Katoliker och hinduer i Indien

Efter valet i september och oktober 1999 fick Indien en koalitionsregering med 24 partier under ledning av Bharatiya Janatapartiet (BJP). Mot alla odds har denna regering hållit sig kvar vid makten mycket tack vare premiärminister Atal Behari Vajpayee.

Vajpayee gäller för att vara en medlare som förmår tygla de radikala krafterna bland de hinduiska fundamentalisterna. Ledningen för BJP försökte vid partiets högsta beslutande rådsmöte i Nagpur i augusti 2000 genomdriva en principiell politisk öppning då man uppmanade muslimerna att stödja partiet. Partiordföranden Laxmanging gick så långt att han kallade muslimerna ”kött av vårt kött och blod av vårt blod”. Också mot dalits, de kastlösa, visade man en ny öppenhet. Allt för att värva röster för BJP och för att avlägsna den stämpel som präglat partiet att uteslutande tillvarata hinduiska intressen.

Det är oklart om denna kursändring har sin motsvarighet i partiets breda lager och än mer kan man ifrågasätta om muslimer och dalits låter sig övertygas av en sådan generellt uttalad kursändring hos partiet. I synnerhet som regeringens faktiska politik inte alls motsvarar den nya öppenheten. Regeringen belastas också av en hel rad korruptionsskandaler bland koalitionens toppolitiker. Pressen har särskilt uppmärksammat en korruptionsskandal i försvarsministeriet då en journalist som föregav sig vara vapenhandlare på ett inspelat band har kunnat dokumentera besticklighet. Detta avslöjande ledde till den katolske försvarsministern George Fernandes avgång på grund av att hans fru var inblandad i affären.

Den indiska ekonomin har under senare år visat sig vara relativt stabil. Den ekonomiska reformpolitiken och den ekonomiska liberaliseringen fortsätter trots protester bland den fattigare delen av befolkningen. Den sociala budgeten ökar dock ingalunda i takt med befolkningstillväxten. 1999 överskred Indiens befolkning en miljard och fördelningsklyftan mellan rika och fattiga har snarare vidgats.

Enligt de indiska myndigheternas officiella uppgifter uppgår den andel av befolkningen som lever under FN:s absoluta fattigdomsgräns till mer än 30 procent. Andra inofficiella siffror pekar på 40 till 50 procent. I synnerhet på landsbygden är fattigdomen mycket utbredd. Det talas om en självmordsvåg bland bönder för att dessa inte ser någon utväg ur sin prekära ekonomiska situation. I våras tilltog ryktena om självmord bland vävare i Sydindien. Dessa hade förlorat sina arbeten på grund av modernisering med mekaniska vävstolar i textilindustrin.

Den indiska biskopskonferensen uttalade sig i maj i år om globaliseringens effekter på de sociala förhållandena i Indien. Effekten av de fria marknadskrafternas mentalitet har lett till ytterligare förlust av socialt medvetande och solidaritet och påskyndat marginaliseringen av de fattigaste befolkningsskikten. Indiens biskopar uppmanar katolikerna till ökad solidaritet med de fattiga och till ett större socialt engagemang.

I Indien finns till antalet fler människor som lever under fattigdomsgränsen än i något annat land på jorden. Det kan tyckas som en ironi att Indien är nummer nio bland världens nationer om man räknar bruttosocialprodukten (BNP plus ett uppskattat värde av ickeregisterade affärer och tjänster) men kommer på nionde plats om man rangordnar de fattigaste länderna efter deras grad av fattigdom. Mätt med FN:s Human Development Index kommer Indien så lågt som på plats 132 bland 150 länder. Detta förhållande står i skarp kontrast till bilden av Indien som ett land som förmår bygga moderna raketer och satelliter och som spelar en växande roll inom den moderna informationsteknologin och som kan erbjuda experter på detta område åt världens industrinationer.

