Intresseväckande inblick i islamisk idétradition

Idéhistorikerna Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi har gett sig på ett svårt uppdrag, nämligen att beskriva och kontextualisera utvecklingen av islamisk idéhistoria fram till nutid. Detta har de lyckats mycket väl med. Genomgående visar de att religiösa tolkningar präglats av den historiska situation där de utvecklas. Den första delen handlar om tiden före islam där syftet är att ge en bred översikt över kulturerna i regionen där islam uppstod. Här redogörs för Mesopotamien, Egypten och Persien, liksom det indiska tänkandet och grekisk filosofi. Även hellenism, judendom och kristendom tas upp. Med denna breda bakgrund är vi som läsare redo att placera in islam i en vidare regional och historisk kontext.

Den andra delen av boken fokuserar islam från 600-talet fram till mongolernas invasion 1258. Författarna redogör för islams uppkomst. Muhammads liv och uppenbarelse presenteras, liksom utvecklingen av islam som en politisk kraft och civilisation. De lotsar oss genom centrala tankegångar och uttolkare som de sedan återknyter till för att förklara dagens situation. De presenterar till exempel utvecklingen av juridiska traditioner som än i dag har ett stort inflytande. Även den tidiga utvecklingen av rationell teologi gås igenom och ett fokus utgörs av förhållandet mellan tro och förnuft. Detta har legat till grund för många inom-muslimska konflikter genom historien och gör det än i dag, vilket är ett av bokens huvudfokus. Det som ofta kallas islams guldålder redogörs för med utgångpunkt i det abbasidiska Bagdad, där konst och vetenskap florerade. Det sägs att Visdomens hus etablerades där, ett slags tidig akademi, där förnuftet stod i centrum och vetenskap, filosofi och rationell teologi utvecklades.

Den tredje delen, som är den mest intressanta och därför ges mest utrymme här, rör tiden från det abbasidiska rikets fall efter Mongolernas invasion 1258. Författarna konstaterar att en gängse uppfattning varit att idétorka dominerat. I boken visar de att det inte är ett empiriskt korrekt antagande, och detta görs bland annat genom att presentera de tre tongivande rikena efter mongolernas: osmanernas, safavidernas och mogulernas. Dessa fyllde tomrumet efter abbasiderna och vi kan se nya idéhistoriska riktningar ta form, som reaktioner på de förändrade kontextuella omständigheterna. Författarna visar att en stor mångfald av tolkningar har förekommit under perioden. De visar också att det i alla tre rikena fanns etablerade relationer mellan den politiska makten och den religiösa eliten, då de politiska ledarna ständigt var i behov av religiös legitimering. Men de visar att även den religiösa eliten var i behov av den världsliga maktens beskydd, inte minst för att säkra islams fortlevnad, liksom att de kunde få inflytande över den politiska makten och förhindra att den blev alltför despotisk.

Ambjörnsson och Fazlhashemi gör också en poäng i bokens tredje del av att muslimerna sedan möter modernitetens utmaningar och kämpar med att besvara dessa och att förklara vilken roll islam borde ges. De visar att reaktioner på modernitet och mötet med västvärlden gav upphov till olika tolkningstendenser, som förhållit sig olika till tro och förnuft. De konstaterar att en gemensam nämnare för uttolkarna var att de ville hitta lösningar på de kriser som de upplevde att muslimska länder befann sig i. Författarna visar att en rationalistisk teologi växer fram, som har paralleller till islams tidiga historia. Här ges flera exempel, bland annat från dem som annars brukar kallas ”progressiva muslimer”, där liberala nytolkningar utvecklas. För dem som är positivt inställda till modernitet, förnuft och förnyelse kan man iaktta en strävan att visa att islam är pragmatisk och harmoniserar med många moderna och liberala tankegångar, exempelvis vad gäller förnuftets roll, mänskliga rättigheter och jämställdhet, vilka exemplifieras i boken.

