Befolkningstillväxt och befolkningsnedgång

I den årliga debatten om befolkningsproblemen finns det fortfarande en tendens att upprepa gamla slogans, att måla en alarmerande bild av överhängande dom och att dra slutsatsen, att den enda lösningen är en drastisk minskning av födelsetalet med alla tillgängliga medel. En noggrannare titt på vad som egentligen händer på det demografiska området kommer att öppna ett annat perspektiv.

FN:s befolkningskonferens hölls i Bukarest i augusti 1974. Dess resultat gav i långa stycken den minoritet rätt, som alltid hävdat, att för stark tro på en nedskärning av födelsetalet och ett propagerande av metoder för detta ändamål inte erbjuder någon varaktig lösning på problemet med att relatera befolkningstillväxt till resurser. Bukarest gav betyget imprimatur åt teorin att befolkningstillväxt primärt är relaterad till socio-ekonomiska villkor och att det direkta och exklusiva användandet av familjeplanering är till ringa nytta tills större uppmärksamhet har givits åt social, ekonomisk och kulturell utveckling. Efter andra världskriget fanns det de som trodde att allt man behövde göra för att lösa den ekonomiska krisen i de förstörda länderna var att ösa in pengar i dem. På samma sätt förde man fram tanken på att befolkningskrisen skulle kunna lösas genom att översvämma de berörda länderna med preventivmedel. Båda dessa försök till lösningar misslyckades eftersom de försökte reducera komplexa förhållanden till en enda faktor och där med inte tog hänsyn till andra faktorer vilka ofta var viktigare.

Därför var det en tröst för dem, som hade känt sig ensamma med sina åsikter, att finna att Bukarestkonferensen bekräftade lösningar de så länge förkunnat för döva öron: mer utbildning, senare giftermål för flickor i utvecklingsländer, fler kvinnor anställda i industrin, kamp mot barnadödlighet och för ett ökande av sociala förmåner så att det, med fler barn som överlever och med bättre skydd för de gamla, skulle fästas mindre vikt vid att ha en stor familj som ekonomisk säkerhet. Trots hotande bråk om ”oförutseende moderskap” – ett försök att bestraffa den moder som skaffar fler barn än tre – uttalade konferensen sin respekt, oberoende av allehanda demografiska mål, för ”människors rätt att, på ett fritt, engagerat och ansvarigt sätt, avgöra hur många barn de vill skaffa och hur tätt de vill ha dem”. Många delegater uttalade sig starkt mot supermakternas inblandning i syfte att påverka andra länders befolkningspolitik under förevändning av att komma till rätta med befolkningsexplosionen. Det var kineserna som blev tvungna att påminna den icke-kommunistiska världen om en grundläggande sanning: ”Av alla saker i världen är människor det värdefullaste. När människor en gång blir herrar över sina egna öden kan alla under utföras.”

Internationella förbundet för det vetenskapliga studiet av befolkningen organiserade i augusti förra året en ny internationell konferens i Mexico. Denna undersökte vetenskapligt de framsteg som gjorts i att fullfölja handlingsprogrammet från Bukarest. Meningen med denna uppsats är att diskutera några av de teman som där togs upp.

Uppskjutna äktenskap

Demografer är numera överlag överens om att uppskjutandet av kvinnans giftermål till en senare ålder kan få ett avgörande inflytande på storleken av hennes familj. Under lång tid pekade ett motsatt argument på att tidiga äktenskap resulterade i en mindre familj än den genomsnittliga. Nya forskningsrön har emellertid visat att, fastän mycket tidiga äktenskap (dvs kort efter puberteten) har resulterat i svåra förlossningar, talrika missfall och infektioner, tidig sterilitet och därigenom mindre familjer, tidiga äktenskap i de senare tonåren inte påverkats på detta sätt utan de har vanligtvis resulterat i stora familjer.

