Katolskt erkännande av Confessio Augustana?

Nyligen utkom i serien Ökumenische Perspektiven, på uppdrag av det lutherska institutet för ekumenisk forskning i Strassbourg, en volym som i en rad representativa bidrag sammanfattar den hittills förda luthersk-katolska diskussionen beträffande ett katolskt erkännande av den Augsburgska bekännelsen’.

Vi har i Signum 1976, s. 202 f. redogjort för hur Lutherska världsförbundets exekutivkommitte upptog frågan under sitt årssammanträde i Uppsala. LVF:s plenarsammanträde i somras i Dar-esSalaam uppfordrade exekutivkommittén officiellt att omsorgsfullt följa och främja alla studier i detta ämne, både dess möjligheter och problem och dess ytterligare ekumeniska implikationer.

Initiativet till detta ekumeniska projekt utgick märkligt nog från katolsk sida genom flera undersökningar bl.a. av Vinzenz Pfnur, Joseph Ratzinger (sedermera kardinal), och andra. Man utgick ifrån, att CA som grundläggande luthersk bekännelse främst syftar till försoning. Annorlunda än under reformationstidens tidiga stadium med dess bittra antiromerska polemik och praxis och annorlunda än hos den äldre Luther som övergav alla strävanden till enhet finns i CA – såsom kardinal Ratzinger påpekar – en lutherdom med en lugn attityd, ej förvrängd genom en upprörd och stridbar

hållning och genom misstänksamhet. Den framstår sålunda som den mest autentiska utformningen av den reformatoriska trosförståelsen. Detta har under reformationstiden bekräftats genom det snabba antagandet av CA i alla lutherska kyrkor.

Ett egendomligt ombyte av rollerna tycks alltså ha skett idag: om under reformationstiden såväl i Augsburg som i de efterföljande religionssamtalen den lutherska sidan framlade CA som grundval för ett samförstånd eller åtminstone för ett samtal, så utgår idag sådana överväganden främst från katolskt håll under det att man från luthersk sida – åtminstone i början – visade sig mycket tveksam. I våra nordiska länders teologi tycks projektet, trots LVF:s senaste rekommendationer, inte ha fått en större genklang. Att ta en sådan tanke på allvar förutsätter givetvis att man vid sidan av livsåskådningsfrågor och religionsvetenskap öppnar sig för den ekumeniska teologi som idag bedrivs ute i världen.

Kardinal Willebrands, ordförande i det romerska enhetssekretariatet, har i ett företal till den lilla boken med tillfredsställelse hälsat att samtalen i detta ämne nu har kommit i gång. ”Man kan bara önska, att fördomsfria historiska och teologiska undersökningar försöker klarlägga CA:s betydelse för att på så sätt möjliggöra enheten i skiljaktigheten … Självfallet kan ett kyrkligt ställningstagande äga rum först efter ett grundligt övervägande av alla problem.”

En representativ luthersk röst

Det skulle leda för långt att här ta upp till behandling alla bokens bidrag (bland andra av Wolfhart Pannenberg, Heinz Schtitte, biskop Dietzfelbinger, Vinzenz Pfnur, Vilmos Vajta, Peter Brunner). Vi måste nöja oss att närmare gå in på två artiklar av särskilt intresse.

Prof. Harding Meyer från Strassbourg börjar sitt bidrag med nästan besvärjande ord: ”Ett erkännande av CA från den romersk-katolska kyrkan! En ekumeniskt sett fascinerande tanke som överensstämmer med CA:s egen utmärkande intention. Man skulle vilja ta upp den med båda händerna, underbygga den med ytterligare argument och besvärjande lägga den de lutherska kyrkorna på hjärtat.”

Men som den erfarne lutherske ekumen han är ser han samtidigt nyktert de problem som detta projekt ställer båda parter inför, lutheraner och katoliker. ”De är frågor som visar på uppgifter, inte frågor som behöver låta projektet stranda.”

