En resa genom Ryssland på jakt efter den gotländska medeltiden

Novogorod – vikingarnas ”Holmgård”

I vikingarnas spår på färden till Orienten fann jag först Novgorod, den ”nya staden”, vid floden Volkhov, som rinner mellan Ilmen och Ladogasjön. Något norr om den nuvarande stadsbildningen hade vikingarna anlagt en av sina första fasta boplatser i Rus. Om detta sjunger Evert Taube i en av sina visor om Roslagen:

”Här byggdes drakskepp av Sjöbloms och Östermans vikingafärder

de som i välmening grundade Ryssland i tiden och satte Volgasjöfarten i gång

och höll ordning i Konstantinopel”

Taube anspelar här på en känd passus ur Nestorskrönikan, den ryska krönika som tillskrivs en munk från 1000-talet i Kievs Grottkloster. I denna krönika beskrivs vikingarnas sjöleder i öst- och västerled:

”gick det en stråkväg från varjagerna till grekerna och från grekernas land tillbaka längs Dnjepr. Ett stycke uppför Dnjeprfloden fanns ett dragställe, som sträcker sig till Lovot. Efter Lovot kom man in i den stora Nevasjön (Ladoga), som har utlopp i Varjagiska havet (Östersjön). Från detta (hav) kan man komma till Rom och från Rom till Konstantinopel, hela tiden sjöledes. Därifrån kommer man till Pontiska havet (Svarta havet) i vilket floden Dnjepr rinner ut”. ”Detta hav kallas Rusernas hav”.

I mitten på 800-talet utkrävde ”varjagerna på andra sidan havet”, dvs de nordiska vikingarna, skatt av stammarna i nordvästra Ryssland. År 862 fördrevs varjagerna över havet och man slutade betala skatten åt dem. ”Man började styra sig själv”, berättar krönikan vidare, ”men i landet rådde icke längre lag och rätt. Stam reste sig mot stam, det uppstod strider och man började föra krig sinsemellan. Då sade de till varandra: ‘Låtom oss söka oss en furste som härskar över oss och skipar lag bland oss’. Och de begåvo sig över havet till varjagerna, till ruserna. Ty dessa varjager kallas ruser, liksom andra kallas svear. En del åter benämns norrmanner, anglianer, andra goter.” De ryska stammarna sade till Ruserna, ”Vårt land är stort och fruktbart, men där saknas ordning, kommen och regeren och härsken över oss!”

Man utvalde tre bröder med deras följen och de tog ruserna med sig och kommo. Den äldste brodern Rurik slog sig ned i Novgorod. ”Det är efter dessa varjager som novgorodernas land blivit rusernas land. Novgoroderna är nu av varjagisk stam, men förut voro de slaver’.”

Det nutida Novgorod, vikingarnas ”Holmgård”, är verkligen en ny stad, som mirakulöst rest sig ur krigets aska. Vid befrielsen fann man bara 50 människor vid liv. Sin karaktär av marknadsplats har staden bibehållit från medeltiden. På vänstra stranden av floden Volkhov ligger ”Handelssidan”. Här i Jaroslavls gård ligger ett stort antal kyrkor i klunga med Nikolaoskatedralen i centrum. Här låg vikingarnas handelsgård och senare guternas båda handelsgårdar ”Gotenhof” och ”Peterhof”, den ena för landsbygden, den andra för staden Visbys borgerskap. När jag förundrades över att kyrkorna låg så ovanligt tätt inpå varann fick jag av guiden ett svar som skingrade mystiken kring våra egna ryska handelskyrkor i Garda och Källunge på Gotland, från 1000- och 1100talet. Här ligger kyrkor uppförda av varje enskild rysk stad, som idkade handel i Novgorod. Dessa kyrkor var faktorier och boplatser för prästen samtidigt som de tjänade som lagerlokal och kultrum. Även vikingarna hade sin kyrka här och guterna, vigd åt St. Olof. Men den brann redan på 1000-talet: Och den återuppbyggda kyrkan är sedan länge försvunnen. Ett 14 m outgrävt skikt väntar på sin utgrävning.

