Bannlysning i Sydafrika

Boernas historia började 1652 med uppkomsten av Kapprovinsen, ett holländskt nybygge. Landet övertogs under napoleonkrigen av engelsmännen. Boerna fann sig inte i brittiska regeringens åtgärder. Framför allt väckte slavarnas befrielse stort missnöje. Boerna lämnade Kapstaden och grundade en annan republik, Transvaal. Sedan dess är deras historia en dubbel kamp: krig och strider mot engelsmännen och mot de svarta bestämmer deras etniska och rasistiska uppfattning. Apartheidpolitiken, som växer fram ur denna gruppidentitet och som efter det nationella partiets seger 1948 konsekvent tillämpas av regeringen försvaras av de holländsk-reformerta kyrkorna. Men genom ödets ironi har nu den största prästerliga motståndaren till apartheidpolitiken kommit från en av boerkyrkorna.

Dr. Beyers Naude är vit. Han är boer. Som präst i den holländska reformerta kyrkan har han genomgått en genomgripande omvändelseprocess: från sina landsmäns vanliga inställning till total hängivenhet för de svartas utveckling och befrielse.

Dr Naude var universitetspastor för studenter och professorer. Många av hans studenter blev präster i den nämnda kyrkan och valde till och med att bli missionärer. Ibland kom några av dem tillbaka till Dr Naude och rapporterade: ”När vi talar till våra svarta säger de att det är en konflikt mellan det som vi lär och det som vi gör som boer. Vi kan inte lösa konflikten.” Dr Beyers Naude sade personligen till mig att han i början fann det lätt att förklara att läran om apartheid fullständigt överensstämde med evangeliet och med bibeln: ”Det är helt enkelt så, att synden finns i den mänskliga naturen, och den visar sig i gruppinställningar. Låt oss därför för fridens skull skilja grupperna åt.” Så förklarade han då saken för sina studenter och före detta studenter.

Naturligtvis låter detta sig sägas teoretiskt men i praktiken får de vita allt och de svarta ingenting. De vita har utvecklingen i sin hand, de svarta är avsågade. Till sist började Dr Naude själv tvivla på detta och hans tvivel ledde honom till att söka, bedja och studera. Han bildade tillsammans med vänner i den holländska reformerta kyrkan diskussionsgrupper som tog upp ämnet rasåtskillnad. 1960 deltog han tillsammans med andra medlemmar i sin kyrka i en konferens som var organiserad i Sydafrika av Kyrkornas världsråd i Geneve och som antog mycket vittgående resolutioner. Men boerkyrkorna förkastade genom sina synoder dessa resolutioner. Naude var med i Transvaalprovinsens synod i Pretoria när dessa resolutioner diskuterades. Ensam förblev han saken trogen. Han vägrade att förkasta konferensens resolutioner. Han stod ensam inför hela synoden och sade: ”Jag har undertecknat dessa resolutioner, jag står fast vid dem men jag är beredd att förkasta dem om ni kan bevisa att de är emot den heliga skrift.” Han förblev ensam. Kort därefter blev han avsatt från sitt ämbete av sin kyrka och grundade ”Christian Institute” som är en organisation för att främja ömsesidig förståelse mellan raserna, mellan svarta och vita. Verksamheten gällde bildnings- och utvecklingsarbete, och man önskade ta vara på de svartas begåvning: de skulle få möjlighet att visa sin förmåga och utbildning i samma mån som de vita.

Institutet verkade på ekumenisk bas. Många av oss är medlemmar. Vi anslöt oss, betalade våra bidrag, deltog i möten. När jag säger ”vi” menar jag ansvariga i de så kallade engelsktalande kyrkorna, anglikaner, katoliker, metodister osv. Mellan dem och ”Dutch Reformed Churches”, som vi säger, fanns från början stora olikheter. Dessa holländska reformerta kyrkor delar boernas gruppmedvetande. Det är svårt för dem att inlåta sig på ekumeniskt samarbete, ty i ekumeniken kritiseras boernas mentalitet.

Inte heller ungdomen tycks hittills vilja frigöra sig från denna mentalitet. Boerfamiljen är ännu mycket stabil och även kyrkan känner sig stark. Besöker man ett boeruniversitet kan man iaktta hur alla går i kyrkan på söndagarna, både studenter och professorer. Boerna är på så sätt när det gäller den individuella och familjens dimension de mest kristliga människorna i världen men de kan inte inse de sociala dimensionerna i situationen i Sydafrika. Däri ligger tragiken.