Om ett par, teoretiskt sett, efter giftermål vid 20 års ålder får fyra barn och om deras avkomma fortsätter att reproduceras vid samma ålder och med samma antal kommer nettoresultatet efter 100 år att bli en befolkningsökning med 5 400. Däremot kommer samma par, med samma

födelse- och dödlighetstal, bara att ha 336 avkommor om all reproduktion äger rum efter 30 års ålder. Ju senare en kvinna gifter sig – det är kvinnans ålder vid giftermål som räknas – och ju längre intervaller mellan födslarna ju mindre blir storleken på familjen. För att vara säker på detta arguments giltighet måste forskaren undersöka samhällen där det inte förekommer någon eller endast ringa familjeplanering. Detta är skälet till att de flesta exempel, i västvärlden, tas från en period tidigare än 1850 eller från småsamhällen där familjeplanering praktiseras i mycket ringa utsträckning. Många moderna exempel kan emellertid hittas i Afrika och Asien, särskilt i Indien där tidiga äktenskap är sed sedan sekler tillbaka.

Väster om en linje dragen från Trieste till Leningrad har, till helt nyligen, åldern på kvinnor som gift sig varit hög. Så var t.ex. i Amsterdam år 1726 endast 32% av kvinnorna under 25 år vid giftermålet och många västeuropeiska länder uppvisade samma mönster. Något mer än ett sekel senare var, år 1850 i Holland och Belgien, genomsnittsåldern på kvinnor vid ingåendet av första äktenskapet 28-29 år, medan 15-20% av kvinnorna var ogifta vid 50 års ålder. Under samma tid var procenttalet ogifta män vid 50 års ålder 12, 8 och när det gäller kvinnor, 13, 7 i nio västeuropeiska länder. (Jämför detta med att endast 3% kvinnor är ogifta vid 50 års ålder i dagens Indien.) Domprost Bridel, verksam i Montreux i början av förra seklet, uttalade sig positivt om de låga födelsetalen i sin region:

”Den uppenbara, övergripande och i mina ögon tillräckliga förklaringen till detta (ett lågt födelsetal) är den allmänt uttalade och redan gamla tendensen att så mycket som möjligt uppskjuta giftermålsåldern … Där kvinnor endast sällan blir mödrar före 28, 29 eller 30 års ålder har de den mognad, som behövs för att ge sina barn en mer förnuftig och skyddande vård än mycket unga mödrar har. I själva verket har de också färre barn eftersom de, åtminstone i min församling, anser det vara en plikt att amma dem länge. Detta lämnar mindre marginal för graviditeter och resulterar i att dessa kommer med tre års mellanrum.”

Indien har länge varit känt som ett land med tidiga äktenskap. Fastän paret inte bor tillsammans förrän flickan har nått puberteten resulterar mycket tidiga äktenskap i tidiga graviditeter. Hur djupt rotad seden med tidiga äktenskap har varitlan ses med hjälp av statistiska uppgifter från 1891-1951. Under denna tid blev 13 på 1.000 bortgifta i åldersgruppen 0-5 medan det endast var 12 på 10.000 som inte var gifta i åldersgruppen 45-55. 1 båda ändar av åldersskalan skiljer sig mönstret mycket från det i västvärlden: i den ena ändan en markerat tidigare giftermålsålder, ofta med så mycket som 6 år, i den andra är så gott som alla kvinnor gifta vid 40 års ålder.

Både utbildning och ekonomisk utveckling är faktorer som påverkar familjens storlek. Det är anmärkningsvärt att man i de stater i Indien, som har största antalet läs och skrivkunniga kvinnor också har en proportionerligt högre giftermålsålder. De stater som däremot har ett stort antal kvinnor som är analfabeter har också mycket tidiga giftermål. För att tillfoga en malplacerad glädjeyttring kan nämnas att staterna med störst antal läs- och skrivkunniga kvinnor är de där det kristna inflytandet är störst, i detta fall genom skolor som leds av nunnor. Undersökningar gjorda i Sydindien av författaren visar att katolska kvinnor på landsbygden gifter sig vid 21 års ålder och i stadsområden vid 22 år. Antalet barn i dessa familjer varierar mellan 4,7 till 5,25, där även den senare siffran ligger under genomsnittet i landet. Dessa kvinnor, vilka gifter sig efter 19 års ålder, skaffar ett barn färre jämfört med dem som gifter sig vid 15-19 års ålder. I alla fallen ovan framgick det tydligt att utbildning hade varit en mycket betydande faktor när det gällde att skjuta på giftermålet. Emellertid har liten skolning föga betydelse vare sig för åldern för giftermål eller för storleken på familjen. Det krävs omkring nio års skolgång för att åstadkomma en verklig skillnad i födelsetalen. Mellan analfabeterna och de med 1-4 års skolgång är det bara en skillnad på 7% i antalet levande födda. Men mellan den senare gruppen och de med 5-6 års skolgång är det en nedgång på 15% i fruktsamhet, en nedgång som ökar än mer när det gäller högskoleutbildade flickor.

