Salt, samvete, surdeg

I en föregående artikel har jag skrivit om kyrkans roll på det internationella planet.’ Mitt syfte var att visa vilken unik plats den Heliga Stolen intar i sammanhanget till följd av att dess närvaro vilar på en annan grund än staternas. Den är förvisso ingalunda främmande(2) för staternas problem, men den inlåter sig på dem med andra avsikter. Den Heliga Stolen vill bidra till förståelsen mellan människorna genom att tala till dem ”oegennyttigt” och utifrån den erfarenhet som kyrkan har.’(3) Om hon kan göra sig hörd beror i hög grad på kristenfolkets sammanhållning kring Petri efterträdare och på dess förmåga att i det sociala livet vittna om sina val och sina övertygelser. De kristna organisationerna spelar alltså en väsentlig roll därför att de samlar de troende och möjliggör för dem att ge uttryck åt sina strävanden och omsätta dem i verkligheten.

De kristna organisationerna med internationella uppgifter hade redan en lång historia bakom sig’ när NF och ILO grundades 1919. Nu skulle ett nytt verksamhetsfält öppnas för dem. Deras ordförande brukade komma samman en gång om året för att bestämma i vilka former de skulle deltaga i det internationella livet. Redan 1927, för precis femtio år sedan, kände de behov av en fastare ordning för sina möten och inrättade då en Konferens för de Internationella organisationerna. Denna konferens samlar ännu i dag de icke statliga organisationer åt vilka den Heliga Stolen ger sitt särskilda godkännande. Femtioårsjubileet ger oss anledning att på ett nytt sätt betrakta det ”icke-statliga” i kyrkan och dess plats på det internationella planet. Först skall jag kort ange ämnet för denna artikel, sedan skall vi se vilka faktorer som för närvarande tycks bidra till att man ifrågasätter värdet av organisationer som dessa. Till sist skall jag visa vilken oersättlig roll de spelar i kyrkans liv och försöka närmare bestämma vilka nya uppgifter de skulle kunna få under förhandenvarande omständigheter.

I. Inledande anmärkningar

Beteckningen ”kristna organisationer” är ytterst allmän. Några inledande anmärkningar kan bidra till att precisera dess innebörd.

Vilka organisationer avses?

a) De kristna organisationer som det här är fråga om inbegriper i första hand de internationella katolska organisationer vilka erkänns som sådana av den Heliga Stolen. Till dem räknas likaså alla de som verkar på det sociala planet, särskilt det internationella, och därvid åberopar sig på tron. Båda dessa grupper av organisationer har motiv och mål gemensamma, motiven eftersom det gäller kristna grupper som vill förverkliga sin tro i förening med den katolska kyrkan, målen eftersom det för dem alla gäller att kollektivt omsätta gruppens beslut i sociala, ekonomiska och kulturella frågor, på det nationella eller internationella planet. De många olika vägar på vilka de försöker nå sina mål förklarar olikheterna i deras ställning inom kyrkan.

Enligt denna definition utesluts ur min artikel alla de organisationer vilka inte som sådana ingriper i samhällslivet (bönegrupperna t.ex., vilkas mål är att stödja medlemmarna, så att dessa sedan skall kunna verka på eget ansvar enligt den plan som är deras); däremot omfattar definitionen både de grupper som arbetar socialt och kulturellt (grupper av sjuksköterskor, unga arbetare o.a.) och de religiösa kongregationerna med social verksamhet.

b) Min undersökning gäller organisationerna i västländerna eller i länder som mer eller mindre åberopar sig på en politisk filosofi liknande deras. Det har inte varit möjligt att ta hänsyn till gruppbildningar i länder som inte medger sina medborgare rätten att komma tillsammans och att organisera sig. Emellertid vore det önskvärt att undersöka denna sak, ty detta skulle möjliggöra för oss att se vilken roll familjen och de religiösa sammankomsterna spelar för att vidmakthålla tron i en fientlig om givning. De kristna organisationer det här är fråga om skulle på det internationella planet då kunna bidra med sin erfarenhet.

Det kristna namnet

Under de senare åren har de kristna organisationerna skakats om av en häftig inre jäsning. Den har givit upphov till livliga diskussioner om det berättigade och lämpliga i att bibehålla beteckningen kristen på de redan existerande rörelserna och använda den på de nyskapade.

