Katolsk bibelsyn i dag

I boken Skrift och tradition medverkar en rad meriterade och kunniga teologer: Philip Geister, Sten Hidal, Gösta Hallonsten, Anders Ekenberg, Anders Piltz och Tord Fornberg, som också har redigerat boken. I förordet skriver biskop Arborelius att bokens syfte är att hjälpa dagens människor att ta till sig och förvandlas av Guds Ord.

Författarna argumenterar med hjälp av grundlig analys av encyklikor och konciliebeslut för att den vetenskapliga exegetiken i dag har den katolska kyrkans stöd. De historisk-kritiska metoderna är tillåtna, även om man ifrågasätter vissa av deras ideologiska förutsättningar. Den katolska bibelforskaren behöver alltså inte längre kämpa för sin frihet.

Inom den katolska kyrkan betonar man att bibelläsningen främst äger rum i kyrkans liturgiska liv. Biskop Arborelius uttrycker en förhoppning om att även enskilda katoliker privat skall läsa och begrunda bibeltexterna. Såväl de kyrkliga dokumenten som artiklarna i boken manar dock till försiktighet på denna punkt, och pekar på risken med att enskild bibelläsning kan leda till splittring – vilket de protestantiska kyrkornas historia ger exempel på.

Författarna pekar på det ovedersägliga faktum att inget kristet samfund i praktiken kan bygga sin tro enbart på Bibeln. I varje kyrkosamfund finns det en tradition bestående av gudstjänstliv, skrivna dokument och inspirerande förebilder, som påverkar tolkningen. Författarna betonar den levande troserfarenhetens betydelse i bibeltolkningen och påpekar att inte ens läroämbetet kan förhålla sig indifferent till den. En intressant följdfråga är vem som har rätt att definiera troserfarenheten. Kanske den nuvarande påvens ambition att bredda diskussionen i lärofrågor kan tolkas som ett exempel på hur läroämbetet och tolkningsgemenskapen kan samarbeta i praktiken.

Författarna försvarar behovet av vetenskapliga bibelöversättningar, som baserar sig på de mest tillförlitliga handskrifterna och på aktuell forskning om tillkomstsituationen och redaktionsprocessen. Samtidigt argumenterar man även för att det liturgiska livet i kyrkan, till exempel tidebönerna, behöver översättningar som tydliggör de kristologiska anspelningarna i GT och då i synnerhet i psaltarpsalmerna. Här går man en balansgång, där man å ena sidan understryker att de ursprungliga författarna inte kände till profetiornas framtida tolkningar i ljuset av Kristus och å andra sidan vill hjälpa bibelanvändarna att känna igen och uppmärksamma hur GT pekar framåt mot det som skall komma.

Författarna tar avstånd från en förenklad verbalinspirations­lära, och vill skilja mellan Guds intention och författarnas. Anders Piltz understryker att det är den slutgiltiga texten som är Guds ord, inte förlagorna. Det här är både ett teologiskt och ett pragmatiskt ställningstagande, som understryker kyrkans roll i fastställandet av kanon. Samtidigt väcks en följdfråga: på vilket sätt var Gud verksam i den komplicerade historiska redaktionsprocess som ledde fram till den slutliga textformen och till valet av kanoniska böcker? Hur förklarar man tillägg, luckor, lån, pseudepigrafer, maktkamp, teologiska kontroverser och realpolitiska kompromisser? Jag vill tro att vi kan se Guds finger i allt detta, men jag hade gärna som läsare utmanats kraftigare på denna punkt.

Två begrepp som förekommer rikligt i de olika artiklarna är omläsning och nytolkning: bibeltexterna kan under historiens gång tolkas på nya, fördjupade och hittills oupptäckta sätt. Anders Ekenberg skriver: ”Ursprungstexterna är avfattade på ett sådant sätt att de visat sig vara öppna för eller rentav inbjuda till ’omläsning’ och nytolkning – som alla rika och levande texter” (s. 88). Han konstaterar dock att man inom katolsk tradition sällan har läst NT-texter på det här sättet utan främst fokuserat de kristologiska anspelningarna i GT.

