En argsint protest mot kommunistkramare

Kjell Albin Abrahamson, Sveriges Radios mångårige östeuropakorrespondent, nyligen bortgången, har skrivit en bok om Lenin, Stor var Lenin … En massmördare och hans statskupp. Boken inleds med vad författaren kallar ett ”ilsket förord”: ”Jag protesterar. Jag vänder mig kraftfullt mot varje förskönande omskrivning av en blodig och grym verklighet. Lenin var en av historiens värsta despoter och då måste det finnas gränser för den grundfalska historierevisionismen, den kvävande relativismen och den slappa toleransen.”

Abrahamson påpekar att de antikommunister i Sverige som har möjlighet att påverka opinionen inte är många: ”Mot oss har vi en nästan hel journalistkår och universitetsvärld.”

Ointresset för kommunismens brott har här varit nästan totalt: ”I Sveriges Televisions båda kanaler har det tidsmässigt hackats mer lök än riktats uppmärksamhet mot kommunismens våldsbrott.”

Eftersom Abrahamson tillbringat en stor del av sin tid som reporter i de områden där en stor del av dessa våldsbrott begicks vet han vad han talar om. Följderna av Lenins och bolsjevikernas statskupp i oktober/november 1917 färgar i denna del av Europa fortfarande marken och människornas medvetande.

Abrahamson försöker uppskatta antalet offer för Lenins verksamhet. Mördade Lenin som genocidforskaren J. R. Rummel trodde fyra miljoner människor. Eller färre? Eller fler? Att bolsjevikrevolutionen blev en katastrof för Ryssland och hela Östeuropa står i alla händelser klart.

Ett intressant inslag i Abrahamsons bok på ett något mer anekdotiskt plan är den uppmärksamhet han ägnar Lenins förbindelse med Sverige, som han besökte flera gånger. Våren 1907 höll sålunda det ryska socialdemokratiska partiet sin hemliga fjärde kongress i Stockholm. Det svenska socialdemokratiska partiet stod för kostnaderna. Både Lenin och Stalin deltog i denna kongress där bland annat bankrån som metod i den revolutionära kampen livligt diskuterades.

Ett mera känt Stockholmsbesök från Lenins sida kom i april 1917 när Lenin var på genomresa på väg mot Petrograd och oktoberrevolutionen. Svenska socialdemokrater som Carl Lindhagen (Stockholms borgmästare) och Ture Nerman mötte honom. Hjalmar Branting betraktade däremot Lenin som en tysk agent och som en fara för socialismen.

På en punkt upptäcker jag att Abrahamson tar itu med mig. Det gäller mitt påpekande i Sven Stolpe – blåsten av ett temperament att Stolpe inte var något primärt objekt för ilska och kritik för den nya vänstern på 1960- och 1970-talet. Det stämmer inte alls, hävdar Abrahamson. Stolpe måste ”betraktas som vänsterns huvudfiende”. Trots att Abrahamson inte längre har möjlighet till replik måste jag invända. Sven Stolpe hade inte någon stark position i den tidens svenska offentlighet. Trots att hans namn var välkänt var hans anhängare få, hans motståndare många, bland dem hans intime fiende Olof Lagercrantz som chefredaktör för Sveriges största och mest inflytelserika morgontidning, Dagens Nyheter. Nej, vänstern koncentrerade verkligen inte sin eldgivning mot Stolpe, det skulle ha varit att öda krut på döda hökar.

Däremot kan det väl sägas att mycket av det Sven Stolpe skrev om kommunismen i dag ter sig i hög grad klarsynt, långt mera klarsynt än exempelvis Lagercrantz samtida betraktelser över Maos Kina och annat.

När Lenin dog 1924 skrev Torgny Segerstedt några ord om honom som Abrahamson citerar: ”Stor var Lenin som ett gissel för människor. Stor var han som förintare.”

I dag betraktas som Abrahamson framhåller denne förintare på ett annat sätt i svensk offentlighet. Jan Myrdalsällskapet, som brukat förekomma på Bokmässan i Göteborg och följaktligen får anses dela värdegrund med mässan och med de stora svenska dagstidningarna och bokförlagen, delar varje år ut ett Leninpris till någon förtjänt kulturpersonlighet som verkat i Lenins anda.

Vad finns kvar i dag av Lenins verk? Oktoberrevolutionen har firat hundraårsjubileum. Men dess skapelse Sovjetunionen har gått i graven sedan årtionden. Vad som fortfarande existerar är den kommunistiska enpartidiktaturen, förenad med socialistisk planekonomi som i Nordkorea, eller med marknadsekonomi som i Kina. Den marknadsekonomiska enpartidiktaturen kan kanske inte kallas leninistisk (även om Lenin tog ett steg i den riktningen när han införde den Nya Ekonomiska Politiken). Men enpartidiktaturen som styrform (efterhärmad i olika varianter sedan 1917) var hans skapelse, utan tydliga historiska föregångare. På så vis finns Lenin fortfarande med oss, förutom i hans många beundrares minne. Kjell Albin Abrahamsons bok utgör en nyttig påminnelse om det.

Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.