till kyrkan. Hennes lojalitet är total, men hon är också mycket kritisk. I många avseenden är hon oppositionell men på kyrkans egna och egentliga premisser.

Den insikt som Katarina förmedlar är mystikerns insikt och när hon uttalar sig är det med profetens klarsyn och frimodighet. Profet, inte i betydelsen spåman, någon som på ett magiskt sätt kan förutse och förutsäga framtiden, utan en person som ser samtiden klart och förmår tolka tidens tecken. Det är det som blir Katarinas speciella uppdrag och det är i detta sammanhang som hennes förmåga kommer till sin rätt. Detta är orsaken till att Paulus VI 1970 utnämner henne till kyrkolärare och hedrar henne som kyrklig reformator. Han påpekar just att hon kunde skilja mellan det som tillhör kejsaren och det som tillhör Gud. När hon uttalar sig med den auktoritet och frimodighet som gör att kardinaler och påvar inte bara lyssnar till henne utan själva uppsöker henne för att be om råd, är detta en auktoritet som hon har i kraft av sin kunskap om Gud och i kraft av den visshet som får henne till att säga ”i mig själv är jag inget, det är Gud som är”.

Övers. Anna Maria Hodacs

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
I S:t Thomas församling i Lund har en radpersoner medverkat i en föredragsserie Ande och liv, där mystik från olika traditioner presenterats. Dominikansyster Anne Bente Hadland från Oslo, som är novismästare och idehistoriker, höll en föreläsning om den heliga Katarina av Siena, som vi här publicerar i en något förkortad version. Katarina är ingen modern mystiker utan en medeltida kvinna som här framställs i sitt idehistoriska sammanhang. Artikeln ger likväl vid handen att denna kyrkolärare har ett aktuellt förhållningssätt till kyrkan och världen också för vår tid.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det viljestarka barnet

”I mig själv är jag inget, det är Gud som är”, så lyder ett känt citat av Katarina av Siena. När man ser på hennes barndoms- och uppväxthistoria, kan man undra över hur en sådan utsaga uppfattades i hennes närmaste krets. Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom 1380. Historien berättar om en viljestark och självständig människa, som utvecklar en oavhängighet, en autonomi i förhållande till sin omgivning och till auktoriteter som gör henne så att säga oemottaglig för kritik. Hon är dessutom mycket envis. Det kommer tydligt till uttryck i hemmet och hon väljer tidigt vägar som väcker moderns missnöje. Det finns många berättelser som visar hur hon redan som barn ålägger sig stränga botövningar och fastor och tar avstånd från en världslig livsstil. I protest mot familjens äktenskapsplaner klipper hon håret och tillkännager för familjen att hon föresatt sig att aldrig gifta sig därför att hon redan som sjuåring lovat att tjäna Gud i kyskhet.

Att hon inte ville gifta sig var inget problem i sig eftersom klosterliv också var ett alternativ. Men Katarina ville inte heller gå i kloster. Hon ville bli som en dominikanbroder, sådana hade hon känt i hela sitt liv. De verkade i kyrkan San Domenico på en höjd strax ovanför hennes barndomshem. Det kunde hon givetvis inte. Hon var ju inte man och ingen kvinna kunde vara i farten på så sätt som bröderna var, ensam och utan beskydd. Men Katarina hade en utväg. Hon kunde bli ”mantellata”. I Siena fanns en grupp kvinnor som bar namnet ”Den helige Dominikus botsystrar”. De hade ordensdräkt och följde en regel med vissa förpliktelser, men de bodde hemma och ägnade sig åt karitativ verksamhet. Detta kunde hon tänka sig. Men problemet var att de bara tog emot äldre kvinnor, oftast änkor. Unga, ogifta kvinnor kunde inte leva ett så utåtriktat liv. Katarina sökte sig dit, men fick avslag, hon försökte igen och fick avslag på nytt. Då blev hon sjuk, allvarligt sjuk. Den enda som visste bot på sjukdomen var Katarina själv: om hon bara fick bli mantellata så skulle hon bli frisk. Till sist blev hon antagen och även frisk.