En mans ansvar för en fru har lett till senare giftermål och har fungerat som broms på familjens storlek, mest märkbart i Europa fram till mitten av förra århundradet. Det sammanflätade familjesystemet, vilket tidigare var standardmönstret i Indien, har pressat in unga människor i tidiga äktenskap och uppmuntrat fruktsamheten fastän det i våra dagar inte har resulterat i mycket större familjer än systemet med kärnfamiljer har gjort. Föräldrar med så många som fyra döttrar vill ändå ha fler barn tills de får en son. På landet anser man fortfarande att man, när man uppfostrar en flicka, som man säger endast vattnar en grannes träd.

Det är helt klart att det i tredje världen blir färre psykologiska invändningar mot att uppskjuta giftermålet än vad det blir mot försöken att förhindra födelser, och det lämnar större resurser till investering. Effekten på befolkningen kan uttryckas så här: om en kvinna gifter sig vid en senare ålder och även om hennes familj är av samma storlek som om hon hade gift sig fem år tidigare, kommer resultatet av den totala fruktsamheten att vara lägre därför att det kommer att vara färre produktiva år inom en given tidsperiod av låt oss säga 100 år. Om vi jämför två par där kvinnan i det ena paret gifter sig vid 20 års ålder och den andra kvinnan vid 25 års ålder och båda får samma antal barn (nämligen fem) kan följande resultat förutses för ett sekel:

Grupp 1

Effekter genom uppskjutande av giftermål tills kvinnan är 20









ÅrAntalet föräldrarFamiljens storlekTotalt
0100
201005500
4050052,500
602,500512,500
8012,500562,500
10062,5005312,500
390,500

Märk: fastän alla fem barnen inte kommer att gifta sig vid samma ålder och tidpunkt kommer nödvändiga justeringar att göra tabellen approximativt riktig om den används på Indien där kvinnans genomsnittsålder är 17 vid giftermålet och där antalet barn i genomsnittsfamiljen är över fem.

Grupp 2

Effekter genom uppskjutande av giftermål tills kvinnan är 25








ÅrAntalet föräldrarFamiljens storlekTotalt
0100
251005500
5050052,500
752,500512,500
12,500562,500
78,000

Grupp 1390,500

Grupp 278,000

312,500 = skillnad i antalet barn genom att en generation faller bort.

Uppskjutande av giftermål, förlängd amning och avhållsamhet, vilka ofta, vare sig man tycker om det eller inte, beskrivs som de naturliga medlen för födelsekontroll har förkastats som gammalmodiga i vårt teknologiska samhälle. Ändå börjar några demografer, läkare och familjeplanerare så smått, om än tveksamt, åtminstone misstänka att lösningen kan tänkas ligga på den linjen i stället för i det vitt spridda användandet av kemiska och kirurgiska preventivåtgärder – man har nu noggrant börjat undersöka det tillrådliga i att använda dem. Redan domprost Bridel hade lagt märke till den här effekten på kvinnor som ammade sina barn länge. Det är också klart att fruktbarhetsriter är intimt förknippade med längden av tidsperioden mellan födelserna. I en afrikansk studie, som genomfördes i Senegal och Nigeria, framgick att utebliven menstruation efter födseln varade i 17,3 månader på grund av förlängd amningstid, följt av avhållsamhet under upp till 20 månader i vissa områden. I en annan afrikansk undersökning, genomförd av liknande skäl, var tidsintervallet mellan födslarna så mycket som 30-32 månader. Amning och avhållsamhet kan kanske framkalla ett leende av överseende från några demografer men faktum är att det kan påvisas att de i vissa delar av Afrika och Asien har verkat som broms på befolkningsökningen. Det finns tecken som tyder på att opinionens vind håller på att vända. Ingen mindre organisation än ”International Planned Parenthood Federation”, vilken så hängivet verkar för spridandet av p-pillret, spiralen och övriga medel, har slagit fast att ”förlängd amningstid ansågs vara en effektivare metod att reglera fruktsamheten över hela världen än andra former av preventiva åtgärder. ”2

