Katolska konversioner i det tidigmoderna Italien

Forskning om religiösa konversioner är ett populärt forskningstema inom religionssociologin. Under de senaste decennierna har också historiker alltmer börjat intressera sig för denna tematik. Medan tidigare forskning framför allt fokuserade nyare tid och inriktade sig på konversionsorsaker, identitetsfrågor och kulturmöten har man på senare år lyft fram konversionsproblematiken under den tidigmoderna eran.

Ett exempel är historikern Peter A. Mazurs monografi Conversion to Catholicism in Early Modern Italy – vilken tillkommit inom ramen för ett forskningsprojekt om konversionsberättelser i det tidigmoderna Europa – handlar om konfessionspolitik och konversioner i Italien från 1500-talets mitt till slutet av 1700-talet. Det övergripande syftet är att undersöka såväl konversionspolitikens institutionella aspekter som konversionerna som sådana och att sätta in dessa i en bredare kulturell kontext. Mazurs undersökning illustrerar den konfessionellt definierade religionens betydelse som samhällsfundament och de ansträngningar som gjordes för att omvända icke-katoliker till den katolska tron.

Boken består av sju kapitel och avslutas med ett appendix med utdrag bestående av ett antal brev och rapporter på originalspråk och i engelsk översättning. Två av kapitlen ger en översikt över de institutioner som tog sig an konvertiterna och ansvarade för deras undervisning i den katolska tron och integrering i den katolska samhällsgemenskapen. Det handlar här om asyler, fristäder, för konvertiter, så kallade Casa dei cetecumeni (eller neophyti), vilka med början i Rom grundades runt om i Italien från mitten av 1500-talet och framåt. I de tre följande kapitlen ges en redogörelse för enskilda konvertiter och deras levnadsöden med fokus på judar och protestanter. De muslimska konvertiterna, vilka mestadels bestod av slavar, behandlas endast i förbigående.

De första konvertithusen var avsedda för judar och muslimer som flytt från Spanien. Senare grundades sådana avsedda för protestanter. Den romerska kurian tog avstånd från tvångskonversioner, och Paulus III (1468–1549, på påvestolen från 1534 till sin död) gav skydd för judar som flytt från Spanien och kungadömet Neapel. Konvertithusen var en blandning av sociala institutioner och kloster, och livet där hade en monastisk prägel med regelbundna böner och gudstjänster. Två nygrundade ordnar, Jesuitorden och Oratorieorden, var särskilt engagerade i detta arbete, och i samband med jubelåret 1600 grundades en särskild kongregation för att ta sig an de protestantiska konvertiterna. I spetsen för denna verksamhet stod en kardinalprotektor i Rom.

Mazur redogör för konvertithusens verksamhet och presenterar några av dess mera bemärkta företrädare. Dessa var i de flesta fall prelater och aristokrater, men det finns också exempel på lekmän som grundat konvertithus. Fokus ligger på de italienska konvertithusen, främst de i Rom, Florens och Milano. Principen var att konversionen skulle vara en frivillig akt. Som Mazur visar fanns det dock inslag av indirekt tvång. För muslimska slavar som konverterade var dopet en väg till frihet, eftersom det inte var tillåtet att hålla kristna som slavar, och för judar och protestanter fanns ibland ekonomiska incitament med i bilden. För de protestantiska legosoldater som konverterade kunde möjligheten till avancemang eller en bättre tjänst vara en drivkraft liksom också önskan att gifta sig med en katolsk kvinna och bilda familj i Italien.

Det var en blandad skara som togs emot i dessa konvertithus. Vissa var brottslingar och skojare, andra var religiösa sökare, men de flesta var immigranter som av en eller annan anledning hamnat i Italien. Konvertithusen fungerade helt enkelt som ett redskap för integration. Det handlade liksom inom dagens integrationspolitik om att förmedla samhällets värdegrund och kulturella koder, vilka under denna tid vilade på religiös grund. Konvertiterna fick kläder, mat och hjälp att etablera sig i samhället, och det gjordes stora insatser för att skaffa dem en lämplig anställning eller – som i många kvinnors fall – hitta ett passande kloster. Inte så få av de kvinnliga konvertiterna hade flytt från sina familjer för att undgå ett arrangerat äktenskap.

Det finns, även om Mazur själv inte gör den jämförelsen, flera paralleller till dagens flyktingpolitik. Många sökte sig till Italien i hopp om ett bättre liv; och de flesta av dessa saknade identitetshandlingar. Försöken att genomföra en mer restriktiv politik för inresa i de italienska staterna misslyckades; handelspolitiken lade hinder i vägen för en sådan politik och de protestantiska aristokraternas bildningsresor i Italien gick inte att hejda. Även studenter av borgerlig härkomst gjorde sådana bildningsresor, vilka ibland kunde sluta med konversion. Mazur redogör för två tyska studenter som hamnade i ett konvertithus i Rom efter det att deras reskassa tagit slut.

Flera av de protestantiska konvertiterna engagerades i missionsverksamheten bland protestanter. Så var fallet med en protestantisk professor vid universitetet i Heidelberg, som efter sin konversion i Rom fick tjänst hos furstärkebiskopen av Mainz. Andra konvertiter var mindre fasta i sin katolska tro och återvände till den religion de avsvurit sig. Ett exempel är en reformert präst från Zürich som konverterade i Rom 1669 och som efter utbildning på Missionskongregationens prästseminarium skickades som missionär till sin hemstad, där han återvände till kalvinismen, gifte sig och bildade familj. Efter några år återvände han till Rom, och eftersom han ångrade sitt avfall togs han till nåder och beviljades pension både för sig och för sin, från katolsk utgångspunkt, illegitima familj. Mazur ger flera exempel på att den romerska inkvisitionen visade mildhet mot avfällningar och såg mellan fingrarna på mindre oegentligheter. Det var först när det handlade om grövre brott som man inskred med hårdhet.

Mazur använder en väl bred definition av begreppet konvertit. Så räknar han även in barn till konvertiter i denna kategori. Han ägnar ett halvt kapitel åt en sådan ”konvertit”. Det handlar här om en son till en förutvarande rabbin som döptes strax efter födseln. Han blev sedermera dominikan, påvlig hovteolog och slutligen stiftsbiskop; fadern hade döpts av Ignatius av Loyola, medan modern behållit sin judiska tro. Denne judiske prelat var stolt över att tillhöra det judiska folket. För andra konvertiter var förhållandet till den judiska gemenskapen mer problematiskt, vilket försatte dem i en svår mellanställning. En sådan judisk konvertit och präst anklagades för att i hemlighet propagera för den judiska tron.

Boken är skickligt skriven och till delar spännande att läsa. Styrkan ligger i den empiriska redogörelsen medan de teoretiska reflexionerna är mindre övertygande. Mazur visar vilken betydelse konversionsfenomenet hade i det tidigmoderna Italien och att det inte bara handlade om tro och bekännelse utan också om kultur och integration. Konversion till den rådande konfessionen var helt enkelt en förutsättning för integration under en tid då religionen var samhällets fundament.

Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet.