Katolsk utmaning till den amerikanska ekonomin

Nu föreligger de amerikanska biskoparnas länge bebådade och i flera utkast kända herdabrev om ekonomin. I denna artikel diskuteras problemen kring hur en etisk grundsyn förenas med beskrivningar av verkligheten och förslag till åtgärder.

Thomas M Gannon är direktor vid jesuiternas Woodstock Theological Center, knutet till Georgetown-universitetet i Washington DC. Ursprungligen var artikeln publicerad i The Month 19:12, december 1986.

I mitten av november 1986 godkände den katolska biskopskonferensen i Förenta Staterna den slutliga versionen av ett nytt herdabrev med titeln ”Rättvisa för alla: katolsk sociallära och den amerikanska ekonomin”. Det var mer än fem år av konsultationer, formuleringar, revisioner och diskussioner som då kom till fullbordan. I likhet med 1983 års herdabrev ”Fredens utmaning” så står detta brev för en betydelsefull händelse både i det amerikanska samhället och när det gäller att presentera, utvidga och tillämpa den katolska socialläran. Här står brevet i en följd av påvliga encyklikor som inleddes med Leo XIII:s Rerum novarum 1891 och som sedan fortsatt genom det andra vatikankonciliets konstitution om kyrkan och det moderna samhället (Gaudium et spes) till Johannes Paulus 11:s Laborem exercens.

Brevets slutliga version, liksom de tre tidigare publicerade skisserna (november 1984, december 1985 och juli 1986) kommer sannolikt att ge upphov till en livlig reaktion. Röster från vänster har klart understött biskoparnas syften med brevet och de flesta av deras konkreta anvisningar, fastän man på vissa håll har varit besvikna över att biskoparna förbiser hur befolkningsökningen leder till djupare fattigdom och att de är ovilliga att godkänna mer effektiva program för födelsekontroll. Från höger har biskoparna anfallits för dåligt omdöme – därför att de försöker att foga in sig själva och regeringen alltför djupt i den fria företagsamhetens mekanismer och för att hävda lösningar på fattigdomen som är föråldrade och endast har skapat ett ökat beroende.

Mycket i denna kritik kommer naturligtvis från människor som försvarar redan intagna positioner eller positioner som de skulle vilja inta. Konservativa som berömde biskoparnas fasta ståndpunkt i abortfrågan (eller nickade tyst bifall när somliga av dem gick till rätta med de demokratiska politikerna för vad de såg som deras positiva inställning till abort) finner nu att de med sitt uttalande om ekonomisk rättvisa ger sig in på kejsarens område. Liberaler, som attackerade biskoparnas inställning till abort som ett överskridande av gränsen mellan kyrka och stat, prisade dem nu för deras mod i den ekonomiska frågan. De flesta affärsmän blev förfärade, de flesta fackföreningsmän blev förtjusta. De rika beklagade sig, de fattiga jublade. Affärsliv och privat företagsamhet har nu ett gott anseende, och de profeter som kritiserar vinsttagare och politiker får vänta sig en sådan reaktion.

