Ludvik Vaculik – om Gud, religionen och Mähren

Ludvik Vaculic föddes 23 juli 1926 i Broumov, i Mähren. Han hör sedan länge till de främsta tjeckiska journalisterna och författarna. Flera av hans romaner är översatta till svenska: Yxan, Marsvinen, Tjeckisk drömbok och en kåserisamling med titeln Vems är världen? Till hans meriter kan också läggas att han var författare till det berömda manifestet ”2000 år” från 1968. Han var också en av de mest betydande initiativtagarna till Charta 77-rörelsen. Under kommunisttiden grundade han det underjordiska bokförlaget Edice Petlice (Hänglåsförlaget), och blev själv utgivare av förbjuden litteratur. Han bidrar regelbundet i Lidove Noviny och Literarni Noviny och hans kåserier är mycket populära. Hans ord väger tungt inte bara på grund av hans språkliga mästerskap och originalitet utan också för att han är politiskt oberoende. Vaclav Havel har karaktäriserat Vaculiks personlighet i inledningen till den svenska utgåvan av dennes kåserier med ord som: okonventionell, självrådig – en aning buttert tjurskallig, ovanligt känslig. Han pekar också på hans särpräglade kynne, personliga språk och den uthållighet som han visade i kampen mot den totalitära regimen. Hans senaste roman (Hur man gör en pojke) kom ut i slutet av 1993. Ett av hans initiativ kom helt nyligen inom ramen för hans medlemsskap i den tjeckiska författarföreningen. Det gäller ett förslag att ordna en konferens om hur film och TV hjälper till att sprida våldskultur med den nya friheten som täckmantel. Vaculik mottog ”George Orwell’s litteraturpris” 1976 för sina romaner och även ”Jaroslav Seifert-priset” för sina kåserier.

JD: För ungefär ett år sedan pågick i landet en häftig debatt om katolska kyrkans rätt att inviga nationen åt jungfru Maria. Till många människors förvåning har ni i ett utmärkt inlägg försvarat kyrkan. 1 er senaste roman lär huvudpersonen sina barn att be precis som ni gör med era yngsta barn, efter vad jag vet. Tror ni i själva verket på Gud?

LV: Jag vet inte om Gud finns, men jag tycker att han borde finnas. För mig själv betraktar jag det inte som nödvändigt att ha det klart för mig. Men människorna är i stort behov av Gud. Så skapar de honom. Och i och med att de skapar honom kan man säga att Gud finns.

JD: Varför har ni tagit parti för den katolska kyrkan iden diskussion som jag nyss nämnde?

LV: Jag blev upprörd över den intolerans som präglade hela diskussionen. Jag blev upprörd över oförmågan att uppfatta en gest som kommer från något som har en annan substans eller en annan karaktär än människorna är vana vid. Kyrkan finns och arbe tar. Detta arbete måste manifesteras och uttryckas. Det är kyrkans rättighet. Det handlade inte från kyrkans sida om någon maktmanifestation utan det var en rent immateriell gest.

JD: Ni ger era barn en viss religiös uppfostran. Kan ni berätta något närmare om det?

LV: Jag tror att kunskap om evangelium och om katekesen är väldigt viktig för livet. I dessa förvaras, man kan säga ”konserveras”, vår kulturs och civilisations historia. Utan denna kunskap går det inte att fullt ut förstå exempelvis konst. Ett litet barn är väldigt känsligt och förnimmer saker utan fördomar. Det förvånar mig, hur min yngste son kan märka skillnader och nyanser mellan de olika evangelierna. Han förnimmer evangeliet på ett annat sätt än en saga. Han försäkrar sig ofta om att ”han (Jesus) verkligen levde”. De ord som evangeliet erbjuder barnet är av ett annat slag än vardagsspråket. Det är helgdagsspråket, ett högtidligt språk. Så jag tror att barn borde fa denna ”konservburk” med sig i sin lilla ryggsäck på sin väg genom livet. Om barnet kommer att öppna den är hans sak, men barn borde få den med sig.

