Psalmen som retorik

Retorik är konsten att övertyga, enligt den klassiska definitionen av Aristoteles – eller konsten att få rätt, enligt en senare författare: att genom ett välberäknat bruk av ord få åhöraren, publiken, församlingen eller den enskilde läsaren med på noterna, att hysa de känslor och värderingar som talaren/författaren/sändaren vill bibringa mottagaren. Enligt den aristoteliska teorin är ett tal inför en församling anting-en ett högtidstal, ett rättegångstal eller ett överläggande (politiskt) tal. Högtidstalaren uttrycker gemenskapens känslor och celebrerar en samhörighet kring vissa värden. Rättegångstalaren försöker bevisa någons skuld eller oskuld till ett brott. Den politiske talaren värderar en kritisk situation och pläderar för ett visst handlingssätt.

Den underavdelning av retorisk praxis som kallas förkunnelse kan ses som en kombination av högtidstal och överläggande tal. Den religiösa församlingen liknar den politiska. Den religiösa predikanten, lika väl som den politiska, slår vakt om vissa trossatser med därav följande värderingar och rekommenderar en attityd eller en handling. Förkunnaren utgår från en tradition eller en grundläggningsberättelse som ger anvisningar för nuet. Det förflutnas erfarenheter tröstar, lär, förmanar och varnar. Uppgiften och utmaningen är att stärka församlingen i dess övertygelse, att vara uppbygglig, ingjuta mod, att mana till samling kring det gemensamma arvet och ansvaret och varna för det som hotar gemenskapens sammanhållning. I denna uppgift ingår också att teckna en hotbild. Inget håller en gemenskap samman så som ett tydligt tecknat hot. Framställningen utmynnar i en plädering: låt oss därför!

Här kan också diktningen och sången brukas. Lyrik och poesi är i vanliga fall inte direkta medel i den medvetna påverkans tjänst. Den stora diktningen hör inte hemma i samma plats i hjärnan som argumentation och medveten agitation. Visserligen har makthavare i alla tider anställt poeter för att driva propaganda – hovpoeten var i gångna tiders furstehov vad pr-konsulter, informatörer och spindoktorer är i våra dagar. Propaganda- och lärodikter överlever sällan sin tillkomstsituation. Men det kan däremot kampsången göra.

Sången ädla känslor föder,

hjärtats nyckel heter sång.

Må vi då i toner svära

trohetseden hand i hand.

Liv och blod för Sveriges ära.

Hell, vårt dyra fosterland.

Sången föder också känslor av andra slag, inte minst aggressiva och martialiska. Musiken går direkt till hjärtat. Den passerar alla andra centra. Bortom vår korta musikhistoria ligger miljontals år av lyssnande till akustiska signaler. Kanske har våra musikupplevelser ett samband med mycket gamla strukturer i vår hjärna. Musiken har från början, skriver Alfred Einstein, två syften, att hetsa upp och att lugna ner: militärmarscher och regndroppspreludier har båda syftet att påverka känslolivet, till aggressivitet och mod, respektive sinnesro. Vi lyssnar till musik, och utövar musik, därför att den åstadkommer något i oss, oklart vad.

Den politiska församlingen använder gärna musik som kommer psalmsången nära. Kampsången kan användas i nya och överraskande situationer, då man inte längre så noga tänker på vad som faktiskt står i texten. Internationalen tillkom under Pariskommunen 1871 och sjungs, åtminstone den inledande strofen, i demonstrationstågen varje första maj, även om man numera hoppar över (eller åtminstone under socialistiska regeringsperioder inte betonar) orden

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,

vi under skatter digna ner.

Den franska Rhenarméns kampsång år 1792 introducerades i Paris av en bataljon frivilliga från Marseille och fick därför namnet Marseljäsen. Man sjunger faktiskt på fullt allvar följande text, enligt franske presidentens hemsida: Qu’un sang impur / abreuve nos sillons, det vill säga: ”Måtte ett orent blod vattna våra [åkrars] fåror”. Inte ens den mest patriotiske fransman menar något med dessa ord. Man upprepar en text som fått status av nationalsymbol, oavsett innehållet – så som vissa kyrkbesökare läser med i trosbekännelsen av pietet för traditionen, utan att bokstavligen tro på de kristna dogmerna.

I efterkrigstidens DDR kunde det folkuppfostrande syftet, att öka produktionen, uttryckas i denna skolsång, medvetet skriven som en psalmvers:

Mein Bruder ist ein Traktorist

in einem Dorf in Sachsen,

er leistet, was nur möglich ist,

damit die Halme wachsen.

Er rechnet oft und überlegt:

Kann ich’s noch besser machen?

Und wie er seinen Traktor pflegt –

das Herz kann einem lachen!