I Nikolaoskatedralens narthex finns en religionshistorisk utställning, som framställer religionen som olika grader av vidskepelse. Det börjar med det hedniska Rus dyrkan av tordönsguden Perun och fortsätter med den medeltida kristna ortodoxins utveckling långt in i tsartiden ända fram till revolutionen, som framställs som liktydig med den verkliga upplysningstiden. En väldig affisch visar avslutningsvis en biskop som breder ut sin kåpa över skaran naivt troende och skymmer ljuset från den Sputnik som skjuts ut i rymden. ”Jag är ateist” säger min guide med stolthet i rösten när jag dröjer framför en månadsikon för maj. ”Titta här”, hon visar på ett skolbetyg från tsartiden, ”då var religionen det viktigaste ämnet och stod överst på betyget. Har Ni läst religion i skolan?”

I Kristi Förklarings kyrka från 1300-talet, vars exteriör pryds av det typiska spetsmönstrade novgorodornamentet finns expressionistiska fresker av Feofan Greken, som kommit hit ända från Konstantinopel för att sedan verka i Moskva. Från ”Handelssidan” har man en praktfull överblick över ”Sofiasidan” på Volkhovs motsatta strand med den medeltida Kremlborgen. I dess mitt finns ett monument rest 1862 till tusenårsminnet av Rysslands grundande. Det pryds bl.a. av Ruriks gestalt, vikingen som vi nyss hörde grundade den första dynastin i Rus. Här finns numera enbart ett fåtal kyrkor bevarade, men en av dem hör till Rysslands märkligaste. Den Heliga Vishetens kyrka påbörjades 1045 av Vladimir, sonen till storfursten Jaroslavl den Vise och hans hustru Ingigerd, dotter till Olov Skötkonung. Allra mest betagande ter sig den sexkupoliga kyrkan i det tidiga morgondiset, när solens första strålar tänder mittkupolens guld. Bladguldet är nypålagt. Under ockupationen monterades det ned av nazisterna för att smältas om till kaffekoppar. Kyrkan tjänade då som stall.

Från fönstret i mitt hotellrum har jag utsikt över en perfekt arkitekturskapelse, grundad på det ”gyllene snittets” princip, Boris och Glebkyrkan från 1500-talet. Den bär fem fulländade gröna kupoler. Ett minne från den moskovitisk dominansens tid. Från Kreml kan man se silhuetten från två väldiga klosteranläggningar från 1100-talet, St. Georgsklostret och St. Antoniusklostret.

Pilgrimsfärd till Nereditsa

En pilgrimsfärd på floden Volkhov kostar bara 15 kopek. Landskapet med sina nordiskt blonda toner är hänförande och jag förstår vikingarnas förkärlek för denna färdled. Inte ens slavarna som de förde med sig kan ha undgått att tjusas av denna anblick. Tillsammans med de tysta kvinnorna som bär sina mjölkflaskor på ok över axlarna vandrar jag på den smala stigen bland sensommarblomstren till den berömda Vår Frälsares kyrka i Nereditsa, uppförd 1199. Här kan man tala om underverk. Denna kyrka var en utbombad ruinhög, som kärleksfullt sten för sten, freskfragment för freskfragment, återställdes i sin forna prakt. Rakt över floden kan jag samtidigt beundra St. Georgsklostrets dunkelblå kupoler vars guldstjärnor gnistrar i solljuset. Landskapet är storslaget sakralt. Horisonten är oändligt ljus och vid, oändlig som själva Ryssland. Tidlösheten understryks av stillheten. Från de tomma klostermurarna tycks ett ändlöst Gospodij pomilov (Kyrie eleison) tona ut i den omgivande bygden. En hjord kolchoskor på långt avstånd driver omkring i snabb takt över ett stort betesfält, alla i perfekt gruppformering, ingen lämnar flockens gemenskap.

