Ehrenstrahl — allegorins mästare

På sitt självporträtt av 1691 har Ehrenstrahl anbragt en formel som sammanfattar den högsta måttstocken för hans konstnärliga skapande. Sittande framför en omålad duk i en förnäm åtbörd med kroppen vriden åt höger, vänder han sitt av allongeperuken inramade ansikte frågande mot Pictura, måleriet, som i sin hand håller paletten och penslarna och över vilken svävar en amorin bärande masken och kedjan, symboler för målarekonstens förställningsförmåga och delarnas inre samband i ett konstverk. På andra sidan framträder i halvdunkel Inventio, den goda inventionens personifikation med ett motto i sin hand: Immortales pinge Majestatum Laudes, måla Höga Överhetens Odödliga Beröm! En inskrift vid tavlans nedre kant förtydligar: ”Anno 1691 ähr detta Schilderie af Kongl. Mayt. Hoff Intendent David Klöcker Ehrenstrahl förfärdigat, uthi des 62 ålders åhr hwilken welat förstella huruledes han af Kerleek till Måhlare Konsten med sina Inventioner söcker höga Öfverheetens Odödeliga beröm”.

Ingen regent i vårt land har så flitigt avkonterfejats som Karl XI. I en tid då den europeiska barocken når sina mest fulländade uttryck vid Ludvig XIV:s och Stuartarnas hov, får en tysk konstnär uppdraget att vid det svenska hovet framskapa det skimmer, den pompa och ståt som anstod en envåldshärksare av Guds nåde. Karl Xl, vars personliga läggning inte i första hand tycktes predisponera till konstmecenatskap, den blyge, tillbakadragne, för soldatlivet, jakten och statsfinanserna intresserade yngligen, fann i Ehrenstrahl inte bara en värdig propagandist av enväldesestetiken, som habilt behärskade barockens rekvisita, färgprakt och pompösa maner, utan även en själva enväldesideologin hängiven förespråkare. I inledningen till den år 1672 tryckta serien kopparstick ”Certamen equestre”, med anledning av Karl XI:s trontillträde och den ryttartävling, s.k. Carusell, som hölls vid Hötorget den 18 december, där den unge kungen uppträdde i romersk dräkt som anförare, utbrister Ehrenstrahl: ”Vilken härlig fröjderik dag det var på vilken Ers kungliga Mayestät i blomman av sina år, nämligen i sitt sjuttonde levnadsår, mottog Rikets och Landets regering ur Ers kungliga Fru Moders hand och av samtliga högvälborna Rådsherrar och Förmyndare, vilka nu under tretton år förvaltat Riket, för att i framtiden personligen leda det, är det väl omöjligt att vare sig jag eller eljest någon annan kunde med ord tillräckligt beskriva! Hur skulle någon kunna ge uttryck åt den glädje som då utgöts i allas hjärtan och spred sig överallt? Vem kan skildra det ömmaste kungamodershjärtats affect då hon såg sin ende och älskade son avlägga de omyndiga åren och tillträda regeringen av ett så stort och mäktigt kungarike? Vilka hjärtinnerliga lyckönskningar hörde man då inte från alla rikets ständer, vilka ivriga suckar från alla trogna undersåtar, vilket glatt jubelrop från alla män och kvinnor, unga och gamla?”

David Klöcker föddes i en skräddarfamilj i Hamburg år 1628. Han anställdes vid svenska skrivarkansliet under fredsförhandlingarna i Osnabräck och Mönster 1646-1648, i Trettioåriga krigets slutskede. Sedan han fullgjort detta uppdrag och därmed fått svenska kontakter slog han in på konstnärsbanan. Han gjorde ett kort studiebesök i Holland, där han tillsammans med landsmannen Jakobsz tog intryck av Rubens och van Dyck och invigdes i det holländska måleriets hemligheter. Av vikt blev i synnerhet bekantskapen med Snyders djurmåleri. Återkommen till Tyskland inträder han i Karl Gustaf Wrangels tjänst i Wolgast, åt vilken han målar sina första kända porträtt, bl.a. det mästerliga ryttarporträttet i en tysk stil utan några direkta spår av sina holländska studier. Genom Wrangels förmedling ankommer han till Sverige 1652 och anlitas under två år av änkedrottningen Hedwig Eleonora. 1654 anträder han den för en högt syftande konstnär nödvändiga studieresan till Italien. Han besöker Venedig och Rom och ägnar sig intensivt åt antikerna och de stora barockmästarna, i synnerhet Cortona. I april 1659 beger han sig till Paris, där Le Brun dominerar konstlivet. I november 1660 reser han vidare till London och återvänder på sommaren 1661 till Sverige. Den 17 december 1663 har han nått sitt första mål, han utnämns till hovkonterfejare. Samtidigt ingår han äktenskap med Maria Momma, en kvinna som han fäst sitt hjärta vid redan under sitt första uppehåll i Sverige, och vars samtycke till äktenskapet han slutligen lyckades vinna tack vare vännen Erik Dahlbergs trogna bistånd.

