Katolicism

Ordet ”katolsk” betyder ”allomfattande”, ”universell”. Det är säkert obekant för många i Sverige. På vårt språk signalerar ordet snarare något avvikande och egendomligt. ”Är du alldeles katolsk?” hette det förr när någon hade gjort bort sig. Orsaken är naturligtvis reformationen då den katolska kyrkan utestängdes från Sverige, då det blev straffbart att ansluta sig till den och det enda man hörde om den var att den var något rysligt som alla måste hålla sig ifrån. Detta förändrade då också själva ordets betydelse. I England blev det däremot kvar i sin ursprungliga mening. Att ha a Catholic taste är ingenting excentriskt; det är att ha breda intressen och aptit på det mesta.

Språket påverkar vårt sätt att tänka, så också i detta fall. När man i dagens medier träffar på ordet ”katolsk” får man i allmänhet inte känslan av att det handlar om en global gemenskap av mer än en miljard människor. I stället förs tankarna till något slags inskränkt och småaktigt samfund som styrs med järnhand av en liten grupp konservativa herrar i Rom. Det väcker föreställningen om att alla katoliker tänker och handlar på kommando som i en liten fanatisk sekt. Var och en som har någon personlig erfarenhet av den katolska kyrkan inser hur absurd den nidbilden är.

Det kan kanske tyckas obegripligt att tillhörigheten till den katolska kyrkan kan upplevas som en frihet, men det är ingen paradox. Katolicismen har stor vidd och många valmöjligheter. En svensk katolik står rätt så fri gentemot de växlande ideologier som dominerar opinionen här på vår hemmaplan. Man är dessutom fri från föreställningen att enbart det svenska duger. Det är en frihet från rasism och främlingsfientlighet eftersom kyrkan omfattar alla folk och raser. Man är inte fånge i nuet eftersom kyrkan sträcker sig två tusen år genom tiden och ständigt efterlämnar sina spår som avlagringarna i ett bergmassiv. Tidens och rummets gränser blir på det sättet övervunna, och det ger en trygghet, om än av ett helt annat slag än folkhemmets.

Det innebär också att en stor mångfald kan samsas inom en och samma ram. En koreansk, en nigeriansk och en mexikansk katolik kan vara ytterligt olika till livsföring, sedvänjor och mentalitet, men de tillhör ändå en och samma kyrka. Helgonen, som kommer från alla folk och länder och som man firar i kyrkan, är en ständig påminnelse om katolicismens universalitet och förmåga att innesluta människor av de mest skilda slag.

Det säger sig självt att alla dessa människor inte är stöpta i en och samma form. Den katolik som reser ut i världen och upplever kyrkolivet i olika länder gör snart den märkliga erfarenheten att mycket som är på en gång främmande och välbekant. Den katolska gemenskap som man möter jorden runt underlättar kontakterna människor emellan och gör det nya mindre främmande. Vi kan se hur svenska invandrare från de mest skilda kulturer kan samlas och umgås i de katolska församlingarna, även om de gärna också lyfter fram sin respektive egenart.

Inom varje form av kulturellt bestämd katolicism finns det en spännvidd mellan olika ståndpunkter, ibland i viktiga frågor. Kyrkan har en gemensam tro och bestämda principer, men inom den ramen finns stor frihet till egna ställningstaganden och initiativ. Vi kan se detta redan inom medeltidskyrkan, där nya ordnar – som cistercienser, franciskaner och dominikaner – dök upp med nya och ibland motstridiga ideal men ändå kunde leva sida vid sida och ibland i samverkan. De gav också människor en viss valfrihet – alla tvingades inte in i samma typ av församlingar. Och liknande valmöjligheter existerar också idag.

Det finns inget förbud inom kyrkan för katoliker att öppet kritisera kyrkoledningens beslut på olika nivåer. Inte heller påven är immun mot kritik, även om man yttrar sig om honom med vederbörlig respekt. Tvärtemot vad många tror finns det ingen censur inom kyrkan som undertrycker yttrandefriheten – sådant tillhör tidigare skeden i historien. Men intern kritik har alltid funnits och är nödvändig för att misstag och ofullkomligheter skall kunna korrigeras. Kyrkan är ingen totalitär stat.

De inre spänningarna inom kyrkan under det senaste århundradet har till stor del varit politiska. Det som lekmännen har tvistat om har för det mesta inte gällt trosfrågor utan samhällssynen. Det har funnits och finns olikheter mellan konservatism och politisk radikalism som ännu kan leva med full styrka, till exempel i Latinamerika. Det har bland kyrkans ledare funnits en betydande rädsla för socialismen (som i sin tur ofta varit kyrkofientlig), och man har följaktligen gärna lierat sig med konservativa krafter, men det är inte något i sig katolskt. Just exemplet Latinamerika har visat att den faktiska verkligheten har tvingat fram ett engagemang i kyrkan för politiska förändringar som vi förknippar med namn som Helder Câmara och Oscar Romero. Vatikanen förhöll sig på den tiden avvaktande eftersom den anade marxistiska tankegångar bakom befrielseteologin men utan att fördöma den som sådan. Större sociala satsningar från kyrkans sida har fått olika utformning i olika länder och varierar naturligt nog alltefter de lokala förhållandena.

i dag finns inom katolicismen en spänning mellan ”traditionalister” och ”progressiva” som snarare handlar om kyrkans inre förhållanden, om gudstjänst och församlingsliv men också om kyrkans relationer till andra gemenskaper, om ekumenik och religionsdialog. Däremot har den vetenskapsfientliga inställning som så ofta möter inom amerikansk protestantism ingen motsvarighet på katolskt håll.

Om alla var traditionalister skulle ingenting hända i kyrkan; om alla var reformivrare skulle den falla sönder i tusen fraktioner. En bredd i åsiktsbildningen och en inre sammanhållning är båda nödvändiga i en global kyrka, och denna spännvidd finns för övrigt i Vatikanen själv. G.K. Chesterton har uttryckt saken på ungefär detta sätt: sätter man upp ett stängsel går det lättare att röra sig fritt innanför det; bristen på gränser skapar däremot otrygghet. Detta är ingenting specifikt för den katolska kyrkan utan gäller faktiskt varje samhälle eller organisation som förenar gemensamma grundvärden med inre frihet.

Kyrkans kontinuitet och dess anpassning till nya förhållanden bärs båda upp av de troende under det kyrkliga läroämbetets ledning. Det finns en ständigt fortgående reflexion som visar att kyrkan är en levande gemenskap och inte en död institution. Till detta hör att så många initiativ tas av nya rörelser och bidrar till att kyrkan förs vidare in i framtiden.