En skara pionjärer kommer utresande i egen båt till Nereditsa med sina lekledare för att rasa ut på stranden och grilla potatis över öppen eld. Lilla Inga (prinsessan Ingigerds sentida namne) som drömmer om att bli ballerina är snart alldeles sotig i ansiktet. I Kremls inre park brinner en ständig eld som påminner om befrielsens offer i krigets slutskede. Där står dagligen de små pionjärerna på vakt med maskingevär i händerna. 15 minuter i taget. Vaktavlösningen sker med perfekt militärisk disciplin. Ingas mor är museiassistent och tjänar 45 rubel i månaden. (En svensk kollega på besök i Ryssland som stipendiat fick 80 rubel i veckan.) Hon betalar 6 rubel i hyra för en omodern tvårumslägenhet. Hon talar utmärkt franska och har besökt Paris, vilket syns på hennes moderiktiga frisyr och klädsmak. Hon tycker att Sovjet är ett bra land att leva i. Det finns ingen inflation och ingen arbetslöshet, trots att det ibland kan vara svårt att få tag i viktiga livsmedel, exempelvis kött och kaffe. Daghemsplatserna är väl utbyggda och barnen kan tillbringa all sin fritid hos pionjärerna. Egentligen är det bara den utbredda alkoholismen som är besvärande.

Utanför stadskärnan ligger de stolta industrikomplex som möjliggör Novgorods nuvarande välstånd, fabriker för möbelindustri och framställning av den för jordbruket livsviktiga konstgödseln. I parkerna vajar banderoller för ett av dessa ständigt återkommande revolutionsjubileer, vilka skanderar året liksom den forna liturgiska kalendern. Denna gång firar man 60-årsjubileet av revolutionen med en stor folkfest.

I Intourists händer befinner man sig i Abrahams sköte. På varje järnvägsstation väntar en vänlig representant som i bil kör till hotellet och omtänksamt vinkar av vid avfärden. I varje stad får man en egen privat guide. Klockorna står stilla på mitt hotell i Novgorod. ”Den som är lycklig ser inte på klockan” lyder ett ryskt ordspråk. Jag återvänder till mitt hotellrumsfönster och betraktar den brinnande kvällshimlen, mot vilken kupolerna varje afton reser sig på samma pånyttfödda sätt.

Mitt Ryssland är en dröm, en underbar dröm och samtidigt något av en mardröm. Det består av två oförenliga verkligheter.

Kiev – ”modern för Rysslands städer”

Nästa etapp på vikingarnas färd mot Bysans är Kiev ”modern för Rysslands städer”, belägen på vägen ”från väringarna till grekerna”. Enligt legenden skall aposteln Andreas ha predikat vid Svarta Havets kuster och färdats via Kiev och Novgorod på sin resa till Rom. Kievområdet befolkades av poljanerna. Bland dem fanns tre bröder Kij, Scek och Choriv. Staden Kiev fick namn av den äldste brodern. Då Rurik härskade över Novgorod på 800talet begav sig två av hans män av rysk börd, Askold och Dir, till Kiev på sin färd mot Konstantinopel. ”De stannade i denna stad och samlade omkring sig många varjager” och började härska över poljanernas land. År 860 anförde Askold och Dir ett anfall mot grekerna i Konstantinopel. Om detta förtäljer Nestorskrönikan:

”Det var i kejsar Michaels fjortonde regeringsår detta inträffade (Michael 111, 842–867). Kejsaren hade tågat mot saracenerna. Men när han kommit till den Svarta floden, sände eparken budskap till honom att ruserna drogo mot Konstantinopel. Kejsaren vände då om. När ruserna trängde in i Sundet (Bosporen) anställde de massmord på de kristna och omslöto Konstantinopel med 200 skepp. Kejsaren lyckades med nöd komma in i staden. Jämte patriarken Fotius begav han sig till den heliga Gudsmoderkyrkan i Blachernae. Han bad hela natten samt förde den heliga Gudsmoderns klänning till stranden under psalmsång och doppade ned den i vattnet. Havet var stilla och lugnt. Men så uppstod plötsligt en häftig stormvind med väldiga vågor, som kastade de gudlösa rusernas skepp om varandra och vräkte upp dem på stranden, krossande dem. Endast få av dem undgingo olyckan. Ruserna vände då hem till sitt land igen.” Efter Ruriks död härskade Oleg i Kiev, som av vikingarna benämns ”Kunugardr”. ”Han var omgiven av varjager och slaver och andra folk och de kallades reser.”

Även den lärde humanisten patriark Fotius uttrycker sin bestörtning över denna för bysantinarna ytterst dramatiska händelse i två gripande predikningar hållna under belägringen i Sofiakyrkan i Konstantinopel. Visserligen betraktade han rusernas tilltag som ett Guds straff för grekernas synder, men han förfasar sig samtidigt över att ett helt ”okänt” folk gör sig berömda genom att våga något så oerhört som att anfalla den kejserliga huvudstaden.

Med anor i antiken har Kiev numera utvecklats till en miljonstad och är huvudstad i den ukrainiska sovjetrepubliken. Vid Dnjepr höjer sig på den vänstra stranden den lägre och högre stadskärnan. Mittemot på andra stranden ligger nybyggda förstäder som man stolt visar upp. Dränkt i frodig grönska, inbäddad i det för det begynnande Orienten typiska luftdiset, gör staden ett överväldigande aristokratiskt och måleriskt intryck. Här har man tillfälle att beundra förnuftig stadsplanering. Under 50-talet måste det krigshärjade stadskomplexet omgestaltas. Man koncentrerade sig på stora boulevarder och majestätiska palatslängor i innerstaden i imperialstil. För offentliga byggnader dominerar nyklassicismen, exempelvis det rubinröda universitetet med nationaldiktaren Shevchenkos staty, i övrigt dominerar någon sorts stalinistisk manierism. Kolossalordningarna modellerar fasadytorna på ett organiskt och levande sätt. Till skillnad från den torka som präglar Moskvastilens palatskomplex, som den ter sig i universitetskomplexet i Moskva eller i kulturhuset i Warszawa, har denna stil här fått liv och konstnärligt uttryck. De väldiga huskomplexen som gör ett påtagligt aristokratiskt intryck varvas med mjuka parkanläggningar med dekorativa blomsterarrangemang. Denna planering är helt i Le Corbusiers anda. Den mest imponerande blomrabatten bildar ett porträtt av Lenin på en av Kirovboulevarderns parksluttningar. Som konstverk oöverträffat vad man än må tycka om nämnda herres fryntliga smil. På Kreshchatik, paradgatan, som kunde motsvara Champs Elysees, flanerar människorna lika världsvant och elegant klädda som någonsin i München och Paris. Skyltfönstren ä fulla av läckra tyger och textilier. Kulturlivet i denna stad är synnerligen intensivt. Staden är rik på teatrar, konsertlokaler, kulturhus och har egen opera. Just nu ger man Shakespeares Macbeth och Lermontovs Maskeraden. Människorna är öppna, glada och livliga. De är starkt medvetna om sin nationella egenart inom federationen och vill inte kallas ryssar. Tillgången på livsmedel, frukt och grönsaker är god, vetenskapen blomstrar.

För att förstå bakgrunden till denna stolthet låt oss för ett ögonblick mana fram bilden av deras störste diktare Taras Chevchenko. Han föddes 1814 av livegna föräldrar i en liten by i distriktet Svenigorod i guvernementet Kiev. Föräldrarna dog tidigt och han växte upp utan egentlig vård och uppfostran, men började tidigt ge prov på sin poetiska och konstnärliga ådra. 1838 lösköptes han ur livegenskapen och inträdde i den kejserliga konstakademin. 1847 inspärrades han i Peter Paulsfästningen i Leningrad för sitt medlemsskap i Cyrill-Methodiussällskapet, som grundats i Kiev 1846, ett liberalt oppositionssällskap som ville reformera Ryssland och befria Ukraina från det tsaristiska oket och göra det till en oberoende republik inom den slaviska gemenskapen. Hans dikter verkade som politisk väckelse och bidrog till avskaffandet av livegenskapen, som inträffade tre veckor efter hans död 1861. Efter förvisningen till Ural återkom han bruten till Ukraina för att hälsas med entusiasm men åter gripas av tsarens hemliga polis. Han dog fysiskt och psykiskt bruten vid 47 års ålder. Ingen har så levande uttryckt kärleken till den ukrainska jorden som Chevchenko i sin dikt:

”In ein Högelgrab der Steppe

wenn ich sterben werde

senkt mich, Bräder, dass mich decke

Ukrainererde

dass ich kann des Dniepr’s Schnellen

seine Ufer schauen

dass ich höre, wie er rauschend

strömt durch weite Auen!”

I Kosacksången ger han uttryck åt sin klagan under fångenskapen i Ural:

”Fliesst ins blaue Meer das Wasser

hört nicht auf zu fliessen

jagt dem Ghick nach der Kosake

will kein Glöck ihm spriessen.