För det första pekar han på vissa begreppsliga oklarheter bakom vilka vissa ouppklarade sakfrågor döljer sig. Rör det sig om ett erkännande eller om ett recipierande eller om ett antagande av CA? Vidare: rör det sig om ett erkännande/recipierande/antagande av CA som katolsk eller som en romersk-katolsk bekännelse? Som en legitim utformning av den kristna trossanningen, eller som ett särpräglat uttryck för den kristna sanningen, eller slutligen som ett vittnesbörd för en gemensam kyrklig tro? Förmodligen döljer sig bakom dessa olika formuleringar även olika uppfattningar i saken.

Dessutom: om CA skall bli en mötesplats mellan de lutherska kyrkorna och den katolska kyrkan så måste denna bekännelse tas i sin ”Sitz im Leben”, dvs inte bara som en historisk text utan så som de lutherska kyrkorna har levt den och fortfarande lever den, eljest skulle faran vara överhängande att CA blir ett skenbart möte där man i själva verket återigen på ett tragiskt sätt skulle misslyckas med att möta varandra. I detta sammanhang påpekar Harding Meyer hur 400 års skilsmässa på båda håll har skapat ”eine Hypothek der Trennungsgeschichte”.

På lutherskt håll har sola-scriptura-principen skärpts av den efterföljande historiska utvecklingen (jfr exempelvis redan i de Schmalkaldiska artiklarna). På katolskt håll har Tridentinum, Vaticanum I och de mariologiska dogmerna fördjupat motsättningen.

För det andra efterlyser författaren en konkret modell för den enhet som man syftar på och för vilken ett erkännande av CA skulle utgöra ”grundvalen” (Heinz Schiitte). Han påpekar helt riktigt, att CA tillkom 1530 i en situation då kyrkans enhet visserligen var ytterst hotad men där den i väsentlig grad ännu fanns kvar. Enbart med sikte på en sådan bakgrund kan CA:s utsagor och syften förstås. Idag är situationen helt annorlunda. Fyrahundra års kyrkosplittring är ett faktum. Därför är även uppgiften nu en helt annan. Det rör sig om att återvinna enheten mellan dessa åtskilda kyrkor. Så ställer sig frågan om CA:s modell för eller uppfattning om enheten överhuvudtaget ännu kan tillämpas eller om en annan modell borde sökas.

Slutligen hänvisar författaren till ett faktum som inte kan förbises: CA som kyrklig bekännelse får inte ses isolerat utan den står i relation till andra lutherska bekännelseskrifter som idag bestämmer tolkningen av CA:s innebörd och utsagor. Om man alltså bemödar sig om ett katolskt erkännande av CA – och därmed givetvis syftar på CA sådan den idag levs av lutherska kyrkor! – får man inte glömma hur sammanvävd den blivit med andra lutherska bekännelseskrifter. Men samtidigt kommer författaren med ett förslag: varhelst CA:s utsagor ekumeniskt sett har råkat ut för en snävare tolkning borde man genom teologiskt arbete försöka övervinna den. Uppgiften skulle då vara en nytolkning av dessa bekännelseskrifter i riktning mot CA under hänsynstagande till senare teologiska insikter, kyrklig utveckling och ekumeniska forsknings- och samtalsresultat. Han instämmer i Heinz Schuttes förslag, att man skulle ta itu med denna uppgift genom att utarbeta en katolskluthersk kommentar till Augustana.

En representativ katolsk röst

I ett sista bidrag kommer Walter Kasper, professor i systematisk teologi vid universitetet i Tubingen till tals. Hans framställning anknyter till Harding Meyers frågor och försöker i ett ställningstagande att ytterligare precisera både begreppen och saken.

Han menar att hans ståndpunkt kanske kommer att innebära en viss besvikelse inför alltför höga förväntningar. Men ”de senare årens erfarenhet visar, att ingenting är skadligare för ekumenikens framsteg än alltför brådmogna förhoppningar som inte har tillräcklig täckning och därför förr eller senare måste leda till besvikelser och till ekumenisk förlamning.”

