Katolska kyrkan i Zambia

Signum har möjlighet att publicera en unik intervju med en betydande katolsk kyrkoledare i Afrika, ärkebiskop E. Milingo av Lusaka. Kjell Sundberg gjorde intervjun i november 1976, vid ett återbesök i Zambia, som han lärt känna under ett par år som SIDA-expert för arbetsmarknadsfrågor. De flesta som i vårt land rapporterar om kyrkliga förhållanden i t ex Afrika är antingen kyrkomän eller journalister, som gjort korta besök och mött kyrkan på en ”officiell” nivå. Ett par års deltagande i afrikanskt församlingsliv som en tillfällig församlingsmedlem ger uppenbarligen delvis ett annat perspektiv på kyrkolivet. Den pågående frigörelsen från den europeiska missionen ställer omedelbart komplicerade frågor angående gudstjänstspråk och stamtillhörighet. Att kyrkan skall få afrikanska rötter kan alla vara överens om, men hur sker detta i storstaden, där alla är inflyttade och rotlösa, och där den afrikanska kulturen och sociala strukturen mer eller mindre brutits sönder?

Det afrikanska självmedvetandet och de inhemska traditionerna är heller inte lika starka och självklara överallt. Östafrikas historia både före och under kolonialtiden har lett till att den rika kulturella tradition som präglar stora delar av Västafrika sällan är för handen. Tillgången till afrikanska präster är en nyckelfråga för kyrkans förmåga att bli självförsörjande och självexpanderande. I detta hänseende är förhållandena synnerligen olikartade, inte så mycket beroende på kyrkans styrka och livskraft som på den lokala sociala strukturen och landets arbetsmarknad. Zambia har relativt få infödda präster, medan kallelserna är talrika i andra länder som Nigeria, Uganda och även i grannlandet Malawi.

Kyrkorna i Afrika har en viktig roll i utvecklingsarbetet. Dess uppgifter här mellan å ena sidan internationella katolska utvecklings- och biståndsorgan som Cor unum Caritas och SODEPAX, å andra sidan de statliga organen, belyses ingående i handlingarna från ett par seminarier. Dels ”The Search for A New Society”, organiserat i samarbete av den nationella rådet för lekmannaapostolatet och Zambias kristna råd, under ledning av jesuitfadern John Coleman, Berkeley-universitetet, USA (Se Signum 1976:6/7). Det ingick i SODEPAX’ treårsprogram om ”kristet deltagande i byggandet av nya relationer mellan folken”. Där betonades övergången från att tala om ”utveckling” till termen ”befrielse”. Den avgörande frågan för folken i Tredje världen är: ”skall underutvecklade samhällen endast bli konsumenter av teknologisk kunskap eller åstadkomma sin egen omvandling?”

Ett andra seminarium under 1976 organiserades av Zambias biskopskonferens kommitté för nationell utveckling, bistånd och nödhjälp. Seminariet var inspirerat av Cor unum organiserat med hjälp av Caritas Internationalis och finansierat av Misereor. Redan dessa förhållanden visar det fortsatta beroendet av bistånd från den internationella kyrkan. Det omfattande materialet från seminariet, som Kjell Sundberg gett oss tillgång till, ger en ytterst instruktiv inblick i den komplicerade samordningen mellan hjälporganisation och lokal kyrka och församling. De stora biståndsorganisationerna, t ex den tyska Misereor, har ett ansvar för de medel de anförtrotts och har behov av att kunna utvärdera och i rimlig utsträckning påverka projekt. Denna önskan kommer givetvis lätt i motsättning till de lokala organens självständighet, men också till deras inordning i den statliga utvecklingspolitiken.

Ett annat problem som tydligt avtecknar sig i akterna, är prästernas tvekan, att utöver de synnerligen trängande pastorala behoven, också ta på sig ansvaret för utvecklingsprogram. Å andra sidan är bristen på kompetenta lekmän naturligtvis stor.

En intervju med ärkebiskop Milingo

Vilka är huvuduppgifterna för de afrikanska kyrkorna idag?

Det allra viktigaste för kyrkan i det självständiga Afrika är att övertyga människorna om att kristendomen inte är nationell, utan för alla. Jesus var jude, men med ett budskap till och ett uppdrag för hela mänskligheten. De religiösa grupperingarna i Palestina var sekter som var och en höll på sina seder i fråga om sabbat, tvagningar och andra yttre ting. Det motiv som de angav för att folket skulle följa dessa regler var: Era fäder sade: gör det och gör detta. Men Jesu budskap var: Jag säger eder.

