Femtio års exegetisk forskning om evangelierna

Vill man få en översikt över de sista femtio årens svenska arbeten om evangelierna, bör man först påminna sig att flertalet teologer i början av 1900-talet hade gått i försvarsställning mot den kritiska bibelforskningen. De resultat, som hade nåtts av bibelforskare som Wellhausen var vid de teologiska fakulteternas undervisning huvudsakligen teorier som skulle vederläggas. Det blev Nathan Söderblom (1886-1931) som med möda öppnade fönstren och släppte in luft. Han själv – som kom från en traditionell kyrklig miljö – hade genomgått en smärtsam kris när han under sina studieår mötte och lärde sig den nya teologin. När han efter sina sju år i Paris 1901 återvände till hemlandet och tillträdde professuren i teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner – numera kallas tjänsten professuren i religionshistoria – var fakultetskollegerna på sin vakt. Professorn i Nya Testamentets exegetik Adolf Kolmodin – som tillträdde 1909 – var inte något undantag.

Det var något nytt som hände, och det väckte förvåning när Kolmodin 1923 efterträddes av den unge Gillis P. Wetter. Denne använde sig av den jämförande religionsforskningens arbetssätt – som han hade studerat i Tyskland – vid den exegetiska forskningen – men Wetters oväntade död visar att Sverige då led brist på kompetenta exegeter. Efterträdaren, Anton Fridrichsen, hämtas från Norge och tillträder professuren i Nya testamentets exegetik 1928. Han kommer att stå fadder för det mesta som händer inom denna vetenskap i Sverige under det följande halvseklet. Han går i pension 1953 och avlider kort därefter. Fridrichsens inflytande sträcker sig också till Lunds universitet. När Erling Eidem 1931 efterträdde Söderblom som ärkebiskop övertog Hugo Odeberg Eidems exegetikprofessur i Lund. Odeberg hade en annan och på sitt sätt säregen forskarprofil. Odeberg fick 1965 till efterträdare en exeget från Uppsala, Birger Gerhardsson. Numera kan man inte tala om två rivaliserande eller ens parallella teologiska skolor – åtminstone vad gäller Nya Testamentets exegetik – i Uppsala och Lund.

En upsaliensisk patriark

Vem var då denne Anton Fridrichsen? Han föddes i närheten av Trondheim år 1888. Hans första vetenskapliga arbeten gjorde honom 1915 till docent vid universitetet i den stad som då alltjämt hette Kristiania. Sedan det första världskriget hade slutat begav han sig i flera omgångar ut till kontinentens universitet. I Strasbourg försvarade han 1925 en doktorsavhandling, ”Le probleme du miracle dans le christianisme primitif” (Paris-Strasbourg, 1924). När han kom till Uppsala som professor var han redan välkänd inom vida kretsar. Med liv och lust gick han in för sin undervisning. Doktorsavhandlingen är det enda större arbete där hans tankar på ett mer samlat sätt redovisas. Men han har publicerat otaliga andra ting: en mängd artiklar och inlägg vittnar om ett produktivt intellekt som fungerade på ett både öppet och exakt sätt, men framför allt utgivandet av många andras arbeten. Han grundade 1936 Svenska exegetiska sällskapet och började samma år utge sällskapets årsbok.’ Därför utgav han flera andra skriftserier – både på svenska och andra språk – vilka till bibliotekariernas förtret stundom hade gemensamma ordningsnummer. Fridrichsen utmärkte sig också för stor personlig gästfrihet. Han talade fem eller sex levande språk och hade vänner inom olika läger. Han umgicks med sina vänner utan krumbukter på ett öppet, humoristiskt och varmt sätt. Han kunde konsten att intressera sig för andras arbeten och forskningsplaner samt bidrog till att främja tankeutbyte. För studenterna blev han en fyrbåk och signal, som inte hade sin like vid universitetet. Han var en lysande föreläsare som väckte intresse även där det behandlade ämnet endast rörde tekniska metodfrågor. Han ingav studenterna lust att göra självständiga undersökningar. Han fostrade, stödde och uppmuntrade. Många av Fridrichsens lärjungar lämnade universitetet och fortsatte med exegetisk forskning i sina prästgårdar runt om i landet. Han var mer fader för sina doktorander än skolmästare, och han vägledde ett tjugotal fram till doktorshatten. Bland dem som disputerade under hans ledning kan särskilt nämnas O. Linton, G. Lindeskog, C.-M. Edsman, Per Lundberg, H. Sahlin, B. Reicke, K. Stendahl, B. Gärtner och H. Riesenfeld, den sistnämnde hans efterträdare som professor år 1953. Åtskilliga av dessa har slagit sig ner i andra länder och därmed bidragit till att göra universitetet i Uppsala känt och aktat. Den gammaltestamentliga exegetiken fick genom en lycklig tillfällighet ett liknande uppsving i Uppsala på 1940talet. Professorn i Gamla Testamentets exegetik, Ivan Engnell, var dock – med sin inriktning på kungaideologin – mer ”skolbildare” än Fridrichsen.

