Zen och kristendom

Frågan om buddhismen är ateistisk kan idag anses avgjord så långt att man kallar buddhismen en icke teistisk religion. Buddhismen erkänner visserligen ingen personlig skapargud men avvisar därför inte all transcendens.

I kulten nås kontakt med det transcendenta. Den buddhistiska frälsningsvägens början är erfarenheten av lidandet och frågan gäller: hur kan människan nå därhän att lidandet upphör? Lidandet uppstår ur okunnighet och begär. I den tidiga buddhismen är målet för frälsningen nirvana, befrielsen från den existens som innebär lidande i kretsloppet, samsara, inte ett enkelt utslocknande utan vila (nirvana, där ingen fläkt längre finns), odödlighet, ett numinöst positivt tillstånd.

Livsinriktningen mot en ofattbar transcendens kommer också till uttryck i via negativa som är karaktäristisk för den buddhistiska filosofin. Redan i upanishaderna heter det att brahman varken är så eller så (neti, neti). Detta tänkande kommer in i buddhismen och vidareutvecklas filosofiskt i mahayanabuddhismen av indiern Nagarjuna. Vad beträffar det absoluta förnekar han såväl dess vara som dess icke-vara. Det yttersta är för honom den mystiska intuitionen av den högsta sanningen som är en enda bortom all dialektik. Även zenbuddhismen bygger på denna filosofiska grund. Den söker sanningen på den mystiska insiktens väg bortom muntlig och skriftlig tradition. Vad beträffar den mystiska erfarenheten tiger man. Apotheosen av Buddha i mahayanabuddhismens konkreta kult, mängden av buddhaframställningar, deras kolossala storlek, osv, visar att det gudomliga överskrider allt mått, att det helt säkert rör sig om religiösa förhållanden, om uttryck för en transcendent erfarenhet. Zen är den mest fullkomliga meditationsmetod som utvecklats inom buddhismen. Den uppstod i Kina på fem- och sexhundratalen efter Kristus. Zenupplysningen är outsäglig, befriande och medför lycka. Den uppnås genom uthålliga meditationsövningar men får inte vara syftet med meditationen. Den är ett slags genombrott.

Kan zenmeditationen förenas med kristendomen?

Za-zen har i buddhismen en religiös karaktär som likväl inte behöver utesluta att kristna använder zenmetoden. Tveksammare är det med Koanmetoden. Där rör det sig om ett paradoxalt ord, en gåta som inte går att lösa rationellt. Dess funktion är att avskärma förnuftet. Genom allt intensivare koncentration skall det yttre skalet spricka. Många koin är till sitt innehåll starkt förknippade med den mahayanska läran om att allt är ett. Därför söker kristna mästare nya koan i bibeln. Detta bedöms ännu förhastat. Själva upplysningen är outsäglig. Den förklaras av buddhisterna enligt mahayanametafysiken som ett genomskådande av det allt-en-ande. I den kristna tolkningen av denna erfarenhet (Lasalle) berör den mediterande det Absoluta i betydelsen av det skapande varats ursprung.

Diskussionens tyngdpunkter

Diskussionen handlar om huruvida zenmeditationen är förenlig med kristendomen. Det finns två tyngdpunkter i samtalet: sambandet mellan erfarenhet och tolkning och frågan huruvida meditationen är utan objekt (objektslös).

Erfarenhet och tolkning

Ingen erfarenhet förekommer utan tolkning. Erfarenheten kräver tolkning. Omvänt tycks också tolkningen bestämma själva erfarenheten. Så kommer också olika motivation att utöva sitt inflytande på meditationen. Med tanke på detta blir till det yttre identiskt genomförda meditationer av en kristen och av en buddhist helt olika. Det är naturligtvis svårt att säga hur mycket och på vilket sätt tolkningen och den religiösa livshållningen hos den mediterande påverkar själva övningen och upplysningen. Det är också svårt att säga om det vid ”upplysningen” rör sig om samma fenomen i österländsk respektive västerländsk mystik. Visserligen talar både mäster Eckehart och Nagarjuna om ”självet”, men de kommer ur varsin tradition. I västerlandet som har sitt ursprung i en syntes mellan judendom och hellenism betyder det att bli tilltalad av den personlige guden i Kristus. Något sådant förekommer inte i buddhismen men å andra sidan finns hos båda övertygelsen om en fundamental mänsklig enhet som grundvalen för varje dialog och även beträffande personbegreppet tycks skillnaden vara möjlig att övervinna. Visserligen känner buddhismen inte begreppet en personlig Gud men i kulten kommer dock en personlig relation till uttryck. Inte heller vi kristna får föreställa oss Gud alltför massivt som person i betydelsen mänsklig personlighet.

