Wienkongressen

I mitten av oktober höll UCIP, Union Catholique Internationale de Presse, ”Internationella katolska pressunionen”, sin elfte världskongress i Wien, vilket samtidigt var ett 50-årsjubileum. 1927 bildades nämligen i Bryssel ”Katolska journalisters internationella byrå”, och denna organiserade tre år senare i samma stad den första världskongressen för den katolska pressen. En andra världskongress ägde rum 1936 i Rom, varefter världskriget medförde ett långt uppehåll.

1936 hade man grundat U1PC, Union Internationale de Presse Catholique, och världskongressen hölls också nästa gång i Rom 1950, därefter i Paris 1954, Wien 1957 och Santander 1960. Världskongressen 1963, avsedd att hållas i Kanada, ersattes av ett mindre symposium i Rom vid avslutningen av Vatikankonciliets andra session detta år. År 1965 beslöt man vid kongressen i New York att ändra namnet till det nuvarande, och därmed kom tonvikten mer att tigga på katolska journalister, också verksamma i andra media, än som tidigare på den katolska pressen. I Väst-Berlin 1968 var temat ”En press i förändring i en föränderlig värld”, 1971 i Luxemburg ”Den allmänna opinionen i kyrkan”. Båda dessa kongresser var i hög grad präglade av stämningarna efter konciliet. 1974 var temat i Buenos Aires ”journalistikens etik”. Men nu var det 1977 och åter i Wien. Före kongressen i Luxemburg hade UCIP ordnat två dagars konferens i Trier särskilt för katolska journalister från Tredje världen, och samma sak skedde i år i Wien.

Temat för hela kongressen var ”En press för folket”, men också kongressen som helhet var delvis präglad av Tredje världens problem. En av de fyra arbetsgrupperna behandlade ”Den nya internationella informationsordningen”, alltså den i många internationella sammanhang diskuterade frågan om hur de fattiga länderna skall befria sig från det nyhets- och informationsmonopol som de stora västerländska pressagenturerna har vad gäller Tredje världen.

Ett av huvudföredragen vid kongressen hölls av den framstående östafrikanske samhällsvetaren Albert Tevoedrje, verksam som direktor för ett internationellt socialforskningsinstitut i Geneve. Hans föredrag om ”Social kommunikation och en ny solidaritet” var en inträngande maning till journalisterna att ta sitt ansvar för att skapa medvetandet om den nödvändiga nya solidariteten mellan världens rika och fattiga. Den briljanta franska retoriken kunde stundom uppfattas stå i en viss kontrast till det framförda budskapet.

Det andra stora föredraget av prof. Elisabeth Noelle-Neumann, grundare av Demoskopisches Institut, Allensbach, handlade om ”Tidningens förvandling i tv-åldern”. På ett omfattande undersökningsmaterial från ett av världens främsta opinionsundersökningsinstitut, kunde vi få en rad intressanta informationer om hur tidningsredaktörer och tidningsutgivare föreställde sig förhållandet mellan tv och deras egen produkt, och hur empiriska undersökningar hade kartlagt detta förhållande. De viktigaste slutsatserna gällde hur tidningar effektivt kompletterar tv, men egentligen inte kan tävla med tv. Men samtidigt också tv:s påtagliga begränsningar vad gäller att kunna ge bakgrund och sammanhang åt de händelser man snabbt kan rapportera och illustrera. Tidningarnas roll att ge kommentar och analys har därför snarast ökat genom tv:s nyhetsservice. Enligt Noelle-Neumann hade de flesta tidningsredaktörer överdrivna föreställningar om behovet av snabbhet i rapporteringen: det var inte vad som i tv-åldern krävdes av pressen.

Andra intressanta rön rörde färgen i tv och färgen i tidningarna. Den befanns väsentligen ha ett slags reklam- och signaleffekt. Undersökningar hade visat hur svart-vit film och tv var överlägsen för inlärnings- och demonstrationsändamål. Färg i tidningar hade någon väsentlig informativ roll endast i fall som mat och natur.

Kongressen i Wien hade i kanske alltför stor utsträckning karaktär av jubileum med återblickar och minnesord över den katolska pressens pionjärer. Till ordf. i UCIP omvaldes Louis Mertz, chefredaktör för en av Belgiens största dagstidningar, Gazet van Antwerpen.

Plats var kongresscentret i palatskomplexet Hofburg, och deltagarna togs emot av Wiens kommunala förvaltning en kväll och en annan kväll av förbundskansler Bruno Kreisky. Bundeskanzleramt bjöd på aningar av historiens vingslag, där dansade och log en gång den riktiga Wienkongressen, och i ett angränsande rum till det där vi förplägades, blev Dollfuss skjuten 1934.