”I mig själv är jag inget”, säger hon alltså. Personligen kan jag inte underlåta att helt ovetenskapligt ställa frågan: ”Vad sade egentligen hennes mamma om detta?” Monna Lapa var nämligen ingen obetydlig person. Samtida vittnesbörd berättar att hon var en mycket stark och dominerande kvinna som var van att få som hon ville. Katarina var hennes tjugotredje barn. Monna Lapa tillbringade år av sitt liv med att försöka lägga band på Katarinas överdrivna fromhetsövningar och få henne att lägga av en massa fromma nycker. Vid ett tillfälle avskedade Lapa sin hemhjälp och lät Katarina ta hennes plats i tro att hårt arbete skulle få dottern på bättre tankar. Men hon drog det kortaste strået gentemot Katarina oavsett vad hon gjorde.

Den inre cellen

När hon slutligen tvingades ge upp kampen med att få Katarina in på en mer konventionell bana var detta först när Katarinas far ingripit. Den tid Katarina tillbringade med hårt arbete och i isolering i föräldrahemmet blev en tid av mognad för henne. Kallelsen till radikal efterföljelse och helighet utvecklades under denna tid och det som blir räddningen för henne är vad hon senare skulle kalla ”den inre cellen”; hennes kallelsemedvetande som ger henne mental styrka att acceptera det oföränderliga. Denna inre cell utgör en mycket central ide i Katarinas tankevärld. Vi ser här hur de praktiska omständigheterna i förening med hennes otroliga envishet bidrar till att utveckla henne både mänskligt och andligt. I motsats till en vanlig klostercell kan man aldrig lämna den inre cellen. Man kan inte heller fly från den. Man bär den med sig överallt. Under den tid som Katarina bor i sitt föräldrahem blir den en mental fästning, en andlig tillflyktsort, skulle vi kunna säga, och den ger ny mening åt omständigheter som Katarina inte kunde påverka. Förvisso förekommer både barnsligt trots och nycker hos henne men därtill en osedvanlig kapacitet för Gud. Katarinas liv är starkt och intensivt. I Katarinas liv finns inget utrymme för medelvägar eller kompromisser. Hon kunde bara bli ett härsklystet troll eller ett stort helgon.

En eländig tid för mänskligheten

Både av sin samtid och av eftervärlden bedömdes hon som ett stort helgon. Hon helgonförklarades 1461. Hennes verk Dialogen utkom redan 1471 och hon utnämndes till kyrkolärare 1970. Hon är både Roms och Italiens skyddshelgon. Denna status har sin grund i hennes insats för att få slut på påvens ”babyloniska fångenskap” i Avignon. När det gäller Katarinas arbete som ”fredsmäklare och politiker” så invänder somliga att om man nu först ger Katarina äran av att ha fatt påven tillbaka till Rom, så måste hon också stå till svars för den västliga schismen och man drar hela hennes inflytande i tvivelsmål. I det följande skall vi försöka göra oss en bild av det andliga och politiska klimatet på 1300-talet innan vi riktar uppmärksamheten på Katarina som mystiker.

En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt: ”Det var en eländig tid för mänskligheten.” Enkälla från 1300-talet säger om denna tid att den var utsatt för ”egendomliga och besvärliga plågor och olyckor”. Vilka plågor rörde det sig om? Det var pest och krig – hundraårskriget mellan England och Frankrike, överallt kan man bevittna uppror och vanvettiga regeringar. Även kyrkan är splittrad. Det var en omvälvande, förvirrad och plågad tid, som enligt historikern Barbara Tuchman åstadkom social oro, ekonomiskt kaos, moralisk upplösning, social och religiös hysteri, girighet, överdådig lyx, vanstyre – bara för att nämna några karaktäristika. En samtidig krönikör skriver att det förefaller ”’som om dessa tider styrs av en planet som skapar splittring och stridigheter’ […] Hela världen stred. I Siena var det ingen som höll sitt ord, folket motsatte sig sina ledare och var inte överens med någon, hela världen var i sanning en skuggornas dal” (Tuchman, En fjärran spegel, Sthlm 1988, s. 328).