Ett stort antal organisationer kallade sig öppet ”katolska” för tjugufem år sedan. De betraktade de kristnas närvaro som en ”spjutspets” i det internationella livet och på den internationella skådeplatsen. Men vissa av dem började röra sig bort från den kyrkliga hierarkin samtidigt som de sade sig vilja hämta sin inspiration i evangeliets lära. Det har förekommit upprepade diskussioner om vad det specifikt kristnas egentligen är, och dessa har lett till att somliga ifrågasatt det berättigade i att bibehålla kristna organisationer på det sociala planet i en tid då så många röster höjs för att mana troende och icke troende till samarbete. Det är alltjämt svårt att bedöma denna utveckling och avgöra var gränsen går mellan det rättmätiga och det överdrivna.(6)

I denna artikel kommer jag att betrakta såsom ”kristna” alla de försök att organisera sig som kristna människor gjort i avsikt att som organisation möta de pågående samhälleliga förändringarna. Gruppbildningen är ett grundläggande, naturligt fenomen i alla samhällen, ty varje mänsklig grupp ger upphov till smågrupper som ingår i den större för att bilda en helhet. Man kan alltså inte från början utesluta någon av dessa företeelser från ämnet för denna artikel, om man vill avsluta den med att antyda några kommande drag hos de kristna organisationerna.

II. Diskussionen om de kristna organisationerna

De kristna organisationernas deltagande i det internationella livet kritiseras för närvarande.(7) Det gäller att se om kritiken härrör ur en djup och ofrånkomlig förändring i samhället eller om den är tecken på en utveckling mot nya former av närvaro.

1. Det internationella livet har blivit världsomfattande, vilket betyder att andra maktcentra än stormakterna har uppstått. Kyrkan har inte stannat utanför denna utveckling. Hon kan inte längre identifieras med Europa eller ens med Västerlandet.(8) En växande andel av de kristna finns i Latinamerika, Afrika och Asien. Det faktum att dessa gamla ”minoriteter” efter konciliet blivit begåvade med egna biskopskonferenser ger dem möjlighet att yttra sig utanför de vanliga intellektuella ramarna. De kristna organisationerna, som inte nådde ut över hela världen, har just genom detta blivit försvagade. De har upphört att vara internationella och i stället blivit regionala. Inte ens de religiösa kongregationerna har undgått att påverkas av förändringen i den mån deras västerländska medlemmar alltjämt spelar en roll som inte avspeglar tredje världens demografiska tyngd och stigande politiska inflytande. För många kristna organisationer är deras alltför västerländska prägel kanske det svåraste handicap de har att övervinna för att i dagens samhälle kunna hävda kyrkans synpunkter.

2. Ett stort antal kristna organisationer har under århundraden nästan ensamma fullgjort sådana tjänster som är oundgängliga i alla samhällen, t.ex. undervisning, hälsovård, fattigvård och även utformningen av fritiden. De moderna staterna, som vill frigöra sig från allt främmande förmyndarskap, vill oftast överta ansvaret för dessa samhällstjänster och inordna dem i de statliga. Det är möjligt att vissa av dem har alltför bråttom att avsäga sig samarbetet med de privata institutionerna så att de sedan måste återta sitt förhastade beslut; i varje fall finns det inget som helst tvivel om innebörden i den politik de tänker genomföra.

De privata organisationerna står sålunda inför alternativet att antingen inskränka eller rent av upphöra med sin verksamhet eller inordna den i den offentliga samhällstjänsten. Medan de tidigare kunde sätta sin prägel på den institution de själva hade skapat, ser de sig numera nödsakade att lämpa sin verksamhet efter statens allmänna plan eller till och med uppgå i den. Denna utveckling, som är särskilt tydlig i fråga om undervisningen och hälsovården, minskar ytterligare de kristna organisationernas möjligheter att växa till internationella mått.

