Flygande tefat och nutidsmänniskans religion

Oidentifierade flygande föremål (UFO), som vunnit ryktbarhet under artistnamnet ”flygande tefat” – tillhör de vår egen tids religiösa rekvisita? Många anser det. Samhällsforskaren Andrew Greeley menar att science fiction erbjuder i gengäld något som religionen i vår tid låtit gå ifrån sig: en känsla av häpnad. C. G. Jung, djuppsykologens banbrytare, menade att de flygande tefaten är nedslag av kristillstånd i det kollektiva medvetandet och uttrycker ett behov av övernaturliga hjälpinsatser. Carl Sagan, bekant för sitt arbete om rymdsonderna på planeten Mars, uttalar med oskrymtad spydighet att de tefatstroende projicerar religiösa inbillningar på fenomen som endast vetenskapen kan förklara uttömmande. Ä vetenskapens vägnar tar tvivlets apologeter till orda och avfärdar ufologerna som religiöst anstuckna tidsstollar.

När UFO på det sättet buntas ihop med det religiösa sker det snarast på måfå och utan vidare anspråk. Vill man på allvar göra gällande att tefaten har en religiös sida, får man allt sätta sig ner och bekanta sig med fakta i målet. Mycket riktigt finns det ett religiöst inslag i UFO-fenomenet: tefaten tjänar som inklädnad åt ett förtäckt symbolsystem som väcker vår känsla för transcendens, allvetenhet, fullkomlighet och frälsning.

De flygande tefaten bibringar oss, till att börja med, en känsla av transcendens. Det kommer sig av deras samband med himlavalvet. När man en dag med hög luft låter blicken vandra från den ena synraden rakt över himmelskupan till den andra, erfar man en rysning av vördnad: luftrummet är högt, majestätligt, oändligt, orubbligt och mäktigt. Himlavalvet betraktas som heligt i nästan varje religiös tradition. Zeus och Tor var bägge åskgudar. Vårt eget ord ”himmel” betecknar ju också både firmamentet och den plats där Gud bor. Jesus bad: ”Fader vår, som är i himmelen.”

För inte så alldeles länge sedan glunkades, prometeusbekännare emellan, att nu minsann har människan erövrat himlen. Man kan möta meteorologer som, obekymrade av sina ideliga felbedömningar av väderleksutsikterna, intalar oss att luftkretsen ingalunda är någon plats där överraskningar kan inträffa utan fastmer ett övningsfält för mänsklig uträkning och förutsägelse. Vi har uppfunnit flygmaskiner som rusar upp i stratosfären och plöjer farleder i lufthavet till människans tjänst. Himlen har skrumpnat ihop till rätt och slätt ett tunt hölje av luft kring vår lilla värld.

Men vi som lever idag har fått ett nytt fäste för den där känslan av transcendens: rymden. Man kan här ta upp betydelseskridningen hos adjektivet ”astronomisk”, sådan den avspeglas i dagligt tal. Egentligen betecknar ordet en anknytning till vetenskapen astronomi, men det får allt oftare står för ”kolossal”, ”svindlande stor”. Astronomen mäter med ljusår avstånd som mänskligt sett är omätbara och bemästrar sammanhangen med en matematik som får oss att snarare hisna. Så har uppfattningen om stjärnornas värld framför allt bildat underlag för vårt begrepp av ofantlighet. Yttre rymden förser oss med en ny känsla av oändlighet och rysande vördnad.

Det är här ufologerna hakar på. För de flesta människor är tron på flygande tefat liktydig med en tro på besök från andra planeter och rentav andra solsystem. De snara slutsatser som härvid inställt sig förutsätter att en varelse som är rustad att tillryggalägga himlavida sträckor, inte bara är en hästlängd före oss utan helt i jämbredd med Zeus eller Tor i sin förmåga att utöva herravälde över himlen. UFO är något förunderligt men mest av allt majestätligt. Vi står med mössan i hand inför denna nya påminnelse om vår egen begränsning. Vi är riktiga backstugesittare mot dessa överdängare som trafikerar Vintergatan.

Den film som just nu visas för fulla hus, ”Närkontakt av tredje graden”, är bräddad med himmelssymbolik och meddelelse av transcendent kraft. De långväga gästerna nöjer sig inte med att befara vår himmel – de behärskar den. De får himlavalvet att mörkna eller ljusna efter behag. Hastigt och lustigt skockas molngubbarna, åskviggar ljungar och tordön skallar. I denna film har Zeus och Tor kommit tillbaka i skepnad av teknologiska gudomligheter som nedstiger till oss från ett sällsamt rike som är oupphinnligt från våra föreställningars värld.