Tolkning och förkunnelse

Om man frågar en svensk teolog om Fridrichsen har lämnat något bidrag, som bär hans personliga signatur, till evangelieforskningen, händer det ofta att man som svar får en hänvisning till uppsatsen ”Realistisk bibelutläggning” i den första årgången av Svensk Exegetisk Årsbok.’ Denna uppsats har blivit ett slags programförklaring eftersom den publicerades just i den första årgången. I uppsatsen redogjorde Fridrichsen kort för den rationalistiska exegetikens och den bokstavstroende biblicismens bankrutt. Liksom Barth ansåg Fridrichsen att exegetiken borde vara förkunnelsens grund. Forskningen borde försöka visa texternas mening och innebörd för sina författare och samtida läsare. För att nå detta mål borde man använda alla medel som stod till buds. Predikan skulle vara en länk mellan de första kristnas liv och dem som lever i våra dagar. ”Den vetenskapliga realismen fordrar, att den teologiska utläggningen tolkar Nya Testamentet, urkristendomen i hela dess massiva troskraft.” För Fridrichsen är det självklart att bibelforskningen och predikokonsten skall räcka varandra handen utan att dock sammanblandas. Bibelforskningen ges av Fridrichsen på detta sätt en plats också inom det praktiska kyrkolivet. ”För att lösa uppgiften äro vi i behov av alla de hjälpmedel, som filologi, historia och psykologi ställa till vårt förfogande. Men de bli endast hjälpmedel.” Den bibliska texten kan vi bara närma oss genom ”att gripa och tolka bibelordet i dess eget anspråk och egen anda . . .” Dessa korta utdrag visar att artikeln hade ett pedagogiskt syfte. Fridrichsen ville hjälpa sina läsare i arbetet med att överbrygga klyftan mellan studierna vid den teologiska fakulteten och det praktiska församlingsarbetet inom kyrkan. Med goda skäl tryckte man senare artikeln såsom inledning till den samling av mer än tvåhundra kommentarer av Fridrichsen till perikoper för gudstjänsten, som utgavs efter dennes död, ”Fyrahands sädesåker”. Artikeln utgör dock inte en fullständig kursplan för fakultetens utbildning i exegetik.

Fridrichsen var en mycket säker filolog. Han kunde skarpsinnigt diskutera en textvariant, en prepositions eller en verbforms exakta betydelse, den rätta innebörden i ett hellenistiskt eller ett parallellställe i den rabbinska kommentarlitteraturen. Alla som läst vad Fridrichsen har skrivit eller följt hans seminarier har vittnat om hans skarpsinne. Väl på plats som professor i Uppsala blev det med tiden mer och mer klart för Fridrichsen att metod och teknik skulle underordnas det som var förmer, nämligen läsningen av själva texten med inlevelse. Han orienterade sig mer och mer från filologin till bibelteologin. Det var sannolikt av dessa skäl som Fridrichsen skrev föga om metodfrågor. I artikeln ”Realistisk bibelutläggning” varken beskrivs eller rekommenderades någon särskild exegetisk metod. En delexegeter nämns i artikeln, dock inte exempelvis Bultmann och heller inte den berömda formhistoriska metoden. Detta berodde inte på kunskapsbrist. Fridrichsen kände Bultmann väl sedan gammalt och hade 1927 promoverats till hedersdoktor vid Bultmanns eget universitet i Marburg. Fridrichsen tvekade inte att utförligt tala om Form- och Redaktionsgeschichte under sina föreläsningar och seminarieövningar då det gällde att få grepp om innehållet i den studerade texten. Men han har knappast skrivit något om dessa ting. Skälet till denna förtegenhet kan ha varit Fridrichsens fruktan för lättköpta effekter eller en allmän brist på intresse för sådana hypotetiska analyser, som grundas på enskilda textställen eller utdrag, som har plockats fram ur större sammanhang. I varje fall ogillade Fridrichsen att man försummade – under förevändning att man avsåge att ”avmytologisera” – att forska efter vem Jesus var eller ville vara, och efter vilken kyrka han hade instiftat tillsammans med sina lärjungar. Han ogillade också att man bestred varje samband mellan de för oss tillgängliga texterna och Jesu person.