3. Svårigheten med att införa kristna organisationer i icke-västerländska stater beror inte bara på de problem som uppstått genom att uppgifterna inom den offentliga sektorn fördelats på ett nytt sätt. Den har djupare rötter. Det bestånd av idéer som uppstått i Västerlandet präglas av de politiska och kulturella föreställningarna i denna del av världen. Det västerländska samhällets värden och de kristna värdena går i varandra till den grad att vissa av dem kan göra intryck av att överföra den civilisation som är typisk för Västerlandet under förevändning av att den är universell. De folk som blir mer och mer medvetna om sin kulturella egenart reagerar på detta med en förkastelsedom.

a) Man har förebrått flera av organisationerna att de dröjt med att utse en verkligt internationell ledning och att de fortfarande är skrivna i Västerlandet. Vissa av deras ingripanden i det land där de verkar riskerar att framstå som försök till inblandning i landets nationella liv.

b) Den risken skärps ytterligare av att många kristna organisationer i utvecklingsländerna ansluter sig till den ”tysta opinionen” som regeringarna endast sällan delar. De opponerar mot den bestående ordningen; de ifrågasätter de grundläggande mekanismer som samhället vilar på och ger dem skulden för de orättvisor som finns.

Slutligen sprider de en rad värderingar vilkas människosyn står i motsats till de politiska makthavarnas. Utsikten att de kristna organisationerna skall öka sin verksamhet väcker i vissa delar av världen en rädsla som ger upphov till de outtalade förbehåll som möter dem och de svårigheter man gör när de vill komma in.

4. De kristna organisationernas ställning har försvagats även i Västerlandet. I den civilisation hon nu utbreder riskerar människan att inte bli mer än en del av sig själv, avkortad, såsom någon har sagt, till en enda dimension.(9) Civilisationen lämnar föga utrymme åt människans andliga behov och betraktar henne närmast som en kvardröjande återstod från det förflutna.

Allt detta förklarar varför de kristna organisationernas internationella ställning har förändrats under de senaste tjugu åren. Å ena sidan tillhör många stater där de inte har fast fot Förenta nationernas institutioner och deltar i deras verksamhet, å andra sidan råder där en ”de välsinnades ideologi”(10) som icke underlättar för dem att göra sig hörda. Det gäller då att avgöra om de kristna organisationernas skede måste betraktas som avslutat.

III. De kristna organisationernas nuvarande ställning på det internationella planet

Att de kristna organisationerna blivit skjutna åt sidan har föranlett en diskussion om hur detta skall tolkas. Somliga anser att den kristne bör vara en surdeg, att han kan stödja sig på de religiösa organisationerna för att förnya sina syften, men att han sedan bör handla på eget ansvar i världen. Andra åter, som är medvetna om individens bräcklighet när han lämnas åt sig själv bland de myllrande politiska och ideologiska grupperna i samhället, menar att de kristna organisationerna också har en plats där. De beklagar den pågående utvecklingen och vidhåller att de som vill förmena kyrkan att ha sina egna organisationer kränker hennes rätt.(11)

De argument som framförs av huvudpersonerna i dessa meningsutbyten återspeglar ofta vars och ens särskilda erfarenhet. I diskussioner av detta slag får man inte nöja sig med att ställa argument mot argument. Samhällsvetenskapernas framsteg gör det möjligt att fullfölja ett sådant samtal med åtgärder anpassade efter olika situationer och syftande till lämpliga lösningar. Man utgår därvid från kunskap om de verkliga förhållandena, man stöder sig på lagarna för det sociala livet i de olika staterna och kan avgöra om det i det internationella liv som nu växer fram ännu finns plats för icke-statliga organisationer och för de kristna organisationerna.

De senaste århundradenas västerländska filosofer har vant oss vid att betrakta samhället som ett maskineri eller en samling institutioner som hålls igång av universums store arkitekt. Förvisso skulle ingen i dag våga göra denna syn på världen till sin, men något av den lever kvar i det undermedvetna hos de flesta av våra samtida. En sådan föreställning har den nackdelen att den ger en felaktig bild av de icke-statliga organisationernas plats i samhället. Enligt den utgör de en ”drivrem” för myndigheternas beslut, som de har till uppgift att verkställa; de förmedlar maktens initiativ till samhällets bas och kan bara tillfälligt göra sig till tolkar för vad som pågår därnere. Medborgarnas benägenhet att sammansluta sig erbjuder då ett gott styrmedel, men då det inte motsvarar något inre behov i det samhälleliga livet har staten ingen som helst skyldighet att tillerkänna medborgarna rätten att sluta sig samman och bilda grupper. Denna politiska filosofi har medverkat till att bygga de auktoritära och hierarkiska staterna utan fritt folkligt deltagande i politiken.