En filosofisk brytpunkt

Det är en väldig brytningstid som Katarina lever i. Det är omöjligt att peka på en eller den ”egentliga” orsaken till de våldsamma brytningarna och upplösningstendenserna. Här skall vi bara se närmare på några få aspekter som möjligen kan säga något om det särpräglade för denna tid. Vi befinner oss fortfarande i medeltiden. Människorna lever, tänker och tror inom samma andliga sfär som människorna före dem. Men det är en medeltid i avtagande. Den medeltid som ofta omtalas som ”den västliga enhetskulturen under kyrklig ledning”, håller gradvis på att avvecklas. I själva verket är det en hel världsbild som är i färd att förändras, så också kyrkan i sin glanstid som samlande faktor i den västliga världen.

Högmedeltiden och den kristna enhetskulturens värden har de objektiva, evigt gällande sanningarna som förutsättning. Man tänker och reflekterar i universella, allmänna och objektiva begrepp. Kyrkan är den institution som förvaltar och garanterar sanningen. Världen är en enhet och en helhet. Allt som sker här nere har en motsvarighet i den gudomliga världsplanen, en gudomlig ordo däruppe.

Thomas av Aquino lärde att man kunde sluta sig till något om Gud genom analogi. Man kunde med andra ord veta något om det primära, skaparen, utifrån det sekundära, skapelsen. Fides quaerens intellectum, tron söker att förstå, sade man, eftersom allt som sker på denna sida har sin referens i det hinsides. Det är ett redligt och förnuftigt universum. Tron och förnuftet löper i samma riktning. Det är denna världsbild som nu börjar bryta samman.

Högmedeltidens stora intellektuella strid, universaliestriden, kan berätta något för oss om förutsättningarna för det nya som bryter fram. Den filosofiska riktning som gick segrande ur striden var nominalismen. Nominalisternas Gud var inte rationell och förutsägbar, som realisterna menar. De hävdar att Gud först och främst är vilja. Gud kunde ha skapat världen helt annorlunda om han hade velat, därför kan man inte veta något som helst om Gud utifrån det vi tillfälligtvis kan observera och konstatera. Credo quia absurdum, säger representanterna för den nya tiden, via moderna, jag tror därför att det är absurt. Nominalisterna betonar Guds obegriplighet och transcendens. Tron är det enda sätt på vilket Gud kan erkännas. Nominalisternas Gud är oberäknelig och suverän, helt irrationell. Ett teoretiskt förhållningssätt till Gud blir ohållbart, ja, det blir på det hela taget omöjligt att tänka sig det hinsides.

Nominalisterna definierar så att säga Gud vid sidan om världen. Tron och förnuftet går var sin väg och far definiera var och en sina ”verksamhetsområden”. Detta har följder för religiositeten. Gudsförhållandet blir praktiskt, det vill säga empiriskt och känslomässigt. Det sker en omvärdering av de religiösa begreppen; de teologiska begreppen får en ny funktion bort från det kollektiva, utvändiga till det individuella inåtvända. Fides – stod under medeltiden för lojalitet och trohet som en objektiv relation. Nu blir tron en subjektiv övertygelse, man går från en sakral juridisk ordo till en personlig relation, där tron blir en affär mellan själen och Gud. Nominalismen uppmuntrar mystiska strömningar. När det osynliga inte längre kan uppfattas av förnuftet, blir Gud tillgänglig endast för mystikern. Det får också följder för kyrkan. Det är helt avgörande för kyrkans uppfattning om sig själv att hon är ett synligt uttryck för en osynlig verklighet. Endast då kan hon stå som medlare mellan människor och Gud. Men när det blir omöjligt att tänka sig det osynliga då skakas också kyrkan i sitt fundament.

Denna strid är på intet sätt en rent teoretisk angelägenhet, en lek för intellektuella. Den avspeglar tendenser som skall komma att göra sig gällande på snart sagt alla områden under de följande århundradena. Overallt ser vi en tendens från det universella, allmänna och objektiva som förståelsemall till det speciella, individuella och subjektiva. Denna strömning går inte att vända. Den gemensamma förståelsemall och referensram som präglade medeltidens kultur och som utgjorde förutsättningen för kyrkans herravälde börjar nu spricka.

Påvedömet i samtiden

Dessa upplösningstendenser yttrar sig också politiskt och socialt. Vi kan se en tilltagande urbanisering och därmed växer nya samhällsklasser fram, som var och en utvecklar sina kulturer och vi kan lägga märke till en ide som gradvis vinner terräng och som kommer att få vittgående konsekvenser för framtiden: iden om nationalstaten. Den nationella statsmakt som kan existera oberoende av kyrkan som ett övernationellt styrelseorgan.