Under de senaste tre åren har det ofta förekommit våld mot kristna och kristna institutioner framför allt i delstaterna Gujarat, Maharash-tra, Orissa och Uttar Pradesh, det så kallade hindubältet. Ett av de senaste exemplen är attentatet mot katedralen i Muxaffarpur i delstaten Bihar. Där exploderade ett flertal hemmagjorda bomber efter kvällsmässan den 5 maj i år. Bomberna hade gömts bakom helgonstatyer och bringades att brisera när stubintrådarna antändes. Stora materiella skador uppstod, men lyckligtvis inga personskador. I katedralen fann man flygblad med texten: ”Stoppa omvändelserna! De kristna ut ur Indien! Hela Indien måste bli hinduiskt!”

Dessa former av terror och hot mot den kristna minoriteten fördömdes inte bara i kyrkliga kretsar utan också av politiker. Attentatet är ett i raden av våldsdåd riktade mot etniska och religiösa minoriteter, i synnerhet mot kristna. I juni 2000 förekom en hel rad bombdåd mot kristna kyrkor i Andhra Pradesh, Karnataka och Goa med materiella skador och personskador som följd. I samband med dessa dåd riktades kritik mot polisen och domstolsväsendet för att de varit försumliga med att bekämpa attentatsmännen och de grupper som understött dem.

Stereotypa utsagor från indiska politiker som gick ut på att dåden utförts av ”kriminella element” som styrdes av habegär och hämnd mottogs av de religiösa minoriteterna med en tilltagande skepsis. Det sätt på vilket kända hinduiska radikala grupper öppet förordat våld mot kristna och andra minoriteter visar tydligt i vilka kretsar attentatsmännen står att finna. En grupp som uttryckligen nämns i detta sammanhang är den hinduiska organisationen Hindurådet (Vishva Hindu Parishad, VHP), Nationella självhjälpsförbundet (Rashtiya Swayansevak Sangh, REE) och partiet De starka och de tappra (Bajrang Dal).

Bajrang Dal sticker inte under stol med sitt hat mot de kristna. I en artikel publicerad i Times of India förklarar Dharmandra Sharma, ledaren för den radikala hinduorganisationen i delstaten Uttar Pradesh, att Bajrang Dal kommer att satsa allt på att fördriva de kristna från Indien eftersom dessa är ”större fiender än muslimerna”.

I ett gemensamt yttrande har den Indiska katolska organisationen (AICU), Kristet forum för mänskliga rättigheter och Kyrkorådet för hela Indien anmodat regeringen att undersöka varför våld mot präster och nunnor liksom mot skolor och sjukhus i kyrklig regi ökar utan att polisen lyckas gripa gärningsmännen. Indiska kyrkorådet och biskopskonferensen krävde i ett upprop i juli 2000 att regeringen snarast skulle vidta åtgärder så att våldet mot den kristna minoriteten skulle stävjas. Det framfördes också krav på att sådana grupper som utövar våld skulle förbjudas och att de medlemmar som gjort sig skyldiga till brott skulle straffas.

Hinduiska grupper kräver konversionsförbud

Den som efter attentat mot kristna 1999 initierade en debatt på nationell nivå om problemet med konversioner var premiärminister Vajpayee. Det framgår inte helt klart vilken uppfattning han själv då företrädde. Uppenbart ville han föreslå att man skulle diskutera fenomenet att det i det multireligiösa Indien ofta förekommer religionsbyten genom konversioner, vilket åstadkommer spänningar mellan de olika religionsgemenskaperna. De radikala hinduerna tog tillfället i akt och ledde ensidigt in diskussionen på frågan om vad som borde göras åt ”tvångsomvändelser”. De insinuerade att de kristna kyrkorna förde en målmedveten politik med tvångsmässiga omvändelser och att detta resulterade i våldsamma reaktioner från hinduiskt håll.

Den karitativa verksamheten och sjukvården bland de fattigaste indierna skulle inte ha bedrivits av nästankärlek utan varit inriktad på att utnyttja nöden i vissa grupper av kastlösa och stambefolkningar för att vinna konvertiter till kristendomen. Vid jordbävningskatastrofen i januari 2001 i Gujarat, då mer än 100 000 människor omkom, förhindrades kristna grupper i vissa fall av hinduiska fanatiker att delta i hjälparbetet.