Ekenberg vidgar dock frågan genom att reflektera över hur man inom katolsk läroutveckling använt bibelställen på ett sätt som går utöver texternas ursprungliga betydelse. Han nämner läran om Marias syndfrihet, äktenskapet som sakrament och påveämbetet. Ekenberg understryker att det inte föreligger något motsatsförhållande mellan texternas ursprungliga innebörd och de senare teologiska tolkningarna (= omläsningarna), men att det inte heller råder något samband av logisk nödvändighet mellan dessa. Det skulle ha varit intressant om författarna i boken även diskuterat om omläsning av bibeltexter har någon tillämpning på frågor som jag upplever vara mer brännande för katoliker i dag, som till exempel prästernas celibat, möjligheten till omgifte samt de omgiftas rätt att delta i nattvarden, användningen av preventivmedel samt inställningen till sexuella minoriteter.

Trots ovannämnda önskemål vill jag understryka att bokens författare på ett intressant sätt motiverar behovet av omläsningar. Sten Hidal pekar på att dagens hermeneutik har lyft upp förförståelsens och den levande tolkningstraditionens och – gemenskapens betydelse. Anders Ekenberg utgår från att meningen uppstår först då texten träder i relation till en läsare, och Anders Piltz påpekar att vi bör beakta att bibeltexterna inte nödvändigtvis skrevs för att svara just på våra frågor. Philip Geister talar om ett samspel mellan den enskilda läsarens liv och kyrkans tradition, samt konstaterar att kyrkan fördjupas i sin tro efter hand, men att det inte handlar om att något helt nytt läggs till. Nya lärosatser gör endast synlig en sanning som alltid funnits där. Gösta Hallon­sten framhåller, med stöd av vad påven Benedictus XVI skrev under sin tid som kardinal, att även relationen mellan olika konciliebeslut från olika tider kan karakteriseras som omläsning.

Enligt Anders Piltz kan man redan inom Bibeln notera att samma text har fått svara på olika frågor i olika miljöer. Genom den här historiska utvecklingen har texterna successivt laddats med nya innebörder. Piltz förtydligar: ”Bibeltexterna är resultatet av en kreativ dialog mellan gamla traditioner och olika gemenskaper över en lång tid, och de har tillkommit under ett tidsspann där de politiska, kulturella, ekonomiska och ekologiska förhållandena i högsta grad har varierat” (s. 115).

Som luthersk teolog och biskop säger jag ja och amen till det här, men frågar mig samtidigt: är det bara i historiens backspegel som vi kan upptäcka en sådan kreativ dialog? Gäller inte precis samma utmaning för oss som enskilda kristna och som kyrkosamfund i dag? Vad är tidsbundet, vad är tidlöst i Bibeln? Hur inkarneras Guds kärlek och goda vilja hos oss? Piltz formulerar på ett spännande sätt tanken om att den andliga läsningen fullbordas först då den når handlingens stadium, där den troende ger sig själv till sin nästa i kärlek.

I artikeln om kyrkokonsten pekar Fornberg på inkarnationens betydelse i kampen mot ikonoklasm: när Guds son blev kött och blod upphävdes bildförbudet. Fornberg konstaterar att den bibliska historien och kyrkans historia egentligen är en enda sammanhängande process, vilket enligt honom även syns i protestantisk kyrkokonst där man har låtit avbilda reformatorer och kungar vid sidan av bibliska gestalter. Fornberg ser det här som uttryck för en förtröstan på att uppenbarelsen fortsätter att fördjupas inom en levande kyrklig tradition. Han nämner speciellt helgon, martyrer och kyrkofäder, men man kunde även lyfta fram vanliga kvinnor, män och barn som i historia och nutid bidrar till att Guds kärlek tar gestalt i vår värld.

Boken erbjuder en förtjänstfull framställning av katolsk bibelsyn i dag. Artiklarna är lättlästa och argumentationen väl underbyggd, och jag tror att boken väl fyller sitt syfte. Jag skulle med glädje se en uppföljare som ger större utrymme åt de vanliga kristna som läser Bibeln eller lyssnar till den i mässan. Hur förhåller sig bibeltexterna till deras livsfrågor, drömmar och farhågor? Men det är ju ett gott betyg då en bok väcker hunger efter fortsatt diskussion och nya framställningar!

Björn Vikström är biskop för Borgå stift inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.