Dagens situation handlar om en kamp om tolkningsföreträde, där en brokig samling tänkare och aktivister är engagerade på olika vis. Många auktoritetskritiker är missnöjda med samhällsutvecklingen och uppfattar den islamiska traditionen som en bromskloss, och en diskussion pågår huruvida muslimer har rätt att förhålla sig friare till traditionen. Författarna konstaterar också att flera röster kan göra sig hörda i dagens digitaliserade värld, och att muslimer därmed lättare kan finna alternativa tolkningar. ”Kampen om själarna har skruvats upp”, skriver de. Denna utveckling måste dock inte nödvändigtvis innebära att tolkningarna alltid är av ett pragmatiskt och liberalt slag.

Författarna utvecklar diskussionen om en fundamentalistisk och polemisk tolkningstendens som avvisar filosofi och rationell teologi. Här ligger fokus i första hand på nutida salafistiska tolkningstraditioner. De visar hur salafister bygger på tidigare teologer, till exempel hanbaliten Ibn Taymiyya (d. 1328). Detta utmynnar i ett resonemang kring hur wahabitiska, och även andra tänkare, värnat om lojalitet och lydnad till maktens ledare för att bevara samhällets stabilitet. Man redogör för Ibn Taymiyyas syn på en ”urislam” som ska bevaras, liksom hans syn på förnuftet och nytolkningar som ”kätterska”, vilka också är rådande tankegångar inom dagens salafism. Salafistiska tolkningar beskrivs som utopiska, enkla och populistiska. Detta är dock inte ett helt nytt fenomen. Författarna visar i boken att fundamentalistiska tanketraditioner alltid har utgjort en del av kampen om tolkningsföreträde, och att sådana tankar i nutid backas upp av wahabiters penningstarka missionsverksamhet.

Ambjörnsson och Fazlhashemi avslutar boken med reflektioner kring ”den islamiska civilisationens” framtid och visar att denna inte är enhetlig då kampen om tolkningsföreträde har varit närvarande från begynnelsen. Vart kampen om själarna kommer att föra är däremot inte givet. Författarna menar att det behövs frihet, kritisk dialog och en prövande hållning för att motverka fundamentalistiska tolkningar. Många nytänkare har banat väg för detta, vilket de visat i boken. Författarna ser det som att tolkningskampen i dag står mellan förnuftsorienterade tolkningstraditioner å ena sidan och intoleranta, fatalistiska och auktoritetstrogna å den andra. Det är inte svårt att räkna ut vad de själva skulle föredra, men boken är på intet sätt polemiskt eller konfessionellt skriven. Islam framställs inte heller som något helt unikt, utan Visdomens hus avslutas med en generell kommentar om att konflikten rörande förnuftets roll också finns i andra religioner och politiska ideologier, och författarna understryker att de anser att det är viktigt att denna konflikt inte ges huvudrollen i dialoger mellan kulturer, civilisationer och religioner.

Visdomens hus är skriven på ett trevligt och lättsamt vis och tyngs inte av referenser och fotnoter. En avslutande litteraturförteckning ger läsförslag till den som vill fördjupa sig ytterligare. På så vis riktar sig boken till en bredare allmänhet, och den uppfyller sitt syfte mycket väl. Den ger en pedagogisk översikt över islamisk idéhistoria ända fram till nutid utan att tyngas av alltför detaljerade redogörelser. Långa historiska perioder, dynastier och enskilda tänkare och tendenser beskrivs utan att man som läsare blir utmattad eller tappar tråden. Författarna ger på ett stilfullt och väl insatt vis en god inblick i och översikt av islamisk idéhistoria genom tiderna, liksom en fördjupad förståelse för de kontexter som påverkat den mångfald av tanketraditioner som har presenterats. Boken utgör också ett gott exempel på den metodologiskt viktiga poängen att placera och förstå idéer i deras historiska kontext, liksom att se att kontexten påverkar uttolkarnas idéer, vilket inte minst framstår som en mycket viktig insikt att ta till sig i dagens debattklimat.

Susanne Olsson är professor i religionshistoria vid Stockholms universitet.