Framåt mot källorna

Ett budskaps förmåga att väcka resonans, eller annorlunda uttryckt, dess effektivitet, beror i mycket på om det låter sig anknytas till en existerande tradition. Detta visste Mao Tsetung, som till fulländning hade lärt sig mandarinernas språk för att i urgamla litterära former ta upp kampen mot feodalsamhället med dess egen vapenrustning. Också traditioner av betydligt yngre datum hägnas i Kina av en pietetsfull legendbildning: inte utan skäl har den Långa Marschen liknats vid Israels barns uttåg ur Egypten.

Skall revolten, den nödvändiga omprövningen, ha någon framtid måste den förr eller senare slå rot i en inhemsk, levande eller omedveten tradition. Eljest blir följden en allvarlig medvetandestörning, en kollektiv personlighetskris. Dagens ungdom har en större känsla för att det förhåller sig så än många av dagens ideologer och teologer, som oftast andligen lever kvar i de förhållanden och problem som rådde då de själva var unga, en tid vars främsta signum var ett pubertetsförhållande till det nedärvda. Så kan man åtminstone förklara paradoxen, att flera personligheter just genom att låta bli att hänga med en vacker dag till sin egen förvåning och uppbyggelse finner sig vara mer ”inne” än sextiotalets glömda profeter.

Det är överväganden av detta slag som förmått en grupp katolska universitetslärare, de flesta lekmän, i Frankrike att mitt i den förhärjande tidskriftsdöden starta en ny serie ”häften för religiös forskning och reflexion” med den fantasieggande titeln Les quatre fleuves, de fyra floderna, en anspelning på de fyra vattendrag som enligt första Moseboken flyter genom Edens lustgård, i den klassiska kristna konsten och litteraturen symboler för Andens livgivande flöde, vars källa är Lammets tron (Upp. 22:1). Naturligtvis vore det förfelat att tro att denna traditionsanknytning skulle ha något med ”traditionalism” att göra, om man därmed menar en krampaktigt restaurativ strävan i t.ex. ärkebiskop Lefebvres efterföljd. Den sortens traditionalism är symtom på den bristsjukdom, som ”De fyra flodernas” upphovsmän vill bidra till att bota.

En uppgift har framstått som särskilt trängande: att reflektera över frågan vad det vill säga att vara kristen idag. Alltför ofta kopplas den samman enbart med handlingsaspekten, med praxis. Men tron måste också vara artikulerad, vara ett medvetet ställningstagande. Just det tidlöst giltiga i en ide är en inbjudan att själv, idag, återupptäcka den. Så är det också, och på ett ännu djupare plan, med Jesu Kristi person och evangelium. Återvändandet till källorna är ett grundvillkor för den kristna traditionen, en garant för dess konsistens och äkthet.

I de inledande orden i det första häftet, som utkom 1973, har tidskriftens grundare formulerat något som de kallat ”I stället för en programförklaring”. De utvecklar där sin syn på och sitt förhållande till den kristna traditionen i kraft av sin erfarenhet som universitetslärare i teologi och filosofi.

Om inte de nya generationerna oupphörligt hade revolterat mot den ärvda traditionen skulle vi än idag leva i grottor. Om revolten mot den ärvda traditionen en gång skulle bli allomfattande kommer vi på nytt att befinna oss i grottor.

Leszek Kolakowski

Evangeliet om Jesus Kristus har nått vår tids människor på grund av en obruten tradition från de första apostlarna. Under loppet av denna tradition har varje generation försökt att formulera samma sanningar inom ramen för sin egen kulturella situation, med den intellektuella begreppsapparat som stått till buds och som svar på de frågor som då var mest angelägna. ”Vi, som är arvtagare till denna nästan tvåtusenåriga tradition av tro, liv och eftertanke, känner oss på djupet solidariska med den: vi tror inte att den strävan till trohet, om vilken den bär vittne, har varit förgäves: historien om Kristi kyrka kan inte reduceras till en inventering av begångna misstag, eller, på tankens plan, till en serie motsägelser och förvanskningar. Inte förgäves har den helige Ande sedan den första pingsten, enligt den helige Ignatius’ ord, ‘vant sig vid livet bland människorna’ .”

En sådan medvetenhet skänker visserligen ett visst lugn och en orubblighet inför de hastigt skiftande andliga konjunkturerna, men skall den lämna något bidrag till sin egen tids medvetande måste den också först ha känt sin tids oro och ångest som sin egen.