Eftersom Fridrichsen aldrig uppträdde despotiskt är det inte förvånande att hans bästa lärjungar har skrivit doktorsavhandlingar om de mest skilda ämnen istället för att i samlad tropp angripa problem inom evangelieforskningen. Det finns dock ingen anledning att förmoda att de problem, som inte har behandlats i avhandlingarna, saknade intresse för kretsen kring Fridrichsen. Bland de avhandlingar rörande evangelierna och övriga exegetiska ämnen inklusive exegetikhistoria, som skrevs av lärjungar till Fridrichsen, nämner jag två, som med tiden kom att få stor betydelse för frågor av den typ, som dryftades inom den formhistoriska skolan.

Två lärjungar

Harald Riesenfelds avhandling heter ”Jesus transfigure” – Jesu förklaring. 3 Vid tolkningen av Jesus såsom Messias har Riesenfeld använt det eskatologiska mönster för konungens tronbestigning, som vid Jesu tid ingick i ritualen på Försoningsfesten. Denna ritual skulle enligt Riesenfeld ge en noggrann beskrivning av innehållet i de första kristnas tro på sin Messias. Trots att metoden har sina risker visade det sig i detta fall mycket fruktbart att omsorgsfullt jämföra de ställen där Nya Testamentet möter den samtida bibliska eller palestinensiska judendomen. Metoden har också senare använts för att lösa andra problem.

Louis-Marie Dewailly är född i Frankrike och dominikan. 1972 promoverades han av teologiska fakulteten i Lund till hedersdoktor. Artikeln kommer även att publiceras i Les quatre fleuves, se detta nummers bokrevy.

Krister Stendahl närmar sig problemen på ungefär samma sätt.’ Han har försökt visa att vårt nuvarande Matteusevangelium är ett resultat av en redovisning av vunna erfarenheter och givna förmaningar inom en grupp, som har påverkats av en judekristen kateketisk tradition, vilken särskilt igenkänns på sättet att citera Gamla Testamentet. Vi känner i övrigt till samma riktning från skriftsamlingen från Quamran. Några ställen mitt i avhandlingen ger oss tillfälle att jämföra denna kateketiska skola med de lärjungegrupper som stod Jesus nära, eller Paulus och även Johannes.

När Stendahl försvarade sin avhandling hade Fridrichsen just efterträtts som professor av Riesenfeld. Även Riesenfeld började vid denna tid bli känd utomlands och hans rykte skulle växa. Han vinnlade sig om att bevara sambandet med sin lärares undervisning. Riesenfeld var dennes like i fråga om kunskapsbredd, humanistisk syftning, språkkännedom, filologisk teknik och stränghet i metoden. Några forskare, som hade börjat sina avhandlingsarbeten under Fridrichsens ledning, disputerade först sedan Riesenfeld hade tillträtt, exempelvis K. Stendahl och B. Gärtner. 5 Den senare visade – med en metod som var besläktad med Stendahls – att åtskilligt av det som i Paulus’ tal till atenarna ikläddes hellenistisk dräkt i själva verket innehöll anspelningar på ställen i Gamla Testamentet.

Under Riesenfelds tid som professor har den teologiska fakulteten i Uppsala omdanats från en läroanstalt för blivande präster och kristendomslärare till ett centrum för utbildning och forskning i religionsvetenskap. Många tecken hade redan tidigare förebådat denna förvandling, så att arbetet inom fakulteten inte nämnvärt påverkades av förändringen.

