Riddarhuset inför representationsreformen?

”Frihet” hade i äldre språkbruk, t.ex. under medeltiden en något annorlunda betydelse än den nu gängse. Det var närmast synonymt med ord som ”privilegium” eller ”immunitet”. Frihet var befrielse från juridiska inskränkningar och fiskala pålagor. De som i särskild utsträckning åtnjöt en sådan fattad frihet kallades ”frälse”. Etymologiskt härleds detta ord från ”fri hals”. Den som rådde över sin egen hals och nacke men som ofta hade domsrätt över andra var frälse.

Det är inte sällsynt att man anser att de i vårt samhällsliv som främst har en fri hals, kanske nu i meningen att råda över sin röst och få sin mening vidarebefordrad, samtidigt som de också kan sägas ha en betydande domsrätt över andra, är massmediajournalister. Särskilt nära till hands ligger det att utpeka redaktörer på tv och radio som ”massmediafrälset”. Stundom förefaller anställningskontraktet att ha samma roll som forna tiders adelsbrev.

Självfallet är talet om massmediafrälse oftast en demagogisk överdrift. Men det förekommer också uttalanden och attityder från anställda vid etermonopolet som synes ägnade att bekräfta beteckningen ”massmediafrälse”. Sällan har anspråken så ogenerat kommit till tals, som när efter framläggandet av propositionen om Sveriges Radios framtida organisation och funktionssätt, Öppen kanal hade inkallat utbildningsministern till ett förhör.

Meningsutbytet gällde inte i första hand koncernens organisation, utan det hot mot yttrandefriheten, som enligt monopolredaktörerna låg i propositionen. Där fanns önskemålet om större möjligheter för skilda åsiktsriktningar att komma till tals utan redaktionella vinklingar, krav på programansvariga att tydligare markera när de bedrev vanlig informativ journalistik och när de företrädde egna meningar eller något partsintresse, vidgad genmälesrätt för den som blivit missförstådd eller felciterad. Därtill större resurser för radionämnden att övervaka att programverksamheten bedrivs i enlighet med radiolagen.

Det kan tyckas uppenbart att den enda ”frihet” som kan inskränkas genom så dana reformer är medarbetarnas särskilda privilegier. Debatten visade också med en överväldigande tydlighet, att detta just var innebörden i yttrandefriheten för Öppen kanal-redaktörerna. Jan-Erik Wikström försökte med en ängels, eller åtminstone församlingsordförandes tålamod, erinra om att SR faktiskt är till för allmänheten och att det är dess frihet och rätt som företaget i första hand har att tillgodose. Alltså rätten att bli korrekt informerad, att i rimlig utsträckning och form själv få komma till tals, och att få veta när eterjournalisterna informerar och när de deltar i någon kampanj eller debatt.

För dylika synpunkter fanns ytterst begränsad förståelse hos de ansvariga i Öppen kanal; det var deras frihet som var hotad. Under samtalets gång kunde man knappast undgå det spöklika intrycket att lyssna till Riddarhusets sista strid inför den hotande representationsreformen eller uppskrämda hantverksmästare inför skråtvångets upphävande. Skulle Öppen kanal-redaktörerna verkligen vara representativa för någon större del av SR:s programansvariga, är talet om massmediafrälse betydligt bättre grundat än man eljest haft anledning att anta.

Det allra största hotet syntes dock komma från när- eller allemansradion. Motståndet är så mycket tänkvärdare, som ett återkommande inslag i radio-tv är närmast extatiska skildringar av motsvarande företeelser i Italien. Under den särskilda bevakningen av Italien som nyligen verkställts, kunde man i radions Neonmagasin höra ett typiskt program av detta slag. Där intervjuade man dessutom en representant för det statliga RAI. Denne kritiserade de fria stationerna på exakt de grunder som det svenska monopolet anför, och blev därefter utpekad som en frihetens dödgrävare. Som det helt dräpande skälet mot närradion framdrogs att det hittills huvudsakligen varit religiösa organisationer som ansökt om sändningstillstånd. Statsrådet Wikström ålade sig också här en närmast heroisk återhållsamhet och underlät att dra den närmast till hands liggande slutsatsen; att just detta kommunikationsbehov blivit illa tillgodosett inom monopolet. (Vi utgår då från att behovet avgörs av dem som har det.) Det är ju ändå inte alldeles självklart, att radiolag och monopolstyrelse skall avgöra vilka vägar som förkunnelsen får söka i ett öppet, pluralistiskt och demokratiskt samhälle.

När det finns tekniska lösningar, varför skall vi ha kvar något slags konventikelplakat för etermedia?