Furstar och makthavare för krig med varandra, och påven är inget undantag. Påven kan närmast betraktas som en politisk härskare i linje med de övriga, bortsett från att han inte bara kräver rätten över ett begränsat landområde utan en oinskränkt överhöghet. Detta är konklusionen i Bonifatius VIII:s bulla Unam sanctam från år 1302. Han hävdar där att Gud har utrustat kyrkan med två svärd – ett andligt och ett världsligt – det andliga som kyrkan själv leder och det världsliga som kyrkan delegerar och som står i kyrkans tjänst. Detta utspel och Bonifatius VIII:s insisterande på påvedömets överhöghet markerar faktiskt det definitiva slutet för påvens herravälde. Aldrig senare har kyrkan intagit en så suverän ställning som under medeltiden. Bonifatius hade vidare för avsikt att bannlysa den franske kungen, men dagen dessförinnan blev han själv tillfångatagen och dog senare i fångenskap. De efterföljande påvarna finner det klokast att söka stöd just hos den franske kungen och från och med 1309 residerar de i Avignon. I Italien förfaller Kyrkostaten medan franska kardinaler har makten.

Tilltron till påvedömet försvagas naturligtvis och denna misstro leder till en djup auktoritetskris. Det handlar inte bara om enskilda personers anseende, hela systemet står på spel. Som Barbara Tuchman säger: när gapet mellan ideal och verklighet blir för stort bryter slutligen hela systemet samman. Det var sannerligen en dålig tid för mänskligheten.

Vi befinner oss i Avignon vid det påvliga hovet. Året är 1376. Här äger mötet mellan påven Gregorius VI och Katarina rum. Vilken uppfattning man än må ha om Katarinas inflytande så är detta möte mellan den högste representanten för den trots allt mäktigaste institutionen i Väst och den outbildade garvaredottern från Siena något anmärkningsvärt. Det visar en hel del just om den avtagande tilltron till traditionella auktoriteter. För när en auktoritet förlorar terräng öppnas möjligheter för andra. Vi påstod att nominalismen uppmuntrade mystiska strömningar. Samma effekt hade den försvagade auktoriteten. 1300-talet har ofta kallats mystikernas århundrade. Det fanns många sådana. Otroligt många. Ofta var de kvinnor i en marginell position som uppträdde som gudomliga budbärare som gärna instruerar påvar och kungar om vad de skall göra och hur de skall göra det. Det fanns en öppenhet för profetiska röster och alternativa uppenbarelser.

Av alla dem som uppgav sig som mystiker under 1300-talet blev bara ett litet antal erkända som heliga personer och genuina visionärer. Birgitta av Vadstena och Katarina av Siena är två av dem. Båda såg det som sin gudomliga kallelse att arbeta för att få påven att återvända till Rom. Katarina befinner sig likväl i en särställning: hon är inte bara kvinnlig mystiker utan hon är den kvinna på 1300-talet som är bäst dokumenterad av alla. Hon efterlämnade närmare 400 brev, en del böner, och sitt huvudarbete Dialogen, som utgörs av det budskap som hon mottagit av vår Herre under en extas som varade i fem dagar. Dialogen är den förnämsta källan till hennes teologi. Det finns också samtida dokument om henne. Den mest kända och utförliga biografin är Raymond av Capuas Legenda Maior. Han var hennes biktfar och andliga vägledare och följde henne på flera av de resor som hon gjorde. Han fick också ta del av hennes extaser och visioner. Raymond var också dominikan och mycket aktad. Han blev senare ordens generalmagister.

En kyrklig mystiker

När moderna människor talar om mystik så tänker man gärna på mystikern som ett isolerat fall, tidlös och gränslös samtidigt. Mystikerns gränsöverskridande upplevelser ses gärna i motsats till den institutionaliserade religionen som definieras i dogmer. Mystikerns upplevelse är obeskrivlig och mystikern kan bara nå så långt som till att se vad Gud inte är.