Kristna har faktiskt genom dessa övningar inte sällan återfunnit sin barndoms tro – andra har naturligtvis blivit buddhister. P. Lassalle börjar alltid sina meditationsdagar med att fira eukaristin. Övningen skall man fullgöra i zens strängt objektslösa stil.

Om objektslösheten i zenmeditationen

Objektslöshet förekommer inte bara i österlandet. Även hos oss i västerlandet finns det något liknande t.ex. hos mystiker som Johannes av Korset, Teresa av Avila, Ruysbroeck, åtminstone utesluts alla rationella begrepp och kategorier. Objektslösheten kan föra oss därhän att meningen med ordet ”Gud” blir belyst. Vi är alltför snabbt nöjda när människorna överhuvudtaget tillber vilket förborgat anlete som helst. Men är detta Gud? På det mellanmänskliga planet projicierar man ju ofta sin partner på den verklige partnern som ju på så sätt döms till tystnad. Men genom objektslöshetens metod kan vi få hjälp med att låta projektionen falla bort. Ty objektslöshetens tomhet är ju inte en fullkomlig tomhet utan varats fullhet som undandrar sig varje mänskligt begripande. Liksom i mystiken kan denna fullhet endast uttydas i en efterföljande reflexion.

Allt som uppfattas med sinnena genom begrepp, dvs allt som pekar på fenomenvärlden skall komma till tystnad i medvetandet. Detta uppnås genom koncentration. Koncentrationen själv behöver inget att rikta_ in sig på. Detta är ingen motsats till objektslösheten. Ett ord (t.ex. OM) kan vara en hjälp till koncentrationen och andningsrytmen likaså.

Är den fullhet som kan visa sig i den objektslösa meditationen förväxlad med Guds outsäglighet som ju är oåtkomlig? Si comprehendis non est Deus (”När du begriper, har Gud dragit sig undan” Augustinus). Om vi kan anta det erbjuder meditationen en möjlighet att i tron öva sig att släppa taget och erfara hur jag som människa är given åt mig själv och därigenom blir till. Just genom att avstå från de projektioner som viljan skapat blir vi så öppna för det gudomliga sådant det verkligen är och gör den befriande erfarenheten av det fördolda som uttalas i satsen: allt är gott. I motsats till en utifrån styrd uppfattning av tron finns här en möjlighet till omvandling och detta i betydelsen av en disposition då Guds nåd kan komma in.

Buddhism, meditation, kristendom

Den meditationsrörelse som man märker i västerlandet är säkert inte bara flykt utan den ger uttryck för ett verkligt behov. Men meditationen skall alltid ha en religiös karaktär både till sin motivering och sitt utförande. Den får inte reduceras till en avslappningsövning. Det vore inte i zens anda. Meditationen får inte endast uttolkas psykologiskt utan den måste även få sin teologiska tolkning.

Både kristendomen och buddhismen befinner sig i en process, i en kris. Utan att utplåna de väsentliga skillnaderna (en personlig Gud, interpretationen av världen som skapelse och inkarnationen) finns idag på båda sidor behovet av att lära av varandra. Vi är inne i en historiskt sett gynnsam tid. Vår kristna meditationstradition kan genom mötet med österlandet få nytt liv. Vi ser också ansatser hos buddhismen som innehåller personkomponenter vilka först i kristendomen når sin sanna fulländning (jmf. U.v. Mangoldt). Från detta möte skall båda parter gå berikade som den från början bara jude-kristna kyrkan från mötet med hellenismen. Det är ovisst hur dialogen slutar. Det är självklart att den måste föras vidare om man tar hänsyn till att världen alltmer växer ihop till en enhet. På det praktiska området förekommer redan mycket samarbete mellan buddhister och kristna: för fred och rättfärdighet och för de fattiga.