Formhistoriens begränsning

Plötsligt inträffade ett sammanfallande, som få hade förutsett. Kält- och analogiforskningen inom den med Jesus samtida judendomen ledde till resultat, som stod i motsättning till den då dominerande formhistoriska metoden. Under 1957 års Oxfordkongress om evangelierna höll Riesenfeld en föreläsning om den evangeliska traditionen och dess uppkomst.’ Denna föreläsning väckte uppseende. Vi har inom kyrkan fyra evangelier – sade Riesenfeld – vilka var och en är en tolkning och som vi kallar Evangelium enligt den eller den evangelisten. Frågan är om vi någonsin kommer att kunna finna den första traditionskällan till Evangeliet, till Jesu ord och gärningar. Den formhistoriska forskningen har givit besked om denna traditions grundläggande och ursprungliga former. De, som har använt den formhistoriska metoden, har funnit att den evangeliska traditionen har uppkommit inom den ursprungliga och föga strukturerade urkristna församlingen och att namnen på denna källas upphovsmän därför är okända. Evangelierna skulle vara en frukt av missionärernas predikan (”kerygma”) och av undervisningen inom urförsamlingen av typen Jakobs brev. I själva verket gäller motsatsen. Den evangeliska traditionen är primär och dess användning sekundär. Evangelietraditionen har sin egen säregna existensform. Den judiska traditionen hade ingalunda skapats av judeförsamlingarna i förskingringen utanför Palestina. Den bestod av den fäderneärvda tron. Den fäderneärvda lärans traditionsbärare var ej det troende folket utan en krets kvalificerade tradenter, som hade fått särskild utbildning för denna uppgift, och som tillika hade beklätts med särskild myndighet. På samma sätt har den evangeliska traditionen fötts genom apostlarnas undervisning (jfr Apg. 2:42), som i sin tur stödde sig på Jesu ord och gärningar. Apostlarna hade i uppdrag att komma ihåg vad Mästaren hade sagt och gjort samt att såsom helig kunskap vidareföra detta till församlingarna och låta denna kunskap ingå i församlingarnas liturgiska gudstjänst, på samma sätt som judarnas gamla heliga texter ingick i synagogans liturgi. Det går att åberopa Jesus själv för att redovisa liturgisk användning av heliga texter som en helig tradition. Eftersom Jesus var väl förtrogen med rabbinernas sätt att undervisa, förefaller det rimligt att antaga, att han använde deras metoder när han inpräntade sina ord i lärjungarnas minne. På detta sätt har vi bevarat de väsentliga dragen av Jesu liv och undervisning. Det mycket begränsade antalet utomkanoniska Jesusord bekräftar detta, och det må påpekas att Johannesevangeliets slutvers (Joh. 21:25) är en stilistisk överdrift. Enligt evangelierna förklarade Jesus också innebörden av sina gärningar. Johannes’ evangelium å sin sida ger upplysning om de stunder för eftertanke vartill Jesus emellanåt samlade sina lärjungar. Allt detta lägger inte hinder i vägen för tolkningen att det givna stoffet har utvecklats inom den urkristna församlingen. Även om man tar en sådan utveckling med i beräkningen, är det dock alltid Jesus personligen som är den centrala gestalten. Jesus visste att han var Messias – bärare av ett uppenbarelseuppdrag, av den nya lagen. Det är på Jesu personliga övertygelse som lärjungarnas tro grundades. Kyrkan har fått sin tro genom lärjungarnas förmedling, och Jesu ord och gärningar har inneslutits i den kristna kyrkans tradition. Jesus är på en och samma gång Evangeliets upphov och objekt. Detta framgår exempelvis av den dubbeltydiga genitivformen i början av Markusevangeliet, 1:1 ”Jesu Kristi evangelium”. I gällande svensk bibelöversättning används ett rent prepositionsuttryck utan genitivbetydelse. Det gäller evangelium både från och om Jesus Kristus.

Detta sätt att påpeka den formhistoriska metodens begränsningar var inte till alla delar nytt. Men föreläsningen utmärkte sig genom sin modiga stil och använde därvid delvis nya argument. Den blev nästan till ett manifest. De som förut hade tänkt i liknande banor om dessa ting kände att de nu fick stöd och ibland kände de även tröst. En del frågor återstod dock. En sådan fråga gällde den urkristna församlingens behandling av den tradition som den en gång hade mottagit. Oxfordföreläsningen begränsade sig till att i förbigående beröra de tillägg och i vissa fall även omgestaltningar, som utfördes inom de urkristna församlingarna. Det mest påtagliga resultatet av församlingarnas inverkan på budskapets gestaltning har just blivit de fyra evangelierna, vilka ju inte på alla punkter helt och hållet stämmer överens.