Vad beträffar de senare utkasten till brevet har det mesta av den negativa kritiken sysslat med dess ofullkomlighet – det säger fortfarande för lite om budgetunderskott, skattereformer, tredje världens skuldbörda och försvarskostnaderna – och dess partiskhet – den reviderade skissen förblir alltför statisk i sin upp-’ läggning, är inte tillräckligt observant på den amerikanska medelklassens problem, sysslar alltför mycket med stabilitet. Men så långt som jag kan se har det inte uppstått en avgörande kontroverspunkt ovanför den intellektuella debattens virvlande rök, som fundamentalt skulle ha ändrat nästa – och slutgiltiga – version av texten. En punkt i den första skissen som blev särskilt kontroversiell var biskoparnas rekommendation att Förenta Staterna skulle gå in för den fulla sysselsättningens politik med en arbetslöshet på tre–fyra procent. I de senare versionerna har denna speciella punkt försvunnit, fastän biskoparna fortfarande hävdar att en arbetslöshet på sex–sju procent är varken oundviklig eller moraliskt försvarlig. Denna modifikation tycks vara av samma storleksordning som biskoparnas ändringar från ”stopp” till ”vänta” till ”stopp” i deras rekommendation beträffande nya kärnvapen i 1983 års herdabrev om krig och fred. Det vill säga att ändringen sannolikt kommer att tilldra sig en uppmärksamhet som inte står i proportion till dess plats i den totala argumenteringen. Icke desto mindre har biskoparna gjort ett ordentligt försök, när de reviderade sitt brev om ekonomin, att komma till rätta med anklagelser för partiskhet och ofullständighet. Dessa ändringar, tror jag, är främst ett försök att försvara en position mot tillfälliga angrepp snarare än en önskan att ändra den grundläggande argumentationen. Många ställen har skrivits om så att de är mjukare och mindre rakt på sak, men dokumentets avgörande karaktär och syftning har inte ändrats. För att ta ett litet exempel, så skrev biskoparna i den första versionen: ”Vi ger våra katolska skolox utu ingen att stanna kvar i fattiga områden, och bli föredömen för utbildning av de fattiga.” Detta har i senare versioner blivit: ”Våra katolska skolor har ett välförtjänt anseende av att tillhandahålla utmärkt utbildning för de fattiga.” Syftet att förnya målet att utbilda de fattiga i städerna har inte ändrats; fjädrar har lagts till rätta, inte rufsats till.

Samtidigt har det varit några mycket tankeväckande och utmanande observationer kring brevet som förtjänar att bli tagna på allvar och inbjuder till diskussion. För det mesta vilar dessa observationer på övertygelsen att den process genom vilken ett religiöst och etiskt ställningstagande till den amerikanska ekonomin sker, är både en betydelsefull händelse i det amerikanska samhället och ett trovärdigt försök att presentera, utvidga och tillämpa katolsk sociallära på en uppenbart betydelsefull sektor av den mänskliga erfarenheten. Det är tydligt att biskopsbrevets dubbla karaktär av att vara ett politiskt uttalande och en kyrklig undervisning inbjuder till reflektion från flera olika synpunkter. Jag avser att undersöka endast tre: a) vad är viktigt i brevets innehåll, b) vad kan vi lära oss av reaktioner på brevets innehåll, och c) vilken betydelse får brevet och den debatt som det har satt i gång?

Herdabrevets kontext

På många sätt är biskoparnas brev om ekonomin ett förvånande dokument. Fastän den katolska kyrkan i Amerika sedan länge har varit engagerad i många av de frågor som tas upp i brevet, har intill nu inget jämförbart försök gjorts att tillämpa den katolska socialläran på den amerikanska ekonomin. Av tradition har naturligtvis den moderna amerikanska kapitalismen inte betraktats som stående särskilt nära den katolska sociala tankens struktur eller ramverk. Dess karakteristiska betoning av individuell frihet och rörlighet, demokratisk organisation och ekonomisk konkurrens, lika möjligheter och självtillit är typiskt protestantisk; den har lite gemensamt med den katolska synen på ett organiskt och decentraliserat samhälle med personen i centrum, som det är framställt i Quadragesimo Anno. Det finns förvisso element i den katolska traditionen som med rätta kan tillämpas på ett efterindustriellt, pluralistiskt och nykonservativt Förenta Staterna. Bland dessa är den vida bekräftelsen av de mänskliga rättigheterna i Johannes XXIII:s Pacem in terris, det energiska försvaret av alla påvar efter Leo XIII av arbetarnas rätt att bilda fackföreningar utan styrning från företag eller regering. Till dessa drag hör också avvisandet av klasskampen och ett hävdande av samarbete och mänsklig solidaritet som grundvalarna för samhällslivet och ett intresse för internationell samverkan och för byggande av internationella institutioner. Allt detta är delar av kyrkans sociallära som alltjämt är kontroversiella under rådande omständigheter. Men det är inget lätt företag att ånyo hävda dessa teman på ett sådant sätt, att de kan medverka till att utforma den amerikanska politiken.