Vissa hinduiska grupper har upprepade gånger krävt ett generellt förbud mot konversioner vilket skulle skrivas in både i delstaternas och i landets författning. Dessutom ökar antalet ”rekonversioner” från kristendom till hinduism och dessa omges av mycken publicitet i hinduiska kretsar. En ledande hinduisk swami från Orissa, Nischalananda Saraswati Maharaj, har till och med krävt att alla omvändelser som skett efter Indiens självständighet 1947 skulle betecknas som illegala och upphävas.

En ”återkonversion” som faller utanför denna ram rör jesuitpatern Anthony Fernandes från Gujarat, som efter vad som försports från hinduiska kretsar i april i år skulle ha deltagit i en reningsceremoni i Varanasi. Detta skedde som svaret på ett rop från förfädernas andar att han borde återvända till sina rötter. Den 58-årige jesuiten fick vid detta tillfälle ett nytt namn, Shankar Deva. Från jesuiterna hävdar man att Fernandes sedan länge lider av en psykisk störning och därför inte längre lever i någon jesuitkommunitet. Det rör sig nog här om ett medicinskt fall. De radikala hindugruppernas argumentation mot de lägre kasternas och de kastlösas övergång från hinduismen är knappast konsekvent. Å ena sidan vill de behålla dessa svaga grupper i hindufållan men å andra sidan diskriminerar de samma människor och hindrar dem att delta som likaberättigade trosfränder i gudstjänsterna i hindutemplen. När en grupp människor tillhörande de lägre kasterna i april i år tillsammans med några daliter besökt ett tempel tillhörande de övre kasterna i byn Tankara i Mahabubnagar i delstaten Andhra Pradesh utdömde byäldsten ett straff på 5 000 rupier för rengöringskostnaderna av detta tempel som förorenats genom dessa människors närvaro. Men daliterna vägrade att betala och åstadkom därigenom en öppen motsättning. Tack vare att saken uppmärksammades offentligt vann de affären mot de högre kasterna.

Sedan många år kräver radikala hinduorganisationer skärpt kontroll av de gåvor från utlandet som de kristna kyrkorna tar emot, ja till och med att detta inkomstflöde helt stryps. I mars 2000 gjorde Vishva Hindu Parishad (VHP) återigen en framstöt och krävde att alla gåvor från utlandet till organisationer som inte är underställda någon delstatsregering skulle kontrolleras av centralregeringen och av Indiens centralbank. Man hänvisade då återigen till att dessa pengar kom från en internationell sammansvärjning bestående av många utländska kristna organisationer och även om pengarna var avsedda för sociala ändamål tjänade de sist och slutligen endast till att omvända socialt svaga grupper till kristendomen. VHP:s internationella generalsekreterare, Pravin Togadia, varnade den indiska regeringen för att våldsamheter liknande dem i Östtimor skulle kunna bli följden om kontrollen av tillflödet av utländska biståndspengar inte skärptes.

Den gamla hamnstaden Goa, som under 451 år varit centrum för en portugisisk koloni och som 1961 uppgick i den indiska förbundsstaten kallad provinsen Panaji, är en viktig temperaturmätare på förbindelserna mellan kristna och hinduer. I maj i år väckte det stor uppmärksamhet i den indiska pressen att den portugisiska Orientstiftelsen i Goa finansierat restaureringen av ett gammalt Mariakapell och ett hinduiskt tempel. Mariakapellet Nossa senhora de Monte uppfördes 1519 av en Alonso de Albuquerque. De indiska antikvariska myndigheterna gav redan för 20 år sedan denna byggnad status som kulturminnesmärke, men man uppgav att pengar saknades för att sätta byggnaden i stånd genom renovering. Att nu medel från den forna kolonialmakten kunnat återskapa kapellet i dess originalskick betraktas säkerligen som en politisk handling. Även om man från den portugisiska stiftelsen är mån om att framhålla sambandet i finansieringen mellan renoveringarna av Mariakapellet och hindutemplet Shree Saptokoteshwar i gamla stan i Goa, går det inte att bortse från hinduernas krav på gottgörelse för de portugisiska kolonialherrarnas förstörelse av hinduiska tempel. Detta hindutempel från 460-talet skall för övrigt ha förstörts av jesuiter på grund av en påfallande fallossymbol. För hinduerna borde renoveringen kunna få ett symbolvärde som hjälp att hela gamla sår.