Denna metodik – som medger ett antagande om den urkristna församlingens inverkan – tiar missbrukats av en del anhängare av den formhistoriska skolan, vilka har överdrivit den urkristna församlingens nyskapande förmåga. Den analytiska metoden bör alltid kompletteras genom rön från traditionshistorisk och redaktionshistorisk forskning. Man kan med gott mod följa analytikerna ett gott stycke på väg och göra halt först när man kommer till en punkt, där man inser metodens begränsning. Det är ju inte alls nödvändigt att i blindo tillämpa metoden för att, som det heter, ”avmytologisera” evangeliet och använda den som ett vapen mot Jesu historiska person, mot hans liv, mot hans ord och handlingar.

Den muntliga traditionen

Vi har redan sett att Oxfordföreläsningen hade sin största betydelse däri att flera andra undersökningar – tidigare utgivna eller under arbete – ägde en inbördes samstämmighet. En artillerist skulle tala om kanonens inriktning i höjd och sidled mot målet. Man bör också i detta sammanhang påminna sig resultaten av de arbeten, som bedrevs inom seminariet för gammaltestamentlig exegetik vid den teologiska fakulteten i Uppsala under påverkan av Ivan Engnell och religionshistorikern Geod Widengren. Dessa forskningsresultat visade den muntliga traditionens roll och betydelse för Bibelns profetiska och historiska böcker. Med gott stöd av sina kolleger som skötte andra seminarier inom den teologiska fakulteten kunde Riesenfelds seminarium med fast uppsåt och hängivet sin uppgift fortsätta forskningsarbetet långt utöver vad som redovisades vid Oxfordkongressen. Redan då hade Riesenfeld argumenterat med hjälp av då ännu inte publicerade forskningsresultat. Mer härom nedan.

Man bör hålla i minnet att Riesenfeld efter sin disputation publicerat mängder av undersökningar av det mest skiftande slag. Detta gäller i synnerhet under professorstiden. Knappast någon enda del av sitt ämnesområde har han lämnat obearbetat. Han har sysslat med lexikografi och med syntax, med idéhistoria och med metodfrågor. Han har även gjort ett kort sammandrag av Nya Testamentets teologi. Han har dessutom handlett flera doktorander, som har framlagt betydelsefulla avhandlingar inom evangelieforskningen. I Lars Hartmans avhandling visas sambandet mellan Jesu apokalyptiska tal i Markusevangeliets trettonde kapitel med Gamla Testamentet (Daniel) och med judendomen. Rene Kieffer har textkritiskt behandlat Johannes’ evangelium 6:52-71. Språkvetenskapens senaste rön används av Birger Olsson på Johannes 2:1-11 och 4:1-42. Alla tre har lagt fram sina undersökningar och de är alla sinnade att fortsätta med sina forskningar, vare sig det gäller textkritiska eller idéhistoriska frågor i evangelierna, eller om det rör sig om att tillämpa nyvunnen kunskap inom språkvetenskapen på de heliga texterna.

Från exeges till översättning

I sammanhanget kan framhållas att Riesenfeld sedan några år uteslutande ägnar sina krafter åt att arbeta med en ny översättning av Nya Testamentet. Är inte detta en sak som mer än en exeget har drömt om att göra mot slutet av sin bana? Nyöversättningen är dock inte Riesenfelds personliga uppslag. Det är fråga om att på offentligt uppdrag nyöversätta Bibeln och därmed ersätta 1917 års föråldrade översättning. Arbetet bedrivs inom en statlig kommitté, som avger rapporter, tillsätter arbetsgrupper och lämnar ifrån sig förslag till översättningar. Samarbetet inom kommittén är gott och översättningsarbetet går raskt framåt. I översättningsenheten för Nya Testamentet arbetar Riesenfeld med professorn i grekiska vid humanistiska fakulteten i Uppsala, Jonas Palm. Arbetet har redan kommit så långt, att man kan förutsäga att det blir en god översättning. Om två år väntas allt vara klart. Översättningen av Gamla Testamentet påbörjades senare och kräver självfallet än mer arbete och tid.