Det individualistiska och subjektiva i upplevelsen understryker det personliga, det innerliga gudsförhållandet och föder direkt eller indirekt antikyrkliga och antiklerikala tendenser. Den direkta personliga omedelbara kontakten med Gud hotar att göra sakrament och prästerskap överflödigt. Hos en Thomas a Kempis som levde hundra år efter Katarina är det bara den personliga relationen – ”Jesus och jag” – som det rör sig om. Den kollektiva aspekten som är en förutsättning för kyrkan som institution är borta. I modern tid drar man en gräns mellan mystisk och dogmatisk teologi, en gräns som inte alltid har existerat. För tidigare tiders kristna var just dogmer som inkarnationen och treenigheten mystisk teologi, som var och är sanningar som blott kan ”gripas” och förstås genom bönen.

Katarina är ingen modern mystiker. Hennes Gud försvinner inte bakom en sky, tvärtom är hennes visioner mycket konkreta och sinnliga. Den korsfäste Kristus återkommer i alla hennes visioner – lammets blod, blodets nycklar, blod fyllt med evig gudomlighet, att dricka Jesu hjärteblod – är några av de uttryck hon använder. Vi hör om hennes mystiska bröllop, när Kristus tar henne till äkta, att Kristus ger henne sitt eget hjärta och att hon dricker ur såret i hans sida. Katarinas andliga väg är ett stegvis indragande i Kristusmysteriet. Hennes förening med Kristus blir allt innerligare alltifrån det att hon som sexåring ser Kristus över brödernas kyrka i Siena och tar emot hans välsignelse, tills hon vid vuxen ålder tar emot stigmata, sårmärkena, som ett tecken på en fullständig identifikation med honom. Katarinas mystik är helt och hållet centrerad kring Kristus, och den är helt och hållet kyrklig. Den leder inte bort från gemenskapen, utan än djupare in i den. Den enskildes enhet med Kristus leder ovillkorligen till de mångas enhet i Kristus. Det var kyrkans uppgift att fortsätta Kristi uppdrag på jorden, och bilden av detta är den korsfäste Jesus Kristus som ger sitt liv på korset av kärlek till och barmhärtighet för människorna. Katarina vill detsamma. ”Tag mitt hjärta”, säger hon på ett ställe, ”och tryck det hårt och pressa det ut över kyrkan!”

En och samma iver

Hennes uppenbarelser och visioner står på intet sätt i strid med kyrkan och kyrkans lära. Kyrkan är själva grogrunden för dem. Katarina var en människa med en osedvanligt stor kapacitet för Gud. Hon absorberar verkligen allt hon hör, i förkunnelsen, liturgin, sakramenten, genom extas och visioner och integrerar detta i sitt samlade vetande. Hennes skrifter är fulla av bibelreferenser och citat från kyrkofäderna och hon är mycket ortodox i sitt teologiska tänkande men hennes sätt att uttrycka detta är hennes eget och helt originellt. Kriteriet för en av kyrkan accepterad genuin uppenbarelse är för övrigt att den inte säger något nytt.

Katarinas mystiska liv och hennes aktiva verksamhet är två sidor av samma sak. Hennes mystik har inget med flykt från världen att göra eller med andlig tröst och odlande av egen fromhet. Betydelsen av hennes mystiska upplevelser för hennes liv säger något om halten i dem; det rör sig inte om illusioner. En dröm eller en kallelse kan aldrig bli fruktbar i en människas liv så länge den leder människan bort från verkligheten. Katarinas kallelse förde henne mitt in i verkligheten. Så brutalt tycktes det att hon rycktes upp ur det liv som hon byggt upp i föräldrahemmet att hon bad att få slippa. Men Kristus påminner henne då om följande: ”Kära dotter, […] min nåd som är i dig måste nu börja att bära frukt, inte bara för dig personligen utan för alla andra också. Jag har ingen avsikt att skilja mig från dig, utan snarare binda dig allt närmare till mig genom din kärlek till din nästa. Kom ihåg att jag givit två kärleksbud: att älska mig och din nästa. […] Du måste gå min väg på två fötter; med två vingar måste du flyga till himlen. Kom ihåg hur ditt hjärta alltifrån barndomen ivrat för människornas frälsning, en iver som jag lagt ner i det, som jag har vattnat och fatt att växa. Minns hur du brukade fantisera och klä dig som man och gå in i Predikarorden i främmande land för att arbeta för människornas bästa. Minns hur du alltifrån att du var barn brann av iver att få den dräkt som du nu bär, för att på så sätt tillfredsställa din kärlek till min trogne tjänare Dominikus som grundade sin orden framför allt för att med iver arbeta för människorna. Varför blir du då förvånad, varför är du sorgsen, när jag nu drar dig ut på det arbete som du längtat efter sedan din barndom.” (Detta och andra citat från Legenda Maior (LM) är citerade från Fredell, M., Kvinna i Kyrkan, nr 4, 1987.) 1387 börjar hon sin utåtriktade verksamhet bland Sienas fattiga och sjuka. Och gradvis utvidgas aktionsradien.