Även om dialogklimatet mellan religionerna i Indien försämrats under senare år finns det ändå en levande tradition av religiös tolerans, dialogberedskap och medvetande om ett gemensamt samhällsansvar. Som ett hoppfullt tecken framstår utan tvekan det möte som hölls i april i år i Nagpur, där man behandlade missbruk av religionen för politiska syften. Det var arrangerat av den indiska katolska biskopskonferensens dialogkommission och samlade religiösa ledare från hinduism, islam, sikhism, jainism och Bahai-rörelsen och från de katolska och protestantiska kyrkorna. För att komma till rätta med rivaliteten mellan religionerna enades de religiösa ledarna om att initiera en ”handlingens dialog” religionerna emellan med syfte att förbättra förhållandena för de allra fattigaste. I kampen mot fundamentalismen är det nödvändigt att öka kunskapen om andra religioner. Detta sker bäst genom en ”livets dialog” där man gemensamt kämpar mot sociala missförhållanden som diskriminering av minoriteter och kvinnor och mord på små flicke-barn.

Jämsides med dalits, de kastlösa, diskrimineras också adivasi, stammar som tillhör urbefolkningen. Det krävs en intensiv kamp för deras rätt till etnisk, religiös och kulturell identitet. De måste värja sig mot att uppsugas av radikala hindugrupper. Även om det är svårt för dem att bevara sina traditionella seder och sin religion finns det bland dem fortfarande en levande religiös praxis. Den kristna missionen har sedan mer än 100 år varit mycket framgångsrik bland dessa folkgrupper. I de små delstaterna Nagaland, Meghalaya och Manipur har en stor majoritet blivit kristen.

Andelen av urbefolkningen som tillhör stamsamhällen har sjunkit från 70 procent för 50 år sedan till 30 procent idag. Den katolska kyrkan stöder urbefolkningens kamp för sina rättigheter. Ärkebiskop Telesphore Toppo av Ranchi tillhör själv denna folkgrupp, adivasi, och har sedan länge engagerat sig för urbefolkningarnas mänskliga rättigheter.

Mottagandet av Dominus Jesus

När troskongregationens dokument Dominus Jesus (Signum 7/2000) publicerades i september 2000 reagerade den indiska kyrkan och i synnerhet de indiska teologerna mycket negativt. Man kritiserade att detta dokument publicerats utan hänsyn till politiska biverkningar för de kristna kyrkorna i Asien och på annat håll där de kristna kyrkorna är i minoritet och därför utsätts för påtryckningar och diskriminering. I Indien var likaså reaktionen från radikala hinduer stark. Den negativa inställningen till icke-kristna religioner, som den kommer till uttryck i Dominus Jesus, utnyttjades av hinduiska ledare för att slå in en kil mellan Vatikanen och den indiska lokalkyrkan. Hinduerna anförde härvidlag de indiska biskoparnas och framför allt teologernas positiva utsagor om den interreligiösa dialogen och deras uttryck för högaktning religionerna emellan. Därmed ville de få sagt, att om den indiska kyrkan verkligen menade allvar med sitt tal om inkulturation av kristendomen och om den verkligen ville höra hemma i Indien, så måste den lösa upp banden till Rom eftersom den romerska centralmakten uppenbarligen följde en helt annan kurs och inte betraktade andra religioner som likvärdiga. K E Sudershan, ledaren för Rashtriya Swayamsevak Sangh, ställde saken på sin spets och krävde att de indiska kristna för att bevisa sin patriotism skulle grunda en egen indisk kyrka.