JD: Huvudpersonen i er senaste roman utövar en viss sorts messianism mot kvinnor. Han tar på sig ett ansvar som han inte har. Han vill ‘frälsa’ dem från deras öde. Som ung var ni medlem i kommunistpartiet precis som huvudpersonen. I kommunistpartiet fanns många unga människor just på grund av denna falska messianism. Tycker ni inte att det egentligen är väldigt hälsosamt att tro på Gud, därför att tron bevarar människan från en sådan längtan att frälsa? Denna messianism kan ju leda vilse, till komplicerade situationer i det personliga livet och samhällslivet.

LV: Det är sant. Tron leder människan till ödmjukhet och till medvetande om att människans möjligheter är begränsade. En gång besökte jag och min fru tjeckiska unitarier. Hos dem träffas människor utan hänsyn till vilken Gud de tror på. I en av deras sånger från den Första republiken sjunger man: ”Allting som jag inte kan klara själv, överlämnar jag till Gud. Jag skall inte plåga mig, han kan mer…”

JD: Är ni för ekumenik?

LV: Jag är för ekumenik och för att avskaffa eller jämna ut motsättningar i tron som förorsakar de största motsättningarna mellan människor. Om det går…

JD: Katolska kyrkans popularitet sjönk efter revolutionen inte bara i Tjeckiska republiken utan också i Polen, vilket är särskilt förvånande. Adam Michanek förklarar denna situation i Polen och säger, att

kan allt för energiskt försöker fylla ett ideologiskt vakuum efter kommunismens fall. Hur ser ni på motsvarande förhållande i Tjeckiska republiken?

LV: Att kyrkan förlorat popularitet är en optisk villa

som är grundad på en annan optisk villa. Hade kyrkan verkligen så stor popularitet här i vårt land? Jag tror att det bara verkade så under kommunismens tid. Kyrkan var förtryckt på samma sätt som icketroende. Mer än popularitet var det solidaritet. Solidaritet som bottnade i en gemenskap – motstånd mot kommunismen. Så är det inte längre och skillnader och motsättningar kommer nu fram.

JD: Människor i Tjeckiska republiken tycker att kyrkan borde syssla med sociala frågor mycket mer än den gör. Vilken är er attityd?

IV: Jag tycker inte att det är helt rättvist. Kyrkan kan inte ta på sig de plikter som ju hör till staten. Hennes roll är framför allt pastoral. Det betyder inte att kyrkan inte skall hjälpa, men det är inte hennes primära funktion.

JD: Människorna motsätter sig att kyrkans tidigare egendom återlämnas till kyrkan. Vilken är er åsikt? LV: Människor motsätter sig ett återlämnande av egendom, inte bara till kyrkan. Det är också lite av avundsjuka, fördomar som odlats fram genom tiderna. Jag är för ett återlämnande av egendom till den tidigare ägaren. De som äger något har ansvar och borde få sköta om det.

JD: Har någon ställt frågor om religion och kyrka till er tidigare?

LV: Konstigt nog inte, men jag har väntat på det.

JD: Till sist skulle jag gärna vilja ställa en fråga om Mähren som ni kommer från och tycker så mycket om. Samtidigt vet jag från era artiklar att ni motsätter er all slags mährisk separatism och nationalism. Förhåller det sig så att människorna i Mähren har bättre kontakt med naturen och med Gud eller vad är det egentligen som är så speciellt med Mähren?

VH: Jag vill inte säga något vackert men osant om Mähren bara för att jag kommer därifrån. Nationalistiska och separatistiska strömningar tycker jag inte om. Det sätt som ni karaktäriserar Mähren på, de drag som ni påpekar kan man också finna i södra Böhmen. En viss roll för det karaktäristiska för Mähren spelar avståndet från centrum (Prag) och att man givit upp ambitionen att vara i centrum för uppmärksamhet, för kultur och politik. Mähren är mindre industrialiserat vilket också spelar en viss roll. Historiskt, ekonomiskt och kulturellt var Mähren mer kopplat till Wien som maktcentrum. Det ekonomiska inflytandet och livstilen – den borgerliga kulturen – kom från Osterrike. Man kan säga att Mähren under 1800-talet genomgick en annorlunda politisk och ekonomisk utveckling jämfört med Böhmen. Symboliskt sett flyter de tjeckiska floderna mot norr och de mähriska söder ut.

JD: Tack för att ni tog emot mig och svarade på mina frågor.