På samma sätt måste vi övertyga människorna, både våra kristna och andra, om att kristendomen inte är fransk eller tysk eller belgisk. Av missionärerna blev vi lärda att för att bli helig måste vi bli som tyskar eller fransmän eller portugiser. Det var just för att de var t.ex. fransmän som de kunde bli helgon. Vem har någonsin sett ett afrikanskt helgon på ett altare (utom Ugandamartyrerna)? Ändå, vi är Guds sanna folk.

När missionärerna kom tog de sig visserligen an de utstötta i samhället. Men de levde på samma nivå som våra herrar och umgicks mest med dem. Se bara på hur förhållandena varit i Mocambique ända tills nu! Men kristendomen får inte identifieras med missionärerna. Det var inte de som gav oss självständigheten. De kämpade inte för vår frihet. Det var vårt eget folk som utgöt sitt blod. Afrikanerna är inte otacksamma för vad missionärerna gjorde, men det var afrikanerna själva som frigjorde sig från 500 års förtryck.

Skolor, sjukhus, hem för föräldralösa, social omvårdnad, allt detta har startats av missionärerna. Detta befriade många från kroppsligt och andligt förtryck.

Kristendomen är universell, men den gavs oss i fransk, eller tysk eller någon annan kulturell klädnad. De gav oss vad de trodde var det bästa i deras kultur. Vi afrikanska biskopar måste nu försöka övertyga vårt folk om att Kristus är till för alla, både för herrar och förtryckta. ‘Det var för syndens skull som Messias måste lida’.

Vad vi framför allt måste göra är att fördjupa andligheten. Det är kanske speciellt ett problem för oss här i Lusaka. Folk här har dragits upp med rötterna från sina respektive kulturella traditioner, religiösa grupper och startpunkter och har därför svårigheter att finna sitt sanna jag, sin identitet. Deras bakgrunder är vitt skilda vilket medför svårigheter för dem att förstå varandra.

Om vi ser på Europa så var det nog bara S:t Patrik och kanske S:t Bonifatius i Tyskland som lyckades med att införliva den traditionella kulturen i den form av kristendom som de skapade. S:t Patrik lät irländarna förbli irländare. Det är kanske därför som de är så fasta i sin tro. En person får inte förlora sin personlighet när han blir kristen. Därför måste vi enträget söka den afrikanska identiteten och införliva och bevara den i kyrkan. Därför studerar vi också afrikansk religion och kultur vid seminarier för att lära oss förstå vår egen situation.

Hur går det med rekryteringen och utbildningen av präster?

Vår nuvarande prästutbildning är inte ändamålsenlig. Europa har alltid intellektualiserat. Gud är förnuft. Gud kan inte bortse från förnuftet (jump the mind). Och därför tränar de förnuftet, skärper intellektet. De söker män med intellektuell kapacitet, helst som en datamaskin, som kan resonera knivskarpt och argumentera. Detta har skadat Europa. Någon har med en bild sagt att när den store läkaren opererade europeen så fann han att han inte hade något hjärta.

Jag upplever också att kyrkan i Europa var en levande kyrka, en folkets kyrka under långa tider. Inom kyrkan skapades musik, litteratur, kultur. Men efter Thomas av Aquino och Duns Scotus intellektualiserades kyrkan i Europa. Efterföljarna var inte helgon som Thomas. Gud blev förnuft och känslan kom bort.

Själv har jag studerat i 16 år, från det jag var 12 tills jag blev 28. I 6 år studerade jag teologi och i 2 år filosofi. Och jag måste säga att jag har haft väldigt litet nytta av allt detta. En individ är inte bara förnuft. Känslor, tillgivenhet, känslosamhet, aggression. Utan detta blir människan ensam, lever i sin egen värld. Förnuftet är visserligen produktivt, nyskapande, självgenererande, men om en människa lever enbart i denna tradition blir hon ensam. Det gäller därför att också utveckla känsla, tillgivenhet och stämning (emotions, affection, sentiments) i prästutbildningen. Och inget är mer uppskattat i världen än kärlek. Vi missar nu allt detta i vår prästutbildning.

Vi lägger också stor vikt i prästutbildningen vid social utveckling, uppbyggandet av kristna gemenskaper, kommunikation mellan människor i stället för att tala om hur underbart det är att stå nära Gud, vara i ständig kontakt med honom, vara hans representant på jorden.

En effekt av det nuvarande utbildningssystemet är att vi förlorar en oproportionerligt stor del av våra prästkandidater. Problemet är kanske speciellt accentuerat i Zambia. Vi har blivit väldigt materialistiska till följd av den stora roll som koppargruvorna spelar i vår ekonomi. Den jämförelsevis utvecklade ekonomin gör också att ungdomarna har mycket fler möjligheter än i andra afrikanska stater. Vi kommer nu att lägga om hela vår prästutbildning. Efter gymnasiet kommer alla prästkandidater att få göra ett års praktisk tjänst i församlingsarbete innan de börjar sina studier vid prästseminariet. Vi tror att de därigenom kommer att få en bättre verklighetsanknytning i sina studier och de kommer att förstå sin roll som präster bättre.