Eftersom ljudradion i stort är bra skulle givetvis inte propositionen i de berörda styckena åstadkomma någon revolution. Men i vissa fall skulle det bli förändringar. Ljudradions religionsredaktion skulle inte som nu, när man någon gång släpper fram en åsiktsminoritet utan redigering, behöva genom upprepade pålysningar göra ovana lyssnare uppmärksamma på detta. Det skulle komma att bli helt naturliga inslag.

Å andra sidan skulle samma redaktörer vara nödgade att klargöra, när de bedrev normal informativ journalistik, och när de ägnade sig åt någon kampanj, t ex för att införa kongregationalism i Svenska kyrkan eller för att avskaffa skuldbegreppet i kristen förkunnelse och själavård.

Massmediafrälset som värst i sitt maktmissbruk kunde studeras i TV 2 söndagen den 9 april, då programmet utlovade studiodebatt om kyrkans trovärdighet och striden om kvinnliga präster. I närvaro av ytterligare en programledare och ett tjugotal inbjudna, tillvällade sig Per Grever i kraft av sina frälseprivilegier ung. halva sändningstiden. Genom sin djupa okunnighet och allmänna tramsighet förhindrade han effektivt varje vettigt meningsutbyte.

Hade Grever redan innan han kom till studion inhämtat att termen ”apostolisk” i andra sammanhang har en annan innebörd än den han lärde sig vid ungdomens evangelistkurs, hade en dyrbar halvtimme kunnat sparas av programtiden. Några utom Grever fick dock möjlighet att tala till punkt. Främst bland dessa var makarna Cöster, vilka i långa och i stort sett identiska anföranden krävde att kyrkoledningen omedelbart rensade ut i kvinnoprästfrågan illojala kyrkotjänare. Dessa skulle utlämnas, inte till Gulag, men väl till statens Personalnämnd. Vilka som tänktes avskeda de dissidenta lärare vid teologisk fakultet som enligt dr Cöster ävenså borde avlägsnas, uppfattade jag inte. Denna utrensningsoperation syntes vara nödvändig för att kyrkan skulle bli trovärdig som tolk för Kristi kärlek. I jämförelse med detta förslag framstod de sjutton punkterna som futtiga när det gällde åsiktsförföljelse.

Skulle någon kvinnlig teolog i ett kyrkligt sammanhang av en manlig befattningshavare bli utsatt för den behandling som programledarna bestod Gunhild Högman, vore rubriker om trakasserier och könsdiskriminering självklara. Här föll man henne i talet, meddelade högljutt vad hon egentligen menat, och bragte henne att tiga i församlingen. Nej, övergrepp av den kalibern kan nog bara massmediafrälset tillåta sig.

Men för en gångs skull fann sig inte menige allmogen i vilken behandling som helst från sina herrar. I slutanförandet om kärleken som lagens fullkomlighet, riktade syster Marianne Nordström ett skarpt angrepp mot Grevers skandalösa sätt att ”leda” programmet. Att som syster Marianne framhöll översittarfasonerna stred mot kärlek och hänsyn och vanlig anständighet, syntes alla vara övertygade om. Det skulle vara intressant att veta om de också stred mot lagen.

Det kanske allvarligaste övergreppet från Grevers sida var dock mot tittarna, som han i kraft av sitt frälse oemotsagd kunde ge en historiskt helt felaktigt bild av hur kyrkomötet 1958 öppnade prästämbetet i Svenska kyrkan också för kvinnor. Enligt Grever skulle den s.k. samvetsklausulen tillskapats i efterhand för att möjliggöra för vissa tjänstemän att bryta mot stiftad lag. Det verkliga förhållandet var tvärtom att protokollsanteckningen, som tillkom i utskottet, hörde till förarbetena för lagen och förutsättningarna för kyrkomötesbeslutet. Det är helt otroligt att kyrkomötet öppnat prästämbetet för kvinnor, om det samtidigt skulle inneburit att kyrkotjänare (och lekmän) med annan uppfattning ställts inför alternativet att handla mot sin övertygelse eller lämna ämbete och gemenskap.

Antingen känner inte Grever till dessa lätt konstaterbara historiska förhållanden, och då är han givetvis inkompetent, eller . . . (Kyrkoherde Simonsson var för kvällen frånvarande. Vi hoppas att han snart skall vara på benen.)

Med djup beklämning såg man som medansvarig, låt vara av givna skäl övervägande i en stum roll, Siwert Öholm, producent för den utmärkta radioserien om religion i Sverige i dag. Medverkan i detta ovärdiga spektakel måste ha varit en svår prövning.

Om Grever inte förstår bättre, är väl ändå TV 2 skyldig ”medverkande” och tittare en ursäkt för denna groteska uppvisning i missbruk av massmediafrälsets privilegier.