Skramla till en grävande utrikesjournalist?

I över hundra år har det funnits missionsförsamlingar i Sverige. För hundra år sedan var medlemmarna oftast inte välbeställda, hade knappt så de klarade sig själva. Men man skramlade ihop sina slantar och skickade iväg en egen missionär till de stackars hedningarna i Afrika eller Fjärran Östern. Församlingen rustade missionären och kom ihåg honom eller henne i sina förböner. Då och då fick man rapporter från missionsfältet, och när missionären återvände, kunde han eller hon berätta. Även om verksamheten var en del av västvärldens kolonisation, så var den också en viktig länk mellan Sverige och det som sedan kom att kallas utvecklingsländer. Missionärerna var Sveriges första biståndsarbetare, långt före SIDA. Den här verksamheten har präglat många äldre svenskars bild av världen, och effekterna lever kvar i svenska kyrkor som nu i stället ofta engagerar sig i att kritisera västvärldens exploatering av resten av världen.

Det är detta jag associerar till, när jag ser att Blank Spot Project har publicerat sina första reportage. Blank Spot Project är en reportagebyrå finansierad genom crowdfunding: ett stort antal personer skänker lite pengar, och tillsammans räcker det, inte till lyx, men till att på rimligt trygga sätt finansiera reportrar som gör grävande utrikesjournalistik. En kollekt via nätet. Blank Spot Project samlade in en miljon kronor på ungefär en månad i våras, och i slutet av september redovisade de sina första resultat: fem reportage, från Peru, Burma och Thailand. Med en sammanlagd lönekostnad för journalister och fotografer på 300 000 kronor, verkar nutidens reportrar leva på relativt sett samma standard som forna tiders missionärer.

Men Blank Spot Project är inte ute efter att förändra förhållandena genom hjälp från Sverige. I stället granskar man hjälpen från Sverige till diktaturer och storbolag. Hur svenska Securitas agerar i Peru, hur det ser ut i det slutna gruvområdet i Burma där Volvogrävskopor arbetar och hur den politiska situationen i Thailand, dit Sverige säljer JAS-plan, ser ut på gräsrotsnivå. Blank Spot Project har tagit på sig uppdraget att göra utrikesjournalistik genom att interagera med människorna på plats. Det kräver engagemang och pengar som det finns allt mindre av hos traditionella tidningsredaktioner. Att Blank Spot Project i hög grad verkar på nätet, leder till nästa ambition som också skall skilja dem från ordinarie tidningsredaktioner: Medan alla reportagen är noga med högklassig pressfotografi, experimenterar ett av dem med det digitala mediet, genom att reportaget presenteras som olika miljöer där läsaren får leta fram information.

Blank Spot Projects ambition är att belysa ”vita fläckar” i den karta som traditionella medier ritar upp, antingen genom att rapportera från platser som inte finns i strålkastarljuset, eller att göra reportage från andra perspektiv än internationella nyhetsbyråer. Även om vi lever i en globaliserad värld, och antalet vita fläckar på kartan är mindre än hos våra föregångare för hundra år sedan, så visar Blank Spot Projects första reportage att bakom själva geografin gömmer sig politiska och ekonomiska förhållanden och människoöden, som de flesta av oss inte har någon aning om.

Liksom missionärerna, skickar också reportrarna i Blank Spot Project ”brev hem” – när det är möjligt. Den som lagt sin slant i den virtuella kollekten får två berättelser: det färdiga reportaget, men också en berättelse om hur reportaget kom till, journalistens möte med människor och miljöer. Ambitionen är dessutom att interagera ännu mer med ”medlemmarna”, som donatorerna kallas – använda deras tips och kunskaper i arbetet.

Att samla in en miljon på några veckor är en bragd. De som ger av sina pengar måste tro på konceptet, de måste vara tillräckligt intresserade av utrikesjournalistik och dessutom tro på att journalisterna kommer att göra ett bra jobb, vad de än gör – ty exakt vilka reportage som skulle göras var inte bestämt från början. Naturligtvis hade Blank Spot Project stor draghjälp av att ha Martin Schibbye, med viss hjältestatus efter sin fångenskap i Etiopien, som galjonsfigur. Många var ändå tveksamma till huruvida projektet skulle lyckas – skulle det verkligen finnas intresse för seriös utrikesjournalistik hos människor på sociala medier? Forskningen från USA tyder snarare på att man hellre finansierar reportage om frågor som ligger närmare ens vardag, även om motiven för crowdfunding oftast handlar om en förhoppning att i slutändan påverka samhället. Kanske är européerna annorlunda – ett motsvarande projekt i Nederländerna har en stabil redaktion och 37 000 prenumeranter. Och vem vet – kanske är ättlingarna till medlemmar i missionsförsamlingarna väl representerade i Blank Spot Projects finansiärer.

Är crowdfunding framtidens finansieringsform för journalistik? Flera analytiker av branschen menar att den kommer att spela allt större roll, på gott och ont. Frilansjournalisterna kan bli mindre beroende av tidningsredaktionerna – men mer beroende av vad läsarna vill ha. Hur ökad crowdfunding kan tänkas påverka traditionella medier har inte analyserats. Vissa former av crowdfunding tillåter att färdiga reportage köps av etablerade medier (och vinsten delas med dem som hjälpt till att finansiera), medan andra, som Blank Spot Project, ställer sig helt utanför de etablerade medierna och ser sig som ett komplement.

Crowdfunding innebär också att journalistens roll vidgas – för att det skall fungera, krävs att man håller kontakten med sin ”församling” vid liv: Man interagerar via sociala medier, man ordnar träffar, seminarier, man visar sig i olika arrangemang. Blank Spot Projects kalendarium är välfyllt med framträdanden på olika håll i Sverige – inte bara i storstadsregionerna. Det är kanske nu som den riktiga prövningen kommer. Den första miljonen har finansierat utmärkt journalistik, som redan har citerats av de stora dagstidningarna, men att engagera människor en gång är, som bekant, lättare än att konstant hålla ett engagemang uppe. Men kanske är vi redan i det läget att vi måste komplettera vår dagstidning med en prenumeration av även annan utrikesbevakning, om vi vill hålla oss orienterade om omvärlden utöver korta nyhetsinslag. Detta särskilt eftersom dagstidningarnas utrikesnyheter ofta tas från internationella nyhetsflöden. Kanske finns det tillräckligt många svenskar som gärna vill veta vad Sverige och svenska företag i dag spelar för roll för människorna i de delar av världen dit vi förr skickade våra missionärer, för att det skall skramlas ihop medel som kan skicka iväg grävande journalister.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.