Katolska kyrkan i Österrike

För år 1975 föreligger en utförlig statistisk tablå över den katolska kyrkan i Österrike, som vi erhållit från Institut fur kirchliche Sozialforschung, Wien. Siffrorna i denna skall i det följande ställas samman med demografiska data för samma år, och i vissa fall jämföras med uppgifter från 1960.

Antalet katoliker i Österrike uppges vara 7 milj. sånär som på några tusen. I denna siffra måste några hundratusen utländska medborgare vara inräknade, eftersom av Österrikes 7,5 milj. ung. 88 % uppges vara katoliker, 68 % eller 450 000 protestanter. Fyra procent står utanför varje religiös gemenskap.

1975 ingick 29 000 äktenskap i kyrklig ordning, vilket utgör 62 % av samtliga. Av de katolska äktenskapen var 8-9 % med icke-katolsk make/maka. Något mer än två tredjedelar av de katoliker som ingick äktenskap, gifte sig i kyrkan.

Antalet dop av samtliga födda 1975 motsvarar däremot ganska väl den katolska andelen av befolkningen, sju av åtta. Statistiken delar upp dopen efter föräldrarnas äktenskapliga status. 70 % av de döpta är barn från rent katolska äktenskap, 4,5 % från blandade katolska äktenskap, 11 % från icke-kyrkliga äktenskap, 12 % födda utom äktenskapet.

Det förefaller som om nästan alla barn födda i rent katolska äktenskap också döptes, liksom en överväldigande majoritet av de utomäktenskapliga barnen. Däremot torde minst en tredjedel av barnen i blandade kyrkliga äktenskap förbli odöpta, och av barn födda av katoliker i icke-kyrkliga äktenskap förblir kanske hälften odöpta.

Över 98 000 mottog bekräftelsens sakrament 1975. I förhållande till de större årgångarna från förra delen av 60-talet, torde det innebära knappt 75 % av en årsklass, eller ung. 85 % av de katolskt döpta. Antalet katolska begravningar var 78 000, 80 % av samtliga avlidna.

Vid två veckoslut, i fastan och i september, räknade man mässbesökare i hela Österrike. De två talen är nära överensstämmande: 1,72 milj. i församlingsgudstjänster och 125 000 vid andra ”Seelsorgestationen”. I förhållande till totalantalet katoliker innebär detta 26,4 %. Denna andel kan jämföras med 34,5 % från 1960, en tillbakagång med en knapp fjärdedel. Detta innebär betydligt mindre förluster än den tredjedel, som mässbesökarna minskat i Förbundsrepubliken och i Belgien under samma tid, för att inte tala om försvinnandet i Nederländerna av drygt hälften av mässbesökarna.

Inom Österrike är variationer tämligen stora. Kyrksammast är Tyrolen och Burgenland, stiften Innsbruck och Eisenstadt, med ca 37 %. Linz/Oberösterreich, S:t Pölten/Niederösterreich och Feldkirch/Vorarlberg har ca 32 %, Salzburg 27 %, Graz-Seckau/Kärnten och GurkKlagenfurt/Steiermark 22-23 %. Ärkestiftet Wien med över två miljoner katoliker såg 17 % av dessa i mässan.

I jämförelse med 1960 har Eisenstadt hållit ställningarna bäst, därnäst Klagenfurt. Relativt störst har tillbakagången varit i Salzburg och Graz.

Sammanlagda antalet kommunioner under året var 68,5 milj., dvs i genomsnitt tio per katolik och år. Det torde innebära att drygt hälften av mässbesökarna vid veckosluten också går till kommunion.

Uppgifterna om präster tillåter endast en jämförelse för sekularpräster med 1960. Antalet var 1975 3 810, en minskning med 9 %. Prästvigningarna, ordens- och sekularpräster var drygt 80, och ung. lika många inträdda i kvinnliga ordnar.

Drygt 20 000 personer lämnade kyrkan 1975, medan 700 upptogs och nära 2 000 katoliker återupptogs i kyrkan.

I allt visar siffrorna att katolska kyrkan i Österrike drabbats av krisen i något mindre utsträckning än andra länder i Västeuropa, men att det allmänna mönstret är detsamma, med tydliga tendenser till stabilisering de senaste åren.

Självkritisk femårsöversikt

Vid de österrikiska biskoparnas gemensamma s k ad limina-besök i Rom i september i år, överlämnades till påven en översikt över kyrkans arbete och utveckling under de senaste fem åren. Denna var utarbetad av en särskild kommission, som fått i uppdrag att sammanställa en rapport om ”kyrka och samhälle”. De flesta kommissionsmedlemmar var samhälls- och statsvetare, inte teologer.

Man ställer grundläggande frågor om kyrkans samhälleliga agerande, vilka aktualiserats av bl a striden om den nya abortlagstiftningen. De katolska biskoparnas stöd till ”Aktion Leben” och dess försök att få till stånd en massiv ”Volksbegehren” för folkomröstning om den nya abortlagen, slutade med ett relativt misslyckande. Inte minst visade det sig att det förelåg vida spridd tveksamhet inom lekmannakretsar mot själva sättet att agera i frågor som denna.

