Jesuitgeneralen om tro och rättvisa

Efter mitt föredrag på den eukaristiska världskongressen i Philadelphia i augusti i år över ämnet Hungern i världen och trons förkunnelse frågade en journalist mig: ”Pater Arrupe, har Ni inte ett intryck av att Ni överdrev i Ert föredrag?” Jag svarade honom då: ”Så länge vi inte är beredda att ge bröd åt dem vilkas liv är hotade, kommer vi inte att i oss få uppleva Livets bröd i dess djupaste kraft.” Från Philadelphia for jag därefter till Honduras, Guatemala och Venezuela. Om och om igen tillfrågades jag där om vad jag sagt i Philadelphia. I TV visades ju bara bilder från de stora högtidsprocessionerna och nattvardsgudstjänsten på stadion. De som man talade om fattades: de hungrande i världen. Därefter besökte jag mina medbröder (i jesuitorden) som bor i trasiga baracker mitt bland de fattiga. Jag firade eukaristin i slummens provisoriska kyrkor och räckte Livets bröd åt de av hunger uppgivna margindos (indianerna). Efter mässan kom många fram till mig, däribland en mor till åtta barn. Jag skall aldrig glömma hennes av hunger och lidande plågade ansikte. Hon sade: ”Pater, jag har inte något mer att ge mina barn. Bed för mig att Gud ger oss bröd.” I detta ögonblick stod det mer än någonsin tidigare klart för mig att jag inte hade överdrivit när jag talade om hungern i världen, varken i Philadelphia eller någon annanstans. Kanske inser ni att denna upplevelse från den senaste tiden åter kom i mina tankar när jag funderade över vad jag skulle säga här.

Jag vet att ni inte väntar er någon lärd föreläsning dessa korta minuter. Ni vet lika bra som jag att det inte finns några patentlösningar av mänsklighetens stora frågor idag. Men som kristna är vi skyldiga att söka efter ett svar och att överallt på nytt genom vårt handlande ge ett stycke konkret svar. Jag skall försöka ge ett bidrag härtill ur min personliga erfarenhet och övertygelse.

Den personliga erfarenhetens faktum

Jag medger gärna att jag under de senaste tio åren, alltsedan jag tillträdde ledningen för (jesuit)orden, har genomgått en speciell inlärningsprocess. Jag levde visserligen förut utanför Europa och lärde i Japan känna Orientens värld. Men den japanska kulturen är präglad av det moderna industrisamhället och har mycket gemensamt med Europa. Under de senaste tio åren har jag genom personligt möte och under många samtal upptäckt hela vidden av och problematiken i Tredje världen: Indien, arabländerna, Afrika och Latinamerika. Jag har upplevt dessa länders fattigdom och hunger. Jag skall inte trötta er med siffror. Idag blir de så ofta framlagda, att de knappast längre gör något intryck. För mig var mötet med hungriga människor avgörande; jag träffade på dem inte bara enskilt, utan i grupper, i massor, i hela länder. Jag frapperades av den hjälplöshet och hopplöshet som dessa människor befann sig i. Tillfällig fattigdom kan många få känna på; varaktig fattigdom däremot griper in djupare och kan förstöra självförtroendet. Detta kommer jag heller aldrig att glömma: den djupa misstro, den misstanke som bor i dessa människor, nämligen att industriländerna har en väsentlig skuld i att deras nöd vänder så långsamt.

Jag har emellertid också upptäckt Tredje världens rikedom: en äkta mänsklig kulturs rikedom, dold under fattigdom och elände. Jag har upplevt dessa folks naturliga kraft och obrutna andliga vitalitet. Det finns bland dem en sådan förmåga till Gudserfarenhet och osjälvisk broderlighet som jag förgäves sökt efter på andra håll. Jag har lärt mig mycket av detta möte. Jag har fått korrigera mina tidigare föreställningar och flytta om tyngdpunkterna i min egen världsåskådning. Det är min fasta övertygelse att mänsklighetens framtid till stor del kommer att avgöras i dessa länder, i varje fall inte längre utan dem. Och jag är likaledes övertygad att vi har mycket att lära av denna värld och dessa människor. Låter inte det som en självklarhet? Det trodde jag också en tid. Senare har jag emellertid insett att det är en sak att känna till något teoretiskt och från styrd information, en annan sak att göra denna verklighet till personlig övertygelse och personligt beslut och dra alla konsekvenser därav.

