Östern – olustens väderstreck

I samband med att Polen tillsammans med Ukraina arrangerade fotbolls-EM 2012 byggdes en ny nationalarena på grunden till Warszawas gamla stadion som sedan länge hade varit ur bruk. Få sörjde väl den hårt nedgångna stadionbyggnaden, men många saknade den enorma utomhusmarknad som hade hållits på anläggningen med omnejd. Det var en fullständigt osannolik handelsplats, störst i Europa och med försäljare och föremål från alla de länder som hade uppstått ur spillrorna av sovjetimperiet, jämte kinesisk massproduktion och andrahands­varor från väst. I marknadens hjärta doldes en busstation, varifrån de bussar som trafikerade orter i östra Polen avgick. Ur en labyrint av marknadsstånd, plåtskjul, tält och vietnamesiska snabbmatsserveringar där människor satt på huk och åt nudlar uppenbarades plötsligt en låg stationsbyggnad och ett lerigt (på vintern) eller dammande (på sommaren) hållplatsområde där busschaufförerna på ett magiskt sätt lyckades manövrera sina överfulla fordon. Trots namnet, ”Jarmark Europa”, rådde det inget tvivel om den egentliga beskaffenheten hos detta labyrintiska gytter: Detta var porten till Asien.

Och det är också på en resa till det postsovjetiska Asien den polske författaren Andrzej Stasiuk (född 1960) tar läsaren i boken Östern. Berättelsen är skriven i en självbiografisk form som låter ana att jaget är författaren själv. Handlingen börjar i nutid med att man river inredningen till lanthandeln i något av Polens många nedlagda kollektivjordbruk. De gamla sakerna är givetvis värdelösa, lika värdelösa som den epok som skapade dem är i historiens officiella bokslut. Ty i de centraleuropeiska länder som så ogärna tvingades in under det kommunistiska oket finns det i dag mycket lite nostalgi över den allt gråfärgande skugga som kastades av det mäktiga imperiet i öster. Inget systemskifte kan heller på ett par decennier sudda ut generationers olustkänsla inför det väderstreck varifrån hela den grå tristessens och människoföraktets ideologi emanerade.

Stasiuk låter släktingarnas berättelser erinra om att fruktan för östern är av urgammal härstamning. Mormoderns minnen av plundrande sovjetiska soldater från andra världskrigets slutskede – befriare och ockupanter på samma gång – blir till brottstycken ur en flersekellång berättelse om folkvandringar västerut och om folkfördrivningar och folkmord. Vad är egentligen detta okända östern, som förmår frambringa sådana människomassor? Vad finns där? Är det bara tomhet och mörker? Vad finns bortom de isande vindar som sveper ner över landskapet Podlasiens slätter, varslar om vinterns ankomst till ruinerna av de rutenska byarna vid foten av Karpaterna eller viner genom Lublins gator? När Stasiuk reser till den postsovjetiska kontinentens öde vidder allra längst i öster, gör han det i medvetet trots mot den gravitationskraft som utgår från västerns materiella välstånd och flärd. Någonstans där Ryssland möter Kina och Mongoliet föddes Djingis Khan. Och under återfärden västerut på stäppens dammiga landsvägar i risiga bilar finns den mongoliske erövraren med som en källa till reflekterande utvikningar och jämförelser. Detaljer noteras nogsamt och språket för i sin exakthet tankarna till realism, platserna prickas av – Tjita, Ulan-Ude, Zabajkalsk, Murgab och många fler. Men den kronologiska ordningen är oviktig, läsaren kastas från en bild till en annan och befinner sig plötsligt inte på den centralasiatiska stäppen utan på Targowagatan i Warszawa på 70-talet, eller ett decennium tidigare på landsbygden hos morföräldrarna i östra Polen, eller i de äldre släktingarnas minnen. Liksom författarens fastrar och farmor en gång satt vid stranden av den polska floden Bug sitter kvinnan i Murgab, Tadjikistan, vid en flod och väntar på det förflutna, det vill säga på kriget.