Kommissionen kritiserar därför vad man kallar kyrkans ”reaktiva” handlande i samhällspolitiska frågor. Utmanade av det politiska skeendet reagerade den officiella kyrkan eller vissa lekmannaorganisationer, utan att det hade funnits tid för en verklig inomkyrklig opinionsbildning. ”Den inomkyrkliga kommunikationen behöver särskilt främjas, eftersom kyrkans samhälleliga verksamhet just i avgörande frågor är avhängig av en konsensus mellan kyrkans medlemmar i deras skilda funktioner, ämbeten och ansvar.” Brist på förutseende och planmässig bevakning av viktiga samhällspolitiska områden har skapat oklarhet om kyrkans roll och funktion.

Skall kyrkan betrakta sig själv som en deltagare i kretsen av samhälleliga maktutövare, alltså som ett slags parti eller socialpartner, eller skall den tydligare frigöra sig ur den samhälleliga viljebildningens och maktutövningens process? Femårsredogörelsen ifrågasätter om det funnits en genomtänkt konception bakom den kyrkliga kritiken mot utvecklingen på det rättsliga området, främst givetvis vad gäller äktenskap, familj, sexualitet. Att klargöra kyrkans grundläggande etiska värderingar är en sak, men att omsätta dessa i konkreta förslag om lagstiftning i ett samhälle, där kyrkan inte längre uppfattas som ”samvetets röst” i debatten, är en annan sak. Risken är att de kyrkliga reaktionerna är eller åtminstone uppfattas som utslag av ogenomtänkt traditionalism.

I Sverige, har vi just upplevt hur Brottsförebyggande rådet, med i stort positivt eko i pressen, vill tona ned det ”vårdideologiska” elementet i lagstiftning och straffutmätning. I Österrike signalerar de reformförslag som nu är aktuella en övergång till ”vårdperspektivet” i straffrätten. Och det är alltså till större förståelse för dessa synpunkter som kommissionen manar kyrkan i Österrike.

I redogörelsen finns också en analys av förhållandet mellan kyrka och politik i efterkrigstidens Österrike. Under tiden fram till slutet av 50-talet fortlevde i viss mån det ”läger” tänkande som kännetecknat republiken under mellankrigstiden. Kyrkan var nära identifierad med Österreichische Volkpartei, och socialdemokraterna hindrade i den stora koalitionen 1956 avslutandet av ett konkordat. Under 60-talet slutade förhandlingar mellan kyrkan och staten med en rad fördrag om kyrkliga finanser, skolor och inrättande av nya stift. Samtidigt öppnades en dialog mellan kyrkan och SPÖ. Denna utveckling fortsatte under de första åren av den socialdemokratiska regimen efter 1970, men klimatet förvandlades i striden om abortlagstiftningen, då också antiklerikala attityder som eljest knappast trätt i dagen under efterkrigstiden, åter mötte i offentligheten. De senaste åren har man återigen från både socialdemokratiskt och katolskt håll låtit förstå, att man inte vill driva motsättningarna längre.

Ett avsnitt analyserar familjens kris, och kräver en social uppvärdering av familjen. De gamlas problem, särskilt deras ensamhet i det moderna samhället uppmärksammas, och man fastslår att också här familjen behövs i samarbete med andra kyrkliga och samhälleliga åtgärder. Men den lilla kärnfamiljen förmår givetvis inte integrera de åldringar, som överlever sin egen familj med årtionden.

Likaså förmår familjen endast i begränsad omfattning till sig knyta ungdomarna. Den uppkomna generationsklyftan har ställt det kyrkliga ungdomsarbetet inför helt nya problem; det kan inte åberopa något slags föräldrarnas uppdrag, och den kyrkliga auktoriteten i sig har föga vikt. Åren 1971 till 1974 framställs som en djupgående kris för det kyrkliga ungdomsarbetet, som råkat in i ett slags ghetto. Sedan dess menar kommissionen att en nyförståelse och veorganisering är på väg.

Kyrkan i Österrike är fortfarande en viktig faktor i bildningsväsendet. Drygt 20 % av förskolebarnen finns i katolska förskolor, vilka utgör en lika stor andel av totalantalet. Länge var i Österrike som i många andra länder kyrkan en pionjär vid tillskapandet av daghem och förskolor, men den offentliga utbyggnaden har krympt den kyrkliga andelen.

Den katolska vuxenutbildningen, som efter kriget ”omisskännligt hade drag av en religiös väckelserörelse” kämpar idag i motvind. Den statliga politiken söker andra, mer skolliknande, former för denna verksamhet.

Redogörelsen finner att kyrkan och katolska grupper i Österrike ägnat ett tämligen förstrött intresse åt de stora utbildningspolitiska frågorna. Det omedelbara intresset av religionsundervisningen har dominerat. Medan kommentatorer funnit också kommissionens diskussion av utbildningsproblemen tämligen tunn, har däremot analysen av situationen på massmedias område fått stort utrymme. Kyrkotidningarna för de skilda stiften och större församlingarna har också i Österrike gått tillbaka upplagemässigt under 70-talet, men har fortfarande nästan en halv miljon exemplar i sammanlagd upplaga. Utom de två kulturpolitiska veckotidningarna Die Furche och Präsent, hänvisar kommissionen särskilt och med rätta till den österrikiska katolska pressagenturen Kathpress, som en av världens ledande, särskilt i förhållande till dess begränsade resurser.

Lika viktig som den konkreta kritik som kommissionen riktar mot det kyrkliga handlandet, är sannolikt blotta förhållandet att den officiella kyrkan låtit en grupp experter göra en sådan utvärdering av kyrkans situation och agerande i en officiell redogörelse till den Heliga stolen.