Denna syn på de sociala relationerna har lett till en återvändsgränd,(12) varför den fått vika för en annan syn, enligt vilken gruppbildningen är en väsentlig komponent i samhällslivets rätta funktion. Organisationerna har här den dubbla uppgiften att delta i vad som finns och erbjuda vad som saknas.

Människor som bildar en grupp gör detta i dubbel avsikt: å ena sidan vill de skaffa sig fördelar som de var för sig inte skulle förfoga över (så t.ex. kan en klubb för bergsbestigare möjliggöra sådana bestigningar som medlemmarna annars vore uteslutna från), å andra sidan kan gruppen tillförsäkra medlemmarna ett visst inflytande på myndigheternas beslut. Sålunda ser klubben det som sin uppgift att syssla med naturskydd och att ta kontakt med makthavarna för att förhandla fram en lösning på de problem som medlemmarna tagit upp. Yrkesorganisationerna, för att ta ett annat exempel, har också uppdraget att tillförsäkra sina medlemmar vissa fördelar och att öppna vägen för dem till de organ där beslut fattas i frågor som rör dem. Sådana sammanslutningar kan göra sig hörda i den mån de verkligen är rotade i de grupper de vill tjäna, ty därpå beror det om de kan göra sig till tolk för krav och önskningar inom en grupp som annars icke är organiserad, och om de kan representera dem hos makthavarna.

Likadant är det med sammanslutningar som grundar sig på medlemmarnas religiösa övertygelse. Denna ger dem bara en särskild plats bland de icke-statliga organisationerna. Medan de andra organisationerna arbetar utan att fälla något omdöme om samhällets värdeskala och säger sig vilja stanna inom sitt eget tekniska område och på sätt och vis isolerar det från den samhälleliga omvärlden, så konfronterar de religiösa organisationerna samhällets val och åtgärder med den värdeskala där de själva vill hämta sin inspiration. De blir då en pådrivande kraft i samhället genom att på alla nivåer främja samtal om de riktlinjer som är deras.

Med stöd av det hittills sagda vågar man påstå att

A. De icke statliga organisationerna är nödvändiga för samhällets demokratiska liv

1. De icke-statliga organisationerna har i alla samhällen den väsentliga uppgiften att säkra samhällslivets fria funktion. Inget samhälle kan förbli demokratiskt utan att inom sig hysa förmedlande grupper som spelar rollen av ett slags relä mellan den enskilde och statsmakten och möjliggör för befolkningen i dess helhet att sammansluta sig för att uppnå vissa mål.

2. Dessa förmedlande grupper utgör en hierarki och verkar som reläer för varandra, i det att de högre organisationerna i viss mån rättar till de misstag som mindre betydande sammanslutningar kan ha begått. De relationer som uppstår mellan organisationerna medför detta resultat, ty var och en av dem har två uppgifter, även om de koncentrerar sig mest på den ena, nämligen en skapande och en administrativ. Den skapande uppgiften består däri att gruppen uppkommer ur föresatsen att göra något nytt för att lösa ett problem som ännu inte fått en fullgod lösning; den administrativa grundar sig på att varje sammanslutning medelbart eller omedelbart syftar till att ge sina medlemmar del i utövningen av makten och auktoriteten. Organisationerna i samhället flätas i varandra på ett sådant sätt att basgruppernas initiativ småningom kan nå fram till samhällsinstitutionerna.

3. Gruppbildningen fyller sin uppgift bättre ju lättare informationen finner vägar från basen till toppen och tvärtom. Den hierarki som ett samhälle utgör tillåter ett utbyte av informationer mellan de olika grupperna därinom och en oavlåtligt förnyad kritik av de sammanfattande lösningar som var och en av dem kan ha kommit fram till.

4. När nu den ena gruppen ständigt överför information till den andra i avsikt att få veta dess reaktion, så förvandlas organisationernas invecklade hierarki till en mekanism som reglerar samhällslivet och där spontan skaparkraft blandas med förmågan att inträda i ett större sammanhang, med det tvång som detta pålägger.

5. Organisationerna fyller alltså verkligen en dubbel funktion i samhället, dels genom att handla i människornas ställe så att den enskilde kan överskrida gränserna för sin egen förmåga, dels genom att dra in sina medlemmar i samhällslivet, då ju genom organisationernas verksamhet även de mest isolerade kan bidra till att bestämma över samhällets inriktning.

