Kyrka och katolicism i Chile

Trefjärdedelar av Chiles folk är katoliker. Chiles katolska kyrka utvecklade redan på femtiotalet en stor social känslighet. Under åren av militärregim under Pinochet ställde hon beslutsamt upp för de förföljda och förfördelade. Numera råder åter demokratiska förhållanden i Chile. Kyrkan står nu inför uppgiften att orientera sig i ett pluralistisktsamhälle, utan att ge upp ställningstagandet för de fattiga. Artikeln har tidigare publicerats i Herder Korrspondenz nr 2, 1994.

”Är Chile ett katolskt land?” – med den frågan inledde pater Alberto Hurtado 1941 en publikation med samma namn, där han påvisade bristande pastoral omsorg, fa gudstjänstbesökare och bristande socialt ansvar bland katolikerna i ett land som betraktade sig som katolskt, och därmed rörde han upp stora vågor. I dag kan frågan vid första anblicken tyckas vara av ringa intresse. Om den ändå ställs, visar de skilda svaren att den är relevant även i dag, om än förvisso i ett helt annat historiskt och kulturellt sammanhang. Frågan handlar om kyrkans och katolicismens självuppfattning i ett samhälle som är demokratiskt och pluralistiskt – samt heterogent och fragmenterat, och därmed konfliktfyllt.

När ett samhälle under de senaste trettio åren på en kort tidsrymd har fatt uppleva sökandet efter demokrati, ett socialistiskt experiment (Unidad Popular-regeringen 1970-1973), en militärkupp (1973) och en militärregim som allvarligt kränkte de mänskliga rättigheterna, samt efter 1988 en lyckad övergång till demokrati, då kan kyrkan i detta samhälle inte förbli fri från de identitetskonflikter som utlösts av dessa omvälvningar. Det svåra i att definiera sin identitet i samhället respektive kyrkan ligger inte minst i de olika analyserna av denna nutidsanda i ett land, som å ena sidan kan visa upp obestridliga politiska och ekonomiska framsteg (enligt CEPAL hade Chile 1993 en tillväxt på 6 %, och en inflation på 12 %), men som å andra sidan inte heller kan förneka baksidan av denna modernisering: 4,37 miljoner fattiga, en siffra som ligger högt över femtio- och sextiotalets.

Bilden i Europa av Chiles kyrka präglas framför allt av hennes insats för de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturen, sedan Allende hade störtats. Som symbol för denna insats står Vicaria de la Solidaridad. När denna lades ned i december 1992, ser en epok ut att ha nått sitt slut. Betecknande för en rad röster, som oroar sig över den chilenska kyrkans inriktning, är titeln på en bok som kom ut till tjugoårsminnet av militärkuppen: De Lonquen a los Andes. Går vägen från en insats för de mänskliga rättigheterna (Lonquen står för kyrkans upplysningsarbete kring många fall där människor gripits eller försvunnit) till en ”helgelsens väg”, som herdabrevet från biskopskonferensens permanenta råd anbefaller inför helgonförklaringen av karmeliten Teresa de los Andes i mars 1993?

Uppfattar sig kyrkan, inför en allt större pluralism i samhället, allt mer som innehavare av ett sanningsmonopol? Riktar hon blicken inåt, mot inomkyrkliga problem och disciplinära aspekter av tron, i stället för att vända den mot en vidare öppning, mot den svåra kampen för sin egen form i en pluralistisk nutidsanda? Kyrkan ser ut att vara mindre närvarande i samhället och mer ägna sig åt sig själv.

Från socialkatolicism till ”de tystades röst”

Det kan inte bestridas att kyrkan under militärdiktaturen utvecklade en form som man inte längre kommer förbi: kyrkan som helhet – biskopar, präster, ordensmedlemmar och lekfolk – engagerade sig, tog ställning i kraft av evangelium och väckte därmed motstånd. Den traditionella alliansen mellan kyrkan och oligarkin, som präglade bilden av den koloniala kyrkan, men också av kyrkan efter självständigheten (1812), bröts nu. Kyrkan, Guds folk på jorden, blev verkligen folkets kyrka, som gav röst åt dem som hade berövats sin egen – de många fattiga, på många sätt utstötta, torterade, slagna, de fattiga i poblaciones och slumstäderna.