Hon var dotter till en från Tyskland invandrad industriidkare, Willem Momma, vars mässingsbruk i Skeppsta i Nyköping Klöcker övertar 1680. Året innan kungen kröns, år 1674, adlas Klöcker och antar namnet Ehrenstrahl. 1680 dör hustrun och Ehrenstrahl ingår redan året därpå en ny äktenskapsförbindelse med prästänkan Emerentia Baumann. Den 16 juni 1690 utnämns Ehrenstrahl till hovintendent. Emerentia dör 1693 och Ehrenstrahl avlider själv den 23 oktober 1698. Han ligger begraven i Storkyrkan.

Två monumentalmålningar, som prydde slottskapellet i det år 1697 brunna slottet, finns numera att beskåda i Storkyrkan. En Yttersta dom och en Korsfästelse i Rubens och van Dycks anda. Tre tryckta böcker finns utgivna av Ehrenstrahl, den ovan nämnda Carusellen Certamen equestre, sammanfattningen av inventionerna och förklaringen av det allegoriska bildprogrammet i de största målningarna, ”Die vornehmste Schildereien”, utkommen 1694, samt kopparstickserien till Disas historia i åtta bilder, utförd för Vängarns slott i olja, graverade av C. G. Eimart i Nurnberg.

Vilken fest att inträda i Nationalmusei första utställningssal och beskåda de färgsprakande sinnrika allegorierna, som lyfter det samtida hovlivet till högre mytiska sfärer. Dessa allegorier tjänade som symboler i reduktionens, förmyndarräfstens, indelningsverkets och det karolinska enväldets krassa tid, då motsättningarna hårdnade mellan adeln och de ofrälse. Rådet degraderades 1680 och envåldsmakten grundades på läran om naturrätten och härskarfördraget. Den teokratiska grunden till furstens suveränitet betonas i den s.k. suveränitetsförklaringen av år 1693, vari ständerna deklarerar att konungen insatts ”till en envålds, allom bjudande och rådande suverän konung, den ingen på jorden är för dess aktioner responsabel, utan har makt och våld efter sitt behag som en kristelig konung att styra och regera sitt rike”. En italiensk diplomat Magalotti, på genomresa i Sverige konstaterar att Karl XI ”ser ut som en människa, vilken befinner sig i förlägenhet och är rädd för all-ting. Det förefaller, som om han icke vågade se någon i ansiktet, och han rör sig alldeles som om han ginge på glas. När han sitter till häst, synes han vara en helt annan människa, och då ser han verkligen ut som en konung. Han har då en obesvärad uppsyn och ett ledigt skick, är livlig till kynnet och frigjord från allt det tvång, som inomhus vilar över honom”.

Av Joachim Sandrart betecknas Ehrenstrahls karaktär som human, vänlig mot alla, stor fiende till debaucher (utsvävningar), tillbakadragen i sitt levnadssätt, gudfruktig, ärlig, uppriktig, konversabel, tjänstaktig, flitig, ständigt upptagen av studier och av förkovran i konsten. Denna karakteristik stämmer väl överens med de krav på den idealiske målaren, som uppställs i den konstteoretiska skriften ”Kurzer Unterricht”, som felaktigt attributerats till Ehrenstrahl. I själva verket har den författats av Samuel Bottschild, hovmålare och direktör för konstakademin i Dresden. Enligt dennes uppfattning får en god målare inte förstöra sina egenskaper genom debaucher, han bör ha ett gott omdöme, äga saktmodigheten hos ett ädelt sinnelag, ha gott minne, drivas av ett ständigt begär att komma vidare, äga hälsa, flit, kärlek till konsten, ha åtnjutit god undervisning, vara beredd att ständigt diskutera med förståndiga människor och vara flitig i att läsa och studera.

Utgångspunkten för den goda inventionen i Ehrenstrahls anda var Cesare Ripas Icologia, en handbok där egenskaper och temperament, dygder och laster, vetenskaper och konster, årstider och månader, systematiskt framställdes i sina allegoriska skepnader. De egenskaper som måste tillhöra ”eine guthe Schilderey” voro: en vältecknad målning, väl ordinerad och av god invention, god i koloriten och i det koloristiska luftperspektivet, skön i aktion, god proportion, god utbildning av affekterna. Kläderna skall vara formade efter den goda och rätta antiken, ljus och skugga samt perspektivet skall vara väl förstått, delarna skall väl stämma överens som länkarna i en kedja. Det sistnämnda innebär att observera ”eine guthe union”. Ehrenstrahl framstår som en lärd eklektiker. Han följde den korrigeringslära som Bottschild förespråkar i sina regler för en god ”naturalie”. ”Måla inte allt helt enkelt efter livet, ty livet är inte alltid som det bör vara, utan hjälp livet.” Proportionsläran över den mänskliga gestalten finner sitt högsta uttryck om kroppen motsvarar åtta huvudenheter. Konsten skall träffa skönhetens ide. Stödd på Lomazzo och Sandrart hävdar denna estetik att det är den fulländade typen som skall återges, oavsett om livet, det individuella exemplaret, uppfyller villkoren för skönhet eller ej. Hela denna uppfattning sammanfattas i begreppet decoro, skönhet, värdighet, anständighet, religiös och moralisk oantastbarhet. Den av konsten renade naturen åsyftas. Det förnämsta sättet att korrigera naturen bestod i antikstudiet.

