Ortodox renässans i Norden

Alltsedan det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 har Konstantinopels ekumeniska patriarkat hyst en särskild förkärlek för Skandinavien. Men vem anade på Nathan Söderbloms tid att utvecklingen skulle leda därhän att man en dag skulle kunna välkomna en grekisk metropolit för diasporan i Norden? Mgr Paulos Menevichoglou leder sedan fyra år tillbaka sitt stift ”Sverige och hela Skandinavien” och har under denna tid upprättat förbindelser med Svenska kyrkan på olika nivåer, etablerat ett samarbete med regering och invandrarverk och indelat sitt stift i sex enheter med centra i Stockholm, Oslo, Malmö, Borås, Göteborg och Uppsala. Sju grekiska präster har kallats till stiftet, och ett kloster med tre munkar har inrättats i Rättvik. På alla dessa orter har gudstjänstlokaler inretts, och i Stockholm har man lyckats förverkliga en mycket länge närd dröm att få överta den s.k. katolsk-apostoliska kyrkan i hörnet av Odengatan-Birger Jarlsgatan. Mgr Paulos har fått sin utbildning vid den numera stängda teologiska akademien Halki. Han förvärvade teologie doktorsgraden vid Vlatadoninstitutet i Saloniki och har även juris kand examen. Hans doktorsavhandling (To hagion Myron, Analetta Vladaton 14, 1972) behandlar den heliga smörjelsen i Österns ortodoxa kyrka med hänsyn till källtexterna och senare praxis. Andra skrifter av metropolitens hand rör ett äktenskapsrättsligt ämne och den apostoliska successionen i svenska kyrkan. Den regelbundet utkommande bulletinen Deltion dokumenterar på grekiska allt viktigt som sker i metropolitdömet.

Den nya ortodoxa kyrkan i Stockholm invigdes den 22 januari 1978 under namnet den helige Giorgios’ katedral i närvaro av bl.a. metropolit Meliton av Kalcedon. Vid sin predikan under invigningsakten utgick metropoliten Meliton från Psaltaren 5.8 ”Men jag får gå in i ditt hus, genom din stora nåd; jag får tillbedja i din fruktan, vänd mot ditt heliga tempel”. Vårt inträde i templet är samtidigt en fri mänsklig handling och ett möte med den gudomliga nåden. Templet är platsen för mötet mellan nåden och människan, ett möte som sker i tillbedjan och Gudsfruktan. Gudsfruktan är en ångest att förlora den vishet, glädje och frid som kommer från Gud. Det är denna föreställning om Gudsfruktan som varit vägledande för kyrkofäderna i Öst och Väst, för asketer och munkar, men också för existentialfilosofer och teologer som Kierkegaard, Heidegger, Barth och Brunner, som känt den existentiella ångesten, den heliga fruktan att förlora källan till existensen och glädjen, själva varat. Då vi inträder i templet med dessa förutsättningar upplever vi profeterna Jesajas och Hesekiels visioner, det vill säga Guds härlighet, som är målet för hela skapelsen. Templet i Nya testamentets tid är kyrkan, den kristna gemenskapen kring biskopen och i firandet av eukaristin, sade metropolit Meliton, som avslutade sin predikan med en maning till enhet och enighet.

I synaxariet (notiser om helgon och kyrkohistoriska händelser för varje dag under året) för den 22 januari har följande ord inskrivits: ”Den tjugoandra i samma månad januari firar vi åminnelsen av invigningen av Sankt Georg den segerrike martyrens katedral i Stockholm. För ditt helgons förböners skull, fräls oss, o Gud.”