En första svårighet är bristen på gemensamt begreppsligt språk, på allmänt accepterade referensramar, om man inte vill hålla till godo med vaga anknytningar till kvartetten Marx-Darwin-NietzscheFreud, som fortfarande tycks tillfredsställa många av våra samtida, eller vad man kan kalla ”scientismen”, som låtit de exakta vetenskapernas spektakulära framgångar inta tomrummet efter livsåskådningarnas sammanbrott. Den plötsligt uppflammande nymystikens andliga surrogat, den nya antiintellektualismen, hotar att omöjliggöra kontakten med den autentiska kristna traditionen och försvagar immuniteten mot alla efemära bisarrerier. Allt detta är en allvarlig utmaning mot kristendomen, som fortfarande har pretentioner på att angå hela människan, alla människor och således också tänkande människor. Om det anspråket skall verka trovärdigt fordrar det ödmjukhet, självkritik och ett visst mått av självironi. Grundarna av Les quatre fleuves är medvetna om allt detta, därför att de själva är historiker, vana att inom sina respektive discipliner tillämpa historisk metod.

Sex häften har hittills utkommit av Les quatre fleuves. Varje häfte har ett eget, ganska vittfamnande tema (1. Gud uppenbarad i Jesus Kristus, 2. Kristet hopp och mänsklig framtid, 3. Den kristnes frihet i samhället, 4. Kristus, Guds anlete, 5. Guds folk, 6. Kan man tala om Gud?). Gemensamt för samtliga uppsatser är att de utgår från dagens kontroversiella frågor och spårar den idétradition ur vilken de vuxit fram, men också hur dagens frågor formulerats och diskuterats i nu glömda traditioner. Det är inte möjligt att här ens antydningsvis ge ett intryck av tidskriftens mest vägande bidrag. Jag skall endast beröra några få temata ur det fyrtiotal uppsatser som hittills stått att läsa i de sex ca 125-sidiga häftena.

Bidragen följer tre huvudlinjer, som naturligtvis är sammanflätade med varandra: exegetik, teologi, filosofi. Bland de exegetiska översikterna kan man särskilt uppmärksamma dominikanen Franqois Refoules ”Jesus i vår tids kultur” (i nr 4). Författaren var tidigare verksam i Lund men är numera katolsk sekreterare för den franska ekumeniska översättningen av bibeln. Han visar hur dagens Jesusbild, inte oväntat, är relaterad till den allmänna kultursynen, till de politiska prioriteringarna och personligt temperament hos uttolkaren, ett förhållande som gäller såväl filosofer och journalister som fackexegeter. Tyska lutherska exegeter är mer kritiska än anglikaner och katoliker när det gäller möjligheten att fastslå något om den historiske Jesus bakom evangeliernas Kristus. Ändock kan man tala om en viss konsensus, åtminstone angående innehållet i Jesu etiska undervisning (Aulen), medan uppfattningen om t.ex. den historiska tillförlitligheten i evangeliernas skildringar av rättegången mot Jesus skiftar oerhört och ytterst fotas på respektive forskares egna konjekturer. Likväl, menar Refoule, behöver man inte ta sin tillflykt till ”den dubbla sanningen”, formulerad i vår tid av Rudolf Bultmann. Väldiga framsteg har gjorts under de senaste tjugo åren i kunskapen om Jesu miljö, och en sak tycks den moderna exegetiken åtminstone vara enig om: det existerar en faktisk kontinuitet mellan den jordiske Jesus och kerygmats Kristus tvärs igenom påskens händelser. (Jfr också L.-M. Dewaillys artikel på annan plats i detta nr.) Denna slutsats understryks också av Jacques Guillet (”Jesus före påsken”) i samma häfte.

Den framlidne kardinal Danielou, har i ”Judisk apokalyptik och kristen Messiastro” i häfte 2 preciserat innehållet i trosbekännelsen ”uppstigen till himmelen … därifrån igenkommande för att döma levande och döda” mot den judiska bakgrunden.