Er kämpft dafür, daß Frieden ist,

mit starken Eisenpferden.

Mein Bruder ist ein Aktivist!

Und ich will einer werden.

Den politiska kampsången manar till samling och handling kring vissa värderingar, i ordalag som liknar religionens:

Befrielsen är nära,

tiden är nu mogen!

Nu vaknar vi kvinnor.

O, alla kära systrar,

dagen är äntligen här

då vi ger varandra stöd

att ta det stora steget

att klara av vårt sista prov

fram till rosor och bröd

åt var och en efter dens behov.

Men kan vi, vill vi, törs vi?

Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!

Sången har från början hört till den kristna liturgin, något som är så självklart att det här inte behöver styrkas med bibelcitat. Den kristna hymnproduktionen har pågått sedan nytestamentlig tid, dels som lovsång till Gud, inspirerad av de bibliska sångerna, framför allt Psaltaren, men också i syftet att utöva påverkan på brukarna. Diktaren vill med sångens hjälp få församlingen att dela hans etiska och/eller teologiska övertygelse. Den äldsta kristna sångboken, Salomos oden från 100-talets början, innehåller orden

Du skall inte köpa en främling,

ty han är av ditt eget blod,

veterligen det första förbudet mot slavhandel.

Märkvärdigt nog var det ärkekättaren Areios (Arius) som på allvar introducerade hymndiktningen i kyrkan. Han propagerade i sjömansvisor för hamnarbetare i Alexandria sin doktrin att Kristus är en skapad varelse och inte av samma väsen som Fadern. Areios idéer ansågs så farliga att man nogsamt utplånade varje spår av hans sånger, men den arianska heresin blev en mäktig utlösande faktor för hymndiktningen. Kyrkofäderna Hilarius av Poitiers och Ambrosius av Milano författade hymner med anti-ariansk udd. De framhöll alltså att Kristus inte är skapad utan född av Fadern före tidens början, och tillfogade lovprisningar av den gudomliga Treenigheten, inspirerade av trosbekännelsen från Nicaea 325. Ambrosius lät församlingen sjunga dessa sånger under nattliga bönerallyn i Milano, då striden mellan katoliker och arianer fortfarande var oavgjord. Han blev därigenom den västerländska hymndiktningens introduktör och trendsättare. Ingen mindre än Augustinus var, tillsammans med sin mor, med vid ett av dessa tillfällen. Sjungandet gjorde honom upprymd: ”Vad kan vara mer effektivt än en bekännelse till Treenigheten, dagligen sjungen med en mun av hela folket?” Augustinus bekämpade senare donatisterna i en taktfast kampsång med refrängen ”Ni som har friden kär, döm nu vad rätt är!”. Den var alltför situationsbetingad (och opoetisk!) för att införlivas i den kristna hymnskatten, trots författarens status.

Den spanske militären Prudentius (cirka 400) drog sig som pensionär tillbaka för att skriva hymner i samma klart retoriska syfte: att bekämpa heresierna, utlägga den katolska tron, krossa hedendomen, svärta ner gudakulten i Rom, och att förhärliga martyrerna och apostlarna. Han skrev hymner, avsedda för privat läsning, mot patripassianer, markioniter, sabellianer, judar, homuncioniter, priscillianister och doketister. På detta sätt blev han på köpet en värdefull religionshistorisk källa.

Under medeltiden blev behovet av hymn som varning mot villoläror mindre uttalat, allteftersom den katolska kyrkan etablerade sig som dominerande andlig referenspunkt i samhället. Men när heresier dök upp och fördömdes av kyrkan fick detta reflexer i hymndiktningen. Thomas av Aquino är med all sannolikhet författaren till hymnerna i tidebönen på Kristi Lekamens dag. Där inskärper han – gentemot rent symboliska tolkningar av eukaristin – transsubstantiationsdogmen i sinnrika rimflätor, som en ordagrann prosaöversättning inte kan göra rättvisa åt:

”En dogm gives de kristna: bröd förvandlas till kött, vin till blod. … Han (Kristus) styckas inte, han bryts inte, han delas inte, han mottas hel och hållen. En eller tusen tar emot honom: den ene får lika mycket som den andre, och han förtäres inte genom att mottagas.”

Att texten överlever sin tillkomstsituation bevisas av att den har använts men förvandlats till sin motsats i en svensk protestantisk version:

Bröd och vin förvandlas icke.

Himmelsk spis vi äta, dricka

uti jordisk sluten in.

Det klassiska exemplet på hur nya teologiska idéer sprids på sångens vingar är naturligtvis de reformatoriska rörelserna på 1500-talet. Luther, språkligt geni och genommusikalisk, blev föregångsman. När han diktar

Der alt böse feind

mit ernst ers itzt meint,

gros macht vnd viel list

sein grausam rüstung ist,

så syftar han på påven, betraktad som Antikrist. Med annan inramning får orden helt annan innebörd. Under finska vinterkriget blev psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” en fosterländsk kampsång mot den ryska invasionen. Mörkrets furste var då Stalin.

