En afrikansk kyrka i omvandling

Den katolska kyrkan i Zambia har nyligen ägnats en av de mest ingående sociologiska studierna av en kyrka i omvandling, F J Verstraelen, An African Church in Transition. From Missionary Dependence to Mutuality in Mission. 2 bd., Leiden 1975. Zambia blev en självständig stat 1964, sedan under åren dessförinnan federationen mellan Rhodesia och Nyassaland brutit samman. Sydrhodesias vita regim slog in på den väg som ledde till brytningen med Storbritannien, minoritetsstyre och den nuvarande akuta krisen. Nordrhodesia blev Zambia, och Nyassaland Malawi.

Alltsedan friheten har Kenneth Kaunda varit landets obestridde ledare. Någon parlamentarisk demokrati i västerländsk mening råder inte, och försök till mer artikulerad opposition och kritik har snabbt eliminerats, t ex vid universitetet i Lusaka. Kaundas samhällsfilosofi, hans afrikanska humanism, har blivit ett slags officiell världsåskådning, men bemödanden att finna en nödvändig lokal grund för samhällsbygget har inte lett till några orgier i ”autenticitet”, som i åtskilliga andra afrikanska länder. Kaundas Zambia har förblivit ett av de flesta respekterat exempel på ett afrikanskt lands försök att finna sin egen väg till befrielse och utveckling. En del av glansen från tillfällen som Kaundas framträdande inför Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala 1968, har kanske bleknat inför realpolitikens krav.

Zambias ekonomi är i hög grad beroende av kopparindustrin, och närvaron av en viktig högteknologisk sektor i ett övervägande agrart samhälle, har framkallat den vanliga bristen på balans i utvecklingen. Den zambiska tekniska och ekonomiska expertisen har sugits upp av kopparindustrin, och jordbruket synes som på så många andra håll förbli orationellt och illa planerat.

Befolkningen uppgår till fem milj.. Den vanliga kyrkliga statistiken uppger antalet katoliker till 20%, dvs en miljon.

Övriga större kristna kyrkor har tillsammans ung. hälften så många medlemmar. Störst bland dessa är United Church of Zambia, en union från 1958 av huvudsakligen metodister och (skotska) presbyterianer. Utom anglikaner är också adventisterna relativt talrika. I Zambia finns ett stort antal inhemska kyrkor och sekter, vars anhängare sannolikt räknar något hundratusental. Men det finns andra uppskattningar av antalet kristna i Zambia. Enligt en sådan skulle nästan halva den vuxna befolkningen identifiera sig som kristen, och i så fall skulle den katolska andelen uppgå till 30%. En undersökning av religiös tillhörighet bland universitetsstudenter 1973 visade att en tredjedel var katoliker. Ca 15% av den vuxna befolkningen besöker kristen gudstjänst en normal söndag.

Den katolska kyrkan har växt utomordentligt snabbt, betydligt snabbare än totalbefolkningen. 1924 rapporterades 75 000 katoliker, 1938 145 000, 1959 450 000 och idag ung. en miljon. Fortfarande är tillväxten imponerande, 1973 var antalet katekumener, som förbereddes att döpas som vuxna, 70 000, nästan lika många som de som döptes som barn.

Från beroende till ömsesidighet

Verstraelens avhandling undersöker hur en kyrka som Zambias förändras till större självständighet och i riktning mot en reell ömsesidighet (mutuality, reciprocity) i stället för ensidigt beroende av västerländsk mission. En given svårighet ligger i bristen på ”lokala” präster och systrar. Av de drygt 400 prästerna är endast 15% zambier, av de 600 systrarna drygt 20%. Biskopsstolarna i de nio stiften besätts med zambier i den takt de blir lediga. 1973 var fyra av biskoparna utlänningar; sedan dess har ytterligare två stift fått zambiska herdar.