Wien

Wiens innerstad har undgått att få sina gamla hus ersatta med moderna kontorsskrapor i en helt annan skala. Det som förstördes under kriget har byggts upp i välstämd avvägning mot äldre, bebyggelse.

Gatorna är däremot ett sorgligare kapitel. Resehandböcker om Wien brukar meddela att man inte skall uppehålla sig vid vad som uppges vara ett tunnelbanebygge, och som förorsakat att stora delar av innerstadens gatunät är upprivet. Det enda som mera definitivt tydde på att det var en t-bana det rörde sig om, var början till en t-banenedgång ca 30 meter rakt utanför huvudportalen till S:t Stefansdomen. Arbetet med denna hade lett till att ett av katedralens torn hotade att störta in och därefter hade man fortsatt någon annanstans. Att få någon att tala om t-banan annat än som ett stående skämt, var emellertid svårt.

Den österrikiska politiska debatten, sådan den avspeglades i Wiens många dagstidningar var märkligt lik den svenska. Försöket att klara sig igenom lågkonjunkturen genom att låna utomlands för att hålla sysselsättningen uppe, kritiserades och regeringen förebådade en åtstramning av den ekonomiska politiken, främst genom stora omsättningsskatter på kapitalvaror från årsskiftet.

Resor i Österrike

Den mest givande utflykten var till Burgenland längst i öster mot ungerska gränsen. Detta är det yngsta förbundslandet, och blev österrikiskt först efter en folkomröstning 1921. Under dubbelmonarkins tid hörde området till den ungerska delen. Sedan 1700-talet finns ett starkt kroatiska inslag i befolkningen, ca 12010. Trots förekomsten av denna minoritet och en mindre ungersk, förefaller Burgenland helt sakna de etniska motsättningar, som varit så påtagliga i Kärnten mellan den tyskspråkiga majoriteten och den slovenska minoriteten. Stäpplandskapet vid Neusiedlersee föreföll just så östeuropeiskt som handböckerna försäkrade. Och någon vattenyta i denna en av Europas största sjöar kunde man inte iaktta på grund av de enorma vassbälten som kransar stränderna. Storkarna i Rust och de andra små vinstäderna hade just lämnat Burgenland, men deras bon syntes på vart och vartannat tak. Biskopen av Eisenstadt, Österrikes yngsta stift, upprättat 1960, tog emot i Haydns

begravningskyrka i Eisenstadt. En uppsluppen mottagning i kyrkans Haus der Begegnung med vin, folkdans och folksång på tre språk, förmedlade intrycket av en i egentlig mening levande folkkyrka.

Biskop Laszlo är på mödernet kroat, på fädernet magyar, och han hälsade deltagarna förutom på tyska, engelska, latin och italienska också på sina moders- och fadersmål.

Salzburg var en annan utflykt, men dess skönheter och sällsamheter är tillräckligt ofta skildrade. Där liksom i Wien märktes mycket påfallande inte minst i bokutgivning och andra yttringar av tidsandan en stark nostalgi eller åtminstone intresse för Habsburgstiden, det kungliga och kejserliga Österrike, ”k. und. k.”, Kakanien i Robert Musils Mannen utan egenskaper. Maria Theresia eller Franz Joseph mötte i vartannat skyltfönster.

En dryg vecka ger givetvis endast godtyckliga bilder av Österrikes kyrkoliv i dag. Men kontrasterna kan bli tämligen häftiga. En lördags kväll klockan 6 mässa i en helt fullsatt S:t Blasius i Salzburg, en av oräkneliga kyrkor. Utom en ung präst finns under mässan bakom altarbordet tre lekmän, däribland en ung flicka, vilka läser texter, leder bönen etc . . . Vid kommunionen går flickan i stor tröja ned i kyrkan med det invigda brödet för att ge kommunionen åt dem som eljest skulle orsakat en olidlig trängsel vid altaret.

Ett par dagar därefter, stilla mässa i en av Wiens stora innerstadskyrkor. Från första bänken kunde man på samma avstånd åt tre håll se lika många präster samtidigt mer eller mindre tyst och negligerande ev. församling läsa mässan samtidigt. Men upplevelserna kanske pedagogiskt illustrerade den katolska kyrkans läge mellan en morgondag, som kanske inte helt funnit sin form, och en gårdag som endast långsamt helt går in i det förflutna.

Mer om den österrikiska kyrkans läge på 70-talet avspeglat i hårda data och i den redogörelsen för de senaste fem åren, som biskoparna överlämnat till påven, kommer i nästa nummer av Signum.