Är celibatet en hämmande faktor?

Det varierar i de olika afrikanska staterna. I Zambia är det definitivt en hämmande faktor. Men i Uganda kan man idag inte ta emot alla som vill bli präster. De har erbjudit oss att ta en del av deras prästkandidater för att utbilda dem för Zambia. Malawi håller just på att fördubbla sin utbildningskapacitet för att kunna bereda fler utbildning vid seminarierna.

Kjell Sundberg, byrådirektör i AMS, hörde till redaktionen för Katolsk Informationstjänst från dess start, och var sedan under flera år ansvarig utgivare för KIT, föregångare till Signum. – 1 denna rapport om katolska kyrkan i Zambia svarar han för intervjun och för övrigt material. Dess behandling och värdering svarar redaktionen för.

Hur upplever de afrikanska kristna Liturgin?

Inom det liturgiska reformarbetet arbetar vi på två linjer, dels reformer inom själva mässans ram, dels nya former av liturgi och gudstjänst utanför eller i anslutning till mässan. Problemet i detta arbete är hur vi ska nå in till människornas hjärtan. Det blir då ytterst viktigt att ta reda på och återupptäcka vårt eget folks sätt att dyrka Gud. Vi tar sedan dessa uttryckssätt och sätter in dem i mässan. Hur uttryckte t ex våra fäder sorg och ånger? Dessa uttryckssätt, i musik och åtbörder, försöker vi sedan inkorporera i syndabekännelsen. Genom dans och handklappning uttrycker vi traditionellt vår lycka och glädje. Dans och handklappning blir därför naturliga element i Gloria och offertoriet. Och hur uttryckte våra fäder tacksamhet och tacksägelse? Det ska också återspeglas i mässan. Vi måste göra mässan levande så att folk hela tiden kan delta och uppleva sig som medagerande. Men allt måste naturligtvis hålla sig inom måttfullhetens gränser. Vi kan inte låta folk sjunga Gloria i en kvart bara för att de är lyckliga. Men de tre minuter eller så som Gloria tar ska vara tre minuter av intensiv glädje. Vi försöker på detta sätt att ge en dramatisk form åt det drama som mässan i själva verket är.

I musik och sånger anknyter vi också till vårt folks traditioner. Trummor och andra rytminstrument liksom traditionella melodier blir då naturliga inslag i vår mässa.

Vi har också här i Zambia en diskussion om att ersätta vin och bröd i mässan med inhemsk mat och dryck. I princip har jag inget att invända mot detta. I den äldsta kyrkan tog var och en med sig mat och dryck hemifrån till kyrkans agape-måltid, där en del av gåvorna avskildes för att användas i mässan. Om vi skulle tillämpa denna urkristna tradition skulle somliga komma med millet, andra med kassava, andra med andra typer av basföda. Vin och bröd är inget naturligt för oss. Men jag ser idag också stora praktiska svårigheter att ändra på denna tradition eftersom vi i t ex Zambia har så många olika lokala traditioner vad beträffar mat och dryck.

Hur ser afrikanen på bibeln?

Bibeln är, tror jag, en mycket mer levande bok för oss än för europeerna. I vår traditionella religion finns mängder med anknytningspunkter till bibelns traditioner. Den miljö där Jesus föddes är så nära den i dagens Afrika. Vi har t ex en så stark tro på andar. Jag har det själv trots min uppfostran och all min utbildning. Därför är det mycket lättare för oss att t ex förstå mysteriet med att Jesus ännu lever och verkar. Helgonen och de heligas samfund är helt naturliga för oss. De kommer tillbaka, talar till och med sitt folk och folket uttrycker sina önskningar och böner för dem. Vi förstår allt det här mycket bättre än missionärerna gjorde.

Till sist: Hur går det med ekumeniken?

Det ekumeniska arbetet upplever jag som ytterst betydelsefullt, och här har enhetssekretariatet betytt oerhört mycket. Vi afrikaner har ju mycket svårt att förstå den splittring som tvingats på oss från Europa. Vi blev kristna, och om man bodde i en provins betydde det att man blev metodist, i en annan provins att man blev katolik. Vi har valt Kristus och inte en viss form av kristendom. Därför försöker vi aktivt att befordra den kristna enheten. Långfredagen firar vi gemensamt, vi har den kristna böneveckan. Utåt försöker vi undvika allt gräl med andra kristna. Meningsmotsättningar försöker vi bilägga i våra ekumeniska råd.

Kjell Sundberg, Lusaka november 1976