6. Den harmoniska samverkan mellan dessa mekanismer garanterar att institutionerna i ett visst samhälle gynnar bruket av friheten i dess många former. När däremot organisationernas fria spel motverkas eller förhindras av omständigheterna, är samhället moget för att lära känna en auktoritär regim eller hamna i kaos.

Saknas friheten att bilda föreningar och komma samman utan att myndigheterna ingriper, så uteblir den samhälleliga dialogen;(13) de mäktigaste grupperna tolkar oftast samhällets kollektiva behov på ett för dem själva gynnsamt sätt, och detta även om deras avsikt är god. Det har vi tydligt kunnat se i fråga om kolopialismen. De europeiska staterna trodde sig föra den politik som bäst gynnade deras territorier, men när befolkningarna blev oberoende och de nationella partierna fritt kunde uttrycka sina önskningar, så uppnådde dessa länder en ekonomisk, social, kulturell och politisk utvecklingsnivå som man tidigare inte hade kunnat tänka sig.

B. De icke-statliga organisationerna är särskilt nödvändiga på det internationella planet

Om de icke-statliga organisationerna är nödvändiga i alla samhällen och garanterar deras demokratiska funktion, så är de det än mer på det internationella planet, där världssamhället ännu inte förmått skapa lämpliga politiska institutioner.

1. Ett nationellt samhälles styrka kommer av att det förmått inrätta institutioner med vilka det kan behärska motsättningarna inom sig; det internationella samhällets svaghet däremot kommer av att medlemsstaterna inte har förmått skapa tillräckligt effektiva institutioner för att kunna lösa sina uppslitande konflikter. Sålunda pendlar det ständigt mellan det öppna eller kalla kriget, försöken att uppnå samstämmighet och strävan efter en sund pluralism. (14)

2. De icke-statliga organisationerna hör till de krafter som bäst är i stånd att strukturera det internationella samhället och vända det bort från de våldsamma konfrontationer som länge ansågs vara en normal väg att lösa uppkomna tvister.

De internationella konflikterna har förändrats till sin natur. För femtio år sedan ställde de emot varandra stater som nästan alltid tillhörde samma civilisation. De kunde hänvisa till vissa principer när deras tvister skulle lösas, ty de erkände sig alla vara dessa principer underställda. I dag är det inte längre så. I många internationella konflikter ”vägrar parterna att erkänna varandra”, ty båda förnekar grundvalen för den andres ståndpunkt.(15) Sådant är det internationella samhället; det är delat mellan motsatta ideologier. Därinom gör sig ambitioner gällande som är så främmande för varandra att ”det inte längre finns en oomstridd värdeskala som godtas av alla eller kan åläggas alla”. Man står alltså inför samexisterande grupper som samtidigt åberopar sig på olika system, vilka bygger upp deras kultur och etik och mellan vilka en kompromiss måste åstadkommas om våldslösningar skall kunna undvikas.

Här kan de icke-statliga organisationerna spela en roll. Genom att upprätta förbindelser mellan människor som lever i olika system bidrar de till att häva blockeringarna i det internationella samhället. De medverkar till att ständigt på nytt skapa samförstånd, som de politiska instanserna sedan kan stödja sig på. Så länge de icke-statliga organisationerna inte spelar denna roll, måste ideologiernas mångfald utgöra det största hindret för enigheten om gemensamma syften. Därför borde också regeringarna på alla sätt främja de villkor under vilka denna reglerande mekanism kan verka i det internationella livet i stället för att försöka reda sig utan den. Deras auktoritet skulle stärkas av det folkliga stöd de därigenom skulle vinna.

IV. De kristna organisationernas särskilda roll

Den växande uppgift som de icke-statliga organisationerna är kallade att fylla i det internationella livet minskar på intet sätt den som tillkommer de kristna organisationerna. Dessa förefaller speciellt ägnade att där spela en tredubbel roll.

1. I uppfostran. Denna är väsentlig eftersom genom den folken uppdagar hur de skall uttrycka sina djupaste krav i ett samhällsprojekt. Genom att lära dem framlägga ett sådant projekt och försvara det inför myndigheterna främjar de religiösa organisationerna folkens ”organiska, fritt organiserade och för det sociala ansvaret disciplinerade” medverkan i det politiska livet, en medverkan utan vilken auktoriteten icke kan utövas demokratiskt.