Den terminologi Verstraelen brukar är av intresse. De utländska missionärerna betecknas som ”expatriate”, i motsats till ”lokal”. En huvuduppgift för undersökningen är att undersöka attityderna till skilda aspekter i övergången till ”localization” och ”mutuality” bland präster, ”expatriate” såväl som ”lokal”, hos systrarna och kateketerna och inom ett representativt urval av lekfolk.

En viktig sida av ”localization” är givetvis ett zambiskt prästerskap. Av de tillfrågade är dock 60016 pessimistiska om en betydande ökning av antalet lokala präster inom de närmaste åren, medan drygt 30% hyser denna förhoppning. Mest optimistiska är de zambiska prästerna, medan de utländska prästerna till 80% betvivlar en sådan tillväxt. Alla kategorier anger som viktigaste svårighet för prästrekrytering materiella aspekter, föräldrars motstånd, konkurrens från bättre betalda arbeten etc. 44076 nämner celibatsplikten, minst bland zambiska präster, 26%, och systrar, 20%. Lekmän och utländska missionärer tillmäter celibatsplikten lika stor roll. Den långa utbildningen och den utländska dominansen nämndes främst av kateketerna.

Just vid den tid Verstraelen gjorde sin undersökning, förändrades situationen genom att det beslutades om ett prästseminarium i Zambia. Dittills hade de flesta utbildats i ett seminarium i Malawi, visserligen nära gränsen. Intressanta är då också svaren på frågan om fler ”expatriate” präster borde komma till Zambia. Endast 20016 svarade nej, och den negativa hållningen var vanligast bland de utländska prästerna själva, 31%. De lägsta andelarna negativa fanns bland zambiska präster och seminarister, 4%, och bland kateketer, 10%. Det finns i Zambia både systrakongregationer som kommit med missionen och flera rent afrikanska. På frågan om man ansåg att systrar borde gå in i internationella eller afrikanska kongregationer menade 48010 att det borde vara valfritt, medan 37% svarade afrikanska kongregationer. De zambiska systrarna var mest för valfrihet, medan utländska präster och utländska systrar var de enda som uppvisade en svag övervikt för ”afrikanska” över ”valfritt”.

”Self-reliance”

Men hur skulle det då gå utan utländska missionärer? 34% menar att det skulle ”carry on”, fortsätta, 24% anser att det skulle betyda kollaps, medan 31% tror att kyrkan då skulle bli mer självmedveten och självförsörjande. Mest optimistiska är de utländska prästerna, kateketerna och de utländska systrarna. Men kateketerna noterar tillsammans med lekfolket också den största andelen pessimister. De zambiska prästerna är något mer optimistiska än genomsnittet, men 22% fruktar kollaps i jämförelse med endast 9016 resp. 10016 av ”expatriate” präster och systrar. I en situation utan utländska präster anser 62% att lekmännen skulle få flera pastorala uppgifter, 45 % menar att celibatspliktens avskaffande skulle ge fler präster, 28016 anser att situationen skulle klaras av zambiska präster under nuvarande bestämmelser, och 21076 nämner större uppgifter för systrarna. Den enda kategori som inte främst vill lita till lekmän är kateketerna, som är de mest positiva till gifta präster. Minst tilltro till en reform av celibatsplikten har zambiska systrar, 8%, och dito präster, 15%.

Endast 14% är benägna att avstå från utländsk finansiell hjälp, men 63016 vill begränsa denna till vissa projekt. Skillnaderna mellan olika grupper är relativt små. Kan man då betrakta importerade organisationsformer som ett hinder för ”self-reliance”, självförsörjning? 33% svarar nej, 24016 ja, resten vet ej eller inget svar. Lekmännen visar den största andelen av dem som inte menar att importerade former är ett hinder, 43%. Flertal för ”ja” finns endast bland prästerna, 48016 av de zambiska, 39% av de utländska.