Teologins historia, från Abraham till befrielseteologin, får sin beskärda del kanske främst i det senaste häftet (Peut-on parler de Dieu?) Vilka är villkoren och möjligheterna för det (i egentlig mening) teologiska språket? Frågan har inte upptäckts först i vårt sekel av den analytiska filosofin. En uppsats av Mariett Canevet visar genom ett exempel från 300-talet att man inte kan pröva giltigheten i det teologiska språkbruket utan att reflektera över språket överhuvud. Skolastikens universitetsteologi fjärmade, åtminstone i en första etapp, teologiserandet från den kristna existensen och det andliga livet, men Francis Ruello påvisar (”Skolantiken: teologi och lovsång”) att teologin på ett område, närmare bestämt då den kommenterade pseudo-Dionysios Areopagitas traktat ”Om Guds namn”, inte kunde skiljas från den lovprisande bönen, samtidigt som man sökte bestämma den exakta innebörden i Skriftens namn på Gud, något som inte kunde ske utan hänvisning till grammatica, en av de sju fria konsterna och den medeltida skolbildningens skötebarn. Från skolastikens negativa teologi (det mänskliga språket kan egentligen uttömmande säga bara vad Gud inte är) är steget kortare än vad man kunde ana till den moderna teologiska språkanalysens utgångspunkter. Befrielseteologierna ägnas en kritisk granskning i häfte 2 av Georges Cottier (”Befrielseteologins svårighet”), fr.a. deras betoning av ortopraxin på bekostnad av en sanning oberoende av praxis, det tvetydiga förhållandet till Gudsrikets transcendens (om befrielsen i politiska termer ges en ”metafysisk” dimension). Hoppets teologi (så som den representeras av trion Moltmann -Pannenberg-Metz) presenteras i samma häfte av Paul Vignaux, professor i de ”medeltida teologierna” vid Sorbonne. Eftersom hoppet måhända är det mest värdefulla bidrag de kristna för närvarande kan lämna är det särskilt angeläget att de kan avlägga räkenskap för detta sitt hopp: ett hopp på vad och varför? Kristendomens själva kärnpunkt är Jesu uppståndelse: ”en kristen tro som inte är en tro på uppståndelsen kan varken kallas kristen eller tro” (Pannenberg). Ur Jesu uppståndelse öppnas historien mot en eskatologisk framtid, och de troende kan därför hoppas på en absolut framtid, ett nytt liv som är ”evigt” därför att Gud blir allt i alla. Kyrkans uppgift är att i detta perspektiv ifrågasätta alla givna samhällsskick, en uppgift som ingen annan instans kan fylla: hon ställer den enskilda människan öga mot öga med den evige Guden, hennes egentliga framtid, och ger henne tillträde till livet i dess fullhet, i vilket varje aspekt av den personliga och sociala existensen kan ”integreras” (Pannenberg).

För en tidskrift som Les quatre fleuves är den kanske mest väsentliga uppgiften att reflektera den kristna tron ur ett filosofiskt perspektiv: att slå in på medelvägen mellan rationalisterna, som förnekar det över-naturligas möjlighet att intervenera i historien, och pietisterna, som förkastar varje intellektuell bearbetning av uppenbarelsen i naiv tro att de själva saknar filosofiska presuppositioner (Marie-Josephe Rondeau). Det fjärde häftet ägnas temat ”Kristologi idag”. Vår tid utmärker sig för en koncentration kring frågan vem Jesus var. Den ställs redan i Nya testamentet och har funnit sitt mest lapidariska svar i Johannesprologen (och Ordet blev kött) och vid konciliet i Kalcedon 451 (sann Gud, sann människa). Tron på Kristus är en kontinuerlig process som genom historien påverkat synen på livet, människan och världen. Den processen måste fortgå också idag, om inte trosbekännelserna skall stelna till arkaiska formler. Wolfhart Pannenbergs uppsats ”Kristologi och teologi” preciserar problemet hur den traditionella kristologin von oben skall kunna balanseras av en riktig kristologi von unten utan att falla offer för klassiska heresier (doketism, arianism, etc.). Lösningen ligger i en riktig tolkning av den berömda hymnen i Filipperbrevet om Sonens utblottelse: denna får inte fattas som en temporär maskering av Guds sanna natur, utan är just uppenbarelsen av denna natur, Guds tysta solidaritet med den lidande skapelsen.

Utgivarna av Les quatre fleuves insisterar på kravet att de kristna, efter att ha lämnat sin tidigare konformistiska situation, rationellt analyserar det uppkomna läget utan att ge sig hän åt en urskillningslös ”profetism”. Denna vädjan och varning saknar inte aktualitet heller i vårt land. Frågorna om den kristna identiteten, om förhållandet mellan socialt framåtskridande och kristet hopp, om inomvärldslig och bortomvärldslig befrielse, för att bara välja några, låter sig inte lösas genom entusiasm och bibelord utan väntar på sitt svar från reflekterande människor som känner lika djup solidaritet med sin egen kristna tradition som med sin samtids, och därmed sin egen, ångest.

Ungdomsrevolten mot traditionen har orsaker som ligger djupare än den allmänna trenden i industrisamhället, den hänger samman med djupgående sociala förändringar under senare år. Revolten är mer än ett uttryck för motvilja mot traditionen, den riktar sin bitterhet främst mot den generation, som format världen vi lever i, en värld som ingen längre riktigt vet vad vi skall ta oss till med. Revolten riktar sig mot dem som inte utrustat de unga med en potential av värden – värden som bjuder på motstånd och gör livet värt att leva.

Leszek Kolakowski