Inledningsvis konstaterar han, utan omsvep: ”Som facit av den hittillsvarande diskussionen om ett eventuellt katolskt erkännande av den augsburgska bekännelsen kan man redan nu fastslå två ting: 1. Confessio Augustana skulle enligt sina utsagor kunna betraktas som en katolsk bekännelseskrift, och som sådan har den aldrig tillbakavisats genom något officiellt katolskt ställningstagande. 2. Undersökningar av V. Pfnar, W. Pannenberg, H. Jorissen och andra har övertygande visat, att Augustana åtminstone i ljuset av den katolska teologins uppfattning om sig själv efter Vatikankonciliet principiellt kan tolkas katolskt och såtillvida även recipieras katolskt. Detta är ett mer än glädjande resultat som berättigar till stora förhoppningar beträffande de ekumeniska strävandenas fortsatta förlopp. Denna fundamentala lutherska bekännelseskrift måste alltså inte nödvändigtvis skilja kyrkorna åt, den skulle rent av kunna bidra till deras enhet.”

Utifrån denna utgångspunkt tar han sedan upp Harding Meyers frågor och försöker närmare utreda vad ett erkännande i detta sammanhang innebär eller åtminstone kan innebära. Vi måste här nöja oss med hans grundläggande teser utan att gå in på hans argument.

1. Ett katolskt erkännande av CA skulle utan tvekan vara mer än bara ett teologiskt recipierande. Det skulle vara en officiell och offentlig handling. Å andra sidan skulle ett sådant erkännande ej innebära, att katolska kyrkan antar denna bekännelseskrift som en egen romerskkatolsk bekännelse. Snarare skulle CA av en sådan handling kunna gälla som ett legitimt uttryck för den gemensamma katolska tron, så att det för en kyrklig gemenskap som åberopar sig på denna bekännelse finns utrymme inom den katolska kyrkans enhet. Ett sådant erkännande skulle alltså varken innebära en fusionering eller en nivellering utan en profilering av det egna. Men denna profilering skulle inte leda till dess exklusiva monopolisering utan skulle endast vara ett erkännande av en legitim pluralitet i utformningen av den gemensamt förpliktande ”saken”.

2. Ett sådant erkännande av CA skulle inte enbart vara en isolerad företeelse, dvs ett bejakande av en text, utan det skulle innebära ett erkännande av en konkret kyrklig gemenskap. Kardinal Ratzinger har därför från början klargjort, att det rör sig varken främst om en historisk fråga, inte heller bara om en teoretisk-teologisk angelägenhet och ännu mindre om en ”affär” som kyrkopolitiskt kan ”göras upp”, utan om en andlig-ecklesial företeelse.

Här kommer alla svårigheter som Harding Meyer har berört in i bilden när han talar om ”eine Hypotek der Trennungsgeschichte” och framställer sambandet mellan CA och andra lutherska bekännelseskrifter.

Än väsentligare tycks därutöver vara, att man enligt luthersk syn anser Augustana som en tolkning av den heliga Skrift. Men utan allt tvivel har förståelsen av Skriften genom den historisk-kritiska metoden i exegetiken sedan 1530 avsevärt förändrats. På grund av denna förändrade situation uppstår frågan för de lutherska kyrkorna hur de idag ställer sig till Augustana som autentisk tolkning av evangeliet. Är CA fortfarande deras grundläggande trosbekännelse genom vilken de uttrycker sin syn på Kristi evangelium? Man måste också hålla i minnet, att inte Augustana utan enbart den heliga Skrift är den kristna enhetens främsta och avgörande grundval (som norma normans non normata).

Svårigheterna på katolskt håll är inte mindre. Den kyrka som skulle erkänna Augustana åberopar sig på samma gång på Tridentinum, Vaticanum I och mariadogmerna från 1854 och 1950. Visst har Vaticanum II ställt denna senare utveckling in i ett mera omfattande trosperspektiv. Men genom ett erkännande av CA skulle katolska kyrkan därutöver fastslå, att reformationens konstitutiva impulser inte nödvändigtvis behöver vara kyrkoskiljande.