In die Welt zog der Kosake

wogt das Meer, das blaue”

Men i världen finner han blott ensamhet och elände

”Fern am Strand sitzt ein Kosake

wogt das Meer, das blaue

dacht sein Glöck zu finden, findet

Elend när, das graue …

Weinend sieht er Kranichscharen

ziehn zum Heimgestade

dicht von Dornen uberwachsen

sind die Heimatspfade”

(Övers. A. Jensen.)

Vladimir den helige

I ”dopdalen” på vänstra stranden av Dnjepr står Vladimir den helige staty på den plats där han enligt traditionen skall ha åsett Kievbornas kristnande i floden. Från denna utsiktspunkt har man den bästa tänkbara utblick över den frodiga vegetationen kring flodens mjuka lopp. Man förstår så innerligt väl att vikingarna här valde en annan fast boplats.

År 980 kom Vladimir till Novgorod med varjager. Han intog Kiev där brodern Jaropolk regerade. Krönikan berättar: ”Vladimir började härska ensam i Kiev. Han lät uppresa avgudabilder på en kulle utanför den befästa gården: en bild av Perun (Himmelsguden, i synnerhet tordönets gud) i trä med huvud av silver och mustascher av guld, bilder av Chors (mångud), Dazbog (solgud, Peruns fader), Stribog, Simargl och Mokos (Spinnerskornas gudom). Och man offrade åt dem och kallade dem gudar. Sina söner och döttrar hembar folket åt dem, givande dem åt djävlar. Med sina offer besudlade de jorden och befläckade med blod rusernasland och denna kulle.

Vladimir insatte Dobrynja, sin morbror i Novgorod. När Dobrynja kommit till Novgorod, uppställde han en avgudabild nära stranden av floden Volkhov och offrade åt honom människor från Novgorod som åt en gud.”

År 983 omnämns de första kristna martyrerna i Kiev. Efter Vladimirs framgångsrika kamp mot jatvjagerna, en folkstam vid Weichsels övre lopp, ville folket offra i Kiev. Man kastade lott och lotten föll på en yngling. ”Det fanns en varjag, och hans gård stod där den Heliga Guds Moders kyrka, byggd av Vladimir, nu står. Denna varjag hade kommit från Grekland, och han bekände sig till den kristna tron. Han hade en son, som var fager till det yttre, liksom till sin själ. På honom föll lotten.”

Till Vladimirs hov i Kiev kom utsända missionärer från muhammedaner, romerska kristna och judar. Vladimir lät då utsända budbärare för att studera de olika religionernas gudstjänstformer. Resultatet av deras studieresa redovisas av Nestorskrönikan i följande ordalag: ”Vi kommo till bulgarerna, och vi sågo där hur de tillbedja i tempel eller som de kalla det moskéer. De stodo oomgjordade. När de ville åkalla Gud, satte de sig på huk, bligade hit och dit som vansinniga. Någon glädje finnes icke hos dem, men bedrövlighet och stank. Deras religion är utan värde. Vi kommor så till tyskarna. Vi sågo mången gudstjänstförrättning i deras tempel, men någon skönhet upptäckte vi icke hos dem. Vi kommo till grekerna. De förde oss till det ställe där de tjäna sin gud, men vi veta icke om vi voro i himmelen eller på jorden. En sådan härlighet och skönhet finnes annars icke på jorden, och vi kunna icke förtälja det. Vi veta endast att där är Gud mitt ibland människorna. Deras gudstjänst är förmer än all annan gudstjänst, vad det vara må. Vi kunna aldrig förgäta denna skönhet. Varje människa, som en gång smakat dess sötma, anammar aldrig sedan det som är bittert.”

År 987 lät Vladimir döpa sig i Cherson och ingick äktenskap med den bysantinska prinsessan Anna, syster till Basileios 11. 1 Kiev påbjöd han massdop av folket. Därefter levde Vladimir i överensstämmelse med kristendomens bud. Han lät nedriva Peruns staty som fick driva iväg på floden. Han sände bud till grekerna och lät hämta byggmästare för en kyrka åt Guds Moder i Kiev. Präster och helgonbilder skickades från Cherson. Vid denna tid härskade Jaroslavl i Novgorod. Han vägrade 1014 betala den årliga tributen till Kiev som alla ståthållare före honom betalat, 200 grivnor. Vladimir beslöt därför anfalla sin son. Jaroslavl sände då bud över havet och drog till sig varjager. Men Vladimir dog i Berestvoje. Nestor karakteriserar honom med äktbysantinsk retorik: ”Han var en ny Konstantin av det mäktiga Rom, vilken döpte sig själv jämte sitt folk: såsom denne gjorde även Vladimir.”

