Enhet och fred i kyrkorna och i världen

Den 13 april avslutades i Chantilly (Frankrike) det första mötet på toppnivå mellan de europeiska biskopskonferensernas råd (katolska kyrkan) och europeiska kyrkokonferensen (KEK, bestående av kyrkor tillhöriga Kyrkornas Världsråd). Båda organ deltog med vardera ett fyrtiotal delegater. Mötet i Chantilly kan anses som historiskt av den anledningen att kyrkoledare från Europa för första gången träffades till gemensam överläggning på helt jämställd fot. Konferensen hade temat Enhet och fred. Kardinal George Basil Hume, ärkebiskop av Westminster, formulerade uppgiften så här: den odelade kyrkan är vårt mål. Med tanke på detta mål måste man alltså fråga sig hur mycket olikhet som kan tillåtas utan att enheten frestas på alltför mycket. För nästa decennium borde de kristna samfunden gripa sig an följande frågor: hur enheten och det oavkortade kristna budskapet låter sig förenas med olikheter i kyrkoorganisation och trosformulering, och hur man kunde leva i en enhet utan uniformitet. Kardinalen sammanfattade denna enhetskonception i begreppet konciliär gemenskap.

Men en sådan enhet förutsätter ett minimum av läromässig enhet. Som mest akut blir detta förhållande när det kommer till frågan om interkommunion. Skall interkommunionen – eller rättare: kommunionen, ty antingen existerar gemenskapen eller inte – betraktas som ett medel eller som krönet och bekräftelsen på den uppnådda enheten? På den punkten gick meningarna helt isär. I det slutliga dokumentet uppfördes frågan bland de olösta problemen. ”Är den fulla samstämmigheten i tron ett krav innan vi gemensamt kan äta av det enda Brödet? … Om Kristus själv är värd vid nattvardsbordet, varför kan vi då inte tillsammans anta hans inbjudan? Om å andra sidan kyrkogemenskap och eukaristisk gemenskap är samma sak, har vi då rätt att träda i sådan förbindelse med varandra?”

Andra särdeles delikata tvistefrön som frågan om läroämbetet och det påvliga primatet undveks i det uppenbara syftet att upprätthålla den koncilianta tonen. Kongressdeltagarna tycktes snarast företräda en ”uppåtstigande” modell för kristet enhetsarbete, enligt vilken lokala församlingar borde enas och detta i efterhand godkännas av kyrkoledningarna. Frågan är här: är det teologerna eller kyrkofolket som hetast längtar efter enheten? Riskerar kyrkoledarna att bli på efterkälken och en vacker dag ställas inför fait accompli? Eller är det snarare så att teologiska kommissioner, instängda i konklav för att snabbt nå pappersenighet, senare tvingas konstatera att den folkliga fromheten inte vill marschera efter deras ritningar?

Uppenbart är att enhetsfrågan inte kan lösas genom att man blundar för motsättningar som pågått i sekler och som sätter sina spår inte så mycket i katekeserna som i mentaliteterna. Gester som att falla på knä för tabernaklet eller sätta ett ljus för en Mariabild kan verka som utanverk utan egentlig betydelse men röjer naturligtvis mer av levande tro och inre hållningar än tonvis med dogmatiska traktater. Här torde väl den egentliga svårigheten gå i dagen.

Frågan om freden på jorden betraktades i Chantilly som en följdfråga till den kyrkliga enheten. Man konstaterade att svårigheterna att bli ense inom den kristna familjen borde stämma till viss ödmjukhet och avhålla kyrkorna från tron att de är specialister på människofamiljens enhet. Man skulle snarast vilja säga att kyrkorna är specialister på den mänskliga enhetens svårighet. Biskop de Smedt av Brugge, som var en förgrundsgestalt på konciliet, menade att Europa inte kan bli en verklighet förrän det frambringar män och kvinnor med fast beslutsamhet att genomsyra kontinentens länder med en ny anda som börjar med det lilla, det som är möjligt att förverkliga. Unity, as well as charity, begins at home.

Det slutdokument som kom ut av overläggningarna innehåller inte mycket konkret. Men man har all anledning att ta ärkebiskop Etchegaray av Marseille på orden när han betygar att ”det vi har upplevt tillsammans är mer och starkare än texten kan återge. Själva händelsen att vi har mötts är märkligare än textens innehåll.” Om den helige Ande får leda kyrkorna kommer också vägar att öppna sig som varken teologer eller kyrkfolk i förväg kan räkna ut. Mötet i Chantilly vittnar på ett hoppfullare sätt än många och långa texter om att den eld som Herren ville se brinna på jorden, en helig otålighet efter konkreta uttryck för verklig enhet och hänförelse, inte är helt utsläckt. Inte ens i våra egna dagar, då arbetet för fred och enhet tycks vara tyngre, mindre fruktbärande och mera fjärran än någonsin från sexiotalets ekumeniska och politiska euforier.