När detta har sagts borde man ändå medge: ”Ett erkännande av Augustana skulle alltså vara något helt annat än ett billigt erkännande av båda kyrkors status quo. Det torde inte innebära, att vi idag efter 400 års olyckliga trostvister har blivit ‘förnuftigare’ och ‘liberalare’ och att vi helt enkelt skrinlagt de gamla stridsfrågorna. Tvärtom skulle det gälla att med all energi på nytt ta upp sanningsfrågan för att på så sätt komma till en förnyad och fördjupad andlig förståelse både av den egna och den hittills främmande traditionen och så vara en autentisk Kristi kyrka.”

3. Därmed är samtidigt klarlagt: ett ömsesidigt erkännande av kyrkosamfund genom ett erkännande av respektive bekännelseskrifter, sakrament och ämbeten kan och får inte vara de ekumeniska strävandenas slutgiltiga mål, som enbart kan vara den synliga enheten. Modellföreställningarna hur en sådan synlig enhet i verkligheten skall utformas synes för tillfälle ännu inte ha uppnått en samstämmig och tillräckligt realistisk konkretisering. Kyrkornas världsråds generalförsamling i Nairobi talade om en ”konciliär gemenskap”. I samma riktning tenderar uppenbarligen de som förordar en korporativ kyrklig enhet.

Några konklusioner

Sammanfattningsvis kan man därför kanske fastslå: att tala om ett erkännande av CA förblir onekligen tvetydigt så länge man inte uttryckligen tillfogar, att ett sådant erkännande syftar utöver sig självt på en konciliär kyrkogemenskap respektive en korporativt uppfattad kyrkoenhet. Frågan borde på så vis inordnas i en vidare ekumenisk helhetssyn.

Om den katolska kyrkan till att börja med inte omedelbart skulle erkänna CA utan officiellt skulle uttala att Augustana kan tolkas och recipieras katolskt, skulle detta nog bäst motsvara de nuvarande ekumeniska strävandena. Redan ett sådant steg – exempelvis med anledning av CA:s 450 års-jubileum 1980 – kunde på världsplanet kanske innebära en vändpunkt i förhållandet mellan de lutherska kyrkorna och den katolska kyrkan.

Ett annat allvarligt memento: man har hittills knappast alls tagit itu med en hel rad återstående problem som uppstår med hänsyn till det egentliga målet – en synlig kyrkoenhet som enligt vår uppfattning enbart kan komma till stånd genom ett ekumeniskt koncilium både sammankallat och lett av Petri efterträdare, där också andra kyrkoledare aktivt skulle delta för att uppnå en försoning mellan kyrkorna i en konciliär gemenskap. Ett sådant ekumeniskt koncilium är – om man vidgar perspektivet och vågar tolka omisskännliga tendenser och strävanden – den ekumeniska rörelsens stora förhoppning för en framtid som visserligen ligger i Guds hand men som man redan har tagit sikte på.

I vår svenska situation kan sådana diskussioner om Augustana och om kyrkans synliga enhet tyvärr verka som utopier och illusioner (trots Svenska kyrkans medlemskap i Lutherska världsförbundet!) och man kan fråga sig i vilken utsträckning det överhuvudtaget finns förutsättningar för en sådan diskussion. Men vore det inte mödan värt att uppmärksamma den åtminstone som en tankeställare som borde tas på allvar – contra spem in spem (Rom 4:18), eller som Charles Peguy skulle uttrycka det som ”det späda hoppet” – om teologins och kyrkans sanna och ofrånkomliga uppgift?

Not

‘Katholische Anerkennung des Augsburgischen Bekenntnisses? Ein Vorstoss zur Einheit katholischer und lutherischer Kirche. Herausgegeben von Harding Meyer, Heinz Schutte und Hans-Joachim Mund, Verlag O. Lembeck und J. Knecht, Frankfurt 1977.