2. I kritiken av den politik som förs av stater och internationella organisationer. Tack vare de informationer som de sätter i omlopp mellan olika grupper är de religiösa organisationerna särskilt ägnade att forma de rörligaste elementen i en befolkning att gå längre än både de blott nationella synpunkterna och de politiska blockens motstånd medger, och komma med förslag till hur de själva skall kunna medverka. Genom sina ingripanden underkastar de den positiva rätten en kritisk prövning vars yttersta grundval är deras religiösa syn på världen.

3. I den praktiska omsättningen av idéer. Just den samhällskritiska uppgiften nödgar de kristna organisationerna att gå vidare från ord till handling. Trots att deras ställning inte längre är vad den tidigare var, har de på detta område tillvunnit sig en ny uppgift. På grund av att de är internationella har de en särskild kunskap om samhällets behov och kan komma med nya lösningar för att tillgodose dem, t.ex. i fråga om tekniskt bistånd, organisation av basgrupper m.m.

V. Framtidsutsikter

Ju bättre vissa villkor uppfylls, dess bättre kommer de kristna organisationerna att i framtiden behålla sin ställning på det internationella planet.

1. De kristna organisationerna verkar på det internationella planet i sin egenskap av religiösa organisationer. Visserligen ligger deras mål nästan alltid på det profana området – kultur, uppfostran, sociala förhållanden, ekonomi m.m. – och många är böjda att uppfatta dem som uteslutande politiska krafter, bärare av krav och program. Det är att missta sig på innebörden av deras existens. Denna kan inte skiljas från viljan att ”föra in evangeliets surdeg till hjärtpunkten i den mänskliga erfarenhetens olika områden”. Det egenartade i de kristna organisationernas uppgifter på det internationella planet består däri, att de i ett pluralistiskt samhälle skall påminna om den religiösa dimension som ett stort antal människor vill ge åt det sociala livet.

2. De kristna organisationerna måste bli verkligt internationella för att på bästa sätt kunna fylla sin uppgift. I många år har man framhållit den tekniska kompetens som deras delegerade borde äga. Detta på goda grunder. Men i dag börjar man bli varse att man underskattat den kompetens de skulle ha fått om deras organisationer verkligen varit internationella.

Kristna organisationer som allvarligt vill företräda en världsopinion bör inte bara skapa nationella sektioner i olika länder. Denna sida av deras verksamhet är förvisso viktig, men internationalism måste bygga på en annan grund. Deras strävan bör vara att upprätta förbindelser med de lokala föreningarna, som ofta kommit till spontant och där befolkningen verkligen kan uttrycka sina åsikter. Endast då kan deras ledande personer framträda på den internationella scenen med den auktoritet man får som äkta representant för en viss strömning, och då kan de göra anspråk på att vara med och bestämma vilken politik som skall föras i sociala, kulturella och andra frågor.

3. Nya verksamhetsfält öppnar sig för de kristna organisationerna av traditionell typ. De bör slå en bro mellan sig och de nya formerna för gruppbildning i kyrkan. Här tänker man särskilt på alla dem som kan inrymmas under beteckningen kristna basgrupper. De bådar upp befolkningen i landsbygdens familjer och bidrar till att ur den äkta ledare hämtas, som har framgått ur dess egen miljö. På detta sätt kan folket ge uttryck för sina värden och sina väsentliga behov och föreslå lösningar på sina problem.

Man har talat om ”kristna basgrupper” för att understryka hur mångfaldiga de grupper är som finns i dag. Vissa av dem är väl rotade i församlingarnas eller stiftens liv, och då kan man tala om ”kyrkliga basgrupper”; andra uppstår så att några kristna spontant kommer tillsammans för att utan egentlig samverkan med de kyrkliga myndigheterna bedja med varandra och därigenom låta sitt handlande inspireras av evangeliet. De samband som åstadkoms mellan de olikartade organisationerna gör det möjligt att sätta de minst formella bland dem i beröring med samhällets institutioner. Det är detta samband mellan myndigheter och basgrupper som kan bidra till att institutionerna inte skjuts åt sidan av de levande krafterna i samhället.

4. Om de kristna organisationerna rotar sig hos folken kommer de att sprida information i morgondagens samhälle. De kommer att få ställa sitt nät av förbindelser till förfogande för kyrkan och staten. Här bör understrykas att de kristna organisationerna är kallade att inta en särskild plats i informationens tjänst. Deras roll blir inte att ersätta pressbyråerna eller facktidskrifterna, utan att till basgrupperna sprida den information de behöver för att inse den moraliska räckvidden i de beslut de måste fatta och förklara för de nationella och internationella myndigheterna att en rätt politik inte kan åsidosätta de djupa behov hos människan som de företräder.

