Stat-kyrka

Även i denna tredje akt av det utdragna dramat om stat och kyrka har Katolska biskopsämbetet fått betänkandet ”Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan” på remiss. Utan att föregripa ett detaljerat ställningstagande, kan vi här endast visa på de huvudsynpunkter, under vilka man från katolskt håll har att bedöma frågan.

Sett ur samhällspolitisk synpunkt förefaller det vara en försvinnande föreställning i den övriga världen, att en konfessionslös stat skall kunna ge ett samfund en legal och finansiell särställning. Men viktigare är givetvis det ekumeniska perspektivet. Och där förhåller det sig helt enkelt så, att Svenska kyrkan inte kan fortsätta att vara en trovärdig ekumenisk partner, om man antingen söker behålla sin särställning gentemot andra konfessioner eller man helt förvandlas till en institution för allmän religionsvård.

Nu förnekar givetvis de som motarbetar reformer att Svenska kyrkan skulle ha några privilegier, som i realiteten inskränker religionsfriheten för personer tillhörande andra samfund och andra samfunds jämlikhet i det svenska samhället.

Men det finns ett enkelt tankeexperiment som tydligt visar hur det förhåller sig. Stundom har tanken framkastats att vid en relationsförändring, man på något sätt skulle ta reda på vilka som önskade tillhöra Svenska kyrkan. Denna ide har allmänt kritiserats från Svenska kyrkan, därför att det vore att kräva för mycket av människor och därmed leda till att Svenska kyrkan skulle förlora ett oöverskådligt antal medlemmar.

Inom katolska kyrkan däremot är det en självklarhet, att någon form av ”konfessionell mantalsskrivning” skulle tillföra församlingarna tiotusentals medlemmar. Svenska kyrkans medlemmar skulle utsättas för överkrav om de för fortsatt medlemskap behövde kryssa i en ruta i en blankett enkelt förmedlad till alla genom pastorsämbetena. Katolska invandrare till vårt land får däremot beskedligt söka finna närmaste församling. Och de katolska prästerna använda en väsentlig del av tid och arbete helt enkelt till att hitta sin hjord. Med sådana förhållanden är givetvis talet om jämlikhet och religionsfrihet till stor del innehållslöst.

Elementära politiska krav på likabehandling av dem som bor i Sverige också i religiöst hänseende och lika elementära krav på ekumenisk solidaritet sammanfaller här. Det är möjligt att de som nu åter motarbetar en reform i riktning mot reell religionsfrihet och jämlikhet, trots munnens vittnesbörd, är helt ointresserade av ekumenisk solidaritet och kristen gemenskap. Skulle de åter kunna hejda utvecklingen, har om inte annat det ekumeniska arbetet i Sverige åsamkats ett grundskott.

Ansvaret för Sverige som en konfessionellt neutral och pluralistisk stat och det större ansvaret för de kristnas enhet och gemenskap råkar i denna fråga helt sammanfalla. Det grundläggande avgörandet borde inte för någon vara svårt.

Att skydda och främja människans okränkbara rättigheter hör till statsmaktens väsentliga plikter. Statsmakten måste alltså genom rättvisa lagar och andra lämpliga medel effektivt skydda alla medborgares religiösa frihet och erbjuda gynnsamma villkor för det religiösa livet, så att medborgarna verkligen kan utöva sina religiösa rättigheter och uppfylla sina religiösa plikter, och samhället självt kan njuta de rättvisans och fredens frukter som kommer av människornas trohet mot Gud och hans heliga vilja.

Ur Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfriheten.