Den fruktbara konflikten

Det finns ett ord som saknas i det andliga vokabuläret men som borde finnas där: konflikt. Det anses som något eftertraktansvärt att man så långt möjligt undviker konflikter. Och var och en vet att det är omöjligt: om man vill hitta ett ord som sammanfattar hela den kaotiska tillvaro som vi idag måste leva i, måste det vara just detta: konflikter.

Det kan ju passa att så här inför jul och årsskifte stanna upp ett tag och försöka sammanfatta de brokiga frågor som vi under det gångna året velat spegla – utifrån ett kristet perspektiv – i Signum, och det verkar som om man inte kan finna något lämpligare ord heller här än just – konflikter.

Men hur är det nu: har inte kristendomen så att säga tagit själva motsatsen till konflikt på entreprenad, utger sig inte de kristna för att vara experter på samförstånd, kärlek och frid? Om man skall vara riktigt allvarlig en stund: vad är det egentligen för ett bidrag de kristna menar sig kunna komma med, när deras egna mellanhavanden, hela deras görande och låtande utåt tycks vara en provkarta på motsättningar, spänningar och (kanske nödtorftigt dolda) aggressioner? Borde inte det kristna alternativet erbjuda ett andningshål, en oas i det alltför mänskligas öken?

Nu behöver man väl inte ha hört alltför många radioandakter för att tro sig veta svaret på de här frågorna: de kristna praktiserar sin kristendom för dåligt, motsättningar beror på bristen på religion. Med Guds förlåtelse och hjälp och förnyad förtröstan får vi tro och hoppas att läget skall ljusna en smula, trots allt.

Men är det riktigt meningen ändå? Finns det alltså en ideallösning på varje konfliktsituation, beror motsättningar alltid på dåligt uppfyllande av normerna, och finns det ett tillstånd av pastoral frid som är den egentliga meningen med människornas tillvaro och samlevnad här på jorden?

Därom kan man förstås bara spekulera, men sådan är åtminstone innebörden av en hel del inomvärldsliga utopier av skiftande slag som medvetet eller omedvetet styr människors och gruppers handlande och förhoppningar i vår tid. Det har funnits och finns vissa kristna rörelser som på allvar tror att ett tusenårsrike av lycka skall bryta in, men ett sådant evangelium kan inte inläsas i de bibliska skrifterna, om man tänker tillräckligt noga på saken. Tvärtom: evangeliernas syn på mänsklighetens inomvärldsliga framtid är mörk, uppriktigt sagt, och ändå sägs det i samma skrifter att vi måste göra allt i vår makt för att förhindra lidande och olycka, trots att dessa ting är ofrånkomliga. En motsägelse, en konflikt! Man ifråntas en utopi, den om ett möjligt framtida idealtillstånd, men man förpliktas att kämpa som om det vore möjligt!

Och nu kan man iaktta hur olika föreställningar om framtiden har iklätts kött och blod under tidernas lopp. Av frukten känner man ju trädet. Den antika grekiskromerska världen råkade under de första århundradena efter Kristus in i ett andligt bakrus efter långa tider av oavlåtlig expansion ekonomiskt och politiskt; det väldiga imperiets inre säkerhet och sammanhållning visade sig vara bräcklig, den antika religionen i nedärvd form erbjöd ingen näring för de sökare som tyckte sig märka de alltför tydliga gränserna för människans ”självförverkligande”: man vände sig till olika orientaliska mysteriekulter för att finna en tillflykt undan livets uppenbara brist på mening, ett berusningsmedel. Mänsklighetens idealtillstånd var en avlägsen guldålder i det förflutna, världen åldrades och degenererade. Det var i denna miljö kristendomen uppträdde och vann spridning: dess budskap var hopp, mening, en framtid som påbörjades inom denna tidsålder men fullbordades i en kommande. Man skulle inte ha haft mycket till övers för den som till äventyrs hade predikat ett framtida politiskt lyckorike. Både kristendomens innehåll och de politiska realiteterna gjorde sådana drömmar absurda.

Det var inte underligt om Augustinus från sin utsiktspost i Nordafrika omkring år 400 såg statsbildningarna som ett nödvändigt ont för att förhindra att människodjuret, vars viljeliv förmörkats av syndafallet, fick fria tyglar och överskred de av Gud uppsatta gränserna. Lag och ordning var på den tiden en efterlängtad utopi. ”Den förnuftiga varelsens frid är den samstämda ordningen mellan insikt och handling … Frid mellan människor är ordnad endräkt. Frid i hemmet är den ordnade endräkten mellan ledande och lydande. Frid i samhället är medborgarnas ordnade endräkt mellan ledande och lydande … Alla tings frid är vilan i ordningen. Ordningen är det som bestämmer den givna plats som allting, likt och olikt, vart och ett skall inta” (De civitate Dei, 19,13).

Inga visioner här om framsteg och dynamisk utveckling! Livet sågs som ett sluttande plan där bara den som strävar uppåt kan hålla rak kurs.

Det var egentligen först under renässansen som man lanserade en annan syn på människan, nämligen att hennes möjligheter inte alls var förutbestämda, utan att det berodde helt på henne själv vad hon ville vara eller bli. I ett berömt tal ”Om människans värdighet” från 1490-talet har Giovanni Pico della Mirandola velat säga att människan ensam bland skapade varelser saknar natur, att hon själv ger sig sitt väsen: ”O Adam, vi har inte givit dig någon särskild plats, inte någon särskild fysionomi eller uppgift . . . Du är inte inskränkt av några begränsningar, utan efter eget skön skall du sätta gränserna för din natur.” Ängel eller vilddjur, vilket man själv vill: detta kunde vara ett manifest för den moderna existentialismen, och denna föreställning om människans obegränsade möjligheter tycks också ha blivit verklighet. I varje fall har den varit en nödvändig förutsättning för de senaste femhundra årens oavbrutna tekniska och vetenskapliga framsteg.

En ny konflikt! Den uppfattning om människans väsensbegränsning som kristendomen tycktes ha kanoniserat ifrågasattes och en utveckling igångsattes som skedde under kyrkans motstånd eller på sin höjd motvilliga accepterande. Den fick sina mest himlastormande uttryck i de stora revolutionerna. Först det senaste decenniet har i sin tur sett utvecklingsoptimismen ifrågasättas och i det närmaste utplånas, och de gamla aningarna om människans obönhörliga begränsning kommer på nytt till heders: naturen må du driva ut med tjuga, hon vänder ändå alltid åter.

Finns det då en förnuftig medelväg mellan gammalt och nytt, tradition och revolution, människonaturens förutbestämdhet eller öppenhet för självdefinition, kort sagt, konflikter mellan motstridiga men tydligtvis berättigade intressen och principer? Kan man fixera en medelpunkt, en jämviktspunkt dit man med alla krafter borde sträva och som man inför varje ny uppdykande konflikt borde försöka att förutse?

Sannolikt inte. I så fall, bara om tillvaron vore ett statiskt tillstånd och inte en dynamisk utveckling. Det konfliktlösa ögonblicket i världshistorien är som utopi lika illusorisk som drömmen om fullkomlig sinnesfrid hos den enskilde. Frågan är om drömmen ens är önskvärd.

Nej, det är en annan orienteringspunkt, en rörlig vektor, som vi måste inrikta oss efter, nämligen den skapande spänningen, den kreativa konflikten, och det är här som kristendomen har ett avgörande ord med i laget. Människans frihet växer ur insikten om tusen motstridiga möjligheter och accepterandet av att endast en kan bli verklighet. Det är först ur den accepterade begränsningen den sanna friheten föds. Det är ur den medvetna frustreringen som den fruktbara spänningen alstras. Julens budskap: den allsmäktige valde begränsningen för att den i tid, rum, kunskap och förmåga begränsade människan så skulle bli ”gud”. Mellan dessa oändligt avlägsna poler sker ”det saliga utbytet”. Det spänningsfältet kastar sitt ljus också över inomvärldsliga spänningar. Kristus kom för att överbrygga, inte för att upphäva spänningen mellan himmel och jord, för att försona, inte för att avskaffa motsatserna. Det totalt spänningslösa ar dödens kriterium. Olikheterna mellan de skapade och därmed begränsade tingen är inget ont utan en rikedom, spänningen mellan verklighetens skruvstäd och visionernas fria och oändligt snabba flykt är eller borde vara vår kraftkälla. Nålsögat är himmelens port. Nya och smärtsamma erfarenheter är i sig inga olyckor utan okända kontinenter som under offer och ansträngningar måste erövras.