Medan många idag försöker inrätta en värld utan Gud och beslutsamt arbetar för detta mål, måste vi sträva efter att klart och tydligt framställa, att det kristna hoppet inte är något opium utan istället tvingar oss till ett starkt och realistiskt engagemang att förändra vår värld och därigenom göra den till ett tecken för den andra världen, ett tecken på och ett löfte om den ”nya himlen och den nya jorden” (Upp. 21:1).

Jesuitordens 32.a generalkongregation.

Det andra kännemärket i min inlärningsprocess är upplevelsen av en pressande tidsnöd. Den snabba sociala förändringen är idag ett internationellt faktum. Men den har i Tredje världen fått en oanad omfattning, och den sker under svåra omvälvningar. Vår materiella, sociala och andliga kultur i Europa har utvecklat sig i processer som sträckt sig över århundraden. I länderna i Tredje världen har man ett intryck av en omvälvning som till tiden är förkortad och därmed mycket mera intensiv och explosiv. Jag har ännu i livligt minne mina besök i de drygt 20 universitet och högskolor i Latinamerika som vår orden inrättat, till stor del efter andra världskriget. För nära 20 år sedan hade man ett intryck av att en ung generation växte upp där som visste vad den vill och som skulle komma att nygestalta sitt hemlands framtid utifrån en kristen ansvarskänsla. Idag är en god del av dessa studenter marxister, och ingen vet vad som kommer att hända imorgon. Man måste handla snabbt om man vill förhindra en katastrof.

I Afrika har vi kristna genom ett mödosamt detaljarbete byggt upp ett skolväsen och ett andligt ledarskikt. Idag har skolorna till stor del förstatligats, och kristendomen anses som rasfrämmande och bakåtsträvande. Kommer vi att i tid finna vägen till den afrikanska kulturen och till en afrikansk kyrka? I Indien har det lyckats kyrkan att trots sitt ringa medlemsantal säkra en plats i detta enorma folks andliga och kulturella liv. Men den sociala och andliga omvandlingen i denna världsdel har först nu satt in i full utsträckning, och man anar handgripligt kraften hos den utmaning som riktas till de kristna.

Vid alla dessa upplevelser och möten får jag om och om igen den oroliga känslan av tidsnöd. Tvekar inte vi kristna alltför mycket och alltför länge? Planerar vi inte mången gång alltför långsiktigt och helgarderat? Håller vi inte alltför gärna fast vid det som verkar säkrat och erövrat, och tappar vi inte alltför lätt modet vid försök och risktagningar? Min avsikt här är inte att ge efter för blind panik. Men om vi, som Skriften säger, är kallade att tyda tidens tecken, så hör idag till denna kallelse som jag ser saken i hög grad känslan för tidens korthet och beredskapen till snabb handling.