Biskopsbrevets fundamentala uppgift är därför inte framställd i läromässiga utan i pragmatiska termer. Prövostenen på ekonomin ligger inte i att den anpassas till regler a priori, eller till uppfattningar om människans natur och samhället, eller ens till gudomliga bud, utan vilken betydelse den har för människornas liv, särskilt de fattigas. Detta pragmatiska sätt att nalkas frågorna gör att biskoparna kan uttala sig inte endast om enstaka problem utan också om större sidor av det ekonomiska system som inte kan förbigås i en katolsk vision av social rättvisa. Det gör också att de kan undvika några av de grundläggande filosofiska och teologiska problemen kring kapitalismen – problem, som har förbryllat tänkande människor allt sedan konturerna till en politisk ekonomi av kapitalistisk typ började uppkomma i 1700-talets västeuropa. Hur t.ex. kan strävandet efter egen framgång förenas med det allmänna bästa och ett kristet liv? Hur kan fri företagsamhet gå ihop med det allmännas ordning? Hur kan de kristna dygderna förenas med det sociala livets behov och vanor? Vilken förbindelse bör det finnas mellan historisk erfarenhet och våra visioner av ett idealt samhälle när det gäller att bygga upp ett moraliskt rättvist samhälle? Detta är mycket viktiga frågor som brevet inte uttryckligen tar upp. Biskoparna tar helt enkelt det amerikanska samhällets institutionella strukturer för givna med dess rollfördelning. Vad de till sist föreslår är en serie av reformistiska förmaningar syftande till ett mera rättvist och gemenskapspräglat samhälle, som tydligt präglas av både katolsk institutionell konservatism och amerikansk pragmatism.

Det andra förvånande draget i biskoparnas uttalande är genren av ett herdabrev. För tio år sedan skulle de flesta amerikanska observatörer ha ansett det osannolikt att politiken alls kunde påverkas av ett kyrkligt dokument, att försvarsgrenscheferna och direktörerna i de 500 ledande företagen kunde ta på allvar resonemangen och prioriteringarna i ett brev från någon av de kristna kyrkorna. Det är då anmärkningsvärt att de katolska biskoparna under de sista fyra åren har framlagt två dokument, som trots sina ofullkomligheter och begränsningar har engagerat stora delar av den amerikanska allmänheten och inflytelserika personer i affärslivet, medier, universiteten och regeringen. Denna uppmärksamhet beror till en del på den amerikanska katolicismens storlek och politiska betydelse, liksom att den alltjämt kan skapa en sammansatt och färgrik konflikt. Men uppmärksamheten är inte endast en funktion av politisk styrka eller mediepotential.

Faktum är att biskoparna har rört sig in på ett område som gränsar till men inte är helt innefattat i den religiösa, akademiska och politiska debattens riken. Det andra vatikankonciliet satte igång denna rörelse genom att främja teologier som är mera inriktade på olika kulturer och samtida mänsklig och social erfarenhet. Biskoparna uppmuntrades av sina kollegers exempel i Latinamerika i Medellin och Puebla men också av sin egen erfarenhet av att ge ut herdabrev och att utveckla en lämplig arbetsprocedur och medarbetarstab. Som en följd av detta kände sig de amerikanska biskoparna omkring 1980 tillräckligt säkra på sin plats i det amerikanska samhället och den världsvida kyrkan för att kunna uttala sig om två av de mest angelägna frågorna i tiden – kärnvapenkriget och den amerikanska ekonomin. De gav uttryck för en övertygelse att de hade något av vikt att säga både till den katolska kyrkan i Amerika och till deltagarna i den allmänna debatten om strategiskt försvar och den socio-ekonomiska politiken. De upptäckte också att de hade mycket att lära sig om dessa ting och om de världsliga sätten att förstå dem. Deras projekt fick visserligen inte begränsas till den rent religiösa sfären, men biskoparna insåg också att om den grundläggande religiösa utgångspunkten och aspekten i deras ställningstagande gick förlorad, så skulle de inte endast förlora stödet inom den katolska gemenskapen men den politiska effekten i deras brev skulle också gå upp i rök. Även om breven därför inte skulle undgå avgörande kritik från fackmän som biskoparna konsulterade, så skulle ingetdera dokumentet förväntas uppnå den tekniska precision och intellektuellas stringens som är utmärkande för den bästa akademiska argumenteringen.