Mattillgång

Befolkningsproblemet kopplas alltid ihop med frågan om tillgängliga resurser och särskilt med frågan om tillgången på mat. Än en gång är det nödvändigt med en balanserad bedömning. Enligt FAO-konferensen förra året är de allmänna utsikterna för matproduktionen nu och i den närmaste framtiden relativt goda, fastän det är allvarlig obalans mellan produktion och distribution i vissa områden. Världsproduktionen uppvisade en ökning med fyra procent 1976, åtta procent i Latinamerika. Perioden 1974-76 visade en årlig ökning av matproduktionen med 4,1 procent i utvecklingsländerna, mer än den genomsnittliga årliga befolkningsökningen på 2,5 procent. Världens produktion av säd (den viktigaste basfödan) år 1976 ökade med 100 millioner ton. Resultatet för 1977 uppskattades bli ungefär detsamma. I vilken utsträckning ökad produktion av mat är ett mänskligt problem som kan lösas framgår av följande förteckning över allvarliga förluster vid lagringen: i utvecklingsländerna är förluster vid skörden mellan 2 och 10 procent medan förluster efter skörden är mellan 10 och 17 procent. Ett land som Indien förlorar omkring en fjärdedel av sin matproduktion genom förstörelse på grund av råttor, insekter, fåglar, djur och bristfälliga magasineringsmöjligheter. Genom att reducera förlusten av säd till hälften skulle världen i stort år 1985 spara 40 millioner ton mat årligen.

Befolkningsminskning

Ett helt nytt drag i de demografiska diskussionerna har helt nyligen kommit fram: varningar för sjunkande befolkningstal. Vid en snabb titt på den jämförande statistiken mellan endast några få länder kan man se den ökande klyftan i fruktsamhet, dvs rena födslar per 1000 (de senast tillgängliga siffrorna.) De flesta afrikanska länder har ett tal på över 40; latinamerikanska länder har i allmänhet över 30; Asien har över 30 med undantag för några isolerade områden och för Kina. (3) Jämför dessa tal med, låt oss säga, Storbritannien 13,3; Sverige 12,6; Frankrike 15,2; Holland 13,0. T.o.m. den kanadensiska ökningstakten – med en ung immigrationsbefolkning – har sjunkit till 15,4. Flera västeuropeiska länder kommer år 1985 att ha sjunkit under den nivå som behövs för att bibehålla befolkningssiffrorna. Västtyskland har redan kommit dit med ett naturligt ökningstal – (födslar-dödsfall) på – 2,4.

Befolkningsproblemet har alltid förknippats med ett befolkningsöverskott i förhållande till resurserna. På senare tid har man kommit att förstå att alltför få människor också är ett problem om vilket man vet väldigt litet. Det lättvindiga antagandet att sjunkande befolkningstal skulle lösa världens demografiska problem har ingen fast grund. En minskande befolkning för med sig en negativ förändring i ålderstrukturen: alltför hög procentsats människor över 65 års ålder vilka måste försörjas av en minskande procentsats lönearbetare i åldrarna 15-65 år. (1 ett land som tolererar detta kan det ge upphov till ett ökat krav på eutanasi.) Ekonomin kommer att stagnera och därigenom orsaka allvarliga arbetslöshetsproblem. Ekologer skulle inte heller vara glada: miljön kommer att påverkas i negativ riktning genom att byggnader överges och genom en lamslagen omgivning. Det verkar mer troligt att en minskande befolkning kommer att koncentreras till tätt befolkade områden för att kunna dra nytta av fördelarna där (sjukhus, skolor, arbetstillfällen) vilka kommer att försvinna från glest befolkade områden. En sådan omfördelning av befolkningen är troligare än att landsortsbefolkningen skulle bo kvar där de är. Ännu otroligare är det att stadsbefolkningen skulle flytta ut på landet när den demografiska nedgången väl har börjat. En minskad landsortsbefolkning tillsammans med flyttning till städerna betyder att de industrier och andra enheter som finns inte kommer att användas i tillräcklig utsträckning för att göra dem lönsamma och därför läggs ner.