Katarina lever i det dominikanska spänningsfältet mellan bön och utåtriktad verksamhet. Genom bönen drivs hon till handling, och genom handling drivs hon åter tillbaka till Guds närvaro. Till dem som har problem med denna livsform, ger hon följande råd: ”Var som en hink som du fyller vid källan och som du öser och dricker ur medan den står kvar i källan. Bygg dig sedan två celler; först en riktig cell så att du inte springer omkring och pratar utom när det är nödvändigt … Och bygg dig sedan en andlig cell, som du alltid kan bära med dig. […] Självinsikten är den sanna cellen, och den bär vi med oss överallt. Utan den inre cellen har den yttre inget ändamål, och befinner vi oss i den inre behöver vi ingen yttre.” (Jörgensen, J., Den helige Katerina af Siena, Köpenhamn 1915.)

Om den inre cellen var som en mental fästning, ett skydd mot pressen från familjen på ett tidigare stadium, så blir den inte mindre viktig under hennes utåtriktade period. Den inre cellen är mycket mer. Den är den andliga insikt som är helt grundläggande för Katarinas gudsförhållande. I ljuset av denna insikt tolkar hon sitt eget liv och hela skapelsens mål och mening. Kristus säger till henne: ”Min dotter, vet du vem du är och vem jag är? Om du vet dessa två saker har du saligheten inom räckhåll. Du är hon som inte är, och jag är Han som är. Låt din själ genomträngas av denna sanning så skall Fienden aldrig leda dig på villovägar; så skall du aldrig fångas i hans snara och heller aldrig bryta mot något av mina bud; du skall så ha satt dina fötter på den kungliga vägen som leder till nådens, sanningens och ljusets fullhet.” (LM, op.cit.)

Och Katarina tar det till sig. ”Jag önskar verkligen att ni skall se er intighet”, säger hon i ett av sina brev, ”men jag vill inte att ni skall se den i förtvivlans mörker, utan i ljuset av den gudomliga godhet som bor i er.” Vi kommer då att se att vi uteslutande existerar i kraft av Guds skapande kärlek, att det uteslutande är som ett resultat av Guds nåd att vi är till. I denna visshet ligger den sanna ödmjukheten och den sanna friheten, för när vi erkänner den mänskliga existensen som en Guds gåva och när vi erkänner att det som håller oss igång helt enkelt är att vi tar emot, så frigörs vi från den outhärdliga bördan det är att tvingas tro att vi är Gud. I självinsiktens inre cell konfronteras Katarina med sina onda och destruktiva sidor men hon lär sig också att Gud har utrustat henne med förnuft, vilja och förmåga att älska. Hon lär sig att acceptera och leva med paradoxen: att vara skapad till Guds avbild och samtidigt ha synden och ondskan i sig. När Katarina når fram till självinsikten blir hon också medveten om sina medmänniskors situation. Hon ser både deras svaghet och deras värdighet, precis som hos sig själv. Det far konsekvenser för hennes böneliv och för hennes verksamhet bland människor som lider både av andlig och materiell nöd. Hon blir snart känd som en begåvad själasörjare just på grund av sin osedvanliga människokännedom som hon själv betraktar som en gåva från Gud.