För den chilenska kyrkan innebar detta framför allt också att hon förlorade skräcken för att komma i beröring med det marxistiska eller socialistiska lägret – i slumstäderna arbetade man tillsammans, arbetare och intellektuella hittade tillbaka till de kristna värdena. På så sätt bidrog den chilenska kyrkan väsentligt till den process i hela Latinamerika som ledde mot de fattigas kyrka. Denna kyrka uppfattar sig alltsedan Andra vatikankonciliet som det vandrande Guds folk på väg i konkret sällskap med de lidande människorna med deras ångest, nöd och sorger.

Hur skör den traditionella alliansen var mellan katolska kyrkan och den spanska kolonialmakten och, efter självständigheten, den liberalt republikanska oligarkin visade sig framför allt i arbetarfrågan, som blev särskilt aktuell i norra Chiles gruvområden vid sekelskiftet. Den sociala medvetenheten, och en kritik mot statens och militärens uppträdande, skärptes efter det blodiga kuvandet av gruvarbetarnas strejk i Iquique 1907. Accion Social Catolica, som grundades i Santiago 1918, visade visserligen en tendens mot fascistisk korporativism och stödde general Ibanez’ diktatur, men samtidigt utvecklades från trettiotalet en socialkatolicism, som inspirerades av Jacques Maritains ideer. Man började intensivt studera påvarnas socialencyklikor, vilket ledde till att man ifrågasatte den feodalistiska kyrkan som modell och började ta till sig demokratin.

Den politiska sprängkraften i denna socialkatolicism, och dess kritik mot kyrkans ensidiga koppling till konservativa politiska partier, blev tydlig då man grundade Falange nacional (som utvecklades till våra dagars Democracia cristiana). Denna falang uppfattade sig visserligen till en början som en av den katolska socialläran inspirerad grupp inom det konservativa partiet, men bröt sig snart ur detta och kritiserades av biskoparna, framför allt för sin koalition med progressiva grupper, även kommunistiska sådana. Ett viktigt inslag i krisen kring Falange nacional var ett brev från kardinal Pacelli 1934, där han just mot bakgrund av konflikten i den chilenska kyrkan sanktionerade att katoliker kunde vara medlemmar i olika politiska partier – inte bara konservativa.

Man kan påstå att pater Alberto Hurtado Cruchaga (1901-1952) gav fyrtio- och femtiotalets socialkatolicism i Chile dess form. Alberto Hurtados engagemang, inspiration och dynamik, när han var andlig och intellektuell rådgivare åt Acciån Catölica och dess olika organisationer, ledde till en kyrklig närvaro i Santiagos fattiga ytterområden. 1941 grundade Hurtado den Hogar de Cristo, som i dag har växt till ett omfattande och välorganiserat nät av humanitära institutioner i Chile, och det chilenska folket hyser största förtroende för insatserna för gatubarn, gamla, sjuka och andra. Sammanlagt finns 170 000 medarbetare.

Andra sociala institutioner, som Mi Casa, uppstod också. Präster och ordensmedlemmar delade pobladores’och arbetares liv. Ur Acciön Catölicas’ organisationer växte det fram många prästkallelser, som än i dag profilerar kyrkans sociala engagemang. 1951 grundade Alberto Hurtado – så att säga som sitt testamente – tidskriften Mensaje, som är (eller har varit) vägledande i sin nyktra tolkning av tidens tecken för katolska intellektuella och som inte heller har ryggat för konflikter med militären.

På femtiotalet utvecklades en pluralistisk katolicism. Denna blev avgörande för kyrkans närvaro bland de breda massorna och den tog ställning för jordreform och fackföreningsrörelse.

”Utvecklingseufori” och revolutionsprojekt

I slutet av femtiotalet hade det nya sociala engagemanget blivit allmänt i den chilenska kyrkan. I de chilenska biskoparnas herdabrev 1962, El deber social y politico en la hora presente, yttrade det sig i att man förordade jord- och utbildningsreformer och ytterligare institutionella förändringar, vilka genomfördes framför allt under Eduardo Frei Montalvas kristdemokratiska regering. Vid sidan av den allmänna ”utvecklingseuforin” på femtiotalet och i början av sextiotalet utvecklades dock även ett medvetande om att man tillhörde tredje världen. Underutvecklingen uppfattades allt mer som baksidan av de rika staternas utveckling.