En demografisk nedgång börjar med de yngre åldersgrupperna. Därigenom blir skolor och de industrier som betjänar barn de som först kommer att påverkas ofördelaktigt. Fenomenet med ökad arbetslöshet bland lärare i västvärlden är ett symptom på denna nedgång. En biverkan av färre skolor blir att barnen får längre väg till skolan och därigenom ökar transportkostnaderna.

De missförhållanden som stora städer åstadkommer är inte nödvändigtvis ett resultat av överbefolkning. Glest befolkade områden har sina nedsmutsningsproblem. Befolkningstäthet är endast en av många sidor hos moderna storstäder och framkallar inte automatiskt upplösning. Detsamma kan sägas om våld vilket storstadsområden sägs alstra genom någon sorts förökningsmetod. Varken våld eller andra former av upplösning är karaktäristiska för asiatiska storstäder. Deras problem ligger i bostads-, sanitets- och transportförhållanden. Inte heller kommer en minskande befolkning att undanröja en annan faktor som verkar för förstörelsen av omgivningen: trycket på att göra stora och snabba vinster. I nuvarande läge kan åtgärder för att minska miljö- och jordförstöringen åstadkomma mer för omgivningen än försök att minska födelsetalen.

En antydan om storleken på problemet med minskande befolkning kan man få genom några data från Västtyskland. Den nuvarande demografiska ökningen är 0,7 procent – under den nivå som behövs för att bibehålla oförändrat tillstånd. Det lägsta procenttalet i ökningen finns i storstäderna och är 0,6 procent. Om det inte blir någon immigration under de närmaste 30 åren kommer befolkningen i Hamburg, Frankfurt och München att ha minskat med en femtedel och i Berlin med en fjärdedel. Under de kommande tre årtiondena kommer antalet födslar i förhållande till dödsfall att vara en femtedel i stadskoncentrationerna jämfört med den nuvarande ökningstakten.

Förslagen till åtgärder för att vända trenden har föga anknytning till verkligheten. Exemplen är få på länder som lyckas hejda nedgången. En del centraleuropeiska socialistiska länder, som har alarmerats av ett drastiskt ras i den demografiska ökningstakten, har stramat åt de fria lagar angående abort som man tidigare antagit. Men detta kan bara ge tillfälliga lättnader. När mönstret till en liten familj en gång har lagts förblir människor ovilliga att skaffa en familj av den storlek som staten vill att de skall ha och finner andra medel att begränsa antalet barn. Det kan vara nyttigt att reflektera över svårigheten att vrida klockan tillbaka, att vända den socio-psykologiska trenden. Befolkningsökningen kan inte kontrolleras som vore den vatten från en kran. Fastän en befolkningsnedgång kommer att påverka genomsnittsindividens liv djupt, är han vanligtvis inte medveten om detta och anpassar därför inte sitt fertila mönster till den rådande situationen. Man kan t.ex. fråga sig varför det idag är mindre oroande med en enbarnsfamilj än det var för trettio år sedan. Jo, därför att uppfattningen om vad en familj och dess struktur skulle vara har ändrats under tiden. Bekymren för den effekt bristen på syskon kan få på det ensamma barnets psykologiska utveckling verkar ha försvunnit med det allmänna accepterandet av enbarnsfamiljen som något normalt.

Denna ganska dystra redogörelse för faktorer som påverkar befolkningsnedgången skulle kunna vara till nytta för att upptäcka variabler som skulle kunna medföra en acceptabel reducering av födelsetalet i de områden där en långsammare ökningstakt är önskvärd. De mindre önskvärda faktorerna som kommer fram vid en analys av minskande befolkning är ett avfall från de traditionella moraliska värdena, vilket tar sig uttryck i ett omdömeslöst användande av familjeplaneringsmetoder, ökat antal skilsmässor och aborter. De mer acceptabla faktorerna som kommer fram i analysen är industrialiseringen, en hög täthetsgrad i industrialiserade områden, en inkomst per capita som ligger över existensminimum, fritid och en hög läs- och skrivkunnighetsgrad. Alla dessa variabler har visat sig kunna påverka sänkandet av födelsetalen. De kan summeras i den term som latinamerikanska författare använder för befolkningskontroll: utveckling.