Inom den högre belägna stadskärnan i Kiev finns två medeltida centra, dels området kring Sofiakatedralen, uppförd av storfursten Jaroslavl den Vise med början 1037. Denna katedral med elva kupoler är Rysslands motsvarighet till Sofiakatedralen i Konstantinopel och var det främsta nationalmonumentet. Hit strömmar än idag en oändlig skara pilgrimer från hela världen. Mest intressant är kyrkan för sina unika tornfresker med scener från Hippodromen i Konstantinopel. För oss har freskerna i mittskeppet sitt särskilt stora intresse där Jaroslavl finns avbildad med hela sin familj. Av hans egen bild och Ingigerds är ännu bara två små söner framtagna på nordväggen. Mittemot ser man fyra döttrar, av vilka den äldsta äktade den franske kungen och den näst äldsta den norske kungen.

Jaroslavl tog upprepade gånger militärt bistånd från varjagerna. Han försåg Kiev med gyllene portar 1037 efter Konstantinopels mönster. Han grundade den heliga Marie Bebådelsekyrkan och anlade den helige Georgs och den heliga Irenes kloster i Kiev. Under Jaroslavls regering började den kristna tron bära frukt och utbreda sig i Rus. Munkarnas antal växte och kloster bildades. Jaroslavl älskade de kyrkliga institutionerna och prästerna höll han mycket av, i synnerhet munkarna, förtäljer krönikan. Han sysselsatte sig flitigt med böcker och läste dem ofta dag och natt. Han lät hämta många skrivare och de översatte skriften från grekiska till slaviskt tungomål. De skrev många böcker, och han samlade böcker, av vilka de troende kunde lära och bli delaktiga av Guds ord. ”Jaroslavl var som vi sade en älskare av böcker och när de voro skrivna, fick han några till den Heliga Vishetens kyrka, som han själv låtit uppföra. Han lät smycka den med guld, silver och heliga kärl och lät sjunga hymner till Guds ära på festdagarna. Även andra kyrkor lät han uppföra i städer och annorstädes, tillsatte präster och avlönade dem av sina egna medel. Han befallde, att de skulle undervisa och att de ofta skulle besöka kyrkan. Såväl prästerskapet och de kristnas antal ökades. Och Jaroslavl gladdes mycket, när han såg de många kyrkorna och de många kristna.”

I andra ändan av Kirovboulevarden ligger det berömda Grottklostret Petcherskaja Lavra, där Nestor skall ha författat sin krönika. Detta kloster var det tredje i rang efter Athos Lavra och fick sin klosterregel från en Studionmunk från Konstantinopel vid namn Michael. Det grundades av Antonius 1051 som besökt Athos och där inrättade underjordiska grottor för den strängast tänkbara formen av askes. Där lade sig munkarna i färdigbyggda sarkofager och lät sina kroppar formligen ruttna bort levande. Enligt Nestor invigdes klostret år 1073 av igumen Theodosius och biskop Michael. På Nestors tid var munkarnas antal ett hundratal.

I ryska museet på Repingatan 9 beundrar jag panoramor i vidformat av Shishkin och verk av Repin och i museet på samma gata nr 15 hittar jag i den förnämliga samlingen venetianskt och spanskt 1600-tal plötsligt ett anonymt gossehuvud av Anders Zorn. Hur detta huvud kan ha hamnat här vet säkert Morasamlingarnas lärda intendent.

Målet med min resa uppfylldes här i Kiev. I Sofiakatedralen fann jag de stilistiska förebilder jag sökt till Gardakyrkans martyrgestalter och nordväggen med sin om Hippodromscenen påminnande struktur och sin tomma furstenisch. Kanske har den en gång prytts av Jaroslavl och Ingigerd tronande mittemot den praktfulla Kristusgestalten på sydväggen. Källunge kyrka uppfördes till St. Georgs ära och detta helgon var Jaroslavls skyddpatron. Så sluter sig historiens ring och jag vänder åter mot Norden.