Andra beledsagande omständighetr bidrog till de båda brevens prägel och tillvägagångssätt. Inget av dem hade en enda författare. Båda var skrivna för att uppnå en samsyn bland biskoparna och bland tänkbara meningsfränder. Båda skulle möta offentligt satta tidsgränser och syftet med varje brev krävde att man gick över akademiska gränser och framställde argument som var tillgängliga för en bildad allmänhet. Särskilt när det gällde det andra herdabrevet fick biskoparna tänka på att det inte finns någon riktig integration mellan teologisk reflektion och ekonomisk analys, som kunde göra rättvisa åt den ökande graden av specialisering i samtida ekonomivetenskap. Det finns alltså ingen slutgiltig studie eller artikulerad vetenskaplig samsyn inom den katolska kyrkan (som t.ex. beträffande teorin om det rättfärdiga kriget) som kunde leda dem i att skapa och framställa sin uppfattning.

Vidare vill biskoparna ge riktlinjer till medlemmar av den egna kyrkan och samtidigt bidra till den offentliga debatten. De erkänner att de, när de talar till medkristna, kan vädja till specifikt kristna värden; när de vänder sig till en större publik hänvisar deras brev till förnuftet och för alla gemensamma mänskliga erfarenheter. Denna uppläggning nödvändiggör olika nivåer i den etiska framställningen och olika nivåer i den religiösa auktoriteten. Dessa måste hållas isär, för att inte leda till avsevärd oklarhet.

Vad de båda breven har uträttat är därför inte ett vetenskapligt framåtskridande, utan de har skapat en gemensam grund för amerikaner som är oroliga över vissa moraliskt betänkliga aspekter av nationens politiska liv – en grund, på vilken de fritt kan utbyta synpunkter och göra åtaganden, som till sitt upphov är religiösa och moraliska och till sin effekt politiska och ekonomiska. Jag tror att den följande debatten kommer att visa, att detta syfte till stora delar har uppnåtts.

Den allmänna reaktionen

Vad kan man mot denna bakgrund säga om debatten? Jag framlägger mina iakttagelser under tre kategorier: kritiska synpunkter på metodiken, på frågor och på lösningar. Jag gör flera kommentarer under varje rubrik och fokuserar då på några av de spänningar och oklarheter som finns i biskoparnas uttalande och vad andra deltagare i debatten har sagt i sina svar.