Nu skulle jag vilja säga ett ord om den del av min erfarenhet som ligger mig varmast om hjärtat. Tydliga tecken pekar på att Tredje världens socio-kulturella omvandling i allt högre grad sker under trycket av ateistiska världsåskådningar. Som ni förstår angår detta vår orden på ett särskilt sätt eftersom den direkt har fått i uppdrag av påven Paulus VI att av all kraft ägna sig åt övervinnandet av ateismen. Nu är det klart att ateismen har många orsaker, och det skulle vara ett ödesdigert misstag att bortse från detta. Men det kan inte bestridas, och jag vill framhålla det med ännu större skärpa, att ateismens växande inflytande i Tredje världen idag i hög grad är förbundet med den sociala situationen där. Eller uttryckt med andra ord: en stor del av dessa länder har kommit till övertygelsen att den kristna tron, så som den förkunnas och ännu mer så som den levs, är oförmögen att avskaffa den nuvarande ekonomiska, sociala och kulturella nöden och oförmögen att förmedla vad Paulus VI i sin rundskrivelse om folkens utveckling betecknar som ”mer-mänskligt”. Betydande grupper i dessa länder och framförallt unga människor med stor idealitet anser att samhällsförändringens upptakt, gestaltning och inriktning inte längre kan väntas från kristet håll, utan från den marxistiska samhällsläran. Att också en ateistisk världsåskådning är förenad med och t o m står i centrum för denna samhällsuppfattning saknar för ett icke ringa antal människor betydelse med tanke på den rådande nödsituationen i samhället. Jag får på mina resor ofta höra: ”Pater Arrupe, vi har tröttnat på att nöja oss med att tända votivljus i våra kyrkor och begrava våra döda kyrkligt. Vi måste ta itu med nöden bland de levande som exploateras och som sedan länge har blivit osäkra i sin tro.” Om jag hade fått höra dylika uttalanden två eller tre gånger bara skulle jag ha låtit dem vara i deras begränsade giltighet. Men när jag får höra dem gång på gång, och när jag vet att det är en vädjan från en absolut majoritet av mänskligheten som talar ur dem, då kan ni förstå varför jag inte längre kan bortse från denna erfarenhet.

Denna erfarenhet vållar mig oro också av den anledningen att den tilltagande ateismen ingalunda endast utgör ett hot mot Tredje världen. Den har blivit en kraftig utmaning till industriländerna, framförallt i Europa. Som politisk och ideologisk maktfaktor behärskar den Östeuropa, och som praktiserad materialism bestämmer den i stor utsträckning människornas dagliga agerande i väst och undergräver märkbart institutioner och strukturer där. Jag vill inte här förringa den europeiska ateismens komplexa orsaker och bakgrund. Men jag tar mycket allvarligt på Gandhis ord: ”Jag älskar Kristus, men jag föraktar de kristna, eftersom de inte lever som Kristus.” Med andra ord: de lever inte som Kristus i sina personliga liv, och de handlar inte som Kristus i utformningen av sina ekonomiska, sociala och politiska institutioner. Flykten från kristendomen drabbar Europa just i en tid då européerna är kallade att bidra till en nyordning i världen, inte bara med sitt tekniska kunnande, utan också med en trovärdig förpliktelse till moraliska värden.

Vad de europeiska kristna bör tänka på

Varje utmaning kräver ett svar. Den engelske kulturfilosofen Toynbee såg just i ett dylikt svars entydighet och styrka kriteriet på en kulturs livsduglighet eller utdöende. På sätt och vis gäller detta också för den utmaning som riktas till vår tids kristna, i detta fall de europeiska kristna. Just på grund av att den utomeuropeiska världen för mig har blivit till personlig erfarenhet och personligt uppdrag är jag fast övertygad om att denna värld idag behöver Europa, liksom den kommer att behöva Europa imorgon. Jag har personligen inte mycket till övers för den pessimistiska europatröttheten och den alltför lättvindiga andliga emigrationen från Europa till den som man anser enda löftesrika världen i Asien, Afrika eller Latinamerika. Jag betonar det än en gång: just eftersom den ickeeuropeiska världen har blivit en personlig utmaning för mig, tror jag obetingat på Europas och de europeiska kristnas bidrag till gestaltandet av framtiden.

Låt mig peka på några ansatspunkter där ett dylikt ansvar idag skulle kunna konkretiseras. Jag kommer antagligen inte att säga så mycket nytt. Och jag kan framförallt bara säga det som berör mig personligen. Jag skulle verkligen inte vilja konkurrera med alla dem som just i detta land har sagt så många viktiga saker.

1. Som första uppgift för de europeiska kristna skulle jag vilja peka på trons tidsenliga synsätt. Denna fråga intog en central plats på jesuitordens 32:a generalkongregation 1975: ”Insatsen för rättvisa är en förutsättning för framgången av våra apostoliska insatser, särskilt i kampen mot ateismen. Den rådande orättvisan, som under olika former förnekar det värde och de rättigheter som tillkommer människan i egenskap av Guds avbild och Kristi broder, är i praktiken ateism, är förnekelse av Gud” (dekret 4 nr 28).