Att tolka tidens tecken

Från 1370 tar hon allt mer del i det offentliga livet. Efterhand förkunnar hon inte bara den enskildes omvändelse utan hon förkunnar hela kyrkans omvändelse och enhet. Stegvis får politiker och kyrkoledare upp ögonen för henne, och det är framför allt de sista fem åren av hennes liv, 1375-1380, som hon helt och fullt ägnar sig åt kyrkans uppdrag på högre nivå. Hon vänder sig med stor auktoritet till härskare och prelater på alla nivåer och ger dem politiska och andliga råd även om de inte bett henne om det. Hon predikar korståg. Att kristna bröder ligger I strid med varandra är meningslöst. Det vore mycket bättre om de samlade sina krafter i kampen för det Heliga landet. Men hennes viktigaste angelägenhet är att påven skall återvända till Rom, och att prästerskapet och kyrkan skall reformeras. Hon tar itu med detta i förvissning om att hon går Guds ärende. ”Gör Guds vilja och min”, kunde hon säga.

Lyckades hon? Gregorius XI återvänder i alla fall till Rom efter Katarinas besök. Femton månader senare dör han och det skall väljas en ny påve. Kardinalskollegiet är delat i två parter men de enas till slut om Urban VI, en italienare och helt harmlös, trodde kardinalerna. Det senare var emellertid fel och situationen blir efter hand så tillspetsad att man förklarar valet ogiltigt och väljer en motpåve, Clemens VII. Med en påve och ett kardinalskollegium i Rom och en annan påve och ett annat kardinalskollegium i Avignon är schismen ett faktum. Denna schism bidrog också till att splittra den västliga världen och den fann sin lösning först vid konciliet i Konstanz 1417, då två påvar avsattes och en tredje drog sig tillbaka frivilligt för att man äntligen skulle kunna enas om en ny påve.

Katarina fick se påven återvända till Rom, men hon fick också erfara schismen. Vad säger då Katarina? I stridens hetta hade Urban kallat henne till Rom. Katarina uppmuntrar Urban att gå ut i striden – han kan ju bli martyr! Men Urban har andra mål än de hinsides för ögonen. Likväl förblir hon ett troget stöd för honom. Han var trots alla sina fel och brister aposteln Petrus rättmätige efterträdare och Kristi ställföreträdare på jorden och som sådan hade han rätt till stöd och solidaritet. Katarina fortsätter att tigga och be om att prästerskapet skulle omvändas och kyrkan reformeras. Hon skriver till alla dem som kan tänkas ha något som helst inflytande och uppmanar till enhet. A ena sidan vänder hon sig mot påvens motståndare och å andra sidan går hon tillrätta med påven själv: Kristus på jorden blir via Katarina tillrättavisad av Kristus i himlen! Kyrkans sändning är först och främst andlig, säger Katarina. Hon önskar en fri kyrka; en kyrka som inte är bunden i sin mission av hänsyn till världsliga intressen och makthavare. Detta betyder inte att kyrkan inte skall ingripa och säga ifrån där ofred och orättfärdighet råder, men hon skall kämpa utan vapen och ha full frihet att utöva sitt andliga uppdrag. Kyrkan skall respektera den civila ordningen samtidigt som hon skall vara fri och oavhängig av den. Sådant är för övrigt Katarinas eget förhållande till kyrkan. Hennes lojalitet är total, men hon är också mycket kritisk. I många avseenden är hon oppositionell men på kyrkans egna och egentliga premisser.

Den insikt som Katarina förmedlar är mystikerns insikt och när hon uttalar sig är det med profetens klarsyn och frimodighet. Profet, inte i betydelsen spåman, någon som på ett magiskt sätt kan förutse och förutsäga framtiden, utan en person som ser samtiden klart och förmår tolka tidens tecken. Det är det som blir Katarinas speciella uppdrag och det är i detta sammanhang som hennes förmåga kommer till sin rätt. Detta är orsaken till att Paulus VI 1970 utnämner henne till kyrkolärare och hedrar henne som kyrklig reformator. Han påpekar just att hon kunde skilja mellan det som tillhör kejsaren och det som tillhör Gud. När hon uttalar sig med den auktoritet och frimodighet som gör att kardinaler och påvar inte bara lyssnar till henne utan själva uppsöker henne för att be om råd, är detta en auktoritet som hon har i kraft av sin kunskap om Gud och i kraft av den visshet som får henne till att säga ”i mig själv är jag inget, det är Gud som är”.

Övers. Anna Maria Hodacs