Katolsk verklighet i Sverige

S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm är landets äldsta. Under de senaste femton åren har den mest uppmärksammats på grund av de många turerna kring församlingens byggnadsproblem. Den gamla kyrkan, Sveriges äldsta ”moderna” katolska kyrka på Norra Smedjegatan blev ett offer för rekordårens rivningsmani, och vad som en gång skulle stå där kyrkan fanns har höljts i en barmhärtig glömska. Nybygget på utbytestomten vid Kungsträdgården har sedan fördröjts av de mest skilda anledningar. Under tiden har församlingen installerats i lokaler vid Drottninggatan, vilkas främsta brist är att de är provisoriska, och att det rått en permanent ovisshet om hur provisoriska. Även om församlingsråd och kyrkoherde i stort sett hållits sysselsatta av byggnadsbyråkratin, består ju ändå församlingen i första hand av människor, och det är dessa vi skall uppmärksamma här.

Nyligen gjorde man i församlingen en sammanställning av medlemmar per den 1. jan. 1978. S:ta Eugenia omfattar nordvästra Storstockholm. Totalantalet församlingsbor var 4 450, av vilka 2 550 bodde i Stockholms kommun, resten i randkommunerna. Men endast drygt 800 fanns i innerstadsförsamlingarna. Om vi går efter församlingar var katolikerna flest i Spånga, 1 176. Därnäst Järfälla och Solna med vardera drygt 400.

Antalet har de senaste åren minskat i innerstaden, medan ökningen till största delen ligger på Spånga. I hela församlingen är 15 % barn i skolåldern, 13 % yngre. I innerstaden sjunker dock andelen barn till under 20 %, medan den i Spånga är dubbelt så stor. Förhållandet illustrerar den olikartade åldersfördelningen i skilda delar av storstadsområdet. Även den nationella sammansättningen varierar givetvis med område. Andelen katoliker av svensk härkomst är föga förvånande störst i äldre stadsdelar.

För Spånga har man gjort en noggrannare genomgång av nationaliteter. Katolikerna kom från 37 identifierbara länder. Den största gruppen kom från Polen, 270 personer, därnäst Spanien 181, Italien och Chile med vardera drygt hundra. Sverige som härkomstland kom på nionde plats med 35 katoliker i Spånga. Att det rör sig om ett område med många nyinvandrade framgår av att inte mindre än 15 % är latinamerikaner, till helt övervägande del flyktingar under 70-talet.

Nästan en femtedel av katolikerna i Spånga är zigenare, de största grupperna från Spanien och Polen. Nästan hälften var barn.

S:ta Eugenia skiljer sig sannolikt inte som helhet särskilt mycket från den katolska befolkningen i Sverige i allmänhet. Spånga representerar väl en tämligen extrem situation, även om det säkert finns invandrarrika ytterområden i Göteborg och Malmö som visar samma bild.

Hur stor del av hela antalet döpta katoliker i området som församlingen fått kontakt med är givetvis okänt. Inte heller vet vi exakt hur många av katolikerna i Spånga som på egen hand lyckats hitta ”sin” församling. De som finns i den statistik vi återgivit är de som kommit i kontakt med församlingen, till största delen genom en besvärlig uppsökande verksamhet.

Konsten att hitta en församling

Vår statistik illustrerar klart vilka svårigheter som katolskt församlingsarbete och katolsk pastoralvård ställs inför i den extrema kombination av diaspora och nationell mångfald, som kyrkan i Sverige lever med. Men som om dessa komplikationer inte var tillräckliga, måste församlingen dessutom genom ett rent detektivarbete hitta sina potentiella församlingsbor. Också detta mödosamma arbete har varit möjligt endast på grund av tillmötesgående från alla de olika pastorsämbeten, 25 st, vilka har personuppgifter om befolkningen i området. Där finns alltså möjligheten att bland nyinflyttade utländska medborgare som inte är medlemmar av Svenska kyrkan ta fram namn och adresser på personer som på grund av namn och härkomst kan antas vara katoliker. Därefter kan en präst eller församlingssyster gå runt i fastigheterna, ringa på och fråga om det finns några katoliker. Det gör det i allmänhet och de flesta är tacksamma över att ha blivit hittade av en katolsk församling, vars existens de ofta var helt ovetande om.