Överflödssamhällena i västvärlden kommer att visa upp en nedgång i sina födelsesiffror. Det är så svårt att vända en sådan trend att experterna förklarar att de inte har någon kunskap om vilka metoder som kommer att lyckas. Det verkar inte finnas något exempel på en nation som, sedan de frivilligt och med framgång planerat ett stort ras i födelsesiffrorna, senare har lyckats att väsentligen öka tillväxtsiffrorna och att behålla dem tills en återhämtning har skett. Det finns några exempel på östeuropeiska länder som har skurit ned sina höga abortsiffror och därigenom ökat antalet födslar. Men detta medverkar inte till en attitydförändring i fråga om storleken på deras familjer. De vill fortfarande ha en liten familj och kommer att hitta sätt att få en sådan. En minskande befolkning kan jämföras med en familj som bor i ett stort hus och som genomgår ett antal dödsfall. Huset, som en gång var lagom stort för familjen, blir för stort och kostnaderna för att hålla det i gång ökar med varje nytt dödsfall. Till slut kan inte familjen följa med de stigande kostnaderna utan blir tvungen att ta emot hyresgäster eller att låta egendomen bli till salu.

Mer allmänt kan man säga, att ökning och minskning av befolkningen inte skall betraktas på ett helt och hållet mekaniskt sätt som om mänsklig reproduktion skulle reduceras till en process i ett stuteri. Människan har länge funderat över de olika ”varför” i demografisk ökning och nedgång: Plinius observerade redan på sin tid att ju fetare djuren var ju ofruktsammare var de; John Graunt lade märke till att skälet varför äktenskap i London var mindre fruktsamma var ”omåttligheten i ätandet och särskilt äktenskapsbrotten och otukten, som anses förekomma oftare i London än annorstädes”; Thomas Doubleday anförde skäl för att de klent närda är mer fruktsamma än de välnärda; en grupp franska författare lade märke till att tillfredsställandet av primära behov ökar befolkningen men att skapandet av sekundära behov fördröjer ökningen; R Jones ansåg det vara en ”barmhärtig skickelse” att de rika försvinner för att tillåta de fattiga att ta deras plats.

Det finns ingen anledning att citera fler teorier men två iakttagelser kan göras från dem. Den ena är att vare sig vi jämför de västerländska överflödsnationerna med en ständigt minskande familj som försöker bo kvar i ett hus som är alltför stort för dem eller med de rika som misslyckas med att reproducera sig själva borde det vara klart åt vilket håll tredje världens ”miljoner avkommor” kommer att svämma över. För de vita är det redan mycket senare än de tror, kanske redan för sent att vända den nedåtgående demografiska trenden. De skulle kunna, om de ville, rätta till detta i termer av allmän rättvisa och fred.

Den andra iakttagelsen är, att det inte finns någon unik lösning på problemet. De tre senaste årtiondenas tragedi har varit att vi har trott att det finns en lösning. Ju mer man studerar detta demografiska fenomen ju mer sammansatt verkar det vara. Därför blir man förvånad att någon på allvar skulle kunna tro att en enkel, en-gångför-alla lösning skulle räcka. Problemet måste betraktas från alla dess aspekter: ekonomiska, sociala, politiska, psykologiska, moraliska och religiösa.

Den framlidna Irene Taeuber, som var en utmärkt amerikansk demograf, har kritiserat regeringarnas och de akademiska demografernas oförmåga att åstadkomma förändringar i befolkningen på ”humanitärt, kulturellt konstruktivt och etiskt acceptabelt” sätt. Hon kommenterar klokt: ”1 alla de länder som författaren känner till … är befolkningsproblemet också ett moraliskt och politiskt problem. ”(4)

Noter:

1. Etienne vande Walle i ”Population and Social Change”, ss 138-139.

2. Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisations 19:e session i Rom, nov-dec 1977.

3. Kinas ökningstal uppskattas till 26 per 1000. Män och kvinnor uppmuntras att skjuta upp giftermålet till åldrarna 28 resp. 25. En grupp europeiska gynekologer som reste runt i Kina 1973 menade att den huvudsakliga kontrollen över befolkningstillväxten var senare giftermål tillsammans med strikt avhållsamhet före äktenskapet. Vid de besök gruppen gjorde på förlossningsavdelningar hittade de sällan en moder under 23 år.

4. The Interrelations of the Demographic, Economic and Social Problems in Selected Underdeveloped Areas, Milbank Memorial Fund, New York, 1954, s 31.