Den Svenska Psalmboken, ekumenisk upplaga

Tiden är inne för en gemensam kristen psalmbok i Sverige. Enigheten om den saken kunde knappast vara större än den var då talesmän (och en och annan taleskvinna) för samfunden i vårt land, med undantag av den ortodoxa kyrkan och pingströrelsen, träffades i Sigtuna den 19–20 april. Den tveksamhet inför tanken som hade förmärkts vid tidigare konferenser i samma syfte har därmed skingrats: de problem som kvarstår är mer av praktiskt-ekonomisk natur än teologisk – åtminstone än så länge. Verkligheten får väl visa hur samarbetet kommer att förlöpa. Ingen deltagare förklarade sig i vart fall vara förespråkare för ”samskrivningar” av den i kommittésammanhang övliga arten. Lödigheten i äldre eller yngre psalmtexter skall inte offras till förmån för plattityder som alla håller med om men ingen blir gladare av.

En undersökning, företagen av pater William Kenney på uppdrag av kommittén Sampsalm med tillhjälp av den nutida sociologins och datateknikens hela förkrossande beviskraft, har nämligen givit vid handen att den gemensamma psalmsången i Sverige redan är ett faktum. En stor del av de inalles 3 267 (tretusentvåhundrasextiosju) psalmer som ingår i nio samfunds psalmböcker sjunges inte alls, under det att en stomme på några hundratal texter sjunges i så gott som alla samfund. I allmänhet är de psalmer försvinnande få som har en så specifik karaktär att de teologiskt och dogmatiskt sett (alldeles bortsett från traditions- och mentalitetsskillnader) bara kan förekomma i ett enda samfund. ”Originellast” i detta avseende är fribaptisterna och den katolska kyrkan: inte mindre än fyrtio procent av beståndet inom dessa samfund förekommer inte någon annanstans. Orsakerna därtill kan vara dogmatiska men är oftast historiska: tidigare fanns vattentäta skott mellan de olika traditionerna. Så är inte längre fallet, och det är inte alltid som det samfundsspecifika materialet hållit för tidens härjningar. Hindren tycks ha fallit.

Men naturligtvis vill heller inget samfund ge upp sin egenart och kan det inte heller. I annat fall vore ekumenikens svårigheter lösta (alternativt: det andliga livet utdött.)

Ett konkret exempel: för de baptistiska samfunden är vuxendopet det konstituerande kännemärket. De kan inte erkänna barndopets giltighet och därmed inte gärna med full övertygelse instämma i psalmer skrivna med tanke på barndop. En katolik instämmer ogärna i raderna ”Det folk som hölls fånget / i mörker och kval / ser ljuset uppgånget / i skuggornas dal” sedan han fått veta att detta inte syftar på Frälsarens ankomst utan kyrkohistoriska förvecklingar i Tyskland. Omvänt kan det vara svårt för den medvetne lutheranen, han må ha aldrig så många kristliga dygder av annat slag, att helhjärtat betyga sin kärlek till den kyrka ”vars tron är det eviga Roma”.

Dessa svårigheter är av dogmatisk art. En granskning av samfundens psalmböcker visar mot förmodan att sådana uppenbara stötestenar är ganska få och att de som verkligen finns knappast intar någon hedersplats i den kyrkliga fasad som man helst vill visa för omgivningen. Betydligt vanligare är de skillnader som är rotade i avvikande mentalitet. Här går gränserna säkert tvärs igenom samfunden och församlingarna. ”Hon trycker mig till jorden ned / som en odräglig börda. / Hon synes mig så stygg och led / som den där vill mig mörda” hör inte hemma under någon rubrik av typen ”Trons prövning under svårigheter i äktenskapet” utan syftar på synden, men det torde vara mera sällan som kristna utan konsekvent ammalluthersk uppfostran kan göra dessa ord till sina; katoliken torde för det fall symptomen uppträder föredra en ordentlig bikt framför uppstämmandet av en psalm. ”Och hade jag hjärtan i tusendevis / de skulle med jubel då sjunga ditt pris” är ord som det kanske för den som inte har specialkunskaper om det vergilianska bildspråkets fortlevnad under barocken skulle bjuda emot att ta i sin mun; för många skulle vetskapen om att de riktar sig till jungfrun Maria bli ytterligare en svårighet. En och annan kan känna sig förbryllad inför den för Norden säregna naturmystiken: ”Bland gräs i gryningsdunklet går Jesus” heter det i översättningen av den gamla sekvensen Victimae paschali enligt Psalmer och visor 1975. Tveksamheten torde vara stor i de flesta läger inför efemära försök att tala till barn såsom ett barn genom sånger som ”Hosianna, hipp hurra!” (där författaren fått för sig att Hosianna är synonym till Halleluja).