Alternativet till detta arbetskrävande och något påträngande sätt att skapa kontakt mellan invandrade katoliker och deras församling, är att utlämna dem åt det egna initiativet. Det skulle förvisso medföra att församlingen endast tillfördes en from och försigkommen elit, och att den större delen av invandrade katoliker avskars från den tro och gemenskap man vuxit upp i.

Utländsk medborgare som tillhör ”annat evangelisktlutherskt samfund” blir däremot medlem av Svenska kyrkan genom en enkel anmälan, som rutinmässigt kan skötas av pastorsexpeditionen, som ju så tursamt samtidigt är bokföringsmyndighet. När de förvärvar svenskt medborgarskap blir de utan hörande automatiskt medlemmar av Svenska kyrkan, om de inte särskilt ber att få slippa. Flera statliga utredningar senast Invandrarutredningen, kyrkomötet, departement och riksdag har förklarat att det måste vara så här på grund av ”integritetsskäl”. Det skulle vara att träda den personliga integriteten förnär, att rutinmässigt efterhöra om invandrare ville räknas till närmaste katolska (eller ortodoxa) församling. Däremot synes det inte vara något integritetsproblem med medlemskap i Svenska kyrkan, inte ens det automatiska som åtföljer svenskt medborgarskap.

En konfrontation med verkligheten, som den ovan, visar hur totalt orealistiskt pratet om ”integriteten” är. Antingen lämnas invandrarna utan kontakt med den konfession de tillhör, eller måste denna kontakt etableras på ett sätt, som möjligen kunde tyckas beröra gränserna för integriteten, alltså där präst och församling tar kontakt utan att veta om vederbörande är katolik och i så fall önskar befattning med kyrkan.

Det har givetvis inte fallit katolska ansvariga in att katolsk kyrkotillhörighet med myndigheternas hjälp automatiskt skulle överflyttas till Sverige. Endast att alla skulle ges möjlighet att få sin inflyttning och närvaro aviserad till närmaste katolska församling. Det skulle innebära en ordning liknande den genom vilken utländska medborgare nu blir medlemmar i Svenska kyrkan.

Den selektiva integriteten

Givetvis är det ingen som direkt försvarar denna selektiva integritetsprincip, som så massivt skapar ojämlikhet i arbetsförhållandena mellan Svenska kyrkan och t.ex. den katolska. Därför har det åtskilliga gånger framförts förslag om att underlätta invandrarnas kontakter med sina resp. kyrkor, med blanketter på pastorsexpeditionen etc. Men inte ens dessa halvhjärtade och helt otillfredsställande förslag har lett till någon som helst åtgärd. Däremot finns ingen anledning att klaga på tillmötesgående inom det nuvarande systemet.

Så länge som officiell registrering av medlemskap i ett trossamfund, men inte i andra, betraktas som problemfritt ur integritetssynpunkt, råder det självfallet inte full religionsfrihet i Sverige. Och så länge finns givetvis inte jämställdhet mellan svenskar och invandrare på det religiösa området. Dessa obehagliga självklarheter kunde kanske vägas mot abstrakta principer.

I det senaste stat-kyrka-förslaget säger man återigen att den statliga service med uppbörd av församlingsavgifter som Svenska kyrkan också i fortsättningen föreslås åtnjuta givetvis skall kunna utsträckas att omfatta också andra samfund. Men så länge katolska och ortodoxa församlingar inte får något bistånd med att överhuvud lokalisera sina medlemmar är detta erbjudande inte värt någonting alls. Detta måste inses vid närmare eftertanke. Och om man tänkt efter är erbjudandet inte seriöst.

Det är inte alldeles lätt att acceptera myndigheternas uttalade ambitioner att med hjälp av alla berörda organisationer bemästra invandringens problem, som allt tydligare framstår i sin vidd och sitt djup, när man inte kan göra någonting för att bistå de religiösa gemenskaperna att överhuvud få kontakt med ”sina” invandrare.

Jovisst, det utgår statsbidrag till katolska och ortodoxa församlingar på enahanda grunder som till svenska frikyrkor. Om dessa medel möjligen täcker de extra kostnaderna för att få tag på de människor, till vars andliga omvårdnad pengarna skulle vara ett bidrag, är svårt att bedöma. Under tjugo års utredningsarbete om kyrka och stat, där en av utgångspunkterna från början har varit att åstadkomma större jämlikhet mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund, har den katolska kyrkan i Sverige tålmodigt bidat och hoppats på en förändring av de här framställda oefterrättliga omständigheterna. Nu kan rättvisan knappast vänta längre.