Realismen i boken tar fasta på det samtida förfallet; ”Zabajkalsk såg helt raserat ut”, i Ulan Bator grävde berusade män i soptunnorna och i Ulaangom ”låg behornade djurskallar och skräpade” på torget mellan klostret och flygplatsen. Så illa är inte riktigt situationen när vissa av platserna förvånande nog visar sig vara möjliga att besöka via Google Street View. Kanske är samhällssönderfallet ännu inte så omfattande som realismen tycks ge vid handen. Det som då återstår när den till synes dokumentära intentionen skalas bort är ett slags sunkighetens magi som besvärjer fram en helt ny värld. En värld där träden ersatts av konsumtionssamhällets urdruckna skräp och där människan uppgiven och med tömda krediter går under i ett gråbrunt hotellrum i en byggnad som var fallfärdig redan när den byggdes. En dystopisk syntes uppstår mellan sovjetstatens döda tristess och förödelse, och det kinesiska ekonomiska undrets karavan av billiga plastföremål som imiterande något slags konstgjord glädje vandrar ut över världen.

I denna ödemark sitter berättarjaget stilla och minns eller reflekterar kring äldre släktingars minnen som tränger sig fram ur det omedvetnas mörker. Likt någon som betraktar gamla fotografier och inte nöjer sig med att se det som visas på bilden utan också vill veta hur det doftade eller vad det pratades om. Skärvorna återbördas till ett sammanhang och levandegörs med en ekfrastisk klarhet som låter en inre film med decenniers utsträckning spelas upp över några få sidor. Utan tillrättaläggande av historiens undanträngda fasor sker berättandet; också om det som man inte talade om, om den utfattiga landsbygdsbefolkningens tystnad kring Treblinkas kremeringar, bränt hår och fett som fastnade i halmtaken och om guld som hittades i skogen, inte längre tillhörigt någon.

Ty i Stasiuks böcker stiftar läsaren bekantskap med det som nedlåtande benämns ”Polska B”, de östra landsdelarna. De var en del av det ryska tsarväldet fram till dess fall och bestod av stora lantegendomar som styrdes feodalt. Först 1864 avskaffade tsaren livegenskapen, som då beräknas ha omfattat 80 procent av befolkningen. En återkommande tes hos Stasiuk är att spåren av förtrycket och fattigdomen än i dag återspeglas i människornas mentalitet. Författaren får något profetiskt över sig; uppvuxen i Warszawas arbetarstadsdel Praga men bosatt i den glesbefolkade bergsregionen Beskiderna på gränsen mot Slovakien framstår han som en eremit som förmedlar djupet av den polska folksjälen i litterär form. Ur sina egna och släktingarnas minnesbilder lyfter han fram ambivalensen i det senaste århundradets många förändringar, med speciellt fokus på efterkrigstidens kommunism. Samtidigt som kommunismen innebar förtryck medförde den för många människor ändå frihet: från förakt, svält, fattigdom, despoti och analfabetism. För landsbygdens massor medgav den social rörlighet och utbildning, en flytt från land till stad, som dock ändå inte förmådde sudda ut det stigma som vidhäftar Stasiuks karaktärer. Lumphandlaren Wladeks kroniska rastlöshet i boken Taksim (på svenska 2013) driver honom på ständiga resor till de fattigaste avkrokarna längs den barriär som EU:s östgräns utgör i Polen, Slovakien, Ungern och Rumänien. Medhjälparen Pawe? odlar sin initiativlöshet och sjunker, när han inte rycks med på Wladeks resor, ner i fullständig apati. Denna resignation inför skeendena anas också i Östern, där författaren är som mest tillfredsställd med sin resa när den tycks sakna mening, på öde platser där existensen avtecknas i sin erbarmliga tydlighet. Kanske finns här en beröringspunkt med Andrej Platonovs Grundgropen (på svenska 2007) som Östern via insprängda citat träder i intertextuell dialog med. I bägge författarskapen märks dessutom en fascination inför kommunismens storslaget utopiska idé och dess närmast religiösa aspirationer, men en förfäran inför dess faktiska genomförande och dess oförenlighet med allt mänskligt. Kan den kanske endast existera som myt? Som i bokens slutkapitel, där författarens morfar, byåldermannen, anför det förtryckta folket i en drömlik, kommunistisk exodus som travesterar den lauretanska litanian. Kvar blir en tvetydigt gåtfull syntes mellan den folkliga religiösa traditionen och det falska hopp som samhällsomvälvningen förde med sig.

Andreas Jönsson är litteraturvetare bosatt i Warszawa.