Kritiska synpunkter på metodiken

Eftersom biskoparna har riktat sitt budskap samtidigt till en dubbel mottagarkrets har de försökt, att utifrån den kristna visionens särskilda källor skapa en filosofi, som kan forma institutioner och politiska ställningstaganden, inte genom majoritetsbeslut utan genom den övertygelse som ligger i en återvunnen moralisk samsyn. Detta är förvisso ett beundransvärt mål, men det leder till en viss osäkerhet beträffande grundvalen för deras argumentering. En första läsning av brevet skulle t.ex. kunna ge intryck av att det är den bibliska uppenbarelsen som leder till tanken på en sann mänsklig gemenskap, en tanke, som är kärnan i biskoparnas moraliska principer, detta så mycket mer som brevet börjar med en känslofull framställning av bibliska perspektiv på det ekonomiska livet. Man får intryck av att det program som brevet innehåller drivs fram av att man noga lyssnar till Jesu undervisning, särskilt när det gäller sådant som har att göra med omsorgen om de fattiga. Eftersom en sådan förståelse inte till fullo kan accepteras i ett pluralistiskt samhälle kompletterar emellertid biskoparna argumentationen med filosofiska resonemang och empirisk analys. De hävdar att mänskligt vetande och religiös tro inte är kontradiktoriska utan komplementära; tro och vetande är beroende av varandra. Hur tilltalande en sådan metod än är döljer den likväl åtskilliga svårigheter.

Ett exempel: menar biskoparna att deras underliggande vision och den utmaning den innehåller verkligen kan utvecklas utan att ta hänsyn till den bibliska uppenbarelsen och teologisk reflektion? Eller menar de att deras moraliska principer och politiska rekommendationer visserligen är grundade i en religiös insikt men kan stödjas – fast inte helt rättfärdigas – genom att vädja till det mänskliga förnuftet? Denna fråga blir brännande när biskoparna går över till konkreta rekommendationer. Här specificeras de moraliska imperativen så kraftigt i termer av mänskliga rättigheter att man kan undra om det fanns någon anledning att tidigare ta fram de bibliska perspektiven. Fördelen med biskoparnas metod är naturligtvis att den möjliggör en bred dialog i en pluralistisk kultur. Den allvarliga nackdelen är, att om det finns något verkligt särskiljande i en kristen förståelse av världen eller den mänskliga motivationen så framkommer inte det genom denna metod. Den huvudsakliga faran med att samtala med ”världen” på dess egna villkor är med andra ord, att den uppenbarade sanningens särprägel kan gå förlorad i processen. Genom att inte vilja stödja sig mera på bibelteologin och genom att framställa sin vädjan främst i de mänskliga rättigheternas konventionella språk, kan biskoparna ironiskt nog ha kommit att försvaga den insats de skulle vilja göra för den kristna solidariteten med de fattiga och marginaliserade.

Det finns ingen entydig lösning på detta metodiska dilemma, som på många sätt är en naturlig följd av den gamla alliansen mellan katolsk teologi och den naturrättsliga traditionen. På samma gång finns dilemmat i roten av flera kritiska synpunkter på herdabrevets metod. Somliga menar att brevet inte tillräckligt betonar Bibeln, medan andra finner att även om biskoparnas två senaste herdabrev tar Bibeln mer på allvar än vad som varit regeln i romersk-katolska dokument, så har denna utveckling inte frambringat entydigt goda resultat. Viljan att ta Bibeln mera på allvar är en av de lovvärda biprodukterna från det andra vatikankonciliet. Men framåtskridande i fråga om metod innebär inte med nödvändighet framåtskridande i fråga om innehållet i analys och argumentation, särskilt inte vad beträffar de föreställningar om distributiv och social rättvisa som är så centrala för herdabrevets ramverk. Den stora styrkan i den katolska socialläran, fortsätter denna kritik, har varit dess filosofiska stringens och koherens, även om det har skett på bekostnad av Bibeln. Den katolska socialläran har alltid haft större filosofisk tyngd och trovärdighet än den protestantiska socialläran. Om vi nu insisterar på att infoga bibliska motiv direkt in i den teologiska argumentationen, löper vi då inte risken att offra de verkliga fördelarna i vår tradition? Dessa olika kritiker inte bara belyser de problem som ligger i biskoparnas försök att uttala sig om olika frågor av vikt för vår tid på ett sätt som är trovärdigt i ett pluralistiskt samhälle; de visar också att det inte är någon lätt uppgift att lösa metodiska problem.

Övers. Sten Hidal