En konung avbildas majestätisk och härlig men med modesti. En ståndsperson göres ärbar, konterfejet utsiras med arkitektur, förhängen, statyer, bibliotek eller det som han vanligen umgås med. En ståndsdam avbildas sittande eller stående, gravitetisk och modest. Vid henne anordnas någon sorts arkitektur, fontäner, vaser, pomeranser eller blomvaser, förhänge, trädgård och ett vackert marmorbord. Om färgernas betydelse anförs att den vita färgen betecknar gudomligt förstånd, sanning, oskuld, enkelhet, renhet, rättvisa, vishet, glädje och lycksalighet. Blå färg betyder uthållig tro, andakt, vetenskap, upphöjelse och jalousie. Grön färg betyder skönhet, glädje, vänskap, godhet, odödlighet, frihet, angenämhet och hopp. Purpur betyder konungsligt överflöd, hjärtlighet, djärvhet, tapperhet, nådighet och gunst. Guld, gult och purpur tillkommer kejsare, konungar och furstar och andra betydande personer. Vitt, rött och purpur kardinaler, änglar, helgon och jungfrur.

Ehrenstrahl har med större eller mindre rätt kallats den ”svenska målarkonstens fader”. Även om det redan under drottning Kristinas tid fanns betydande hovmålare i landet och Ehrenstrahls samtida, Camphuysen, Thum, van der Meulen, Wuchter, Beck inte var några föraktliga mästare, har ingen före honom kunnat uppvisa en sådan bredd och variation i skildringsgenrer, en sådan suverän behärskning av de barocka stilkraven vad beträffar färgen, kompositionen och innehållet. Han lyckades i alla sina företag att snabbt absorbera de barocka impulserna i det italienska porträtt- och plafondmåleriet, att göra en glänsande karriär som hovmålare, att åt eftervärlden överlämna ett odödligt och lysande äreminne av sin främste uppdragsgivare, Karl XI och hans samtid. Han blev vår motsvarighet till Le Brun, Rubens eller Cortona. De kungliga uppdragen varierade. Karl XI avbildades redan som barn, i triumfalbilder till häst, vid kröningen, i allegoriska porträtt som Foibos-Apollon, omgiven av sin familj och slutligen på lit de parade. Framstående ämbetsmän ur högadeln, de något stereotypa serierna av aristokrater, där man märker att Ehrenstrahls elever varit verksamma, även porträtt av enstaka individer ur de lägre stånden, bondeståndets talman Per Olsson och brunnsmästarfamiljen på Medevi, där Ehrenstrahl sökte bot mot podagern, dvs sin giktplåga. Wrangels narr Hasenberger förekom i en svit av fyra porträtt framställande de fyra temperamenten. Den magnifika serien av kungens livhästar, alla fångade i karakteristiska poser mot idylliska eller heroiserande landskapsutsikter. Djurporträtten, favorithundarna, genrebilderna, naturstudierna av tjädrar i trompe l’oeil och tjäderspel i naturen, där naturalismen genomsyras av den tidiga vårmorgonens förtätade stämning. De något motbjudande triumfalbilderna av jaktbyten i kamp mot sina förföljare (i analogi till Ludvig XIV:s jaktbilder av Franz van det Meulen), skildras med en osviklig naturiakttagelse och detaljskärpa. Hundbastaderna för vilka kungen hyste ett kuriositetsintresse som en sorts ominösa företeelser, allt tillsammantaget betecknar naturalismens och genremåleriets genombrott i svensk konst.

Främst är det dock som allegorins mästare Ehrenstrahl framstår för sin samtid och eftervärld. Allegorin är barockens specifika kännetecken. Det är samma tankevärld i allegorierna som uttrycks i Stiernhielms Herkulesdikt, där hjälten vid skiljevägen möter Fru Dygd och Fru Lusta. Ehrenstrahl skriver: ”Om någon liknade en konstfull och vacker målning vid en intelligent och väl uttänkt gåta, skulle han inte alls ta fel. Men att genast tyda gåtans mening är icke allom givet, ännu mindre att avslöja allt det, som ligger dolt i densamma.”

De sinnrikaste allegorierna utfördes i Hedwig Eleonoras paradsängkammare, i trapphuset och i den s.k. Ehrenstrahlska salongen på Drottningholm. Vidare i Riddarhusets plafond, där Moder Svea syns delta i Dygdernas Rådslag. På grund av sin mästerligt avvägda kolorit fäster sig särskilt på näthinnan minnet av de mindre allegorierna ”Dygdens odödliga belöning” (Praemium virtutis immortale), ”Troheten”, ”Historien och Ryktet” samt ”Sanningen avslöjas av Tiden och Klokheten upprättar Rättvisan”.