Riesenfeld anmälde redan i sitt Oxfordföredrag Birger Gerhardssons avhandling, som såg dagens ljus först fyra år senare. Avhandlingen var sålunda inte något hastverk. Man har sedan länge räknat med att evangeliernas förhistoria går tillbaka på muntlig undervisning. Likväl tedde sig för mången den muntliga traditionen som något högst osäkert. Vi vill så gärna kunna stödja oss på skrivna källor, helst tryckta. De tankar, som på 20-talet hade lagts fram i pater Marcel Jousses arbeten, ansågs av många bero på någon fix ide hos författaren, frammanad av dennes egen påfallande starkt utvecklade verbala förmåga. Det ansågs vidare att dessa teorier om den tidiga muntliga traditionen omöjligen kunde kontrolleras. Man saknade regelrätta undersökningar rörande rabbinernas undervisningssätt och om förhållandet mellan detta och det sätt varpå evangeliet meddelades under den första tiden.

Helig skrift – heligt ord

Titeln på Gerhardssons avhandling ”Memory and Manuscript” var väl vald.’ Författaren tog däri upp det dubbla problemet om den muntliga och den skriftliga traditionen hos rabbinerna och hos de första kristna. Han skiljer först inom judendomen mellan den skriftliga traditionen – Lagen och Skrifterna – och den muntliga. Den senare kom från ”fäderna”, anförtroddes åt minnet och skrevs inte ner. Den skrivna traditionen krävde stor noggrannhet av skrivarna, men också

skolan och synagogans gudstjänst bidrog till att vidmakthålla berättelserna vid en i detaljer fast form. Lika stora krav ställdes på den muntliga traditionen. För denna användes olika minnesknep, vilka ibland grundades på själva texterna och ibland var mer eller mindre godtyckliga. Den första delen av avhandlingen innehåller många förtydliganden av ting, som är föga kända av kristna exegeter i allmänhet. Särskilt kapitlen 1 I och 12 innehåller värdefulla förteckningar över den minnesteknik som då var i bruk. Dessa upplysningar om sättet att föra vidare det som man själv hade hört belyser på förhand vad som står i bokens senare del. I denna väljer författaren att starta längre fram i tiden och gå bakåt. Han visar först att samma anda och samma metoder använts även under efterapostolisk tid. Evangeliet var sålunda mer ”heligt ord” än ”skrift”. Från den efterapostoliska tiden går Gerhardsson till de vittnesbörd, som har lämnats oss i Lukasevangeliet och i Apostlagärningarna. Lukas skriver mest om Jerusalem som orten för ”Ordet” och för Ordets tjänst, vilken innefattar bevarande och vidareförande. I Apg. 15 återges en händelse, som är typisk för både fakta och för terminologin. Även Paulus ger prov på samma terminologi, och i stället för att ta avstånd från Jerusalem och apostlarna, anknyter han sin ordets tjänst till dem. I slutkapitlet (s. 324–335) lägger författaren fram några allmänna synpunkter på evangeliernas traditionshistoria. I dessa synpunkter förenar han sig med Riesenfelds slutsatser. Det är inte missionärernas predikan som är evangeliets källa, utan det är till Jesu egen person som allt hänförs. Det var Jesus som fullkomnade Lagen, och som för detta syfte även stiftade en krets av lärjungar och apostlar. Dessa ”kom ihåg” vad Jesus hade sagt och gjort, och handlade så att urförsamlingen däri fann näring för tro och liv.

På bokens sista rader beklagar författaren, att avhandlingens omfång inte räckt till för att mer ingående studera evangelierna. Härmed antydes att han tänkt fortsätta med sina forskningar i evangelierna. Han nöjde sig nu dock med att i sin avhandling ha framlagt en lösning. Han hade gjort det mer än någon annan före honom. Avhandlingen väckte uppmärksamhet och citerades ofta. I ett litet häfte, som kom ut senare, har Gerhardsson svarat flera kritiker. Han tar upp igen distinktionen mellan de två traditionssätten, och understryker vissa drag, som var utmärkande för Jesus i jämförelse med samtidens rabbiner. Att Jesus var en rabbi lik de övriga, det var en del av den nyfödda kyrkans tro. Undersökningen av evangelierna rörande likheter mellan kristen och judisk tradition stod kvar. Det gällde också att bedöma vilken frihet samtidens hävdatecknare behöll gentemot den hörda traditionen, en frihet varom våra evangelier vittnar. En sådan undersökning räcker inte till för att bevisa vilka ord Herren själv uttalat. Emellertid kunde avhandlingen klargöra, att påståendet om att ingenting i evangelierna emanerade från Jesus själv inte kunde ledas i bevis. Även sådana ”negativa” resultat är värdefulla.