Befrielserörelserna, en Camillo Torres’ eller Che Guevaras kamp, bidrog till att det revolutionära medvetandet utvecklades i Chile. Den socialistiska utopin, utvecklandet av en politisk folkrörelse som bestod av olika politiska grupper och samhällsskikt, och som förenades av ett gemensamt mål, förenades med kallelsen till omvändelse, till motstånd ur evangeliums hopp och styrka. Med segern för Salvador Allendes Unidad Popular 1970 tycktes detta hopp ha gått i uppfyllelse. Temanumret av tidskriften Mensaje om revolutionen i Latinamerika gav redan i början av sextiotalet uttryck åt denna nya anda i kretsen av katolska intellektuella.

Ett uttryck för denna nya uppfattning av kristendom och marxism, en dialog med folkrörelserna och ett sökande efter konkreta vägar till social rättvisa, var framför allt rörelsen ”Kristna för socialismen”, som grundades 1971 sedan ett öppet brev författat av åttio präster hade publicerats under Unidad Populars regeringstid (1971). Strax efter militärkuppen upplöstes den dock av de chilenska biskoparna.

Biskoparna intog en ytterst reserverad hållning till detta närmande till socialismen och Unidad Popular. Den extrema polarisering i det chilenska samhället som tilltog i början i sjuttiotalet återspeglades också i kyrkan, i diskussionerna om marxismen. Biskoparnas entydigt avvisande attityd präglades säkert av en rädsla (som inte alltid var ogrundad) för en radikalisering av det sociala engagemanget, för en reducering av det kristna budskapet till en politisk kamp för rättvisa. Antalet seminarister minskade avsevärt under dessa år, och många präster återgick till lekmannaståndet, men det väckte besvikelse hos folket, som inte intresserade sig för den teoretiska diskussionen om marxismen och som hade hittat ett nytt sätt att vara kyrka i den gemensamma kampen med präster och ordensmedlemmar.

Den chilenska socialismens fall och militärdiktaturen

Om biskoparnas första ställningstagande (den 13/9 1973) efter militärkuppen den 11/9 1973 fortfarande präglades av förhoppningar om ett snabbt återställande av demokratiska förhållanden, så förändrades snart biskoparnas avvaktande hållning. Deras position måste bli mer entydig. Just kränkandet av de mänskliga rättigheterna och den växande nöden och fattigdomen, framför allt i städernas utkanter och på landet, ledde till en ny och entydig hållning hos biskoparna gentemot militärregeringen. Kyrkan stod som främjare av demokratin och försvarare av de mänskliga rättigheterna på de slagnas och torterades sida. Ledande roller spelades härvid av kardinalerna Juan Francisco Fresno Larrain och Raul Silva Henriquez. Militärregeringens offer fick stöd. Officiell kritik riktades mot regeringens doktrin om ”den nationella säkerheten”. Vid sidan av uppklarandet av brott mot de mänskliga rättigheterna, och biståndet till de försvunnas familjer, blev också mer och mer den försvårade ekonomiska situationen för de socialt svaga till ett område för kyrkans insatser. Basgrupper, soppkök och andra fick hjälp i ett konstruktivt samarbete mellan präster, ordensmedlemmar och lekmän. Biskop EnriqueAlvear, ”de fattigas biskop”, präglade under dessa år det pastorala livet i stora delar av kyrkan i Santiago genom att bygga upp kyrkliga basgemenskaper i den gemensamma kampen för att överleva.

I sin syn på den framväxande befrielseteologin i Chile (Ronaldo Munoz, Fernando Castillo) vidhöll biskoparna dock sin kritiska inställning till ett närmande till socialismen. När rörelsen ”Kristna för socialismen” upplöstes, var detta en markering från biskoparnas sida. Vid de teologiska utbildningsanstalterna (prästseminarier och katolska universitet) avskedades professorer med befrielseteologisk orientering eller entydigt vänsterinriktad politisk inställning.

Trots all ambivalens var militärdiktaturens svåra år för den katolska kyrkan i Chile en unik tid av andlig förnyelse. I striden mot kränkandena av de mänskliga rättigheterna, i kampen för demokratin och i sitt ställningstagande för de fattiga blev kyrkan en moralisk instans i det chilenska samhället. Hon blev accepterad och uppskattad långt utanför de rent kyrkliga kretsarna, och hon gav säkert sitt bidrag till den fredliga ”övergången” och sökandet efter en grundläggande enighet i samhället. Folkomröstningen 1988, Aylwins ”övergångsregering” och det senaste presidentvalet i december 1993, som ledde till ett entydigt ställningstagande för ”la concertaciön” och för kristdemokraten Eduardo Frei Ruiz-Tagle, återspeglar hur de demokratiska krafterna stabiliserats i det chilenska samhället.

