Katedralens återkomst

Två trender syns i dag i svensk protestantisk kristenhet. Samfundsstyrelserna försöker skapa varumärken medan lekfolket bygger katedraler.

Den postmoderna människan grundar inte längre sin identitet på nationen utan bygger den i stället med hjälp av varumärken. Detta har förändrat en rad kyrkor, som har gått från att knyta an till nationen – Svenska Missionsförbundet, och så vidare – till att profilera sig som varumärken.

I linje med det lägger kyrko- och samfundsstyrelser i dag stora resurser på att ta fram en attraktiv logga och slagkraftig slogan, samt inte minst på att finna sin USP, eller unique selling point, som det heter på branschspråk.

Denna vilja att profilera sig håller på att ta oss in i en ny konfessionell era: varumärkeskonfessionalismens tid. Samfund som tack vare ett århundrade av ekumenik egentligen står varandra nära betonar ändå sin särart. Alla vill finna sin nisch och vinna marknadsandelar.

Katedralen är konfessionalismens motsats. Den är ett uttryck för kyrkans förmåga att förena enhet och mångfald. Det är därför talande att den första konfessionella eran, den som följde på reformationen, ledde till att de protestantiska kyrkorna gav upp katedralen som teologiskt och arkitektoniskt projekt.

I centrum för katedralen finns huvudaltaret, men det är inte rummets enda plats för gudstjänst. Runt väggarna finns en rad sidokapell, som vart och ett representerar en spiritualitet. Den medeltida katolska kyrkan var, som en historiker formulerat det, en väl inhägnad lekplats. Det fanns tydliga staket, men innanför staketen en mängd saker att välja mellan.

Reformatorerna oroade sig över att aktiviteten i sidokapellen skymde huvudaltaret. Man ville strömlinjeforma kyrkan och rensa upp i vad man såg som en väl yvig mångfald.

Det fungerade en tid, men med pietismen kom sidokapellen tillbaka. Det fanns inom kyrkan fromma grupper som sökte något mer än gudstjänsten vid huvudaltaret. Snart började man bygga egna kapell, men inte inne i kyrkan utan fristående och skilt från den. Baptister, missionsförbundare, pingstvänner och så vidare: ett kapell för varje spiritualitet.

Men i dag, framför allt i städerna, är katedralen på väg tillbaka i protestantisk kristenhet. Inte som byggnad, men genom hur lekfolket faktiskt förhåller sig till kyrkan.

Det är allt vanligare med överlappande kyrkliga identiteter. Personer som går till en pingstförsamling på söndagarna, och sedan kompletterar det med en veckomässa i Svenska kyrkan. Eller firar högmässa på söndagen och tillhör en bibelstudiegrupp organiserad av ett annat samfund. Retreater, ikonmålarkurser, karismatiska bönegrupper, sociala verksamheter – sidokapellen är många.

Denna gräsrotsekumenik, med lekmän som har dubbla kyrkliga identiteter, både hotar och hotas av samfundens varumärkeskonfessionalism. Vissa ser det som ett uttryck för eklektisk konsumism, och det är givetvis en kritik att ta på allvar. Men jag ser ändå dessa ekumeniska fotrörelser som en välkommen motvikt till betoningen på särart, och som uttryck för en längtan efter katolicitet.

De är, kan man säga, ett tecken på att katedralen är nödvändig också i protestantisk kristenhet. Kyrkan behöver mångfalden, och väckelsens kapell har haft en tendens att bli för trånga. De kommer bättre till sin rätt som sidoaltaren i en katedral.

Joel Halldorf är teol.dr vid Uppsala universitet, lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm samt ledarskribent på tidningen Dagen.