Livsstil som imperialism

Den särskilda biskopssynoden för Afrika avslutades efter fyra veckors intensivt arbete söndagen 8 maj med en högtidlig mässa i Peterskyrkan. För ovanlighetens skull intog en svart kardinal (Francis Arinze) påvens plats. Johannes Paulus II var ännu konvalescent efter sin lårbenshalsoperation. Synodens arbete sammanfattades i riktlinjer för kyrkans framtida verksamhet i Afrika. De är ännu inte offentliga och berör mer snävt kyrkliga frågor som till exempel den kristna trons inkulturation i traditionell afrikansk kultur (se Signum 1994:4, s. 105). Men i ett uttalande den 6 maj vände sig synoden till omvärlden med frågor om det grundläggande förhållandet mellan den rika och den fattiga delen av vår jord. Detta förtjänar att uppmärksammas.

Först behandlas de afrikanska ländernas skulder till de rika länderna. Den rika världen kan erbjuda Afrika kunskap, organisationsformer som kan hjälpa Afrika att finna sin rättmätiga plats. Säkert kan Afrika lära mycket om hur man skapar välstånd. Men frågan är om den rika världen verkligen önskar att Afrikas och andra fattiga världsdelar utvecklas. Många är smärtsamt medvetna om att den rika världen kan tillåta sig sin anti-ekologiska livsstil endast så länge de rika länderna utgör en minoritet. Skuldavskrivningen är ett sätt att konkret främja ekonomisk utveckling också i de fattiga länderna. Vill vi det, eller är det ett spel för kulisserna?

”Det brådskar”, säger biskopssynoden, ”att finna en rättvis lösning på skuldproblemet, som tynger större delen av kontinentens folk och hindrar varje försök till ekonomisk återhämtning. Tillsammans med påven och Påvliga rådet för rättvisa och fred begär vi att skulden efterskänks helt eller åtminstone i stor utsträckning. Vi uppmanar också till att skapa en mer rättvis ekonomisk världsordning, så att våra länder så småningom kan bli fullvärdiga partners” (Synodens budskap, 41).

Det är viktigt att de rika länderna ägnar sig åt en sund självkritik så att viljan att hjälpa fattiga länder till utveckling inte avmattas. En sådan hjälp innebär inte att man förbryter sig mot lokala kulturer och traditioner. Men att alltför mycket hänga fast vid gamla strukturer, även om man har kärleken till traditionella kulturer som förevändning, kan innebära att för alltid förvisa Afrika till en pittoresk plats vid den rike mannens fötter. Ett påtagligt exempel härpå är den afrikanska tradition enligt vilken man i första hand betraktar sig som medlem av en stam. De nyheter som strömmar in från Rwanda visar att det rör sig om föreställningar som det kanske är bäst att kyrkan i missriktat inkulturationsnit inte uppmuntrar.

Men frågan är var gränsen mellan hjälp till utveckling och kulturell imperialism går. Vad kan och bör den industrialiserade världen erbjuda Afrika – och världens alla andra underutvecklade länder – som gynnar en sund ekonomisk, social och politisk utveckling, och som tillåter dessa länder ”att inta sin plats som fullvärdiga partners”? Och på vilka punkter har Afrika däremot rätt, för att inte säga uppdrag, att bevara sin autentiska särart?

Den rika världen har en moralisk plikt att aktivt bidra till att skapa en konstruktiv utveckling i fattiga världsdelar. Däremot har ingen någon rätt att tvinga på Afrika det som är destruktivt. Man misstar sig grovt om man tror att de ideologiska skillnaderna mjukats upp idag. Både mot östländerna och mot den tredje världen fortsätter väst att hävda sin välfärdsideologi.

Kairokonferensen

FN:s konferens om befolkning och utveckling i Kairo i september i år, är den andra viktiga punkten i synodens uttalande.

Det utkast till en 20-årsplan för att begränsa befolkningsexplosionen, som skall godkännas i Kairo, har kritiserats inte bara av Heliga stolen utan också av många länder i Latinamerika, Afrika och Europa (se Signum 1994:3, s. 68). Afrikas katolska biskopar, och därmed kontinentens katolska kyrka, reagerar mycket hårt mot detta utkast:

”Under denna synod har vi blivit medvetna om tendenser i det förberedande dokumentet för Kairokonferensen. Dessa skapar en situation som företräder en uttrycklig vilja att med hjälp av ett starkt ekonomiskt stöd tvinga på världens länder en liberalisering av abort. I dokumentet främjas en livsstil som saknar moraliska referenser och förstör familjen så som Gud velat den.