Generalsekreteraren i den indiska biskopskonferensen, ärkebiskop Osewald Garcias, avvisade offentligt i december 2000 insinuationen att de kristna inte skulle vara patrioter. Kristendomen i Indien är när allt kommer omkring 2 000 år gammal. Andra yttranden från radikala hinduer kunde också tillbakavisas på grund av de överdrivna slutsatser som framfördes. Men inom biskopskonferensen har efter hand uppfattningen stärkts att man borde publicera en officiell reaktion på Dominus Jesus och ett klargörande av vilket värde man tillmäter dokumentet.

I denna diskussion drog man även in ”fallet Depuis”, det vill säga troskongregationens officiella undersökning av den belgiske jesuitens bok om teologin och religiös pluralism (Signum 3/2001, s. 69). Depuis har arbetat mer än 20 år som teologiprofessor i Indien och i sin bok lägger han fram sådana ställningstaganden som indiska teologer företräder, ja, som utvecklats av dem. Det blev slutligen inget gemensamt nationellt herdabrev från samtliga indiska biskopar som ursprungligen planerats.

Att det förekommer olika uppfattningar inom biskopskonferensen om utvecklingen av den indiska teologin idag framkom vid ett möte redan i början av år 2000. Ärkebiskopen av Bombay, Ivan Dias, uppmanade där i ett emotionellt anförande de indiska biskoparna att bevara kyrkan från ”teologisk förvillelse”. Han syftade härmed på det kritiska mottagande som dokumentet Ecclesia in Asia – som utkom efter Asiensynoden – fått av en rad indiska teologer. Teologerna förebråddes för att de hade åsikter i fråga om religiös pluralism och religionsteologi som inte kunde accepteras av det kyrkliga läroämbetet. Mot sådana generaliserande och negativa uppfattningar invände i sin tur en rad indiska biskopar skarpt. Liknande interna spänningar förekom uppenbarligen i samband med biskopskonferensens ställningstagande till fallet Depuis. Men man enades slutligen om ett utkast som biskopssynodens ständiga råd stod bakom. Det måste emellertid göras klart att man också finner företrädare för en annan mer nyanserad uppfattning inom den indiska kyrkan i fråga om interreligiös dialog, ekumenik och teologisk forskning. Det råder inte heller någon tvekan om att den indiska kyrkan är trogen mot påven och läroämbetet. Den nye ärkebiskopen av Delhi, Vincent Concessao, yttrade härförleden som vicepresident i den indiska biskopskonferensen att det för biskoparnas del i första hand handlade om att uttala sig om de centrala teologiska frågorna i Dominus Jesus ”i en annan ton”. Avsikten med Dominus Jesus, nämligen att skydda den katolska läran från en teologisk läroutveckling i falsk riktning, delades av de indiska biskoparna. De anmärker emellertid att detta dokument måste läsas tillsammans med andra kyrkliga dokument för att man skall förstå den katolska kyrkans inställning till andra religioner och den interreligiösa dialogens betydelse.

Av den slingriga argumentation som utmärker biskopskonferensens uttalande framstår tydligt det dilemma som ligger i att man vill skaka av sig den skarpa tonen och den restriktiva teologin i Dominus Jesus men samtidigt också undvika att alltför öppet låta den klara differens som finns i den teologiska uppfattningen om andra religioner framgå öppet. Man citerar den i Indien allmänt omfattade principen om alla religioners jämlikhet och tolkar därmed att ”de som tillhör andra religioner kan räddas om de ärligt och i god tro följer sitt samvete och Guds vilja som han uppenbarar för dem”. De indiska katolikerna uppmanas att vara stolta över sitt indiska arv och bevara det bästa i sina kulturer och reli-gioner som Gud använder som ett medel för räddning. Här vänder man sig med adress till den indiska offentligheten. För att säkra samstämmigheten med Roms position tillfogas att de icke-kristnas räddning alltid sker i Jesus Kristus och står i ett hemlighetsfullt samband med kyrkan.

översättning: Anna Maria Hodacs