Ytterligare ett religiöst inslag: rymdvarelserna är allvetande. Inte nog med att besökarna är så kloka att de kan tillryggalägga de ofantliga färdsträckorna i stjärnornas värld, utan de förfogar dessutom över ingående kunskap om jorden. UFO-vittnen har ofta en förnimmelse av att på något sätt ha valts ut för kontakten. 1 några fall som jag själv har undersökt, sade vittnena att en rymdfarare kallat dem vid namn. Hur har de främmande varelserna fått reda på vad vi heter? Törhända genom elektronisk övervakning.

Det påstådda bortförandet av två fiskare från Pascagoula i Mississippi den 11 oktober 1973 är vid det här laget ett världsbekant fall. Charles Hickson och Calvin Parker uppger sig ha förts ombord på en svävande rymdfarkost av tre silverkostymerade robotartade varelser och underkastats en 20 min. kroppsundersökning. Jag har utfrågat Hickson vid åtminstone fyra tillfällen. Han berättade att rymdvarelserna anbringat en sändare i hans kropp så att de kan följa alla hans förehavanden. Också samtalen oss emellan uppfångades av resenärerna i det blå.

En sak som fattas i nutidens livskänsla återfås genom UFO: känslan att någon ser oss. Enligt våra farfäders tro kunde man vara förvissad om att änglarna stod på vakt och gav skydd. Man var aldrig allena. Men i vår egen tids fläng och snärj för att utrannsaka världen enligt vetenskapens strama och själlösa lagar, har man lyckats förjaga känslan av Guds beständiga närvaro. Men de flygande tefaten intar den ledigblivna platsen. Vi är inte längre ensamma. UFO ser dig.

En tredje religiös egenskap hos UFO är fullkomligheten. Får man tro Jung så är de flygande tefatens cirkelform ett nedslag av arketypen mandala, som ju i många religiösa traditioner sinnebildar fullkomligheten. Och våra snara slutsatser bekräftar detta. Eftersom de utomjordiska förmår komma hit medan vi är ur stånd att komma dit – heter det bestickande – har de naturligtvis kommit längre än vi i teknisk utveckling. Kanske evolutionen givit sig längre tid med dem. Kanske de uppnått ett högre existensplan. – Men då gör vi oss skyldiga till en lättvindig och fullständigt obefogad förknippning av tekniskt framsteg och moraliskt framsteg. Rymdvarelserna förmodas vara oss moraliskt överlägsna. De kan, intalar man sig, mycket väl befinna sig på den moraliska utvecklingens slutstadium: fullkomligheten.

Vilka tölpar vi är mot dem! Vi nappas och går an om struntsaker här i vår jordiska bygd, medan spanarna i skyn åser oss ömsint och kärleksfullt. Ufologerna brukar anse att utomjordiska civilisationer har lärt sig att utnyttja kärnkraft till andras bästa, att förebygga självutrotning genom krig eller miljöförstöring, och att leva i fred och broderskap sinsemellan och med naturen. Evangelisten Billy Graham ger röst åt detta synsätt när han säger att rymdvarelser mycket väl kan ha fått grepp om sådant elände som hemsöker oss på jorden, såsom sjukdom, krig och miljöförstöring. När rymdvarelser kommer i kontakt med oss innebär detta att det fullkomliga möter det ofullkomliga, det skuldlösa möter det syndfulla, det framskridna möter det underutvecklade.

Den fjärde religiösa egenskapen hos UFO är att det kan bli ett föremål för människors hopp. För många är UFO en återlösare att räkna på. Jag kallar det ”frälsaren i skyn”. Under 50-talet och i början av 60-talet kunde herrar som George Adamski och Daniel Fry kuska land och rike runt med föreläsningar inför talrik publik om budskap de påstod sig ha mottagit från tefatsresenärer. Budskapet var enkelt. Vi jordbor måste göra oss av med kärnvapnen och lägga an på ett världsomfattande broderskap i form av ömsesidigt tillmötesgående. Rymdvarelserna har kommit hit för att hjälpa oss att uppnå detta syfte, ett syfte vi inte lyckats uppnå med egna ansträngningar. Med UFO inbryter Vattumannens tidevarv, då den fullkomlighet rymdvarelserna redan besitter skall meddelas oss.

Detta hopp kommer till uttryck i ”Närkontakt av tredje graden”. Filmens förtätade slutstycke kunde varit hämtat direkt från de sista sidorna i Uppenbarelseboken. Den rymdfarkost vi får se i sista scenen är inte något vanligt flygande tefat. Den är en väldig stad, en sfärernas metropol. Den sänker sig mot jorden med all den prakt och härlighet som anstår det utlovade Nya Jerusalem:

”Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud som är prydd för sin brudgum.” – Med grälla effekter bjuder filmen oss en apokalyptisk fantasmagori som antyder den överjordiska återlösning nutiden hoppas på. Kan vi sätta tro till UFO såsom vår frälsare från skyn?