Vi fördömer enhälligt den individualistiska och permissiva kultur som liberaliserar abort och som låter barnets död bli en fråga som bara rör modern. Vi fördömer människans slaveri under penningen, den nya gud, genom vilken man utövar påtryckningar på fattiga länder för att tvinga dem att i Kairo fatta beslut som strider både mot livet och moralen. Vi vädjar till alla människor av god vilja att gripa in för att hejda denna plan och vi vädjar till alla troende att förena sig med oss i oavbruten bön att denna plan aldrig må se dagens ljus.

Kyrkan har alltid arbetat för människans och folkens utveckling, och hon samarbetar med FN för att främja det internationella familjeåret. Synoden vädjar tillsammans med påven och med världskyrkan till Afrikas 53 länder och till alla länder som har undertecknat ‘Förklaringen om de mänskliga rättigheterna’ och kommer att närvara vid Kairo-konferensen: Tillåt inte att man skändar den afrikanska familjen på afrikansk mark; tillåt inte att det internationella familjeåret blir det år när man förstör familjen.”

De afrikanska biskoparna kritiserar att det förberedande dokumentet som skall läggas fram i Kairo övergett en tidigare konsensus i familje- och abortfrågan. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna förklarar att familjen är ”den naturliga och grundläggande gruppen (group unit) i samhället”. På FN:s befolkningskonferens i Mexiko 1984 kom man överens om att ”abort på inga villkor skulle tillrådas som metod för familjeplanering”. I det nu aktuella dokumentet sägs ”att målet för familjeplanering måste vara att fastslå (establish) den största möjliga valfrihet vad gäller familjeplanering”. Vidare kritiseras att dokumentet präglas av en ny västinspirerad och individualistisk livsstil med en tydlig ”valuefree” attityd, som skall ”förmedlas” till tredje världen. Den hårda reaktionen mot förberedelsen av Kairokonferensen från en så mångfaldig representation från snart sagt hela Afrika visar på ett pinsamt sätt, att den rika världen ännu betingas av ideologier som skymmer den sociala och kulturella verkligheten.

Familjen

Den rika världens familjesyn är något av det mest destruktiva i den moderna kulturen, och det är i själva verket knappast någon som ens försöker påstå motsatsen. Även det förberedande dokumentet för Kairo-konferensen medger att den moderna livsstilen innebär ”riskbeteenden” men kommer endast med lama förslag till hur man skyddar sig mot dessa beteenden, som accepteras som oundvikliga. Ingenstans föreslår texten att man kan hjälpa människor till ett sundare och mer konstruktivt ”beteende”. Västvärlden präglas verkligen av en föråldrad ideologisk kultursyn.

Biskopssynoden har visat att beträffande familjen är det snarast Afrika som har något att lära de rika länderna. Enstämmigt har synodfäderna reagerat på hotet mot familjens värdighet i Afrika.

Familjen är viktig också i det begrepp som kanske blir afrikasynodens bestående bidrag till kyrkan i resten av världen: synen på kyrkan som en familj. Varje kyrklig gemenskap måste vara som en familj, betonar synoden, och bidrar med en ny intressant synvinkel på det numera välkända begreppet ”kyrklig basgrupp”:

”Kyrkan är Guds familj, och därför måste man skapa små gemenskaper på en mänsklig nivå, kyrkliga livsgemenskaper. I sådana gemenskaper, som är celler av’kyrkan-som-familj’, fostras man till att leva som syskon på ett konkret och äkta sätt. I en anda av generöst tjänande råder solidaritet, och det finns ett gemensamt mål. Var och en leds till att bygga Guds familj, en familj som är helt öppen mot världen. Därför är ingen utesluten. Sådana gemenskaper är ett utmärkt sätt att kämpa mot etnocentrism i kyrka och samhälle. Dessa individuella’kyrkor-som-familjer’ har till uppgift att förändra våra samhällen” (Synodens budskap, 28).