Uppriktigt sagt är de hittills redovisade exemplen knappast allvarliga hinder på vägen mot en gemensam psalmbok i vårt land. Tiden har nämligen fällt sin dom eller kommer inom kort att göra det. Endast det fullödiga tål nämligen att upprepas. Psalmer av genuin biblisk inspiration, sånger som uttrycker en autentisk längtan efter Gud, kommer att bestå provet, detta oavsett vilken epok de härstammar ifrån.

Det är naturligtvis inte sannolikt att enigheten blir total. Detta kan ha sådana orsaker som att en viss diktare haft en särskild betydelse för en tradition, som t.ex. John Wesley för metodismen, eller att ett samfund har ett mer differentierat kyrkoår än andra, som t.ex. den katolska kyrkan, som firar Kristi lekamen, Jesu hjärta och Kristus konungen och åtskilliga Mariafester (i det senare fallet tillkommer givetvis dogmatiska hänsyn). Som en realistisk lösning förespråkades av alla, att den gemensamma psalmbokens huvuddel skulle omfatta ett antal (förslagsvis 500) ”stampsalmer”. Till denna kärna skulle så varje enskilt samfund lägga t.ex. 200 nummer av särskild betydelse inom den egna traditionen eller av en dogmatisk profil som uteslöte ekumeniskt bruk.

Pressreaktionerna har hittills varit över lag positiva. Från Svenska kyrkan har man framhållit att bristen på goda förrättningspsalmer knappast tillfredsställes om man främst skall ta hänsyn till den ekumeniska gångbarheten. Ingenting hindrar dock, kan man tycka, att sådana får inflyta i Svenska kyrkans samfundstillägg. Detta skulle om inte annat understryka jämlikheten mellan samfunden.

Ur katolsk synpunkt har förslaget så uppenbara fördelar att det måste välkomnas med öppna armar. Inget annat samfund torde i ekonomiskt och kulturellt avseende så väl förverkliga högt ställda anspråk på evangeliskt armod och utblottelse. Att få åka med på det tåg som nu startat skulle innebära att en tung börda lyftes bort för de personer som skall ansvara för gudstjänstlivets ans och vård under ett nytt och avgörande skede i det katolska stiftets liv.

Men kommer då inte det specifikt katolska att få offras? En snabb blick i den hittills gällande katolska psalmboken Cecilia, stadfäst 1950 (därmed näst efter Svenska psalmboken från 1937 och Sions sånger från 1948 den äldsta brukade psalmboken i Sverige), skulle kunna inge i den ytlige betraktaren intrycket att ett sådant offer borde vara lätt. Med några få och viktiga undantag utgöres särmaterialet i Cecilia av en provkarta på andliga och litterära schabloner. Detta är ingenting märkligt. Originaltexterna är av naturliga skäl försvinnande få, och de översättningar som gjorts tycks ha strävat efter största möjliga trohet mot originalet. I de fall originalet var latinskt blommar pekoralet med särskild prunkande rikedom. De många urgamla latinska hymnerna har ju till stor del introducerat de gängse bilderna i den andliga diktningens arsenal. Det som på originalet en gång (för så där ett årtusende sedan) lät friskt och originellt överlever inte alltid den trogna översättningen: de måste tolkas till en ny tids kategorier. Ett utmärkt exempel på en lyckad och varsam omplantering finner man t.ex. i Anders Frostensons tolkning av adventshymnen Conditor alme siderum (O du som himlens stjärnor tänt).

Så gott som all västerländsk psalmdiktning har sina djupaste rötter i den latinska liturgins bördiga jordmån. Den katolska motreformationen hade den olyckliga bieffekten att etablera en tudelning mellan ”officiell” liturgi och ”folklig” sång, huvudsakligen reserverad för andaktsformer utanför mässan, eller från upplysningen och framöver som ”sångmässa” parallellt med den officierande prästens dämpade recitation av de officiella texterna. Det är av denna anledning som en katolsk psalmbok av den typ vi möter i Cecilia så illa lämpar sig för söndagens huvudgudstjänst. Det är också därför som innehållet i den Svenska psalmboken många gånger bättre motsvarar katolska krav på fullödig församlingssång (låt oss i sammanhanget bortse från den språkligt antikverade formen). Dess bästa melodier är inspirerade av de medeltida processionssånger som ännu inte visste av någon skillnad mellan folkligt och officiellt.

Det behöver knappast tilläggas att de utomordentliga Mariapsalmer som Svenska kyrkans kyrkomöte fann för gott att utmönstra kommer att finna en självklar plats i det katolska samfundstillägget.

Kort sagt – det ekumeniska psalmboksprojektet framstår mitt ibland stencilhekatakomber av orealistiska fantasier eller till intet förpliktande retorik som ett realistiskt och förpliktande uppdrag till de kristna samfunden i Sverige.

Som Sampsalm-kommittens ordförande kontraktsprosten Ulf Björkman uttryckte saken: den ekumeniska saken kräver förvisso offer, men aldrig självutplåning.