5. Kampen för de mänskliga rättigheterna och för freden kommer att utmärka de kristna organisationernas verksamhet på det internationella planet fram till sekelskiftet. Även här kommer deras insats att ha sin särskilda prägel, i den meningen nämligen att de inte kommer att ingripa med makt för att påtvinga andra sin åsikt. Det yttersta målet för deras åtgärder blir att bringa världens regeringar till insikt om att ändamålet inte helgar medlen, därför att i människan finns ett högre värde som inte får offras.

Gruppbildningen måste alltjämt förnyas inom kyrkan på det internationella planet, till stöd för den Heliga Stolen när den ingriper på denna nivå. Det största hindret på vägen består i att så många organisationer på grund av sitt västerländska ursprung framstår såsom tillhörande ett särskilt geografiskt område. Deras anspråk på att göra sig hörda på det internationella planet förefaller sålunda oberättigade.

Om de katolska organisationerna lyckas med att föra ut de olikartade erfarenheter som görs dels av de talrika kristna grupperna, dels av kristna som av omständigheterna tvingas leva utan stöd från konfessionella grupper, så får deras verksamhet en innebörd och ett värde som gör att andra vill inhämta deras råd och se dem delta i det praktiska arbetet.

De religiösa sammanslutningarna närmar sig detta mål i samma mån som de förmår samarbeta trots de historiskt givna motsättningarna. Den dialog som därvid kommer till stånd kan göra det möjligt för dem att bättre ge uttryck för vad den moderna människan eftersträvar.

Noter

1.Kyrkans roll i de internationella gemenskaperna, Signum 1976/

2. Paulus VI:s tal till ILO, 10/61969, punkt 2.

3.Paulus VI: s tal i FN, 4/101965, punkt 5.

4. De icke-statliga krafterna gjorde sig mycket tidigt gällande på det internationella planet i kyrkans liv.

5. Jfr Joseph Joblin, Trons tillämpning i en pluralistisk värld, Signum 1976/5.

6 Denna strömning har inte ens skonat de religiösa kongregationerna; vissa medlemmar och ibland t.o.m. hela kommuniteter har på sistone velat visa sin tro genom att delta i helt och hållet världsligt arbete för sina medmänniskors bästa.

7. Invändningar görs mot de kristna organisationernas deltagande i det internationella livet dels därför att de inte är statliga, dels därför att de är kristna.

8. Vid sitt möte i Genève i juli 1977 enades FN:s ekonomiska och sociala råd om beslutet att den Heliga Stolen som observatör kunde delta i de olika sammankomsterna inom var och en av dess regionala kommissioner.

9. Paulus VI: s tal till ILO, 10/61969, punkt 20.

10. Joseph Joblin, Otro och religion inom de internationella institutionerna, Signum 1977/10.

11. Jfr de holländska biskoparnas deklaration om det programförslag som utarbetats av landets katolska fackföreningar, Documentation catholique, 7–21 augusti 1977, nr 1725, 748.

12. Man bör hålla i minnet att kyrkan under hela 1800-talet ständigt försvarat föreningsrätten, som hon alltid betraktat som en mänsklig rättighet.

13. Jfr Internationella arbetsbyrån, Facklig frihet och kollektiva förhandlingar. Rapport III (4B) till 58. Sammanträdet vid ILO:s årskonferens 1973. Rapporten undersöker arbetar- och arbetsgivarorganisationernas roll i samhällets utveckling och formerna för deras ”ordnade deltagande” i det nationella och internationella livet.

14. Om det inte finns någon världsomfattande eller ens regional politisk myndighet med tillräcklig makt för att tvinga nationerna, så får man bevittna hur det inom ramen för de internationella institutionerna skapas maktcentra med begränsade befogenheter för en övernationell uppgift, t.ex. att stärka sociala institutioner eller stå till tjänst med teknisk hjälp i internationella sammanhang. Som exempel kan man i det första fallet nämna åtgärderna för att kontrollera tillämpningen av ILO:s avtal och rekommendationer, i det andra FN:s narkotikabyrå.

15. Paulus VI:s tal i ILO, 10/61969, punkt 14.