På en fråga om kyrkan i Zambia ter sig ”främmande” svarar 46% ja, och nästan lika många, 43%, nej. Nejsvaren är helt övervägande bland lekfolket, jasvaren än mer dominerande bland prästerna. Kan då ”expatrierade” präster befrämja ”afrikansk kristendom”? Ja, säger 69%, nej 19%. Mest positiva är kateketer och utländska präster och systrar, mest skeptiska zambiska präster. Men skillnaderna är inte särskilt stora. En stor majoritet i alla kategorier, 80% av samtliga menar att aspekter av zambisk kultur och tradition bör bevaras. (Mest negativa är lekmännen.) Däremot går uppfattningarna om i vilken utsträckning kyrkan gör bruk av zambisk kulturtradition mera i sär. 31% svarar ”mycket litet”, 30% ”lagom” och 24010 ”mycket”. Kateketerna och lekfolket har den största andelen ”mycket” svar, men lekmännen är också överrepresenterade bland kategorin ”mycket litet”. Utländska präster och systrar visar ung. den genomsnittliga fördelningen. Samma mönster upprepas i svaren på frågan om utländska missionärers förmåga att förstå zambisk livsstil. 45016 svarar ”mycket litet”, zambiska präster och systrar till över 70%. 20016 tillräckligt, ett svar som är vanligast bland utländska präster och bröder. 21076 ”riktigt bra”, ett svar som är vanligast bland kateketer och bland lekmän.

Lokalkyrkan och världskyrkan

Skall då självförtroende och självförsörjning åstadkommas genom att kyrkan i Zambia sluter sig för inflytande utifrån? Endast 14% instämmer och kateketerna är de mest positiva. En viktig sida av förhållandet till yttervärlden är givetvis synen på Roms roll för utvecklingen av en lokal katolsk kyrka i Zambia. 38% svarar oreserverat ”positiv”, 21% ”både och”, medan 6016 ser Roms roll som negativ. Största andelarna ”positiv” har kateketer och zambiska präster. Största delen negativa svar, dock endast 11 %, utländska präster. Lekfolket ser mera positivt på Rom i genomsnittet av övriga. Av samtliga menar 62% att katolska kyrkan kan lära av andra kyrkor i Zambia. Största andelen ja-svar finns bland prästerna, zambiska och utländska. Mest negativa är kateketerna, av vilka över hälften inte menar att det finns något att lära. Också lekmännen är mera skeptiska mot att lära av andra kyrkor än genomsnittet.

Verstraelen finner i sina konklusioner att endast 15-20% av de tillfrågade, och betydligt mindre andel av lekfolket, uttalar sig positivt om skilda aspekter av ett s k ”moratorium”, alltså ett uppskov med vidare hjälp till u-landskyrkorna. Det finns en stor överensstämmelse inom skilda kategorier om behovet av ”localization”, och att kyrkan alltmer fullständigt måste ledas av zambier i Zambia. Men uppenbarligen är entusiasmen för det afrikanska kulturarvet mindre bland lekfolket än bland t ex zambiska präster och kateketer. Spänningarna inom kyrkan och gentemot ”sändarländer” och Rom är inte särskilt framträdande. Problemen ligger i strukturella svagheter, som försvårar ”self-reliance”, främst brist på zambiska präster och för liten beredskap i församlingarna att ta ett ekonomiskt ansvar. Det är uppenbart att förändringen och omvandlingen av den zambiska kyrkan går relativt långsamt, men också att den stora majoriteten är tillfreds med takten i omställningen.

Verstraelens stora undersökning har sitt kanske främsta värde i att den för första gången i full skala kartlägger vad de skilda kategorierna ansvariga inom en expansiv kyrka i u-land anser om förhållandet till missionen, det utländska inflytandet och biståndet utifrån. Här finns ganska litet stöd för den ofta framförda iden om önskan om radikal brytning med ett missions-kolonialt förflutet och en omedelbar och radikal mobilisering av uteslutande egna resurser i personal, idéer och finansiella medel.