Här rör det sig om trons tidsenliga synsätt. Det är alltså ingalunda fråga om att omgestalta det kristna budskapet om den eviga frälsningen till något socialpolitiskt aktionsprogram. Det handlar helt enkelt om att ur det kristna frälsningsbudskapet utan avkortning dra konsekvenserna för en tid och en värld som avvisar detta budskap just för att det inte levs radikalt och konsekvent av sina företrädare och därför inte förmår att på ett trovärdigt sätt vittna om broderskärlekens grundläggande bud. Må vi inte alltför raskt hävda att allt detta ändå redan sker. Det räcker ju inte att sambandet mellan trons bekännelse och tjänsten åt rättvisan kommer till uttryck en eller två gånger om året, t ex vid en insamling för Tredje världen. Det gäller något mycket mera. Det gäller att låta detta inre samband bli bestående på ett medvetet sätt, bli till en helig oro som bestämmer vårt bedjande och handlande. När jag talar om detta kan jag inte bli kvitt en oro, nämligen att man betecknar denna nya insikt hos tron som en privat åsikt för en grupp teologiska extremister, kristna utvecklingsarbetare och Tredje världen-entusiaster, alltså för idealister eller utopister, och därmed tar udden av den. Månne det skall lyckas de europeiska kristna att undgå denna fara?

‘Det evangelium som anförtrotts oss är för människan och för varje samhällsform det glada budskapet om frälsning, en frälsning som redan börjat och som måste bli synbar på jorden, även om den fullkomliga befrielsen kommer att nå sin fullkomning först bortom gränsen för det nuvarande livet. Insatsen för rättvisan är en oersättlig del av evangelisationsarbetet.

Biskopssynoden 1974

Men jag känner oro för en sak till. Det är av största vikt att de kristna i Tredje världen själva blir övertygade om denna nya insikt hos tron. Ofta under mina resor i Latinamerika har jag gjort erfarenheten att just unga människor i sin utopiska föreställning om den så nödvändiga samhällsförändringen åberopar europeiska sagesmän och europeiska ideologer – naturligtvis icke-kristna sådana. Ofta har jag mött andra, som omvänt sökt motivera sin sociala passivitet och blindhet inför den rådande orättvisan med teologiska argument hämtade från Europa. Jag är övertygad om att den europeiska teologin idag har mer att bjuda än dylika ideologier i sammandrag. Jag ser här ett stort ansvar och en viktig uppgift för den teologiska forskningen: Vi behöver en teologi som tar itu med det för världen av idag så viktiga ämnet tro och rättvisa, som undersöker det tvärvetenskapligt och animerar människornas samveten till konkret handling.

2. Därmed har jag kommit till de europeiska kristnas andra uppgift. Jag skulle vilja kalla den praktiska initiativ. Sambandet mellan tro och rättvisa har utan tvivel en principiell teologisk sida. Jag har just pekat därpå. Men beslutet ger till syvende och sist utslag i praktisk handling. – De kristnas ekonomiska stöd till folkens utveckling innebär ett fortlöpande vittnesbörd, som verkar djupare än till intet förpliktande teorier.

Vi är alla medvetna om att även sådana hjälpinsatser kan bli rutin, att man då och då bara ger av sitt överflöd och endast sällan får någon erfarenhet av den stora försakelsen och den medvetna fattigdomen. Men varför skulle vi europeiska kristna inte vara beredda till detta? Idag föreligger också en fara att uttröttas, att tappa modet och resignera. Detta framförallt när den synliga framgången förefaller att utebli. Kanske också för att man i alltför hög grad har vant sig vid nöden. Jag ber er för de miljoner människor som är hänvisade till denna hjälp och tror på detta vittnesbörd från de europeiska kristna, att inte ta fel på dessa praktiska initiativ.