Fred har två komponenter, för det första att två ting ingår i en enhet, för det andra att de strävar mot ett och samma mål. Såtillvida kan man tala om fred också i naturen. Lägg märke till att även om några ting är motstridiga vad beträffar de egna närmaste målen så är ändå deras strävan efter det yttersta målet gemensam. Ty de ting som enligt sin natur strävar åt olika håll, på grund av motsatsförhållandet mellan de enskilda naturerna, är samstämmiga om man ser till helheten, genom vilken de i viss mening förenas och lever sida vid sida i världen. Detta kan ske genom delaktigheten i Guds fred. I samma mån som den eftersträvas av alla enskilda, är den allas slutliga mål och drivkraft.

Thomas av Aquino, In De div. nom., 886 f.

Det är nämligen en avgörande skillnad mellan konflikt och katastrof: det måste rimligtvis bestå en oavbruten spänning mellan motstridiga krafter och likaberättigade intressen såväl inom organismernas liv som i samhällslivet. Ingendera av rörelserna åt det ena eller andra hållet är ”den rätta”, utan det är själva spänningen mellan polerna som är kriteriet på det sunda livet. Katastrofen infinner sig när den ena kraften vill eliminera den andra, får övertaget, och ömsesidigheten upphävs. Principen kan överföras till det enskilda människolivet: det är nödvändigt för självbevarelsen att individen strävar efter lycka, tillfredsställelse, trygghet, frihet från lidande, och så vidare. Samtidigt vet var och en att om alla dessa drömda tillstånd (de nödvändiga utopierna) skulle förverkligas helt och hållet skulle resultatet bli en katastrof, eftersom människan är inrättad för kamp och strävan. Människans väg till mognad och full vuxenhet går över (nästan lagbundna) kriser, det vill säga vändpunkter, vägskäl, där ett val måste träffas, ett val som kan medföra ängslan och bedrövelse ”ända till döds” (Matt. 26:37 ff.). Men efteråt inser den mognade individen krisens nödvändighet och anser inte längre att det förflutna lidandet var helt och hållet meningslöst eller olidligt.

Om alla våra drömmar bleve verklighet vore det värst för oss själva. Meningen med livet kan aldrig vara ”lyckan”, vilan, det säkra besittandet här på jorden, utan det är, som redan Job visste, en krigstjänst, en vakt, ett risktagande, ett ansvar. Det är i detta spänningsfält vi måste leva, i denna osäkerhet, i denna skärseld av smärta och hopp. ”Detta är Herrens Allmakts Natt … I grunden är den icke förfärande, utan mild, mjuk, förbarmande, en Herrens omfamning, barmhärtigare än en modersfamn” (Hjalmar Ekström).

Och detta är väl också inkarnationens innebörd: inte att upphäva spänningen, inte att göra jorden till himmel, utan att spänna en bro mellan himmel och jord. Vi måste sträva efter det omöjliga, vår siktpunkt måste ligga bortom horisonten. Men vi gör fel om vi tror att det enda eftersträvansvärda bara ligger åt ena hållet, om vi upphäver spänningen mellan kamp och kontemplation och vill utplåna kontrasterna i Kristi anlete mellan förklaringsberget och ”Dachaus gyttja” (Ingemar Leckius). Spänningen är för oss här och nu omöjlig att överbrygga, och de disparata krafterna sammanfaller heller inte någonstans inom denna världens horisonter, utan först i Gud, som är coincidentia oppositorum, motsatsernas sammanfallande och som i sig rymmer både långfredagen och påskmorgonen – samtidigt.

Påven Gregorius den Store, en man som själv plågades av spänningen mellan böjelsen för kontemplation och plikten till kamp, höll år 593, medan langobarderna belägrade Rom och han själv måste agera diplomat för att få en vapenvila till stånd, en serie predikningar över profeten Hesekiel. När profeten i en vision ser ett nytt tempel i Jerusalem tar påven denna bild som en förebild för det himmelska Jerusalem under byggnad här och nu. Några av hans ord inspirerade sedermera diktaren av hymnen Urbs beata Hierusalem till några utomordentliga strofer om konfliktens nödvändighet. I varje byggnad måste varje sten bära varje annan sten, men detta kan ske först sedan stenarna tuktats och fått den form som byggmästaren avsett. Detta är en process som tar sin tid. De hammarslag som formar stenarna är varje dags bedrövelse, ängslan och frustrering. Endast på det sättet kan stenarna slutligen infogas på sin plats, där var och en bär en annan och själv är buren av en annan. De som är varandras nästa bär varandra, så att genom dem kärlekens byggnad reser sig upp.

Med andra ord: den mogna trons mål är inte att upphäva konflikt och spänning, utan att skänka modet att acceptera spänningen och kraften att – utan bedövning – uthärda denna långsamma mognadsprocess.