Det pluralistiska samhället som utmaning

Utan att vilja förringa de demokratiska erövringarna, eller de ekonomiska framgångarna som gjort sig märkbara framför allt genom att Chile blivit offentligt erkänt på internationell nivå och inlemmats i det internationella politiska och ekonomiska spelet, så måste vi ändå konstatera att den rådande tidsandan – som ofta jämställs med modernisering – allt mer avslöjas som självbedrägeri. Det framgår just av den bristande integrationen och av utstotningen i samhället med en stor grupp ”andra klassens medborgare”. För detta talar också den återstående fattigdomen, som är en följd av just de nyliberala ekonomiska programmen.

Hur snabbt gamla sår kan gå upp igen, att de ännu är långt ifrån läkta, att gamla polariseringar fortfarande inte har övervunnits och att man ännu inte har frigjort sig från militärdiktaturens alla bördor – det blev tydligt just i de blodiga händelserna den 11 september 1993, vid tjugoårsminnet av Augusto Pinochets militärkupp och slutet på Allendes chilenska socialism. Ett viktigt tecken var här herdabrevet om ”försoning och ett nytt möte, som vi längtar efter” från den chilenska biskopskonferensens permanenta råd. En verklig försoning är bara möjlig genom sanning och rättvisa, och till detta hör också uppklarandet av de fortfarande olösta fallen av brott mot de mänskliga rättigheterna och sökandet efter de försvunnas gravar. En ny identitet är inte möjlig utan en verklig försoning, och en sådan måste också inbegripa en nykter och ärlig bearbetning av historien. Så till vida har ”övergången” ännu inte avslutats.

Det är uppenbart att katolska kyrkan i ett pluralistiskt och öppet samhälle bara är en av många institutioner som erbjuder en orientering och att en nydefinition av hennes roll inte är lätt och att en sådan lätt medför konflikter. Det tjänar inte mycket till att tala om en ”kris” i balansgången mellan romersk integration och chilenskt identitetssökande. Man kan snarare konstatera ett ointresse, en brist på väsentliga frågor och en allmän trötthet, även på basnivå i kyrkan. I den nuvarande situationen av social pluralism och öppenhet ligger en chans att lyfta fram ett nytt moment i katolicismen, nämligen i vikten av mångfald genom olika livsformer i det pastorala livet och sätten att gestalta kyrkan.

I motsättning till en sådan positivt uppfattad pluralism gör sig även doktrinära attityder märkbara. Här handlar det inte om en entusiastisk dialog med världen. Snarare framhärdar man i att mer ägna sig åt inomkyrkliga frågor. I detta sammanhang skall man också förstå försöken att på grundval av ett ”katolskt substrat” eller ”barocketos” skissera en katolsk samhällsmodell, som uppfattas som ett alternativ till det moderna, rationella och upplysta samhället.

Faran för en doktrinär inställning finns inte bara i konservativa kretsar. När prästen Eugenio Pizarro lanserades som presidentkandidat för MIODA, Chiles kommunistiska parti, betecknades det framför allt av en befrielseteologiskt orienterad baskyrka som kommunistpartiets klerikalism och ett manipulerande och utnyttjande av tron.

Katolsk majoritet och protestantisk minoritet

Ur politisk och konstitutionell synvinkel tycks dock sökandet efter en katolsk, integralistisk samhällsmodell inte vara mycket mer än nostalgi. I den chilenska författningen (från 1925) fastslås att kyrka och stat skall vara åtskilda. Landet har religions- och kultfrihet – åtminstone formellt. Som framgår av resultatet av den senaste folkräkningen 1992 är Chile fortfarande ett katolskt land, trots de snabbt växande sekterna. 76,7 % av befolkningen är bekännande katoliker. Efter skilsmässan mellan kyrka och stat har kyrkan inte längre några ekonomiska privilegier, förutom att hennes sociala institutioner är skattebefriade. Kyrkan måste förlita sig på de troendes gåvor (till exempel kampanjer som Cuaresma de Fraternidad) och leva på sina egna jordegendomar som fortfarande är stora.