Jag vill i fortsättningen ge några exempel på psalmen som kampsång utan att gå in på författarfrågor, utan att betygsätta eller värdera estetiskt, litterärt eller dogmatiskt. Poängen här är en annan. I och med att en text placeras i officiell psalmbok blir den kanoniserad: den blir uttryck för gemenskapens officiella syn i en fråga, en verklighetsbeskrivning och ett ställningstagande för en viss problemlösning, som gemenskapens medlemmar förutsätts vara solidariska med.

Tydligast blev detta i de konfessionella striderna. Också här i Sverige blev Rom och påven föremål för inhemsk psalmdiktning. Under rubriken ”Om antichrist” finner man i 1695 års psalmbok följande vers:

Ofödder är den menniska än,

som kan allt spel beskrifwa,

det påfwen med så många allen’

i werlden plägar drifwa,

med munkeri och mångt parti.

De honom äro like:

hans kreatur, hwart i sin skrud,

utstängde från Guds rike.

I Den danske salmebog talades det ännu på 1980-talet om hur efter ”paveløgn og munkedrømme”

Morten Luther med Guds ord

tænde lys igen på jord.

Och i den nu gällande utgåvan sjunger man:

Tak, fordi, trods alle paver,

ordet går, og Skriften står!

I den svenska katolska psalmboken Cecilia från 1950 hette det tvärtom:

Vi älska vår Kyrka, vars krona

är törnen från Golgatas jord,

vars tron är det eviga Roma,

vars spira är sanningens ord.

Och den katolske biskopen kunde vid mitten av 1900-talet hälsas av orden:

Var hälsad, trogne herde,

aposteln i vårt land.

Se, tusen år är staven

som lagts i Ansgars hand.

Sankt Brynolf har den burit,

Hans Brask den trohet svurit.

Psalmboken blev i Norden på 1600-talet, med dess sammanfall av stat och kyrka, en folkuppfostringsbok, officiellt uttryck för de värden som nationen förväntades hylla och fylkas kring. Många psalmer formulerades som lärodikter, ”katekesen, författad i sånger”, som den första rubriken i 1695 års psalmbok lyder.

Den didaktiska psalmboken fick sin klassiska form (och formfulländning) i och med den wallinska psalmboken 1819. Med klar disposition inskärptes den kristnes plikter och rätta attityder. Redan innehållsförteckningen är en teologisk traktat. I den femte huvudavdelningen om ”Kristeligt sinne och förhållande” behandlas de kristna dygderna i tur och ordning.

En stor del av den wallinska psalmboken är introspektiv, skriven i jag-form. Syndaren betraktar sin ovärdighet:

Jag är, o Gud, din nåd ej värd,

fastmera värd din aga

men finner tröst i Kristi ställföreträdande och oförskyllda försoning. När man drabbas av lidande och orättvisa är Kristi bud klart:

Förlåta, ömka mänskors brott

och hämnas med välgärning blott.

Också nöjeslivet behandlas:

Då skall ett oskuldsfullt, ett måttligt

tidsfördrif

förnya hug och kraft till verksamt

dygdelif.

En stor del av psalmerna syftar på de olika stånden i samhället, tydligt hierarkiskt strukturerat i översåtar och undersåtar, domare och rättssökande, lärare och åhörare, husbönder och tjänare, makar, föräldrar och barn, åldringar och unga. I efterdyningarna till franska revolutionen manas till respekt för överheten, som icke bär svärdet förgäves (Rom 13:4):

Lef rättrådig, from och nöjd,

gif din skatt, och bär din börda!

Max Webers teser om den protestantiska etiken kan här finna stöd:

Var arbetsam, du jordens son!

I svett skall du dig föda.

Guds gåfvor då i samma mån

som svettens droppar flöda.

Eller i en psalm under rubriken ”Lydnad för Guds vilja”:

För lycka, bröd och ära,

i denna värld ej strid.

Efter de nya revolutionerna på 1800-talet och efter marxismens och Nietzsches religionskritik, som anklagade kristendomen för att vara slavmoral eller maktens redskap för att hålla massorna i schack, var det i längden omöjligt att behålla sådana moraliserande inslag i psalmboken.

Däremot var krigisk metaforik gångbar fortfarande ännu under mellankrigstiden. Den ungkyrkliga rörelsen, som blickade tillbaka till stormaktstidens union av stat och kyrka, anknöt gärna till korstågssymboliken till värn för det nationella, kristna arvet. Det kunde i ett psalmförslag heta:

Av Herren tag

ditt riddarslag,

i from tillbedjan böjd.