3. Jag får inte förtiga en annan uppgift för de europeiska kristna. Förverkligandet av rättvisa i världen av idag har också i hög grad en institutionell sida, eller uttryckt med andra ord: Orättvisan och exploateringen sker inte bara genom enskilda och grupper. De sker genom ekonomiska, sociala, politiska och kulturella strukturer. Paulus VI:s rundskrivelse om folkens utveckling talar mycket tydligt om detta. Jesuitordens generalkongregation uttryckte det så: ”I en värld där man nu inser de sociala, ekonomiska och politiska strukturernas makt och upptäcker deras mekanismer och lagbundenhet, innebär tjänst åt evangeliet också förändring av strukturerna” (dekret 4 nr 31). Detta har jag erfarit på min egen kropp, och jag erfar det om och om igen i min oro för de medbröder som arbetar i kyrkans tjänst eller lider i kyrkans tjänst. Det är utan tvivel den kristna kärlekens plikt att förbinda såren på dem som överfallits av rövare och ligger blödande vid vägkanten. Men det är likaså de kristnas plikt att sörja för att oskyldiga människor inte i fortsättningen måste falla i rövarhänder. Denna plikt är idag på ett särskilt sätt uttalad. Och om detta gäller för alla kristna, gäller det i ännu högre grad för Europas kristna.

Ni är skyldiga att modigt och offentligt höja er röst där människor förslavas och utnyttjas i politiska och ekonomiska system. Ni måste göra allt för att samhällsstrukturerna i era egna länder gestaltas så att orättvisor avskaffas och en människovärdig situation till allas bästa blir förverkligad. Och inte minst, utifrån ert kristna ansvar har ni att göra en insats där mänsklighetens framtid avgörs på statlig och internationell nivå. Jag vet mycket väl att just insatsen för en förändring av samhällsstrukturerna är impopulär och, som man säger, ”lönar sig föga” för en själv. Men vi skulle totalt förfela de kristnas uppgift i världen av idag om vi inte med stort allvar ställde de kristna inför detta avgörande.

4. Får jag till sist peka på en uppgift för de europeiska kristna i trons tjänst och till rättvisans förverkligande, en uppgift som enligt mitt sätt att se allt beror av: ställningstagandet för en radikalt levd tro. Europas historia är full av exempel på att stora reformer och världsomspännande rörelser har utlösts och burits fram av enskilda människor som gett sig helt hän åt evangeliets budskap: Frans av Assisi, Teresa av Avila, Charles de Foucauld.

Kristendomen är inte något inomvärdsligt maktsystem, som hävdar sig enligt motsvarande lagbundenhet. Kristendomen är inte någon strategi, som måste tillämpas efter alla konstens regler för att bli framgångsrik. Kristendomen är det i Kristus historiskt timade och i varje verkligt kristen människa på nytt skedda gudsinträdet i tiden och rummet. Detta gudsinträde kan av människor förstöras eller hindras. Och vi är ytterst påhittiga när det gäller att utestänga gudsinträdet. Då blir evangeliet till död bokstav. Då blir vi inte i stånd att höra evangeliets radikala budskap, eftersom vi sätter dess kraft ur spel genom vår otyglade egoism. Vi orkar inte genomföra de nödvändiga personliga och sociala förändringarna, eftersom vi är rädda för de konsekvenser som uppstår av dem för oss personligen.

En av dessa konsekvenser är jag djupt övertygad om: Utan en genomgripande personlig omvändelse blir vi inte i stånd att motsvara de krav som idag ställs. Men om vi lyckas att riva ned murarna inom oss kommer vi att på nytt få erfara gudsinträdet och förstå vad det innebär att vara kristen idag. Varför skulle vi inte lyckas med det? Varför skulle inte detta Europa, som haft så stora kristna föredömen, än en gång kunna visa prov på sin inneboende förmåga genom att besluta sig för en radikalt levd tro?

Kardinal Newman fällde en gång det kända yttrandet om tidens betryck och kyrkans betryck. Idag har vi på nytt känning därav, framförallt på det internationella planet. Men samme Newman yttrade också ordet om Guds nya närvaro och hans Andes nya genombrott. Med tanke på den nuvarande rådlösheten skulle kanske åtskilliga vilja beteckna detta som en utopi. Men för oss består det kristna hoppets realitet av det som Paulus hänvisar till med orden: ”Hoppet låter oss inte komma på skam” (Rom 5:5).

Övers: Rune P. Thuringer