Protestantismen (12,4 % evangelikala grupper, 0,8 % övriga protestanter), som av tradition har större betydelse i Chile än i andra latinamerikanska länder på grund av den tyska invandringsvågen i slutet av 1800-talet, har på sista tiden hävdat sig starkare gentemot katolska kyrkan. Detta blev tydligt i samband med författningsförslaget från oktober 1993. Som komplettering av paragrafen om religions- och kultfrihet kräver detta en ”verklig jämlikhet” för protestanterna, bland annat genom att ge dem skattefrihet för kyrkor och kapell och ställning som ”religiösa korporationer”. Inför helgonförklaringen av Teresa de los Andes riktades protestanternas offentliga kritik framför allt mot att kanoniseringen skulle firas som nationell högtid. Den ekumeniska rörelsen är dock på väg. Därom vittnar tidskriften Pastoral popular, det teologiska centrumet Centro ecumenico Diego de Medellin och de regelbundna sammankomsterna med en ekumenisk teologisk arbetsgemenskap.

De chilenska katolikerna är inte särskilt kyrkligt aktiva. Framför allt i Santiago kan en församling omfatta upp till 24 000 katoliker. (1 hela landet går det en sekulär- eller ordenspräst på 6 477 personer.) Med tanke på detta stöder de chilenska biskoparna hädanefter en utbyggnad av de kyrkliga basförsamlingarna. Det permanenta diakonatet har nyligen mött en särskild utmaning. Trots en stark ”feminin” närvaro i kyrkorna, och trots ett engagemang av framför allt (ordens)kvinnor i de kyrkliga basförsamlingarna, är det ännu inte tal om kvinnliga diakoner eller präster. Att acceptera att kvinnor kan ta ansvar möter ofta motstånd från hierarkins sida.

Att bidra till åsiktsbildning och skapa värdemönster i ett demokratiskt samhälle är en av de stora uppgifterna för den chilenska katolicismen idag. Prövostenen blir den planerade skilsmässolagen. Här kommer det att visa sig i vilken utsträckning kyrkan accepterar statens sekularisering, men samtidigt kan göra sina egna värderingar hörda bland en mångfald av röster.

Den folkliga förankringen är en kraft som kommer fram när man lyssnar till ”folkets själ”. Då framstår djupet i en tro som överskrider varje lära och är förankrad i poesin, i landskapet, i landets heliga orter och människor – män och kvinnor – med deras olika erfarenheter som gruvarbetare, bönder, fiskare, industriarbetare och så vidare. Denna ursprungliga och levande ”katolicism” manifesterar sig i folkreligiositetens många former, i de lokala Maria- och helgonfesterna, i danserna som hyllar las virgenes (framför allt i norra Chiles öken och högslätt), i ärandet av animitas, i de många berättelserna och den religiösa poesin i Canto Divinos tradition.

Öppning och ett förnyat ställningstagande för de fattiga

I den mån man kan tala om en inkulturation i Chiles tro, är denna inkarnation av betydelse i den folkliga sektorns olika kulturer. I jämförelse med länder som Bolivia och Peru är urbefolkningen i Chile en liten andel. Av de 998 385 urinvånarna är 928 000 mapuche (framför allt i Arauco, Malleco, Cautin, Valdivia och Osorno; söder om Valdivia betecknar mapuche sig som gente del sur – huilliches), 48 477 aymara (i norr: Arica, Iquique, Antofagasta och Calama) och 21 848 rapanui (polynesier på Påskön). Aymara i norr är mer orienterade mot Bolivia.

Mapuche, vilkas identitet i stor utsträckning har förstörts genom integrationsprogram och ”chilenisering”, genomgår sedan en tid en väsentlig process där de finner och hävdar sig själva. Av staten stöds de genom den i oktober 1993 stiftade ley indigena, som erkänner och värnar om deras sociala, etniska och kulturella särart. Denna strävan bejakas även av kyrkan.

Om Alberto Hurtados fråga, huruvida Chile fortfarande är ett katolskt land, i dag ställs på nytt, så måste katolicismen uppfattas som en öppen och dynamisk process. Ännu råder en osäkerhet i nutidsandan, men också gentemot det förflutna och från folkkulturernas rötter, folkreligiositeten och poesin. Till en pluralism i det religiösa livet hör också en större ekumenisk gemenskap, framför allt med de protestantiska systerkyrkorna.

Saligförklaringen av pater Hurtado kan kanske ge anledning till en förnyad eftertanke om hur en kyrka som står på de fattigas sida skall te sig, och hur en känslighet för tidens tecken kan bidra till en enighet i mångfalden i hela samhället och därmed till människans väl.

Övers. Gunnar Gällmo