Newmaninstitutet

Den 8 september ägde i Stockholm för andra året i rad en Signumdag rum. Drygt trehundra personer hade hörsammat inbjudan att i det centralt belägna konferenscentret Norra Latin diskutera frågan om det specifikt mänskliga. I en tvärvetenskaplig dialog ställdes frågan om vad det är som gör människan till människa.

Årets Signumdag var också upptakten till ett initiativ som fått namnet Newmaninstitutet. De goda erfarenheterna från fjolårets Signumdag har inspirerat tidskriften Signums redaktion och jesuitorden i Sverige att satsa mer på det offentliga samtalet, på centrala frågor i dagens samhälls- och kulturdebatt. Den dialog som Signum har fört med hjälp av det tryckta ordet sedan 26 år tillbaka vill vi nu vidga genom att erbjuda fler tillfällen till ett mer direkt samtal. John Henry Newman, den store 1800-talsfilosofen och teologen, står som föredöme för institutets arbete. Newman var övertygad om att dialogen alltid är en dialog med erfarenheterna från andra århundraden och andra kulturer. Som kristen och konvertit tillhörde han den katolska kyrkan. Han fann i den kristna traditionen och människosynen en sanning som han ansåg att vi inte kan vara utan, inte heller i vår moderna tid – lika lite som vi som moderna människor kan klara oss utan en grundlig bildning. Newmaninstitutets mål är att arbeta vidare i John Henry Newmans anda. Vi vill främja dialogen mellan den kristna traditionen och erfarenheten å ena sidan och den av de olika vetenskaperna präglade samtida tolkningen av verkligheten å den andra. Newmaninstitutet kommer i framtiden att inbjuda till kurser, seminarier – och naturligtvis till fortsatt läsning av tidskriften Signum.

Människan och människobegreppet står idag inför en utmaning. Gränserna mellan människa och djur, ja, mellan människa och maskin, tycks suddas ut. Både naturvetenskap och humaniora har från var sitt håll problematiserat frågan om människan. Är hon bara ett resultat av sina gener, sina psykologiska präglingar och evolutionens tillfälligheter? De senaste terrordåden i New York och Washington har ifrågasatt människan och den mänskliga värdigheten på ett annat, lika existentiellt plan. Våld förnedrar både förövaren och den som blir utsatt för det. Attentaten har satt igång en ond spiral av hat och våld. Är också människans förmåga till hat och förnedring specifikt mänsklig?

Vad är specifikt mänskligt? Signumdagens fyra föredrag ställde alla den frågan. Vad är det som skiljer oss från djur och maskiner? Vad är det som gör oss specifika? Föredragshållarna var specialister inom var sitt område och var och en gav en specifik belysning av frågan. Professorn i biologi, Birgitta Tullberg från Stockholm, levererade en klar och åskådlig introduktion till den biologiska historien om människans uppkomst. Hon utmanade den vedertagna uppfattningen att människan skulle vara skapelsens krona och gav henne i stället en mera ödmjuk plats som en kvist i livets komplexa träd. Peter Gärdenfors, professor i kognitionsforskning i Lund, presenterade några drag hos männi-skan som skiljer henne från djuren. Framför allt lyfte han fram människans förmåga till självreflexion och möjligheten att sätta sig in i en annan människas tankar och känslor. Anders Piltz, professor i latin vid Lunds universitet, bjöd på en genomgång av personbegreppets historia och sammanfattade i begreppet ”person” det som han vill lyfta fram som det typiskt mänskliga. Föredraget publiceras i det här numret av Signum. Docenten i etnologi, Susanne Lundin – även hon från Lund – upplyste åhörarna avslutningsvis om kulturella konsekvenser och implikationer av människans syn på sig själv. Vad människan är konstruerar hon i stor utsträckning själv.

Signumdagens sätt att fråga efter det specifikt mänskliga var i viss mån ledande. Som om det skulle finnas något i människan, ett organ, en gen, en del av hjärnan, som skulle göra henne till människa! Filosofen Immanuel Kant ställde – i den judisk-kristna tanketraditionen – frågan annorlunda och sökte inte efter något som var specifikt för det mänskliga utan sökte istället vinna en omfattande förståelse av fenomenet människan. Han var övertygad om att människan inte kan reduceras till ett enda kännetecken eller en enda definition. Han levde i sin tids självklara övertygelse att en naturvetenskaplig metod aldrig kan ersätta en filosofisk och teologisk tolkning.

Att båda perspektiven behövs visade Signumdagens föredrag som samtidigt också fick introducera Newmaninstitutes framtida arbete: att inbjuda till en dialog om männi-skan utifrån ett tvärvetenskapligt samtal där det teologiska och filosofiska perspektivet intar en framträdande plats.