Vid förarbetet till 1937 års psalmbok efterlystes dikter som återspeglade de senaste 100 årens industrialisering. Ett förslag 1936 löd:

Du går i verkstad och fabrik

i brus av hjul och remmar,

och gjuter kraft av himmelrik

i våra trötta lemmar,

men detta ansågs inte tillräckligt poetiskt övertygande för att tas med i den färdiga psalmboken. Ämnet återkom på 1970-talet:

Se, Herre på vår arbetsdag

i varuhus, kontor, fabrik.

Hjälp oss att mitt i jäkt och slit

bevara stillheten och tron.

Under andra hälften av 1900-talet har man talat om den svenska psalmexplosionen, en tidigare sällan skådad kreativitet. Ämnena för psalmsången som enande, uppfordrande genre vidgades dramatiskt och blir ett dokument om samhällets och livskänslans förvandlingar. Det introspektiva draget finns kvar, men självprövningen gäller inte längre den enskildes syndighet utan snarare trossvårigheter inför tillvarons komplexitet och världens olyckor, som nu kan beskådas i samma sekund som de utspelas. Den enskildes ovärdighet inför Gud är inte längre något tema, däremot känslan av värdelöshet i samhället. Saken blir särskilt tydlig i samlingen Psalmer i 2000-talet (Stockholm 2006), ett försöksmaterial som innehåller texter tillkomna efter den ekumeniska psalmboken 1986. Att det är ett försök betonas i förordet. Framtiden får visa vad som håller.

Redan på 1960-talet hade det då nya ordet ’stress’ introducerats i psalmdiktningen. Numera hör det till basförrådet av ord som vill beskriva de mänskliga villkoren:

Mitt i stress och rastlöshet

lyser Kristi hemlighet.

Mitt i stadens mänskomassa,

mitt i oro, stress och hets.

Den enskilda människans maktlöshet artikuleras:

Med bävan vi ser, hur herrar med makt

planerar för kaos och sprider fördärv

och slösar miljarder på vapen för slakt.

Gå före oss, Gud, på marsch, i protest.

Efter en skilsmässa sjunger den ena parten till den andra:

Det jag vågar hoppas nu,

den längtan som räddar mig,

är att jag en dag kan säga att jag

förlåter mig själv och dig.

Evolutionsbiologin skymtar diskret i några rader som ifrågasätter den starkares rätt mot den svagare. Bönen är riktad till den helige Ande:

I den galna världens spegel

visa oss vårt vilddjursjag.

Det feministiska perspektivet framkommer i denna påsksång för kvinnans rätt till prästämbetet:

Där traditionen binder oss – rulla stenen bort

Där män begraver Sanningen – rulla stenen bort

Där kvinnor nedvärderas än – rulla stenen bort

Flera psalmer ägnas miljön:

Vi har i strid mot allt förnuft

förgiftat vatten, jord och luft.

Nedsmutsningen av miljön bekänns som en kollektiv synd:

Må Gud förlåta vad vi gjort

och lära oss i smått och stort

att värna om en ren miljö

i jord och himmel, hav och sjö.

Mot vinstintressen ställs skapelseteologi och förvaltarskapstanke:

Tillväxten äter på skapelsens hus.

Men ännu andas Guds Ande.

Om man analyserar innehållet med retorikens redskap kan man se att en ny värdeskala (och därmed hotbild) här avtecknar sig. Här gäller det den internationella befrielsekampen, rättviseaspekten, kritiken mot ekonomismen, familjens kris, relationsproblem, trossvårigheter, människans känsla av identitetslöshet och ambivalens, det feministiska perspektivet, miljörörelsen och öppningen mot nya kulturyttringar. Man är inte rädd för medvetet opoetiska ord som produktion, talang, nattvardscalypso, kontorspalatser, hora, vulgär, acceptera, börsen, perspektiv, entreprenörer, ambivalenta (rimmar på vänta och glänta).

Vad i allt detta som kommer att överleva tidens prövning återstår som sagt att se.

Som så mycket annat upplevs också psalmböcker allt snabbare som inaktuella och otillfredsställande och ropar på revisioner, tillägg och ersättningar. Också psalmen är i någon mening en förbrukningsartikel.

Men det vore ju underligt om den faktiska verklighet som människor upplever som existentiella hot inte skulle avsätta spår i psalmdiktningen, som bevisligen är en trendkänslig genre. Så blir psalmdiktningen, som all annan diktning, ett vittne om en viss tids och miljös horisonter, förhoppningar och rädslor – men också om vilka värderingar gemenskapens talespersoner vill att församlingen ska dela.

Den intresserade läsaren kan få exakta källuppgifter via redaktionen.

Artikelförfattaren är professor emiritus i latin.