De engelsktalande sydafrikanerna kommer från de mest olika folkgrupper. De är inte belastade med en så stark gruppidentitet utan är något liberalare i sina åsikter. Men fastän det är lättare för dem att tillåta sig en viss vidsyn så ägnar sig blott ett fåtal åt att kämpa för mer rättfärdighet. Om man alltså talar om katoliker eller anglikaner som gör något sådant och mer och mer går in för detta måste man tillägga att det på det hela taget ännu är mycket få och att allt går mycket långsamt.

Beyers Naude kom genom ”Christian Institute” allt mer i förbindelse med grupper som kämpade för de svartas befrielse. Utan våld. Det var grupper sådana som South African Student Organization SASO och Black People Convention BPC och andra som uppstått under de senaste tio åren genom en känsla av stolthet över att vara svart, genom förnyelsen av svarta värden. Alla dessa organisationer blev nu också förtryckta. Dr Naude identifierade sig starkt med dem, hjälpte dem, inte genom journalistisk verksamhet utan snarare i bakgrunden som rådgivare. Om de bad honom om hjälp stod han på deras sida. Han fick mycket pengar från utlandet. Men för två år sedan stoppade regeringen alla penningförsändelser från utlandet till institutet, som förklarades vara en ”icke erkänd organisation” och som sådan fick det inte ta emot några pengar från utlandet. Beyers Naude fortsatte sitt verk trots detta. När han inte längre fick några pengar utifrån kunde han ändå skaffa tillräckligt i hemlandet för att kunna fortsätta med decimerad personal. Han stod fortfarande de svarta grupperna mycket nära. Därför har han nu också liksom andra ledare blivit ”bannlyst”.

Att bannlysa betyder i Sydafrika att ställa någon under regeringens uppsikt. Han sätts inte i fängelse men han förbjuds (liksom vid husarrest) att uppsöka vissa platser, delta i möten eller utöva bestämda yrken: skriva, redigera, allt som har att göra med förlag eller utbildningsinstitutioner. Redan tre personer kan utgöra ett ”möte”. En bannlyst får inte träffa mer än en person i taget. Alla dessa inskränkningar åläggs en bannlyst utan domstolsbeslut. Det behövs bara beslut av någon minister, som i sin tur kan åberopa sig på den hotade statssäkerheten. Begreppet ”nationell säkerhet” tycks ha samma ideologiska inspiration som i Latinamerika: man talar också där om att bevara den ”kristna civilisationen”.

Hela komplexet regeringsbeslut från den 19 oktober måste ses mot bakgrunden av de oroligheter som började i juni 1976. Det gäller särskilt de inträffade dödsfallen i undersökningshäkte – precis 18 under 18 månader. Många människor har torterats och slagits. När Steve Biko dog i fängelset den 12 september, påstod ministern att han dog av hungerstrejk men senare kom det i dagen att han hade blivit svårt sårad, att både hjärnan och njurarna hade skadats vilket var dödsorsaken. Efter hans död tilltog oroligheterna. Han var en betydande ledare för de unga svarta. Jag tror att ministern fruktade att om underrättelsen om hur han dog verkligen bekräftades bleve reaktionen fruktansvärd. Därför övergick regeringen den 19 oktober till nya metoder och aktioner.

Dessa metoder uppfattas av befolkningen som en manifestation av regeringens beslutsamhet att inte rucka på apartheid en enda millimeter utan att fortsätta, ja till och med konsolidera apartheidpolitiken. Människorna undrar hur framtiden ser ut för Sydafrika. Det är ju deras framtid. Först och främst betyder det att regeringen är besluten att gå rakt in i konflikten. Åtminstone ser det så ut. Vad som hände i Mocambique, i Angola och Rhodesia kommer nu också att hända i Sydafrika. Regeringen tycks ha beslutat att kämpa till sista man. Det är otroligt.

Om två eller tre år kan vi vara i samma situation som Rhodesia där gerillan tränger in över gränserna, där terrorister opererar och andra länder utövar vetenskaplig bojkott och importstopp. I Sydafrika lever fyra miljoner vita som försöker stå emot en hel värld. Läget ser verkligen allvarligt ut. Mycket allvarligt.