Religionsvetenskap, teologi och kyrka

I år har tre utredningar lagts fram som behandlar samordningen mellan den religionsvetenskapliga utbildningen i Sverige och den omedelbara förberedelsen till pastoral tjänst i skilda samfund. Dels ett förslag om en konfessionellt öppen övningstermin vid de teologiska fakulteterna, ”Tillämpad religionsvetenskap”, dels också ett betänkande av en arbetsgrupp inom Svenska kyrkan om hur en konfessionellt praktisk övningstermin för blivande präster skulle ordnas. Slutligen också ett betänkande om utformningen av det statliga stödet till de fria teologiska seminarierna.

Bakgrunden till denna aktivitet ligger dels i vad som hänt med de teologiska fakulteterna, dels i vad som skall hända med Svenska kyrkan, då dess förhållande till staten delvis nygestaltats.

De teologiska fakulteterna har reformerats i flera omgångar sedan 1955, då en mindre omfattande lärarkompetens än teol. kand. examen skapades för kristendoms/religionskunskapslärare. Mera radikalt omstöptes fakulteterna för några år sedan, då den traditionella ämnesindelningen gjordes om, nya ämnen kom in, och delar av den hävdvunna teologiska utbildningen drastiskt beskars.

Men ett förhållande som förefaller alldeles grundläggande för dagens problem diskuteras föga i de omnämnda betänkandena. Samtidigt som de teologiska fakulteterna helt har avkonfessionaliserats, tjänstgör de i större utsträckning än sannolikt någon gång sedan sekelskiftet som prästutbildningsanstalter. Orsaken ligger delvis i att lärarutbildningen numera nästan helt ligger i det grundläggande religionsvetenskapliga studiet, religionskunskap i fil. kand. examen. Därtill kommer förhållandet att de fria samfunden i ringa och knappast ökande omfattning utnyttjar de teologiska fakulteterna för att utbilda sina pastorer. Och efterfrågan på mera kvalificerad religionsvetenskaplig utbildning inom andra sektorer av samhälls- och kulturliv synes vara mycket blygsam.

Ett par månaders erfarenhet som handledare på den s.k. tematerminen, det pedagogiskt nyskapande tematiskt och grupporienterade studium, som numera avslutar teol. kand. examen har givit belysning åt hithörande problem. De målkonflikter som ligger i uppläggningen av tematerminen och andra liknande frågor skall inte beröras här. Men tematerminen synes också vittna om den speciella svårighet som uppstår ur diskrepansen mellan ett obundet religionsvetenskapligt studium och studenternas långtgående homogenitet i konfessionellt hänseende och framtida yrkesverksamhet. Det kan tvivelsutan bli så, att elevernas rekrytering inte ger det önskade underlaget för ett allmänt och brett religionsvetenskapligt studium, samtidigt som de blivande prästerna i Svenska kyrkan knappast kan uppfatta vare sig det föregående differentierade studiet eller det tematiska som på ett rimligt sätt förberedande den kommande kyrkogärningen. Det visar sig i ett påtagligt tryck från många elever, högst begripligt, att göra tematerminen till en extra praktiktermin.

Svenska kyrkan har inget direkt inflytande på kursplaner etc., men ett icke obetydligt indirekt som den i särklass största avnämaren till de teologiska fakulteterna. Detta har man utövat genom att föreskriva en viss kombination av ämnen som nödvändig för blivande präster, och genom att via arbetsmarknadsrepresentation i tjänsteförslagsnämnd söka påverka tillsättningen av lärare vid fakulteten.

Hur kommer då de tre utredningarna in i bilden? Förslaget ”Tillämpad religionsvetenskap” kan delvis sägas syfta till att till denna termin, mellan tematerminen och den konfessionella prakten, också rekrytera pastorer och blivande pastorer i andra samfund än Svenska kyrkan. Dessutom skulle den uppenbarligen avlasta tematerminen från det ovan nämnda kravet på att vara en ”förprakt”, och därmed förhoppningsvis göra det lättare att få denna att fungera som en forskningsanknuten avslutning på det allmänna religionsvetenskapliga studiet.

Utredningen innehåller många tänkvärda uppslag och synpunkter, både av pedagogiskt och yrkesförberedande slag. Men avgränsningen mot det tematiska studiet förefaller stundom något oklar, liksom det kanske kan ifrågasättas om erfarenheterna av några års praktiserande av detta är så entydiga och övertygande, att de verkligen lämnar grundval för den föreslagna utvecklingen. I skrivande stund förefaller det också osannolikt att den tillämpade religionsvetenskapen blir verklighet i föreslagen form.

Utredningen om de fria teologiska seminarierna framlägger ett slags kompromiss mellan en modell, där dessa skulle få bidrag till att ”köpa” vissa kurser av högskoleundervisningen och den andra ytterligheten, som skulle innebära generella statsbidrag utan krav på någon samordning med högskolan. Det är därför inte alldeles lätt att överblicka vad förslaget konkret skulle innebära. Angeläget måste det under alla omständigheter vara att samordna och underlätta övergången från fritt seminarium till högskola. Om man uppfattar den totalt dominerande ställningen av blivande präster i Svenska kyrkan i ett allmänt religionsvetenskapligt studium som olycklig, måste man beklaga att denna fråga inte fick någon lösning, när den var aktuell kring 1970.

Nu förefaller det som om några seminarier, Betelseminariet och Örebro Missionsskola, skulle gå en annan väg än mot större integration med det religionsvetenskapliga högskolestudiet i Sverige. Man förbereder ett intimare samarbete med det stora internationella baptistseminariet i Ruschlikon, Schweiz. (Inte heller den katolska kyrkans prästutbildning kan i nämnvärd utsträckning ske vid svenska fakulteter.)

Den utredning som framlagts av arbetsgruppen inom Svenska kyrkan om en termins konfessionell utbildning vid två pastoralinstitut, är främst påfallande genom att den har så föga substantiellt att säga om den konfessionella utbildningen och träningen i motsats till den minutiösa genomgången av lokalproblem och anställningsförhållanden.

Den svenska modellen är tämligen enastående i världen; att inte som i t.ex. grannländer som Norge och Finland, låta den allmänt religionsvetenskapliga forskningen och utbildningen och den som syftar till prästutbildning, utveckla sig organisatoriskt skilda från varandra, utan i stort sammanhållna i religionsvetenskapliga fakulteter. Men risken är givetvis att varken det ena eller det andra intresset tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Religionshistoria, religionssociologi och religionspsykologi är de delar av religionsvetenskapen som har den bredaste anknytningen utanför de teologiska fakulteterna, inte minst på det internationella planet. Samtidigt har just dessa delar av studiet råkat i strykklass genom att de klassats som de för prästutbildningen mindre angelägna. Här finns en latent spänning mellan dessa religionsvetenskapliga discipliner och dem med starkare ”teologiska” rötter.

Kommer den religionsvetenskapliga forskningen att få den uppenbart önskvärda bredden, när teol. kand. examen i stort förvandlats till en förberedelse till prästtjänst i Svenska kyrkan? Kommer en enda praktisk teologisk termin att vara en adekvat förberedelse för prästtjänst i Svenska kyrkan, när det tidigare studiet, differentierat eller tematiskt, varit allmänt religionsvetenskapligt? Kan med andra ord den svenska modellen för religionsvetenskaplig utbildning tillfredsställa både vetenskapen och kyrkan, endera eller ingendera? De tre aktuella utredningarna brottas väl egentligen med just detta problem. Det är inte säkert att man med dem kommit mycket närmare svaret.