UFO återspeglar ett förtäckt religiöst symbolsystem. De flygande tefaten framlockar känslor som knyter sig till transcendens, allvetenhet, fullkomlighet och återlösning. Men efter denna redovisning är det också på sin plats att anföra vissa teologiska betänkligheter. Man hör ofta sägas, att om vi skulle upptäcka intelligent liv utanför jorden, så skulle det innebära en katastrof för varje traditionell religion. Somliga menar att den judisk-kristna tron kommer att upplösas och måste ersättas med nya läror med huvudvikten på rymdvarelserna och deras betydelse. De som ser det så tar för givet att vår religion är provinsiell och står och faller med föreställningen att det jordiska människosläktet är antingen unikt eller den högsta formen av medvetet liv.

Men så ligger det ju inte till. Människosläktets unicitet eller överlägsenhet har aldrig varit någon väsentlig grundsats i det kristna tänkandet. Katolska teologer har vid upprepade tillfällen talat klarspråk om utomjordiska varelser som en del av Guds skapelse. Francis J. Connell, förre dekanus för School of Sacred Theology vid Catholic University of America, har vid ett tillfälle yttrat: ”Det är inte ur vägen att katolikerna känner till att grundsanningarna i deras tro är fullkomligt förenliga med de mest häpnadsväckande eventualiteter när det gäller liv på andra himlakroppar.” L. C. McHugh, jesuit och journalist, har i en ansedd kulturtidskrift framhållit att han trodde inte bara på möjligheten av utomjordiska släkten utan också att varje värld kunde tänkas ha sin egen inkarnerade motsvarighet till vår Kristus. Rektorn för Notre Dame Seminary i New Orleans, fader J. Edgar Bruns, har skrivit att intelligenta varelser som bebor andra himlakroppar skulle kunna inpassas i den kristna teologin.

Detsamma gäller på den protestantiska kanten. Paul Tillich utredde möjligheten av ett Guds frälsningsverk bland utomjordiska civilisationer när han skrev sin ”Systematic Theology”. Lägg därtill Billy Grahams intervjusvar häromåret: ”Jag tror fullt och fast att det långt ute i rymden finns intelligenta varelser som liknar oss och dyrkar Gud. Men vi har inte något skäl att vara rädda för att träffa dem. Liksom vi är de Guds skapelse.”

Varken den traditionella teologien eller den etablerade kyrkliga hierarkin lär komma att vittra ner i samband med aldrig så häpnadsväckande begivenheter i skyn. Men en bestämd försiktighet är påkallad. När folk så smått utbjuder sina känslor i tefatsruljangsen och sätter sin lit till farkoster i skyn, då står man på tröskeln till avguderi.

Ty en hörnsten i vår kristna tro heter förtröstan på Gud. Vi dyrkar det vi förlitar oss på. Att trygga sig till något annat än Gud själv är att bryta mot första budet. Man sätter ett beläta i Guds ställe.

Vid avhjälpandet av praktiska problem under detta århundrade har vi vant oss vid att helhjärtat lita till teknologin. Därmed frestas vi ständigt att upphöja teknologin och se den som botemedlet för alla våra moraliska och andliga problem likaväl som de praktiska. Med UFO som lockfåglar förespeglas vi en teknologi utan jordisk vank och villa, stående på språng att tillgodose alla våra moraliska och andliga behov. Hur önskar vi inte att de gjorde ett slut på vapenskramlet, hjälpte kärleken på traven och satte fason på broderskapet och som avrundning skaffade fred på jorden! – Men så enkelt går det inte. Fred och kärlek och broderskap kommer sig helt och hållet av människohjärtats bejakelse eller förnekelse av den gudomliga viljan. Tillkortakommanden härvidlag kan endast avhjälpas genom Guds verkande på våra liv. Ingen teknologi mellan himmel och jord eller från annat håll kan där träda emellan. Att sätta sin lit till flygande tefat är att sälja sin själ till vrakpris.

De flygande tefaten är väsentligen ett slags överlagrade yttringar av ett symbolmedvetande som i vår kultur kommit att sitta trångt; såtillvida är förljudanden om besök från andra himlakroppar snarast belägg för att samtidens avkristnade och teknikbehärskade civilisation lämnat människans religiösa uppfattningsförmåga oskadd. Samtidigt finns det skäl att förhålla sig avvaktande. UFO kan nämligen stå för ett oredovisat hopp om att tekniken skall frälsa oss ifrån ondo. Men en sådan förhoppning är blind för att vårt elände ofta kommer sig av brister i människohjärtat. Befrielsen från dem kan inte komma från något annat håll än från Gud.