Vennberg och Ausonius

En central dikt i Karl Vennbergs författarskap är Lärodikt om senromersk poet, som ingick i samlingen Fiskefärd 1949. Dikten har ofta behandlats av de litteraturhistoriker som skrivit om Vennberg. Senast ägnas den uppmärksamhet i Ingemar Algulins stora arbete om 40talsdikten, Den orfiska reträtten, Stockholm Studies in History of Literature 18, 1977. Där läser man på s. 225: ”Men Vennberg har också försett Ausonius med en livshemlighet: ett stumt möte med döden:

en gång endast en gång lämna vägen,
stiga ut i djupa skogar,
i det tysta ljuset
mot en ordlös ström
och sjö där ingen bölja rör sig
och söka där i dis på branta stränder
urgamla blommor,
en gång begråtna namn på kungar.

Mera tungt av sömn och svårmod
har ingen vallmo slokat
tystare har inga vattens stämmor talat
än under dina – kanske halvt förströdda –
korta vandringar på sorgens vidder.”

Det kan möjligen vara av ett visst litteraturhistoriskt intresse att denna Ausonius ”levnads hemlighet” inte är något som Vennberg ”försett” honom med. Just de rader som Algulin citerar är, frånsett den första och de tre sista, en översättning från Ausonius:

”Errantes silva in magna et sub luce maligna
inter harundineasque comas gravidumque papaver
et tacitos sine labe lacus, sine murmure rivos,
quorum per ripas nebulosa lumine marcent
fleti, olim regum et puerorum nomina, flores.”

Vennberg har utelämnat ”vassens vippor” och flyttat den ”fullmogna vallmon” längre fram. Hos Ausonius står det ”begråtna blommor, en gång namn på konungar och barn”. Vennberg har också tagit sig några friheter med översättningen av adjektiven, men i stort är det en tämligen trogen och mycket kongenial översättning av Ausonius.

Raderna är hämtade från en längre dikt Cupido cruciatur, ”Cupido korsfästes”, verserna 5–9 av denna dikts 102.

Marie Louise Ramnefalk behandlar samma rader i Tre lärodiktare, 1974, s. 269–270 och Jan Stenkvist i uppsatsen Idyll och irritantia i Samlaren 1972 s. 30. Den senare har gjort sig mödan att slå upp volymen med Ausonius i Loeb Classical Library. Han identifierar helt korrekt flera av de diktverk av Ausonius som Vennberg anspelar på i Lärodikt om senromersk poet, och antar att Vennbergs karakteristik av Ausonius går tillbaka på kommentaren i denna utgåva med översättning. Däremot förefaller det inte som om Stenkvist igenkänt Vennbergs förlaga i den latinska texten eller den engelska översättningen.

Det är knappast heller i Loeb Classical Library som Vennberg funnit raderna av Ausonius. Men i avsnittet om Ausonius i Helen Wadell, Mediaeaval Latin Lyrics finns just nu de översatta raderna presenterade som en särskild dikt, och detta synes tala för att Vennberg hämtat dem därifrån. Några formuleringar hos Vennberg har troligen tillkommit med kännedomm Wadells översättning. (. . . once bewailed names of kings … en gång begråtna namn på kungar.)

Vennberg talar i dikten om ”sorgens vidder” resp. ”sorgens fält”. Dessa uttryck har ingen direkt motsvarighet i Ausonius’ rader, men Helen Wadells översättning bär titeln The Fields of Sorrow. I kommentarerna hos Wadell och Loeb Classical Library kan man finna referensen till Vergilius Aeneiden VI. 440 f_ där just campi lugentes, ”sorgens fält”, omnämns.

Cupido cruciatur inleds med ett Vergiliuscitat från Aeneiden med angivande av källa. Också det egendomliga stället om blommorna med namn på kungar är en anspelning på ett ställe i Vergilius’ Tredje eklog 106: ”inscripti nomina regum/nascuntur flores”.

I en inledning till Cupido cruciatur meddelar Ausonius att den direkt hämtat ämnet från en målning i Zoilus’ matsal i Trier.

Helen Wadells Mediaeval Latin Lyrics kom i Penguin Classics 1952, och det var där jag för många år sedan igenkände förlagan till Vennbergs pregnanta beskrivning av Ausonius’ livshemlighet. Vennberg måste ha funnit raderna i någon tidigare upplaga av Wadell; den fjärde reviderade är från 1933.