Efter sin utnämning till professor i Lund har Gerhardsson mest sysslat med Matteusevangeliet och därvid kommit att koncentrera sig mer på traditionens innehåll än på dess form. När han studerade berättelsen om hur Jesus frestades har han funnit den tredelning som rabbinerna såg i den judiska shemabönen. Härigenom kastas ytterligare ljus över sambandet mellan Jesus och judendomen. Jesus var uppfostrad inom den judiska fromheten och shema var grunden för hans egen tro. Texten tog han på fullt allvar. Att man kan finna spår av denna liturgiska bön i Matteusevangeliets framställningssätt förvånar inte. Man kan däremot fråga sig om denna text inte återfinns även bland det som kan återföras direkt på Jesus. Gerhardsson framlägger en arbetshypotes, som han använder som dyrk till flera dörrar både inom och utom Matteusevangeliet. Med denna arbetshypotes till hjälp kan vi använda shema för att gå från judekristendomen till Jesus själv.’ Genom att granska vissa formhistoriska teorier såg Gerhardsson denna nya väg öppna sig. Men efter sina första insatser har han nu gått över till ett annat forskningsfält, där han redan nått resultat som väcker stora förhoppningar.

Ett förpliktande arv

Vad som har sagts i det föregående är varken en bibliografi eller en förteckning på förtjänta män och deras bragder. Andra exegetiska arbeten inom olika områden kunde visserligen ha nämnts. Begränsningen ligger i syftet med denna uppsats. Detta har varit att ge en föreställning om några av de främsta arbetena inom den svenska evangelieforskningen. Många av de författare som jag nämnt tillhör eller har tillhört kretsen av mina vänner. De har här omtalats med sympati, men överord har undvikits.

Att tala om skilda ”skolor” – såsom Uppsalaskolan, Lundaskolan och andra – är ofta ett sätt att förenkla verkligheten. Uppdelningen på de båda universitetsorterna har här använts för att antyda forskarnas arbetsbetingelser. Med tiden har också skillnaderna minskat. Mer och mer liknar de två fakulteterna en enda arbetsmiljö i två städer. Lycklig är den lärare som själv åstadkommer mästerverk. Ännu lyckligare är den vilken får lärjungar ”lika olivtelningar, omkring sitt bord” (Ps. 128:3), den lärare, som väcker nya kallelser och ser till att forskningsarbetet går vidare.

Noter

1. Svensk Exegetisk Årsbok (fr.o.m. 1936).

2. Svensk Exegetisk Årsbok, 1 (1936), s. 20–30.

3. Jesus transfigure. L’arriere-plan du recit evangelique de la transfiguration de Notre Seigneur” (Acta Sem. Neotest. Upsaliensis, 16). Uppsala och Köpenhamn 1947.

4. The School of St. Matthew and it’s Use of 4 Old Testament” (Acta Sem. Neotest. Upsaliensis, 20). Lund och Köpenhamn 1954.

5. ”The Areopagus Speech and Natural Revelation” (Acta Sem. Neotest. Upsaliensis, 21) Lund och Köpenhamn 1955.

6. ”The Gospel Tradition and it’s Beginnings. A Study in the limits of ‘Formgeschichte’ ”. (Studia Evangelica. Texte und Untersuchungen, 73: s. 43–65) Berlin 1959.

7. Memory and Manuscript. Oral Traditions and Written Transmission in Rabbinic Judaism and Early Christianity” (Acta Sem. Neotest. Upsaliensis, 22). Uppsala och Köpenhamn 1961.

8. Gerhardssons bidrag till ”Melanges J. Danielou” i Rech. de Rel., 60: s. 23–36: 1972 har också rubriken ”Du judeochristianisme a Jesus par le Shema”.

Översättare: Bengt Rur